Separationsångest..

[Fredrik_]

Sv: Separationsångest..

Det tycker jag är viktigt, som du säger, självförtroendet i förhållande till hästen avgör nästan helt och håller relationen. Den viljan kan man använda för att påverka hästen, svårt att förklara, men det är bara så. Det gäller alla hästar, oavsett ras.

Ja som hovis fixade jag det och gör fortfarande i hovslagarsituationen, men det har också med rutin att göra i andra situationer. Rutin får man inte före man har - rutin.

Sedan beror det också på hur man mår - om man kan plocka fram den där känslan.
Har man redan känt att man misslyckats så har redan tvivlet fått komma in.

Sedan är det ALLTID svårare med ens egna.

Och jag kan inte ta någon annans redan uppstressade häst och förvandla den till en filbunke i vilken situation som hellst.

och sedan finns det fler faktorer - Min Pingo kallades hunden. För att han var lydig som en hund.
Men han var jobbig att hantera i vissa situationer när han fick mera ont - han var inte alltid fullt 100 kontaktbar, när det blev _för_ jobbigt för honom.

Hästar har också mycket starka instinkter, har reptilhjärnan redan slagit på så är det sällan bara att vara stursk som hjälper.

Då skulle det ju inte behövas lugnande och tvångsspiltor hos veterinären....

Dessutom Alla hästar springer rakt fram när de har panik - eller det kokar över av stress...

Det vet de som har skenat....

ps. Jag har inte satt mig in i Alexandras problem och jag håller mig utanför då det redan är infekterat

 

[flashlight]

Sv: Separationsångest..

Sedan beror det också på hur man mår - om man kan plocka fram den där känslan.
Har man redan känt att man misslyckats så har redan tvivlet fått komma in.

Ja och därför är det nog ibland svårt att fortsätta - om man väl blivit rädd för en häst tex. Dvs tappat förtroendet. Det krävs mycket för att få det tillbaka, att känna sej starkare då. Men visst går det.

Sedan är det ALLTID svårare med ens egna.

Och jag kan inte ta någon annans redan uppstressade häst och förvandla den till en filbunke i vilken situation som hellst.

Jag tycker det är lättare med egna, eller i varje fall dem man hanterar ofta, än en man inte känner. Sen är man kanske lite mer släpphänt med favoriterna kanske........ Eller överseende.

Hästar har också mycket starka instinkter, har reptilhjärnan redan slagit på så är det sällan bara att vara stursk som hjälper.

Då skulle det ju inte behövas lugnande och tvångsspiltor hos veterinären....

Dessutom Alla hästar springer rakt fram när de har panik - eller det kokar över av stress...

Det vet de som har skenat....

Har aldrig skenat så jag vet inte på alla år (och jag är gammal)

Nej de ska inte springa bara för att dom "kokar över" av stress, studsa kanske, men dra iväg, NEJ! Det behöver dom inte alls.
Att en häst blir så galen av smärta att den är ohanterbar kan nog hända men är ytterst ovanligt, de felsta hästar är i stället väldigt tålmodiga vid smärta.

Hos vet brukar det oftast inte vara fullbloden som behöver tvångsspiltorna, de är oftast väluppfostrade, enligt många vet.
De svåraste är hemmauppfödda halvuppfostrade ridhästar av olikas orter, forfarande enligt flera vet.

ps. Jag har inte satt mig in i Alexandras problem och jag håller mig utanför då det redan är infekterat

Nej jag syftade på amkms häst med smärthistoria, alexandras har inte det vad jag vet.

 

[Fredrik_]

Sv: Separationsångest..

jag skall bara poängtera att jag inte har någon åsikt om fullblod som som ras, inte hellrr att de skulel vara sämre på att uppföra sig, inte alls det enda jag har menat är att skaderisken är större - helt enkelt för att det går fort.
man hinner inte reagera förrän det hänt.

Om man skor hästar så känner man ofta vad som är på gång - med lite vana så känner man hur hästen spänner sig och kan då gissa vad som komma skall, och har därför tid att kvickt tex böja om ett söm.
Men det gör man inte med fullbloden -utan det säger bara pang - så har det hänt - det nu som har hänt.
Att den hoppat till eller ställt ner eller vad det nu var

De är lätta atletiska och kvicka - sånt kan göra ont om man har vassa saker i händerna

 

[axel]

Sv: Separationsångest..

Jag anser att det även är skillnad på om det är en kastrat eller sto.
Stoet har temperament o integritet i mycket större utsträckning.

valacken säger man till, hingsten ber man o stoet skickar man in ansökan i 3 ex- eller hur uttrycket nu var.

Det gäller givetvis mer under ridning, men får man stoet med sig- ömsesidig respekt- så är de underbara o ger allt.
Man måste vara rättvis i sin behandling av ett sto- annars

 

[Alexandra_W]

Sv: Separationsångest..

Jag har inte orkat läsa hela tråden, det verkar dock som att du har ett rejält problem.
Ett alternativ som jag har sett funka på några av de hästar jag haft här på träning är att man har den helt ensam under en period. DVS ensam i hagen och ensam i stallet. Förutsätter att man har möjligheten att ha den ensam dock....

Varför skulle detta då funka? Min teori är att hästen stressar sig i denna situation varje dag. Om man tar bort varjedagsitutationen och i stället gör detta till det enda som existerar så lugnar sig ALLA hästar till slut. Frågan är tyvärr då... Vad kostar det???? I arbete, skadad häst, och risk för ditt liv?

Något bättre råd kan jag tyvärr inte ge, och så länge hästen inte ens närmar sig att sansa sig själv så kanske det inte är att rekommendera. Efter ensamhetsperioden så har det inte varit några problem med dom jag har haft här. Jag har alltså upplevt att det är mer stress för hästen att ha konflikten varje dag, än det är att ta det rejält en gång, och då ha hästen ensam så länge det är nödvändigt, vilket kan vara flera veckor eller tom månader.

Jag hade kanske kunnat säga som en del andra, att det är väl inget problem, men vad jag har läst av det du skriver i olika trådar får jag intrycket att du ÄR mycket kunnig och vet vad du pysslar med. Därför är det svårt för mig att hjälpa dig.

Häls Embla

Tack för svar! Jag har ju, har skrivit det på något ställe i tråden men den är ju lååång nu, att det faktiskt är ett sätt jag har funderat på att prova, det är dock inte praktiskt genomförbart just nu.

Men eftersom hon är lugn om vi åker bort och hon kommer till ett nytt ställe helt utan hästar, så.. När hon hade hovbölden så vid ett tillfälle fick vi åka till hovis. Han bor på gård 'mitt ute i skogen', hästgård men inga hästar där. Jag var INTE säker på att det alls skulle fungera med tanke på separationsångesten, men jag och hovis kom överens om att vi provar, går det inte fick han försöka hitta tid att komma till mig. Jag hade en färdigladdad spruta med plegg i bilen för att kunna ge om det behövdes.

Damen kommer fram, kliver ur släpet, kollar sig omkring, ropar inåt stallet, får inget svar, tittar lite mer och konstaterar sen 'jaha ja?'. Vi stod ute då jag misstänkte ett litet (väldigt litet) och tomt stall skulle kunna stressa. Men vi stod ute, jag höll i och hovis skodde om båda fram, inkl verkade upp och gipsade hovbölden. Hästen helt cool. Sen släppte jag henne i en liten hage med gräs medan vi fikade, och hon gick helt lugnt där.

Nu kanske hon ballat ur efter X timmar t ex, det vet man ju inte. Men det där fick mig att börja fundera. Har ju märkt samma tendens i andra lägen där hon kommer till ställe utan andra hästar.

Och, om jag när jag köpte vetat att hon hade separationsångest, då hade jag velat skicka bort mina två några veckor, ta hem henne så hon kom hit helt själv och inga andra hästar här, och sen fått kompisarna. Nu är ju det för sent, men jag funderar lite på hur man rent praktiskt får ihop något liknande. Pappa bor 6 mil härifrån, på gård, stallet är verkstad numera, men det finns många hektar stängslad betesmark. Om jag kunde släppa henne där - själv - i två veckor, ha mina kvar hemma. Och sen efter två veckor så ser man till att man tar hem henne hit, samtidigt som man skickar pojkarna till pappas bete. Så får Donnan komma hem hit till ett TOMT stall, och vara ensam här med både inne och ute i 2 veckor. Och sen kommer pojkarna hem.

Är ju inte alls säkert att det skulle fungera, hon kanske skulle bli tokstressad efter några dagar, eller att det går bra, men när polarna tillslut kommer tillbaka så blir hon ÄNNU mer separationsnojig. Men det vet man ju inte utan att prova. Och jag tror att det skulle kunna fungera faktiskt. Bryt den onda cirkel, och sen vänj henne med att vara helt solo HÄR med. Och hålle n tumme typ.

Dock har jag ingen praktisk möjlighet just nu att göra det. Men jag klurar på hur det skulle gå att fixa de praktiska lite senare t x..

 

[flashlight]

Sv: Separationsångest..

jag skall bara poängtera att jag inte har någon åsikt om fullblod som som ras, inte hellrr att de skulel vara sämre på att uppföra sig, inte alls det enda jag har menat är att skaderisken är större - helt enkelt för att det går fort.
man hinner inte reagera förrän det hänt.

Om man skor hästar så känner man ofta vad som är på gång - med lite vana så känner man hur hästen spänner sig och kan då gissa vad som komma skall, och har därför tid att kvickt tex böja om ett söm.
Men det gör man inte med fullbloden -utan det säger bara pang - så har det hänt - det nu som har hänt.
Att den hoppat till eller ställt ner eller vad det nu var

De är lätta atletiska och kvicka - sånt kan göra ont om man har vassa saker i händerna

NEJ jag uppfattade inte att du hade något emot rasen. Utan bara det du skrev, som stämmer också att det går fort.

Jag menade inte hovisar i första hand när det gäller vana vid rasen utan hästägare mfl i allmänhet. Det kanske inte blev helt tydligt. De i hästens omgivning som inte är vana just vid de snabba reaktionerna kan bli rädda och får en ond cirkel, stressad människa väntar på reaktioner och får mer otrygg häst. Det är naturligt att reageara så.


Hovis skulle jag inte vilja vara öht, det måste vara rejält slitsamt och tålamodsprövande även med hästar som INTE tiltar mm. Jag beundrar hovisar.

 

[tipex]

Sv: Separationsångest..

Jag har haft en travare som påminde lite om din. Han var ranghög och ville ha koll på sin flock. Blev tokig om de andra gick ut innan eller om man tog in honom utan de andra. Betedde sig nästan exakt som din.
Det var inga problem att rida ut honom själv heller, det var som att han då visste att de var i hagen och inte kom ngnstans. Han blev stressad om han själv blev kvar i hagen och en togs ut, trots att fler var kvar!
Hade problem vid lastning av honom, ville han inte så var det stopp!
Skoning och verkning var oxå ett kapitel för sig. De gamla ägarna pleggade honom varje gång, även vid transportering.
Min hovslagare la ner stort arbete på honom, och tyckte att det sällan var hästen det var fel på.
Hästen stegrade, hoppade och skickade benen rakt bak, hovis var på väg in i väggen ett antal ggr.
Brukar så här i efterhand säga att pållen hade damp...viket han med stor sannolikhet hade, han och min bror var rätt lika i sättet.

Märkte rätt fort att han hade svårt för förändringar och det tog tid att för honom att acklimatisera sig, tog kanske två mån efter flytt.
Han hade inte förtroende för en heller och jag tror det är därför som han hade så stort kontroll behov på de andra hästarna.

Det tog mig två år att jobba upp ett förtroende...men efter det var han mammas pojke. (Enligt honom var jag kanske lite mer flickvän)
Hade samma hovslagare till honom under alla år jag hade honom. De sista åren fanns inte en tillstymmelse till problem, men då litade han på hovslagaren och de båda visste var de hade varann.
Jag kunde långt innan det själv slå på tappsko utan problem, satt på golvet och hade hoven i knät medans han snusade mig i nacken.

Jobbade mkt med lastningen oxå och fick honom bra där oxå (samtidigt som förtroendet kom), men var sedan med om en olycka. Efter det var han omöjlig igen och rent livsfarlig, men nu var han på riktigt rädd för transporten. Var tvungen att då plegga honom ett par ggr, efter det kunde han lastas utan plegg men med väggar på sidorna. Blev stressad i transporten, men stog snällt, var sjöblöt när man sedan lastade ur.

De sista två åren kunde han stå i stallet själv men det var inte poppis, kunde gå ut sist på morgonen, bankade en del på dörren för att visa sitt missnöje.

Han var en helt annan häst när jag sålde honom jämfört med när jag fick honom.

Hade lovat honom att aldrig sälja honom. Men när jag fick barn och sedan blev gravid igen så tyckte jag synd om honom,han behövde ju hållas igång.
Skaffade en medryttare som så många andra blev förälskad i honom. Hon var rätt, så jag erbjöd henne att köpa honom. Det fanns inte en tvekan från hennes sida. Hade honom kvar hos mig i ett år innan hon flyttade hem honom. De hann då lära känna varann ordentligt så hon kunde vara hans trygghet vid miljöombytet!

Jag kanske ska tillägga att han gick i flock på lösdrift tills han var tre!

Nu blev det lite långt och kanske inte ngt tydligt svar på ditt problem, men dock ett bevis på att det kan bli bra!

Lycka till!
/Jenny

 

[axel]

Sv: Separationsångest..

Säger som jag gjorde i "sittafasttråden"
Om uppfödare lärde sina unghästar det mest elementära- var ensamma, sitta fast o hantera dem mkt, så får hästarna en bra start i livet- utan trauman- såvida att man fortbildar dem hela livet.

 

[orcide]

Sv: Separationsångest..

Hojta till mej så ska du få nr till en hovslagare som är expert på den typen av hästar .
Han är superbra !

Efter han har varit ute å¨våra väldigt svåra hästar så har det funkar så väldigt mkt bättre sen.

 

[Lydia]

Sv: Separationsångest..

Äh, har man tränat såpass mkt på ensamhetsträning och hästen fortfarande blir stressad ensam, så skulle jag undvika att den blir ensam. Oftast har du väl möjlighet att undvika att hästen blir helt ensam?