Singeltråden no. 57

Nu har jag druckit säsongens första julmust! :love: Och så funderar jag på om jag ska göra en mugcake, bara för att jag har svullna hörselgångar och ett förbannat sus i vänster öra så att jag knappt hör nåt, det är alltså synd om mig! :D

Försökte sms-flirta med karln igår. Skickade att jag önskade att han låg i min säng och kramades med mig. Fick "jag har gått och lagt mig" till svar. Han var obviously för trött för flirt :p
 
Vilken torris @Ninnurur :p

Alltså jag drabbades just av sån sjuk renoveringslust! Vi har inte kommit nån vart med torpet pga olika anledningar men nu har jag fått lite nytändning och vill spika, limma, planera och greja! Var där i helgen men hann bara plantera lite vårlökar, tulpaner och pingstliljor :love:, och kratta löv. Men jag vill göra klart! Nu! :D

Lite svårt när man bor i en annan stad bara... Tror jag ska lägga julledigheten på detta. :D
 
Jag vill också plantera och fixa med trädgården, men eftersom jag måste plugga så kan jag inte lägga tid på det just nu rent samvetsmässigt.. :p
 
Jag har haft boendestödet här och har varit duktig och tömt ur hela kylen, tagit ur alla hyllor och torkat dem och så rensat bort gammalt skit innan jag ställde in allt igen *klappar sig själv på huvudet* Nu går diskmaskinen med de äckliga burkarna som blivit stående :D
 
Alltså nu måste jag bara skryta lite här, för jag är så SJUKT nöjd med mig själv.

Igår kväll fick jag ett meddelande från killen som jag dejtade senast, han som gick från att sms:a mig 10-12 gånger om dagen, uppvakta mig och hela tiden prata om hur mycket han längtade efter att träffa mig igen till att plötsligt inte svara på något kontaktförsök överhuvudtaget. Jag skickade meddelanden där jag undrade om han var okej, sa att han bara behövde säga till om han inte ville fortsätta träffas så skulle jag sluta störa honom och så vidare. Inget svar, har inte hört ett ord från honom på 3 veckor utan han gick bara upp i rök.

Men igår fick jag som sagt ett meddelande, ett ganska så cheeky meddelande, och blev lite förvirrad. MEN istället för att skriva till honom och fråga vad som håller på med, vad som händer och på så vis ge honom ännu en chans så skickade jag nu i morse följande meddelande:

"You're an asshole and a coward. Fuck off and leave me alone please. Thank you."

Och det känns så jävla bra. Jag gav honom inte en chans att be om ursäkt, att förklara sig eller att träffa mig igen - för det är han fan inte värd. Jag gick inte tillbaka in i den osäkra, godtrogna och smådesperata personen som jag tidigare haft tendens att vara, med hoppet om att han kanske bara hade gjort lite fel och ville ta tillbaka mig. Nej, jag sa precis vad jag tyckte och kände, jag tog kontroll över situationen och avslutade allt på bästa möjliga sätt för min del. Gud vad stolt jag är! :D
 
Hörni förresten, är det någon som vill ha en kille i Uppsala? Det är en vän till mig som jag verkligen unnar att han ska hitta någon snart. Han fyller 30 i år, är snart färdig civilingenjör, datanörd, smart, social och otroligt romantisk! Ser bra ut, adopterad från Indien så han är inte så lång, vilket tyvärr ger honom sämre självförtroende... Men han är skitbra på alla sätt! Har inget alls emot djur heller, hans föräldrar har en gård i Västergötland där han är och kör traktor ibland :up: Och så vill han ha barn och familj. Jag förstår faktiskt inte varför han inte lyckas hitta någon? Hade han inte varit min vän, eller ja, han var ju sambons vän först, så hade jag definitivt kunnat tänka mig en dejt. Hur gör man för att hjälpa?
 
Jösses, jag läste just mitt förra inlägg igen och inser hur mycket svordomar det innehöll :o Förlåt Buke, jag är faktiskt inte sådär ful i munnen i vanliga fall. Bara när jag är arg eller upprörd :D
 
@Ninnurur Han är lite för långt ifrån mig både geografiskt och åldersmässigt sätt, men annars låter han som en riktigt trevlig filur! Det jag kan komma på spontant för att hjälpa är väl att ta med honom vid sociala sammanhang, bjuda med till fester, tipsa om olika event och liknande. Förutom det tror jag nog att det kan vara lite svårt att hjälpa tyvärr, men himla fint av dig att försöka! :)
 
@Mineur - han är nog betydligt mer social än vad jag är :D Och engagerad i studentlivet på många sätt. Så jag fattar verkligen inte varför han inte hittar någon. Tror faktiskt att du hade gillat honom, men det är ju som sagt lite långt emellan ;)
 
Jag är 23 år och 20 dagar gammal! :)

Man har verkligen olika syn på åldersskillnader! Jag tyckte det var mycket när jag träffade en kille som var 36, jag är 25. 7 år känner jag är ganska normalt om man jämför! Fast 11 år tyckte jag var mycket, då fick de andra gå in och peppa mig :D

Och du, bra jobbat med den där killen!

@Ninnurur Tyvärr lite långt ifrån mig geografiskt också!
 
Man har verkligen olika syn på åldersskillnader! Jag tyckte det var mycket när jag träffade en kille som var 36, jag är 25. 7 år känner jag är ganska normalt om man jämför! Fast 11 år tyckte jag var mycket, då fick de andra gå in och peppa mig :D

Och du, bra jobbat med den där killen!

@Ninnurur Tyvärr lite långt ifrån mig geografiskt också!
Haha, jag är som du. Därav att jag vart nyfiken. :p Mellan 5-10 år sådär känner jag personligen är lagom. ;)
 
Haha, jag är som du. Därav att jag vart nyfiken. :p Mellan 5-10 år sådär känner jag personligen är lagom. ;)

Ja, men lite så! Fast jag har nog typ 3-8 år egentligen om jag ska vara ärlig :D Men 7 år ser jag inte som några konstigheter, fast det hade jag kanske gjort när jag var 23!
 
@addicted och @Hedinn Nja, jag måste nog säga att min gräns går vid 5 år - i alla fall nu i den här åldern. För mig är liksom 30 lite som en magisk gräns; jag ser liksom att fylla 30 som att gå in i en ny fas av livet och åtminstone tänker jag att det är då man på allvar får börja fokusera på att skaffa familj och stadga sitt liv ordentligt om det nu är det man vill. Fråga mig igen om 10 år så kommer min åsikt kanske att vara annorlunda, men i det stadiet av livet jag är i nu känner jag att jag skulle ha svårt att dra helt jämt med någon som är 30 eller äldre. Det må vara dumt och generaliserande tänkt, men det är så jag känner i dagsläget. Kanske beror det på att en av mina flatmates är 20 medan hennes pojkvän är 31, och de har lite problem med just det jag nämner här, vilket inte direkt gör mig mer välvilligt inställd till det hela.
 
jag ser liksom att fylla 30 som att gå in i en ny fas av livet och åtminstone tänker jag att det är då man på allvar får börja fokusera på att skaffa familj och stadga sitt liv ordentligt om det nu är det man vill.
Sa varenda tjugoåring och sedan ändrade åsikt när de blev 27-28 :p

30 är liksom ingen magisk gräns. Ingenting händer då. Man kan skaffa familj när man är 23 likaväl som 35, resa lite eller mycket oberoende av ålder, ha dåliga eller bra jobb, schysst lya eller andrahand. Den där magiska 30 årsgrejen är bara ännu en grej som ska få folk att må dåligt över att de inte "kommit längre" vid en viss ålder. Urk på det!
 
Sa varenda tjugoåring och sedan ändrade åsikt när de blev 27-28 :p

30 är liksom ingen magisk gräns. Ingenting händer då. Man kan skaffa familj när man är 23 likaväl som 35, resa lite eller mycket oberoende av ålder, ha dåliga eller bra jobb, schysst lya eller andrahand. Den där magiska 30 årsgrejen är bara ännu en grej som ska få folk att må dåligt över att de inte "kommit längre" vid en viss ålder. Urk på det!

Ja som sagt: fråga mig igen om några år så har jag säkert ändrat åsikt!

Jag menar dock inte att att folk ska må dåligt för att de inte har drömjobbet, drömförhållandet och livet helt under kontroll när de är 30 - verkligen inte! Jag tror att man kan vara precis lika lycklig och lyckad som 33-årig singel med jobb på McDonalds och boende i andrahand - allt handlar ju om individuella preferenser och prioriteringar. Det jag menar är dock att för mig, personligen, just nu, känns det som att jag skulle vilja skaffa familj och ha ett stadigt liv någon gång kring det år då jag fyller 30. Dels för att det rent biologiskt sett är tid att börja tänka på det då (men jag vet att man kan få barn även i 5-10 år efter det), och dels för att det alltid har verkat som en lagom ålder för mig och en ålder då jag har tänkt mig att jag vill bli förälder och "vuxen på riktigt" liksom. Sedan vet jag ju att långt ifrån alla tänker likadant och att folk har sina "tänkta åldrar" både tidigare och senare än mig, men mina egna tankar och synsätt är nog lite för väl inrotade i mig för att jag ska inse det alla gånger tror jag.

Usch, jag är helt slut i hjärnan efter en lång dag och kan inte alls få fram vad jag egentligen menar känner jag, men det här får duga för idag. Nu ska jag sova! :p
 
Sa varenda tjugoåring och sedan ändrade åsikt när de blev 27-28 :p

30 är liksom ingen magisk gräns. Ingenting händer då. Man kan skaffa familj när man är 23 likaväl som 35, resa lite eller mycket oberoende av ålder, ha dåliga eller bra jobb, schysst lya eller andrahand. Den där magiska 30 årsgrejen är bara ännu en grej som ska få folk att må dåligt över att de inte "kommit längre" vid en viss ålder. Urk på det!

Återigen Niffe, tack för dina kloka inlägg! Nu ska jag försöka sluta må dåligt över att jag inte har kommit längre som 25-åring.
 
Det jag menar är dock att för mig, personligen, just nu, känns det som att jag skulle vilja skaffa familj och ha ett stadigt liv någon gång kring det år då jag fyller 30.
Och som sagt, så tänker nog alla när de är strax över 20. Det är ingen slump, det liksom finns i vårt samhälle att kvinnor ska ha allt fixat och klart när är 30 för annars är det nåt fel eller misslyckat liksom. Men jag kan lova dig, man mår bättre om man släpper den idén eftersom den mest kommer leda till stress och ångest snarare än positiva känslor (ju närmare 30 man kommer). Vissa saker kan man inte styra över (exempelvis när man ska föda det eventuella barnet till den eventuella maken som man ännu inte träffat) och jag tror det bästa är att kanske ha en idé över hur man vill att det ska se ut men inte sätta en tidsplan för det.

Och - anledningen till att jag skrev som jag gjorde var för att du faktiskt inte talade om dig själv utan om folk generellt. Och när man talar så så göder man 30-myten och håller den vid liv. Eftersom jag tycker att den suger så argumenterar jag emot ;). Tänk annars om nån läser det och tänker "fan, jag är 29 och jag har inte kommit nånstans alls! :(". Det vore ju jättetrist.

@addicted Du har inget att känna dig dålig över! 25 år är ingenting, ingenting alls, och du har massvis med tid att styra upp och ordna ditt liv så som du vill ha det. Jag måste säga, även om det egentligen är sak samma, som att du gjort väldigt mycket och kommit väldigt långt (om vi ska tala i termer om sånt som folk brukar tycka är viktigt liksom); du har studerat och fått en examen, bott utomlands, köpt dig en häst, fått ett jobb. Jag ska inte vara jobbigt peppig men jag tycker att det låter som att du har alla förutsättningar för att kunna göra det du vill, ge det lite tid bara. ingen stress liksom :).
 

Liknande trådar

Relationer Har ni varit med om att möta en blick från någon som bränner till och världen stannar för en sekund? Jag har nu varit med om det totalt...
2
Svar
35
· Visningar
2 495
Senast: Roheryn
·
Relationer Alltså jag spricker! Jag träffade precis en kille som va sååå söt! Hade jag inte varit i en monogam relation hade jag definitivt velat...
2
Svar
35
· Visningar
2 579
Senast: Palermo
·
Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 260
Senast: gullviva
·
Hundavel & Ras Vi är hundlösa för första gången på typ 22 år, bortsett från ett glapp på några månader för 13 år sedan och det är så tomt och sorgligt...
2 3
Svar
55
· Visningar
3 544

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp