Singeltråden no. 57

[Lillelorden]

@addicted

Jag förstår det där så otroligt väl. Det handlar ju kanske inte nödvändigtvis om att känna sig gammal, känna att chansen är förbi liksom utan mer att det känns som en viktig del av livet som man går miste om. Eller så känner jag, och har känt i ganska många år.

 

[Raderad medlem 6459]

@Lillelorden Fast hur kan man ha gått miste om något när man liksom inte har facit än? Alltså jag menar, om ni låg på dödsbädden och sa det hade jag fattat vad ni menar men nu är ni ju bara strax över 20? Jag känner jag vet inte hur många som har sina första relationer efter 25 års ålder. En av de bästa människorna jag vet blev tillsammans med sin första pojkvän någonsin samma år som hon blev 25. Den finaste killen jag vet i världen träffade sin första flickvän när han var 24. Innan dess trodde han att det var nåt fel på honom och att han aldrig skulle träffa någon han gillade och som gillade honom.

Jag kan inte tycka att de har gått miste om något i livet. Det kom bara igång lite sent för dem jämfört med andra men det spelar ju mindre roll nu.

 

[Mineur]

@niphredil Jag har inte så mycket mer att säga än att jag verkligen uppskattar dina förnuftiga inlägg i den här tråden som får mig att må så himla mycket bättre! Jag har kopierat in flera av dina stycken i mitt "matnyttigt från Buke-dokument"

 

[Raderad medlem 6459]

@niphredil Jag har inte så mycket mer att säga än att jag verkligen uppskattar dina förnuftiga inlägg i den här tråden som får mig att må så himla mycket bättre! Jag har kopierat in flera av dina stycken i mitt "matnyttigt från Buke-dokument"

Nej men gulle!

Men jag måste säga, @Lillelorden , jag menar inte att säga att du känner fel, jag menar inte att vara den där jobbiga personen som säger "men vadå, min faster träffade sin första kille när hon var 67 och hon är jätteglad". Du, och @addicted och alla andra, får givetvis känna precis som ni gör. Ni har rätt till era känslor och ni har rätt att sakna något i livet. Jag menar bara att sätta det i lite perspektiv, det man inte har nu och som gör att det känns som att man missar nåt stort i livet kan ju hända och realiseras om ett halvår. Det vet man inte.

Lite som när jag säger att jag är misslyckad för att jag inte är där jag vill vara jobbmässigt just nu. För mig känns det bättre då när min sambo säger att det inte är nån stress, att det inte betyder nåt att jag inte är där just nu, att jag om ett halvår eller ett år kan vara precis där jag vill.

 

[Lillelorden]

@niphredil

Men där tycker jag ju att det är skillnad mellan att ha gått miste om någonting och att känna som om man går miste om någonting.

Känslan att man saknar någonting viktigt just nu måste man ju ha rätt till utan att veta vad som kanske eller kanske inte händer senare.

Edit när jag såg inlägg 2: Jag förstår. Och det är ju bra att få fler perspektiv på saker och ting, problemet är för mig att jag hört det så många gånger förut under så lång tid att det nog börjat sakna sin tyngd lite i just mina öron. Därmed inte sagt att det inte är en viktig poäng i allmänhet.

Och mina känslor kring det här är i mångt och mycket helt irrationella, eftersom jag är väldigt medveten om att jag bara har mig själv att skylla.

 

[McFlurry]

Jag och mina kompisar såg upp till de vi tyckte var stora och tänkte att de hade det så mycket bättre genom hela vår uppväxt. När vi gick i lågstadiet såg vi upp till dem i 5an och när vi sen började på högstadieskolan såg vi upp till de i 9an. Varför? Vi trodde deras liv var så mycket bättre än våra, de var ju nästan vuxna i våra ögon. När vi sen själva gick i 9an kände vi oss inte alls sådär vuxna eller att våra liv var så himla mycket bättre än när vi gick i 5an. Jag tänker att det tänket följer med genom hela livet, mycket för att hela samhället trycker upp det i våra ansikten dagligen. När jag blir smal blir jag lycklig. När jag får en kille blir jag lycklig. Att bilda familj är meningen med livet. När jag gifter mig blir relationen så förstärkt. När jag gjort karriär och får hög lön blir allt så enkelt. Osv osv osv.

Men hur jävla tråkigt det än är så är ju livet här och nu! Jag är själv JÄTTEDÅLIG på att tänka på det, är alltid missnöjd och vill till något annat - något bättre. Fy fan så trist att slösa bort massa tid, flera år, på att tänka att om jag bara lyckas med detta så blir livet bra. Jag borde ha lärt mig den hårda vägen att ta vara på livet iom att min pappa dog när han var 52 år gammal. Från frisk till dödssjuk på ett halvår. Men det har bara gjort mig mer stressad tyvärr, jag känner mig stressad över att hinna leva. Så himla tråkigt. Och så SJUKT svårt att förändra, även om jag jobbar på det.

Även om jag nu har sambo och vi flyttar till vårt nyköpta hus om mindre än en månad kan jag inte landa i det, i känslan av att vara nöjd. Jag oroar mig tex redan för om jag kommer kunna få barn eller ej - långt innan vi ens börjat prata om barn. Jag förstår ju rent intellektuellt att det är jättekorkat att oroa sig för sånt jag inte kan påverka men nog fan gör jag det ändå.

Vet inte vad jag ville med det här inlägget egentligen, mer än att dela mina tankar och säga att jag är likadan!

 

[Raderad medlem 6459]

Känslan att man saknar någonting viktigt just nu måste man ju ha rätt till utan att veta vad som kanske eller kanske inte händer senare

Ja, jag säger inte att man inte har rätt till sina egna känslor eller att man måste veta vad som händer sen för att få känna så. Har jag framstått så så måste jag ha blivit urusel på att skriva på senaste tiden. Jag menade bara att sätta det lite i perspektiv eftersom jag själv kände samma sak förut, bara för några år sedan, och jag då hade uppskattat om någon hade kunnat få mig att känna att situationen inte var så hopplös.

Men skit samma, jag ska inte göra om det.

 

[Lillelorden]

@niphredil

Läste du mitt tillägg i inlägget?

 

[cili]

Jag håller med niffe här, det finns ingen anledning att ha panik!

Själv har jag precis börjat plugga ett universitetsprogram (är 26 år, kommer vara färdig när jag är 29), om jag får jobb direkt så har jag 36 år (!!) att jobba med det innan det är dags för pension.
Har haft två långa samboförhållanden, men som tagit slut för att jag känt mig låst och inte kunnat vara mig själv. Dvs ingenting jag skulle gett mig in i om jag fick chansen att göra om de valen.
Inte varit ute och rest, men jag har inte bråttom - det kan jag göra sen.
Är just nu singel, och känner mig helt trygg i det, man får ju göra vad man vill med vem man vill Och en vacker dag dyker säkert den rätte upp, eller åtminstone "Mr Right Now" som man kan ägna sig åt en period. Tills dess omger jag mig med fina vänner och får bekräftelse från det hållet, vilket ytterligare gör att jag känner mig säker på mig själv

Självklart har man rätt att känna som man gör. Men innan man gräver ner sig fullständigt borde man försöka sätta det lite i perspektiv, ingen vill ju må dåligt i onödan?
Ett liv är ju inte värdelöst för att man blivit en viss ålder och inte hunnit med det där som "alla andra" gjort. Fundera över det du/ni faktiskt har hunnit med, och hur lång tid det finns kvar att göra allt det andra

 

[addicted]

@Hedinn Det finns hopp menar du?

@niphredil Absolut finns det värre saker än att vara ensam i fyra år, men då jag inte är så positiv av naturen (jobbar på det) så tänker jag att varför skulle jag lyckas träffa någon de närmsta åren när jag inte har lyckats de sista fyra åren?

Och du ska absolut fortsätta ge oss perspektiv här, jag uppskattar precis som @Mineur dina kloka inlägg! Det är bara svårt när man är mitt i känslan att få perspektiv på det.

@Lillelorden Ja, men lite så!

Och jag har också hört det där så många gånger. "Det kommer när det kommer" "Den rätta finns där ute" osv. Och ja, säkert. Men det hjälper ju inte mig just nu!

@McFlurry Ja, men det är ju just det som gör att jag känner att jag saknar något. Jag VILL ju leva mitt liv fullt ut nu, och jag vill ha någon att dela mitt liv med. Och då känns det som att jag missar något. Därmed inte sagt att man inte kan leva livet fullt ut utan en partner.

@cili Ni har så rätt, och logiskt sett vet jag det. Men känslan är svår att påverka med logik!

 

[Ninnurur]

@addicted - jag hade också gett upp totalt. Sen träffade jag sambon. Vi gick gymnasiet ihop och sågs bara sporadiskt tills nästan 10 år senare då vi började träffas och vips så var jag gravid och vi bodde ihop. Så även om det gått lång tid så händer det när man minst anar det!

----------------------
Den där karln för övrigt, nu är det han som ringer bara för att prata lite då och då. Jag förstår inte vad han vill!! Men, jag njuter av uppmärksamheten ändå

 

[Hedinn]

@addicted Givetvis! Jag är också 25 år och hade varit singel i fyra. Plötsligt händer det, du vet.

 

[BernT]

@addicted

Jag förstår det där så otroligt väl. Det handlar ju kanske inte nödvändigtvis om att känna sig gammal, känna att chansen är förbi liksom utan mer att det känns som en viktig del av livet som man går miste om. Eller så känner jag, och har känt i ganska många år.

Usch känner igen det där. Speciellt när "alla andra" i min ålder (24) ba "tihi vi har varit tillsammans i tio år och nu ska vi ha barn och köpa villa osv" om jag ska vänta tio år in i en relation med barn osv kommer jag vara minst 35 då, eftersom jag inte ens träffat "framtida mannen" än.. Det känns lite som att livet är över då, att jag kommer missa allt som "alla andra" får göra. Skittöntigt egentligen jag vet. Men jag tycker det är jobbigt för det känns verkligen som att jag missar allt som man ska göra. För mig är det iaf oundvikligt att börja försöka fundera ut vad som är fel på mig/vad jag gör fel.

 

[Ninnurur]

Usch känner igen det där. Speciellt när "alla andra" i min ålder (24) ba "tihi vi har varit tillsammans i tio år och nu ska vi ha barn och köpa villa osv" om jag ska vänta tio år in i en relation med barn osv kommer jag vara minst 35 då, eftersom jag inte ens träffat "framtida mannen" än.. Det känns lite som att livet är över då, att jag kommer missa allt som "alla andra" får göra. Skittöntigt egentligen jag vet. Men jag tycker det är jobbigt för det känns verkligen som att jag missar allt som man ska göra. För mig är det iaf oundvikligt att börja försöka fundera ut vad som är fel på mig/vad jag gör fel.

Ehm, min ena syster gifte sig med sin man på deras 9-årsdag, första barnet kom 9 månader senare. Ingen av dem hade haft någon "riktig" relation tidigare. Det är ett av de sämsta förhållandena jag vet i min omgivning. Ingen av dem mår bra, och det blir tjafs kring barnen. Syrran har väl vissa funderingar på att ge upp nu men måste ha fast anställning först för att ha råd... Det jag vill ha sagt är att såna där "vi har varit tillsammans sen tonåren och ska leva hela liiiiiiiiiiiiiivet tillsammans"-förhållanden inte alltid är speciellt bra, så var inte avis på det!

 

[BernT]

@Ninnurur
Den sidan har jag väl inte direkt reflekterat över. Har mest tänkt att det är fint att man hållt ihop så länge. Att det sen kan vara en skitdålig relation har jag som sagt inte ens tänkt på.

Men jag vet inte jag, ibland känner jag att jag ändå hellre skulle ta en dålig relation än ingen alls. Men jag kanske är färgad eller ngt, min senaste relation sög ju egentligen. Ändå så karvar jag bort de dåliga bitarna om jag ska "tänka tillbaka" eller om jag pratar med någon annan om det, då var allt så bra så. Fast både jag och andra vet att det inte alls var så.

 

[Ninnurur]

@BernT - det där är jättesvårt och jag har jobbat massor med det nu sen sambon dog, för plötsligt så får man inte säga ett ont ord om honom. Och det var väldigt lätt att dras med i alla superlativ, men sanningen var ju att han var väldigt svår att leva med, och både dottern och jag mår bättre i vardagen nu. Så jag brukar säga att jag saknar honom, men jag saknar inte att leva med honom. Vi hade nog mått bättre som särbos. Med det facit i hand så håller jag mig till ingen relation hellre än en dysfunktionell. Intimitet kan man få ändå, och man kan älska sig själv så att det nästan duger!

 

[addicted]

@Hedinn och @Ninnurur

Jo, absolut. Plötsligt blir man miljonär också. Oddsen känns ungefär lika stora för mig just nu.

Är inte riktigt lika negativ som det låter just nu, men det där "plötsligt händer det" har jag ju hört i fyra år utan att det har hänt.

 

[Ninnurur]

@addicted - jag vet vad du menar, man blir rätt bitter ibland ändå. Jag är ju i den sitsen vad det gäller jobb. Söker och söker och söker, och på ett drygt år har jag fått komma på TVÅ intervjuer. Och af gör inget för att hjälpa. Snacka om att man börjar känna sig oönskad och värdelös.

 

[addicted]

@Ninnurur Ja precis. Jag försöker verkligen hålla modet uppe men efter fyra år ensam börjar man känna sig rätt oönskad. Speciellt när man blev dumpad i det sista seriösa förhållandet man hade.

Jag hoppas verkligen att du får ett jobb snart, jag är utbildad i samma bransch och det är verkligen skittufft med jobb!

 

[Ninnurur]

@addicted - ännu tuffare när man begränsas av att vara ensamstående med barn. Kan liksom inte pendla till jobb i stockholm eller så. Gjorde ju praktik på Bring i Alvik, 18 veckor. Det slutade med separationsproblem och sömnstörningar hos dottern Men snart är Rosersberg såpass klart att det är en reell arbetsplats, och dit kan jag bilpendla!