Singeltråden no. 57

[Raderad medlem 6459]

Fan @Mineur , du är så rar jämt och så känns det som att jag hoppar på dig. Menar verkligen inte så! Det är bara det att jag vet hur det är att vara 24-25 och helt plötsligt bli superstressad över allt jag borde ha gjort, var jag borde vara och hur i hela friden jag skulle hinna med allt i tid. Och nu kan jag bara känna att fan vad onödigt liksom. Så mycket tid som gick till att oroa mig över nåt som bara är ett påhitt och en idé egentligen och som jag nu, 28 år gammal, förstår var helt onödigt.

 

[Ninnurur]

Alltså, ni behöver inte ha panik, jag lovar! Själv började jag plugga igen som 30-åring, min äldre syster har också bytt yrke och avslutade nyss en universitetsutbildning. Man måste inte alls vara klar före 30! Visst, jag hann få barn innan dess, hade tre månader till godo men nu är jag ju arbetslös och singel, änka till och med, men jag tycker inte att mitt liv ska vara "klart". Dvs, jag har ingen ångest. Jag har många arbetsföra år framför mig, och många år på mig att hitta någon ny att älska. Om jag inte gör det så har jag ändå mitt lilla monster ju Så, ingen panik brudar!

 

[Raderad medlem 6459]

@Ninnurur Åh, är du arbetslös? Fan vad tufft. Hade du inte pluggat nån sån här YH som ska vara jättevettig?

 

[Ninnurur]

@Ninnurur Åh, är du arbetslös? Fan vad tufft. Hade du inte pluggat nån sån här YH som ska vara jättevettig?

Jo det gjorde jag, gick ut med väldigt bra betyg och har varit arbetslös sen examen förra sommaren. Det där med att 90 % får anställning på sin praktikplats var ju bara snack. Vi var många som knappt fick tag i praktikplatser... Jag ångrar inte utbildningen för jag tror fortfarande på branschen (logistik) och vet att jag kan göra ett bra jobb när jag väl får ett, men skolan var mer upphaussad än vad det visade sig vara. Nu när jag är ensamstående är jag ju mer begränsad med jobben också. Kan t.ex. inte ta ett jobb som jag måste pendla långt till, det är för riskabelt med tanke på dagishämtning och sånt. Tyvärr!

 

[Raderad medlem 6459]

@Ninnurur Fan vad sugigt! Hoppas verkligen det lossnar snart för dig, arbetslöshet suger ju verkligen i längden. Håller tummarna för dig .

 

[Ninnurur]

@niphredil - det blev ju en "paus" med sjukskrivning några månader, ja, som du vet, men i övrigt är a-kassan snart slut och jag är jävligt less. Har efter 5 månaders tjat äntligen fått ok från af att gå en truckkurs, så det ska jag göra i november. Det är den första "hjälpen" jag får från dem... Kommer vara föräldraledig i jul, sen blir det väl någon form av aktivitet/fas 3 eller nåt sånt. Om jag orkar engagera mig i det för jag kommer få så lite pengar för det så det är knappt värt det. Går precis runt på min änkepension se det kanske får räcka för att slippa obetalt skitgöra.
Och tack!

 

[Ceta]

Intressant diskussion gällande detta med ålder. Känner igen mig i det @Mineur skriver, och om hur jag kände det för ungefär fem år sedan. Tycker också det @niphredil skriver är så bra, men har svårt att ta in det känner jag nu.
Själv är jag ju 27, och närmar mig den "magiska gränsen". Har visserligen en (tidsbegränsad)anställning, och utbildning. Men har inte träffat någon intressant (som verkar tycka jag är intressant) på sjukt länge, och bor dessutom 140 mil "hemifrån"

Sen är det alltid enklare att se objektivt på andras liv (så klart), och vattnet är alltid grönare osv osv. Men så här känner jag idag. Längtar efter kärlek och familj!

 

[Hedinn]

Det är intressant sånt där, för jag hade nog inte ens någon lägre gräns än nu innan jag var 20. Men så har jag aldrig haft nån panik över vad som måste vara gjort vid en viss ålder eller så heller, samt mycket äldre vänner, så det har väl kanske viss betydelse.

Plus att jag inte vill ha barn. Det kanske är största anledningen av alla, finns ingen anledning till "panik" för att det inte finns någon fysisk gräns för när jag kan klara av det jag vill, och därmed kanske jag till och med hellre har en lite äldre man som vet vad han vill. Missförstå mig rätt, givetvis kan en 20-åring veta att den inte vill ha barn, men det känns ändå "säkrare" med en 30-åring som säger det, än en 20-åring.

Intressant, hörni, på det sättet har jag inte tänkt förut.

 

[canine]

Känner så igen mig i att känna sig stressad att hinna med saker innan en viss ålder, är 23 nu och försöker jobba på tanken att man inte måste vara klar med utbildning och resor etc innan 25-27 års åldern

Har funderat lite kring detta, hur viktigt tycker ni utseendet är för att ni ska bli intresserade av någon? måste det bli pirr i magen vid första anblick eller lär ni känna en person även om ni tycker personen ser "inget speciellt/alldaglig" ut? Jag har försökt jobba på att vara det sistnämnda efter att ha märkt ett mönster, de man blir intresserad av och tycker ser himla bra ut och är charmiga visar sig sedan oftast inte alls vara ens typ, de som jag istället fått upp ögonen för har varit de som jag "inte sett" i början men sen visar sig personligheten vara riktigt bra och där av blir utseendet bättre. Trots det fortsätter jag allt som oftast i "samma gamla" vana :/

 

[Ceta]

@Hedinn Kan tänka mig att som du känner kring barn definitivt är en "fördel" när man snackar åldersnojja. Ser jag bara till mig själv så handlar ju mycket om det. Sen jag var liten ville jag ju följa mina föräldrars mönster, att gifta mig och få barn vid 27 (eller tidigare?). Nu vet jag att det inte kommer bli så, och varföpr nu den där magiska gränsen skall vara 30 och inte 32 eller 35 det vet jag inte. Jag skulle i vilket fall gärna vilja vara lite närmare en framtid med familj.

På ett sätt är det skönt att inte veta, även om jag ju helst skulle vilja veta att om tre år är jag gift etc. (fast bara om det blir som jag vill ha det ) Men samtidigt kommer det ju garanterat hända en hel del jobbigt i livet, och det har jag ingen lust att veta när det skall komma!

 

[Mineur]

Fan @Mineur , du är så rar jämt och så känns det som att jag hoppar på dig. Menar verkligen inte så! Det är bara det att jag vet hur det är att vara 24-25 och helt plötsligt bli superstressad över allt jag borde ha gjort, var jag borde vara och hur i hela friden jag skulle hinna med allt i tid. Och nu kan jag bara känna att fan vad onödigt liksom. Så mycket tid som gick till att oroa mig över nåt som bara är ett påhitt och en idé egentligen och som jag nu, 28 år gammal, förstår var helt onödigt.

Nämen herregud, du behöver verkligen inte ursäkta dig och jag känner mig inte ett dugg påhoppad! Vi är bara två olika människor som befinner oss på lite olika livsstadier där åsikterna och erfarenheterna ibland går isär, så enkelt är det. Så länge du fortsätter bemöta mig med de respektfulla förnuftiga svar och kloka synpunkter som du gjort innan får du gärna "hoppa på" mig hur mycket du vill! Jag läser alltid dina svar lite extra noggrant för jag vet att det ofta brukar ligga något vettigt däri som jag inte riktigt reflekterat över innan. Inte alltid - ibland håller vi bara helt enkelt inte med varann - men oftast!

 

[Mitrolle]

Och här har ni en som fyllt 30 och kan säga att det är inget speciellt alls med åldern just. Det är nog mer känslan av att tiden är begränsad för just möjligheten att få barn och sådant som stressar en lite, vore det inte för det så har man ju väldigt många år kvar att hitta på vad man nu vill på.
Jag har alltså ingen åldersångest, mer lite 'hinna skaffa barn-ångest'.

 

[addicted]

@addicted Du har inget att känna dig dålig över! 25 år är ingenting, ingenting alls, och du har massvis med tid att styra upp och ordna ditt liv så som du vill ha det. Jag måste säga, även om det egentligen är sak samma, som att du gjort väldigt mycket och kommit väldigt långt (om vi ska tala i termer om sånt som folk brukar tycka är viktigt liksom); du har studerat och fått en examen, bott utomlands, köpt dig en häst, fått ett jobb. Jag ska inte vara jobbigt peppig men jag tycker att det låter som att du har alla förutsättningar för att kunna göra det du vill, ge det lite tid bara. ingen stress liksom .

Du är inte jobbigt peppig, inte alls, jag behöver bli lite mer peppig mot mig själv så! Men jag börjar känna mig stressad ändå. Det här är INTE ett "fiska-efter-sympati" inlägg. Men jag förstår inte varför det ska vara så svårt att hitta någon att tycka om och som tycker om mig. Ibland känns det som att jag har missat något major i livet, som inte lyckas.

 

[Mitrolle]

@addicted

Du är inte ensam om att känna så, ibland undrar jag också varför jag inte verkar passa in med folk och hitta rätt person. Jag kanske är sjukt tråkig och enformig eller något, vad vet jag.

Hade råkat trycka på flirt på HP förresten, lagom pinsamt. Den sidan hoppar sjukt mycket med reklamen överst så jag har fullt sjå med att kunna scrolla och träffa rätt knapp. Måste ha råkat tryckt på en flirt oavsiktligt, människan svarade dessutom med ett mail och bara 'tack för flirten'. Hjälp.
Men jag tänkte att vem vet, det kanske är nån mening med ett sånt misstag så jag svarade, haha.

 

[Ceta]

Haha, dagens jobbiga känsla: Har sovit dåligt inatt (och fick gå tidigare från körövningen igår då jag helt plötsligt mådde jättedåligt), men drömde en lite småkul dröm. Drömde att Ola Salo hade konsert på min ort, och att jag träffade honom efter konserten. Sen råkade det bli lite klättring Han var rätt dryg, väldigt på, och dissig efteråt. Men då jag inte legat på lääääänge irl, så gör sånna här drömmar att "abstinensen" kommer igång lite mer

Blir ofta påverkad av drömmar, varesig det är jobbiga sådana eller om kärlek eller sex, och det är alltid lika jobbigt...

 

[Raderad medlem 6459]

Du är inte jobbigt peppig, inte alls, jag behöver bli lite mer peppig mot mig själv så! Men jag börjar känna mig stressad ändå. Det här är INTE ett "fiska-efter-sympati" inlägg. Men jag förstår inte varför det ska vara så svårt att hitta någon att tycka om och som tycker om mig. Ibland känns det som att jag har missat något major i livet, som inte lyckas.

Men addicted, ta inte det här fel nu, du är jätteung. Jag menar inte att förminska känslan av att vilja vara med någon, för den kan man ju ha när som helst, utan jag menar bara att du är SÅ ung och att det är långt ifrån 'kört' för dig. När jag var 25 var jag superdupersingel, hade perioder av totalt celibat och perioder med dejter. Året jag fyllde 26 ramlade jag över min spanjor och helt plötsligt var jag i något som sedan blev ett förhållande. Sånt kan gå supersnabbt. Var du är nu, relationsmässigt, säger ingenting om vad som kan hända om ett halvår eller ett år eller två. Du kommer att träffa någon som du tycker om och som tycker om dig, det är jag säker på. Och tills dess är det enda man kan göra att tillåta sig att deppa när man är ledsen och ta tillvara på alla andra stunder när livet känns superfint. För jag är säker på att du har massa superfina stunder också såklart.

 

[Raderad medlem 6459]

Känner så igen mig i att känna sig stressad att hinna med saker innan en viss ålder, är 23 nu och försöker jobba på tanken att man inte måste vara klar med utbildning och resor etc innan 25-27 års åldern

Tvärtom, man har hela livet på sig att jobba, utbilda sig och lära sig mer och resa och allt man vill. Jag ångrar inte vad jag gjort tidigare i livet men däremot ångrar jag att jag stressade så, att jag sprang runt och hela tiden kände att jag hade bråttom.

Hade jag INTE känt så hade jag väntat med att börja plugga, jag hade rest mer efter gymnasiet, jag hade definitivt åkt till Paris ett halvår för att plugga franska mm mm. Men istället satt jag där och tänkte "nä, nu är jag 20 nu måste jag börja plugga för om jag ska läsa en master är jag klar när jag är 25 och då har jag ett år på mig att ta skitjobb efter universitetet, ett år på att få ett riktigt jobb, så kan jag gifta mig när jag är 28 och skaffa första barnet när jag är 30". En planering baserad på typ inget vett alls och framförallt ingen verklighetsförankring .

Som tur är kan man kompensera i efterhand; jag har rest mycket nu, valde som 27-åring att plugga språk och funderar på ännu fler saker jag vill studera. No stress, jag ska ändå jobba tills jag är typ 67 .

 

[addicted]

@Mitrolle

Ja men precis så! Inte för att jag tror att du är det!

@niphredil

Alltså, det jag är stressad över är nog egentligen inte att vara 25 och singel. Det är nog att vara 25 år och ha varit singel i 4 år. Det börjar kännas lite hopplöst efter så lång tid ensam, det är nog mest det som stressar mig! Samtidigt vet jag att det är nu jag börjar hitta mig själv (så klyschigt), men det är först nu jag börjar tro på mig själv på något sätt. Jag börjar inse att jag inte är skitful och tjock och sämst på allt. Så på det sättet är jag glad att jag inte har träffat någon än, men som sagt. De där 4 åren ensam börjar kännas stressande.

 

[Hedinn]

@addicted Precis samma läge som jag var i för några månader sen, med andra ord.

 

[Raderad medlem 6459]

Så på det sättet är jag glad att jag inte har träffat någon än, men som sagt. De där 4 åren ensam börjar kännas stressande.

Då kan jag säga att väldigt många är i pissiga relationer i flera år, andra är i halvljumna tråkiga relationer som de bara inte vågat lämna. Att vara ensam i fyra år är liksom inte det värsta man kan vara med om, det finns så många alternativ (och då menar jag såklart inte de allra värsta) som man kan sitta fast i.

Det låter inte alls klyschigt att du börjar hitta dig själv mer nu utan faktiskt bara helt rimligt. Och det borgar för att den relation du faktiskt går in i sedan blir bra eftersom du känner dig själv bra och har större tilltro till dig själv.