Hej på er! Här kommer en nybliven singel och joinar tråden
Vet ifs inte ifall jag var flickvän direkt, men i onsdags bröt jag med killen som jag har träffat i ganska exakt ett halvår. Vi träffades på Tinder, jag hade haft det i en vecka när vi matchade och började skriva himla frekvent, sågs och kort därefter bestämde vi för att inte träffa andra. Det var egentligen det enda vi var överens om i vårt förhållande.
Han gjorde GMU i närheten där jag bodde (småland) men flyttade sedan upp till Stockholm igen, så enda sen november hade vi ett "distansförhållande". Vi sågs ungefär varannan helg, jag åkte upp dit och så kom han vill mig varannan gång. I början kändes det hur bra som helst, man fick längta som fan efter varandra och helgerna vi hade var helt fantastiska, kvalitetstid bara vi två
Jag kärade ner mig mer och mer, och blev mer och mer osäker, paranoid och allmänt jobbig då han inte alls kunde säga att han var kär i mig. Det var mer "du är en fin tjej och jag tycker om dig men jag vet inte ifall jag är kär än, men vill fortsätta träffas". Jag accepterade det men mådde ganska piss i perioder. Men helgerna vi hade var fortfarande hur bra som helst.
Men fick mer och mer känslan av att jag var hans men han var inte min, på sociala medier utstrålade han så så singel (inget uppenbart men bara en paranoid känsla jag hade) och jag fick inte den bekräftelsen jag ville ha. Det gick upp för mig mer och mer att jag får inte ut det jag behöver och vill ha, och i onsdags bestämde jag mig för att bryta (dagen innan jag skulle åka upp till honom och min magkänsla sa till mig för första gången att jag inte ville). Ett ganska snabbt beslut, jag ringde honom och sa som det var, han förstod fullkomligt och vi sa att vi får se vad som händer i framtiden.
Just nu pendlar jag från att må helt okej, när jag har fullt upp med att göra grejer till att bryta ihop totalt och bara vilja ha det som förut. Men förmodligen tog jag detta beslut åt honom för när jag fick kalla fötter och frågade honom om vi gav upp för lätt så tyckte han inte det utan sa att detta var det bästa just nu. Blev skitledsen och vräkte ur mig lite fula saker som att jag bara var ett tidsfördriv för honom osv. Inget gott kom ur det och jag sa att jag behöver bryta helt för att kunna få lite distans. Han var helt med på detta.
Ikväll fick jag ett meltdown igen, när jag såg på hans instagram att han grillar och super med sina polare och här sitter jag själv i soffan.. Skrev ett förhastat sms att jag saknade honom och att det här är skitjobbigt yada yada, skulle jag ju inte gjort såklart och nu svarar han ju inte såklart.. Jävla skit med.
Nu sitter jag här i min ensamhet och försöker tänka att det är ju faktiskt singlarnas årstid som kommer nu, nu ska jag fokusera på mig själv och när jag minst anar det så kommer den rätte dyka upp, som känner precis som jag och som jag kan dela vardagen med. Det är ju det jag vill ha och behöver.
Blev sjukt långt nu, fattar ifall ingen pallar läsa men skönt att skriva av sig lite..
Ikväll är det fest! Ska bli hämtad av babe'en på krogen och åka hem till honom... Så blir väl en mysig natt hoppas jag 
