Har inte skrivit någonting i tråden tidigare men nu känner jag att jag måste vräka ur mig mina känslor lite grann!
Jag blir galen på mig själv.. Varför ska jag gå och kära ned mig i pöjkar jag absolut inte har en chans med? Exempel: jättesöt kille, ett par år äldre, har träffat honom några gånger och jag känner mig fjortis-kär i människan. Problemet är dock att 1) han är tillsammans med en annan pöjke nu (han är bi) 2) en av mina kompisar har typ "tingat" honom redan. Exempel 2: kille jag umgåtts med i flera år, skulle typ kunna gifta mig med människan om han friade idag. Bor i annan stad och är dessutom tillsammans med en annan tjej.
Varför kan jag inte falla för killar som jag faktiskt har en chans med aka inte tillsammans med någon annan?! Blir även frustrerad på mig själv när jag umgås med en kille som är typ allt jag letar efter (förutom att han är två år yngre) men honom kan jag tydligen inte känna ett dugg för, förutom att han är en otroligt god vän![Arghh :arghh: :arghh:]()
Jag blir galen på mig själv.. Varför ska jag gå och kära ned mig i pöjkar jag absolut inte har en chans med? Exempel: jättesöt kille, ett par år äldre, har träffat honom några gånger och jag känner mig fjortis-kär i människan. Problemet är dock att 1) han är tillsammans med en annan pöjke nu (han är bi) 2) en av mina kompisar har typ "tingat" honom redan. Exempel 2: kille jag umgåtts med i flera år, skulle typ kunna gifta mig med människan om han friade idag. Bor i annan stad och är dessutom tillsammans med en annan tjej.
Varför kan jag inte falla för killar som jag faktiskt har en chans med aka inte tillsammans med någon annan?! Blir även frustrerad på mig själv när jag umgås med en kille som är typ allt jag letar efter (förutom att han är två år yngre) men honom kan jag tydligen inte känna ett dugg för, förutom att han är en otroligt god vän