Sv: Skogsmulle-tråden 3!!
Här tittar en till skogsmulle in och säger hej.
Jag har en islandsvalack på 15 år som jag ägt i några månader nu. Min första egna häst trots min höga ålder.
Vi har blivit förföljda av otur senaste tiden och känner att jag behöver lite peppning nu för att hitta tillbaka till känslan jag hade i höstas när jag köpte honom. Hittade denna tråd och ni verkar vara snälla mot varandra och peppa varandra här utan att komma med pekpinnar som i många andra forum.
Varning för det kan bli långt inlägg...
Vi har stått på boxvila i 3 veckor nu och tiden går sakta som ni kanske förstår.I morgon kommer veterinären på återbesök för att se hur det går. Han hade nämligen oturen att få en broddspark på skenbenet på ena frambenet första veckan på nya året.
Kom dit en dag och såg honom inte ute i hagen med de andra utan hittade honom ståendes med hängande huvud i ligghallen istället. När jag undersökte honom så upptäckte jag lite blod på frambenet en bit ovanför hovleden. Hittade inget sår när jag grävde i hans päls men han visade tydligt att han hade ont och ville inte stödja på det benet när jag försökte leda iväg honom. Hjärtat åkte upp i halsgropen och efter en rad samtal fick jag tag på jourhavande veterinär (detta var typiskt nog en lördag)som skulle komma direkt men var ca 10 mil bort just då. Gissa om det blev en lång väntan.....
När hon väl kom undersökte hon honom men kunde inte säga om det var en fraktur eller spricka men hon hittade såret efter att ha rakat bort håret på benet. Hon satte bedövning och lindade benet och efter mycket om och men lyckades vi få in honom i sjukboxen. Där blev han spjälad och jag fick smärtstillande att ge honom till måndag när en ordinarie veterinär kunde tillkallas för mer undersökningar och eventuell röntgen. Denna veterinär pratade mest om riskerna att det skulle bli en fraktur och om flera fall där de fått avliva hästar pga broddsparkar... Modet sjönk ganska rejält hos mig kan jag meddela...
På måndagen kom en annan veterinär ut och hon skrev ut mer smärtstillande och lindade om benet. Hon kunde inte heller säga om det var en spricka men tyckte jag skulle vänta några dagar till innan vi skulle besluta om röntgen. Strikt boxvila på en kille som är van att gå på lösdrift var inge kul alls. När kuren med smärtstillande var slut så haltade han ganska ordentligt så hon fick komma ut och röntga honom. Det syntes inget tydligt på plåtarna men hon var nästan säker på att det var en spricka. Jag tackade nej till smärtstillande denna gång för undvika att han vispade runt i boxen eller grävde upp den som han hade gjort veckan innan med smärtlindring. Fick bara ta ut honom för att bedöma hältan nu. Som tur var har han blivit bättre och bättre och inte härjat runt i boxen sen dess. Senaste dagarna har han knappt haltat alls så han har fått komma ut i en avskärmad liten hage brevid de andra hästarna några timmar. Lyckan på jorden för honom såklart. Han springer inte runt så länge de andra är på andra sidan tråden så det är ingen fara att ha honom där.
Ovanpå detta så har jag i december fått göra en annan utredning på honom där det visade sig att han har spatt...
... Men enligt den veterinären och min equeterapuit(stavning?) så är det ingen större fara så länge han hålls igång och inte blir stel. Vilket inte rimmar så bra ihop med boxvila i flera veckor....
Har diskuterat med veterinär och med equeterapeuten om detta. Sprickan i sig läker ju. Men spatten mår inte bra av boxvilan så det har varit snack om hur man går vidare om han inte läkt så bra som han nu gjort som det ser ut. Har grubblat mycket och det har känts lite hopplöst liksom. Veterinären som behandlar honom för sprickan nu sa att jag skulle inte ha köpt honom från början då han hade lindrig markering på bakbenen under veterinärbesiktningen inför köpet. Men veterinären jag hade då sa att den markeringen var så lindrig att det behövde inte betyda något alls utan att han kanske var stel just då. Jag förlitade mig på det för han visade ingen hälta annars och var väldigt pigg och glad i övrigt. Inga andra fel påvisades heller.
Han fick vila i flera veckor i samband med hältutredning som ledde till den diagnosen och nu vila igen...känns som jag knappt ridit alls sen i början av november. Och knappt ens en promenad heller. Som tur var är han en snäll häst och han har inte tappat modet under denna tid utan varit sig ganska lik förutom viss frustration över att stå på box då. Nu känner jag en viss rädsla att släppa ut honom med de andra igen utifall oturen skulle vara framme igen när alla har broddar.
Ursäkta mitt långa inlägg....känner att jag behöver lätta på trycket till er som också har häst och kan förstå hur det känns. Har gått med tankar om varför jag köpte honom...varför allt blivit så fel(det finns andra omständigheter som jag inte kan skriva om öppet här)...kommer det bli bra igen...kommer jag kunna rida honom igen....ja ni kanske förstår....
Har inga ambitioner att tävla eller så utan bara att vi ska ha det bra tillsammans. Mysa runt i skogen lite. Kanske ta nån privatlektion ibland för att hålla oss igång liksom. Kanske köra in honom. Han har ju som isis många år kvar egentligen och detta är ju nästan den sämsta start man kan få känns det som... Det enda positiva med allt som hänt är att han och jag kommit närmare varandra. Dels så kunde jag flytta honom till en ny hage med flera isisar istället för bara en hagkompis hemma hos förra ägaren och dels så har jag varit den han fått förlita sig på under dessa veckor i box. Det är svårt att känna att man äger en häst när förra ägaren fortfarande finns med i bilden. Nu är han äntligen bara min och mitt ansvar och det kändes så bra runt nyår...sen hände detta senaste....
Hoppas det fortsätter gå framåt nu så att jag kan rapportera framsteg när det gäller oss två här istället. Nu ska jag sluta svamla....