En blick…

[DarkInNight]

Ja.

Häftig känsla helt klart

 

[miumiu]

Den här tråden fick mig osökt att tänka på ett minne jag har från min ungdom som liksom etsat sig fast i medvetandet och poppar upp lite då och då. Jag måste ha varit runt 17-18 vid den här tidpunkten och det var vinter, en typisk Göteborgsvinter som var rätt mild och slaskig. Jag var med i en grupp som hette Radical Cheerleaders då och genom det här nätverket hade jag kommit i kontakt med massa nya människor, vissa äldre, och även en kille som var rätt, ehm, speciell? Han var konstnär vilket han var ganska snabb med att påtala och hans konst var väl åt det mer provokativa hållet.

Anyhow, vi hade hookat upp på en fest och vi båda visste väl att det skulle hända förr eller senare, men jag tror han blev lite chockad när han insåg hur ung jag faktiskt var och att jag fortfarande bodde hemma. (Vid ett annat tillfälle, när jag träffade honom på en uteservering med min far, som för övrigt är 36 år äldre än mig, trodde han att min pappa var min bror. Så vi kan nog dra slutsatsen att bedöma personers ålder kanske inte var jättelätt för honom).

På vår väg till spårvagnen blir jag ikappsprungen av någon som kramar min axel i farten. Vagnen har precis stannat på sin hållplats och vi ska kliva på och en hes, söndersjungen röst utbrister glatt mitt namn. Och jag känner igen den där rösten och jag tänker VARFÖR i helvete just här och nu? När jag står där med min äldre konstnär.

Det är såklart Chrille (känd från min dagbok här på Buke). Han säger att han har spelat på Fängelset med sitt band och en liten förhoppning om att jag sett detta glimtar förbi i hans ögon innan han upptäcker konstnären och då - blixtsnabbt - läser av situationen. Så vi sätter oss i varsin ände av mittsektionen av spårvagnen, den som är lite nedsänkt. Han med sitt sällskap och jag med min konstnär. Men vi sitter så att vi är vända mot varandra, och jag känner hur jag blir tyst för det finns liksom ingenting att prata med konstnären om längre nu när HAN sitter och tittar rakt på mig. Jag vet inte hur länge den här blicken pågår, förmodligen är det inte så länge som det känns, för det känns som en evighet. Och jag kan ju inte resa mig upp och gå bort till honom och prata med honom för så kan man ju inte göra. Och vad skulle jag ens säga? Det känns som att jag redan har sagt allting tusen gånger men nu ser jag i hans blick att han är mottaglig, det finns ett litet fönster här men någonting, eller allting håller mig tillbaka. Förlamar mig i min egen hjälplöshet.

Blickar har utbytts med Chrille både före och efter detta, men detta var nog den mest smärtsamma för egen del i alla fall.

 

[cassiopeja]

Jag undrade länge i mitt liv om personkemi var ömsesidig. Dvs när man känner en väldigt särskild connection med en annan människa och det känns som om man når fram till varandra på ett rätt unikt sätt. Men jag konstaterade tillslut (besviket) att det inte behöver vara ömsesidigt tyvärr.

Själv har jag inte bara upplevt blickar. En gång satt jag på ett flyg brevid någon som jag aldrig såg ansiktet på. Det enda jag såg var hans lår brevid mitt lår, och hela min kropp gick totalt i spinn och fylldes av så mycket åtrå att jag inte kunde tänka på nånting annat hela resan!.. Brukar inte alls reagera så, fattar inte vad som hände.

 

[parellikusken]

Den här tråden fick mig osökt att tänka på ett minne jag har från min ungdom som liksom etsat sig fast i medvetandet och poppar upp lite då och då. Jag måste ha varit runt 17-18 vid den här tidpunkten och det var vinter, en typisk Göteborgsvinter som var rätt mild och slaskig. Jag var med i en grupp som hette Radical Cheerleaders då och genom det här nätverket hade jag kommit i kontakt med massa nya människor, vissa äldre, och även en kille som var rätt, ehm, speciell? Han var konstnär vilket han var ganska snabb med att påtala och hans konst var väl åt det mer provokativa hållet.

Anyhow, vi hade hookat upp på en fest och vi båda visste väl att det skulle hända förr eller senare, men jag tror han blev lite chockad när han insåg hur ung jag faktiskt var och att jag fortfarande bodde hemma. (Vid ett annat tillfälle, när jag träffade honom på en uteservering med min far, som för övrigt är 36 år äldre än mig, trodde han att min pappa var min bror. Så vi kan nog dra slutsatsen att bedöma personers ålder kanske inte var jättelätt för honom).

På vår väg till spårvagnen blir jag ikappsprungen av någon som kramar min axel i farten. Vagnen har precis stannat på sin hållplats och vi ska kliva på och en hes, söndersjungen röst utbrister glatt mitt namn. Och jag känner igen den där rösten och jag tänker VARFÖR i helvete just här och nu? När jag står där med min äldre konstnär.

Det är såklart Chrille (känd från min dagbok här på Buke). Han säger att han har spelat på Fängelset med sitt band och en liten förhoppning om att jag sett detta glimtar förbi i hans ögon innan han upptäcker konstnären och då - blixtsnabbt - läser av situationen. Så vi sätter oss i varsin ände av mittsektionen av spårvagnen, den som är lite nedsänkt. Han med sitt sällskap och jag med min konstnär. Men vi sitter så att vi är vända mot varandra, och jag känner hur jag blir tyst för det finns liksom ingenting att prata med konstnären om längre nu när HAN sitter och tittar rakt på mig. Jag vet inte hur länge den här blicken pågår, förmodligen är det inte så länge som det känns, för det känns som en evighet. Och jag kan ju inte resa mig upp och gå bort till honom och prata med honom för så kan man ju inte göra. Och vad skulle jag ens säga? Det känns som att jag redan har sagt allting tusen gånger men nu ser jag i hans blick att han är mottaglig, det finns ett litet fönster här men någonting, eller allting håller mig tillbaka. Förlamar mig i min egen hjälplöshet.

Blickar har utbytts med Chrille både före och efter detta, men detta var nog den mest smärtsamma för egen del i alla fall.

Du skriver så bra och beskriver så fint.

 

[Jajjemen]

Den här gången var lite annorlunda än de tidigare gångerna. Tur, eller otur, att precis allt är opassande som sjutton, så jag får skärpa mig. Men det är svårt att skaka av sig och agera normalt.

 

[MML]

Jag har varit med om det en gång, bara, tror jag. Jag var tonåring och träffade en kompis nya kille för första gången. Minns mycket väl hur våra blickar möttes, och jag på något sätt bara visste.

Det blev naturligtvis inget av det där och då, men några månader senare träffade jag killen igen, de hade då gjort slut och vi hade en kort, fin romans som det dock inte blev något mer av

 

[Jajjemen]

Hjälp! SOS! Jag är handlöst blixtförälskad. Allt, allt är fel, på oändligt många sätt. Vad fan gör man? Har jag tappat vettet?

 

[athena_arabians]

Hjälp! SOS! Jag är handlöst blixtförälskad. Allt, allt är fel, på oändligt många sätt. Vad fan gör man? Har jag tappat vettet?

Nä. Ibland blir det lite korskoppling för oss.

Men tänker du inte bryta upp från ditt förhållande eller vara otrogen rekommenderar jag att använda hjärnan och hälla lite kallvatten på känslorna. Det ouppnåeliga kan ofta ge starka känslor, just för att det är ouppnåeligt. Men att gå omkring med en storm inombords hela tiden är rätt jobbigt.

Det kan också vara läge på att fundera på om det är något som skaver i befintligt förhållande (vilket det inte behöver vara, det går att ha starka känslor för flera samtidigt).

För mig är sådant här en krydda i tillvaron när det händer, just för att jag vet vad det är numera och kan hantera det.

 

[Jajjemen]

Nä. Ibland blir det lite korskoppling för oss.

Men tänker du inte bryta upp från ditt förhållande eller vara otrogen rekommenderar jag att använda hjärnan och hälla lite kallvatten på känslorna. Det ouppnåeliga kan ofta ge starka känslor, just för att det är ouppnåeligt. Men att gå omkring med en storm inombords hela tiden är rätt jobbigt.

Det kan också vara läge på att fundera på om det är något som skaver i befintligt förhållande (vilket det inte behöver vara, det går att ha starka känslor för flera samtidigt).

För mig är sådant här en krydda i tillvaron när det händer, just för att jag vet vad det är numera och kan hantera det.

Inget skaver i förhållandet, mer än att det är tufft med barn och livspusslet för två väldigt kompatibla intoverter. Var hittar jag kallvattnet?

 

[athena_arabians]

Inget skaver i förhållandet, mer än att det är tufft med barn och livspusslet för två väldigt kompatibla intoverter. Var hittar jag kallvattnet?

Är jag fysiskt attraherad hjälper det med fysisk motion samt sex med mig själv (jag är särbo - dvs det är inte alltid partnern är i närheten). Är det en intellektuell attraktion är den inte svårhanterad för mig, den lugnar ner sig rätt snabbt.

 

[Jajjemen]

Är jag fysiskt attraherad hjälper det med fysisk motion samt sex med mig själv (jag är särbo - dvs det är inte alltid partnern är i närheten). Är det en intellektuell attraktion är den inte svårhanterad för mig, den lugnar ner sig rätt snabbt.

Tack, ska prova det.

 

[Palermo]

Det hände häromdagen faktiskt. Men alltså. En person jag inte känner och en helt ögonblicklig grej ute på stan.

Jag ser inget skäl att fästa något avseende vid det. En sån grej säger ju ingenting om vare sig henne eller mig.

Men det är ju lite kul när det händer.

 

[Tuvstarr]

Ja, märkligt nog, en gång i höst. En människa jag känt en tid och pratat med ganska många gånger och inte känt mer än att hon är en jättetrevlig person. Och mitt i allt pratar vi, jag ser henne i ögonen samtidigt som hon är på väg att vända om och gå åt ett annat håll, och världen stannar medan jag som en reflex sträcker mig efter henne och rör vid henne.

Ett av de märkligaste ögonblicken någonsin.

Det som gör det ännu konstigare är att jag har extremt svårt med att se folk i ögonen. Trodde länge väl att jag väl är autistisk eller nåt då det är så sjukt obekvämt. Men jag har nu förstått att det har att göra med min lite knepiga uppväxt. Förutom med den här människan. Den enda jag någonsin träffat som jag, nu efter den här händelsen, står ut med att se i ögonen mer än 1 sekund i gången.

 

[Enya]

Har ni varit med om att möta en blick från någon som bränner till och världen stannar för en sekund? Jag har nu varit med om det totalt tre gånger i mitt liv. Det var över tio år sedan förra gången, men hände igen härom veckan. Boom!
De andra två gångerna har jag fått veta att det är attraktion, som är eller blev besvarad, när det hände. Jag tror att samma sak gäller nu, men är inte säker förstås. Har ni varit med om samma sak? Vad hände för er? Superhäftigt fenomen! För min del har det aldrig blivit något långvarigt av situationerna, nu är jag även lyckligt gift så jag kommer hålla mig på mattan…

Min syster och hennes sambo hade en fest dit jag var bjuden och en jobbarkompis och vän till min systers sambo. Jag visste inget om honom, knappt att han skulle komma utan visste att det "var några andra också som skulle komma som X känner". Tanken mellan min syster och hennes sambo var att para ihop mig med sambons vän/jobbarkompis, men det visste ingen av oss vid tillfället. Båda blyga och inte speciellt sugna på att bjuda på oss själva. Men jösses. Vi såg på varandra och det var som om vi alltid känt varandra, vi pratade inte med de andra utan med varandra (och jag med min syster och han med sin vän förstås, men inga övriga) och varken vi själv eller de andra hade räknat med att det skulle bli något mellan oss, vi gick inte dit för att hitta någon, och de trodde inte riktigt att någon av oss skulle falla för någon. Men det blev så i alla fall.

Vi gifte oss och fick barn ihop, men han dog efter 5 år tillsammans. Huruvida vi hade varit ihopa fortfarande i dag vet jag inte, egentligen. Vi var så väldigt unga, jag 20 och han inte ens 22 år fyllda ännu det året vi träffades och 5 år på det blir ju inte särskilt gammalt. Våra äktenskapliga problem känns, så här i backspegeln, rätt enkla, som unga par kan ha, gräl om att han inte hjälpte till hemma osv. Kanske hade det ändrats med mognad? Människor mognar oftast, växer som personer. Jag kan både se att vårt förhållande hade mognat med oss och våra problem lösts, men också att vi kanske växt ifrån varandra. Synd att jag inte kan få veta det.

Men jag har aldrig känt det här för någon före eller efter, och jag tror att jag kommer vara ensam resten av livet. Trots allt, den kärleken jag kände för honom, och han för mig, när han dog, var kraftfull och det känns inte alls som om den har falnat ännu. Så länge jag känner så finns nog inte rum för någon annan egentligen.

 

[Jajjemen]

Blixtförälskelsen har lagt sig - tack och lov. Det där är nog ingen bra kille. Jag har ju redan den bästa killen.

 

[Roheryn]

Min syster och hennes sambo hade en fest dit jag var bjuden och en jobbarkompis och vän till min systers sambo. Jag visste inget om honom, knappt att han skulle komma utan visste att det "var några andra också som skulle komma som X känner". Tanken mellan min syster och hennes sambo var att para ihop mig med sambons vän/jobbarkompis, men det visste ingen av oss vid tillfället. Båda blyga och inte speciellt sugna på att bjuda på oss själva. Men jösses. Vi såg på varandra och det var som om vi alltid känt varandra, vi pratade inte med de andra utan med varandra (och jag med min syster och han med sin vän förstås, men inga övriga) och varken vi själv eller de andra hade räknat med att det skulle bli något mellan oss, vi gick inte dit för att hitta någon, och de trodde inte riktigt att någon av oss skulle falla för någon. Men det blev så i alla fall.

Vi gifte oss och fick barn ihop, men han dog efter 5 år tillsammans. Huruvida vi hade varit ihopa fortfarande i dag vet jag inte, egentligen. Vi var så väldigt unga, jag 20 och han inte ens 22 år fyllda ännu det året vi träffades och 5 år på det blir ju inte särskilt gammalt. Våra äktenskapliga problem känns, så här i backspegeln, rätt enkla, som unga par kan ha, gräl om att han inte hjälpte till hemma osv. Kanske hade det ändrats med mognad? Människor mognar oftast, växer som personer. Jag kan både se att vårt förhållande hade mognat med oss och våra problem lösts, men också att vi kanske växt ifrån varandra. Synd att jag inte kan få veta det.

Men jag har aldrig känt det här för någon före eller efter, och jag tror att jag kommer vara ensam resten av livet. Trots allt, den kärleken jag kände för honom, och han för mig, när han dog, var kraftfull och det känns inte alls som om den har falnat ännu. Så länge jag känner så finns nog inte rum för någon annan egentligen.

Vacker historia ändå, trots (eller kanske tack vare) att den slutade sorgligt.