Sv: Särbos vuxna hemmaboende barn
Ja vad gjorde jag när jag var 19, när jag gick ut gymnasiet så pluggade jag vidare, jobbade extra på helgerna hade en häst på foder. och visst jag blev till viss del försörjd av mina föräldrar för jag betalade aldrig hyra men jag bidrog alltid hemma. Städade mitt eget rum, lagade mat och gjorde allt man bad mig (vilket iof inte var så betungande). Sen började jag på högskolan när jag var 21 och flyttade hemifrån. Jag har haft lätt för mig att läsa och plugga och har haft många välbetalda och bra jobb men även en del skitjobb med dåligt betalt bara för att få det gå runt.
Jag har aldrig haft svårt att få jobb, även när IT bubblan sprack, men så har jag haft ett ganska bra självförtroende. Så ja ni förstår jag har väldigt svårt att relatera till hur denna tjej har det.
Men så där kan man inte resonera om andra människor, tycker jag. Min mamma hade sommarjobb från hon var 13, hon hackade betor i strålande solsken och det var enligt uppgift inget mysigt eller välbetalt jobb. Men bara för att hon alltid har jobbat sedan den åldern är hon inte med mogen eller tar mer ansvar än vad jag gör som inte haft sommarjobb alls, jag jobbade en månad som vårdbiträde när jag var 21 och dagens jobb fick jag när jag var 25. Jag är 33 nu. Ansvar och mognad handlar inte om jobb eller att slava i hemmet. Jag håller med om att hon säkert kan göra nåååågot, men allt?
Varför inte acceptera att hon bara är 19 år, hon är inte vuxen!! Hon är tonåring, en ungdom, låt henne vara det. Man är inte vuxen för att man nåt en magisk gräns på 18 år eller slutat gymnasiet.
Fråga dig själv hur hon mår, hur mår man i dag när man slitit sig igenom gymnasiet, tar studenten och inte vet ett dugg om vad man vill göra av sitt liv? Alla vill ha bra jobb, alla förstår inte vägen dit, men jag tror nog att hon kommer mogna och förstå om hon får tid. För jag tror att allt handlar om tid. Hon är inte 19 år i hela sitt liv. Jag förstår bekymret om hon varit 25 år.
Följ med till AF så hon kan skriva in sig, räck fram handen för vet du vad? Vuxenlivet kan faktiskt vara rätt skrämmande Det tycker jag fortfarande. Det kommer med så mycket ansvar, har man dåligt självförtroende så är det lätt att tro att man inte klarar det. Jag har dåligt självförtroende och behöver ibland hjälp att "hålla handen", en knuff i rätt riktning, någon som jag faktiskt kan dela mina känslor för det med och som inte dömer och tycker att jag är en barnrumpa. Utan uppmuntrar.
Man är inte en bättre människa för att man alltid har jobbat och pluggat och hjälper till hemma osv. Hon är en bra människa i allt som är hon. Det fins människor som jobbat alltid, har lärt sig massor och har ett inre driv som många andra saknar. Men är de bättre människor för det?
Du dömer henne. Sluta upp med det.
