Sambon vill inte skaffa barn. Jag vill.

[Mia_R]

Känner man att man skulle avsky att ha ett barn så är det ju bäst att stå på sig och inte skaffa.
Många som väljer bort barn gör det av praktiska skäl och isf kan man kanske ändra sig för partnerns skull. Ex en väninna som säger att” livet går ut på att gå ut på bio när man vill, dricka cappuccino på balkongen ostört och skulle hata att passa upp på någon. ”
En sådan person kanske kan skaffa ett om partnern lovar att ta huvudansvaret. Om man känner att man kan offra balkong-friden då alltså.

Fast varför ska någon behöva övertalas, för att det kanske fungerar? Jag hade hatat att bli övertalad och det hade definitivt inte varit någon garanti att jag gillat någon unge efter det.

 

[Snurrfian]

Fast samtidigt är mannen nöjd med relationen som den är.
Jag tycker inte det är någon skillnad om det är en man eller en kvinna som vill ha något.
Jag har blivit lämnad för att jag inte vill ha barn, det gör inte mig till ett offer.

Att du inte känner dig som ett offer är din känsla, jag konstaterar mer att det är ett sätt att tänka på saken. Jag tänker att det är bra att vara tydlig, jag vill ha barn, vill du inte ha barn med mig bör du lämna mig är inte ett mer ultimatum än att säga Jag vill inte ha barn, vill du ha barn så bör du lämna mig.

 

[Bison]

Att du inte känner dig som ett offer är din känsla, jag konstaterar mer att det är ett sätt att tänka på saken. Jag tänker att det är bra att vara tydlig, jag vill ha barn, vill du inte ha barn med mig bör du lämna mig är inte ett mer ultimatum än att säga Jag vill inte ha barn, vill du ha barn så bör du lämna mig.

Absolut, jag är alltid tydlig med det när jag träffar någon.
Ja, det är min känsla. Tycker mest att det är lite drastiskt att kall någon för ett offer pga det.

 

[Red_Chili]

En sådan person kanske kan skaffa ett om partnern lovar att ta huvudansvaret. Om man känner att man kan offra balkong-friden då alltså.

Och sedan tar inte partnern huvudansvaret som utlovat, balkong-personen tvingas ta mer ansvar än vad hen vill, blir olycklig och barnet får lida. Det låter inte sådär jättelockande i mina öron...

 

[Milosari]

Fast det händer ofta att folk ångrar sina barn. Jag hade absolut avskytt att ha ett barn, även mitt eget. Så jag skaffar inga barn. Hatar när folk "Ja men de flesta tycker ju om sina barn även om dom inte vill ha barn."

”Ofta”? Njaaa... Din upplevelse av hur vanligt det är, är nog rätt färgad av din egen syn på barn.

 

[Exile]

Att du inte känner dig som ett offer är din känsla, jag konstaterar mer att det är ett sätt att tänka på saken. Jag tänker att det är bra att vara tydlig, jag vill ha barn, vill du inte ha barn med mig bör du lämna mig är inte ett mer ultimatum än att säga Jag vill inte ha barn, vill du ha barn så bör du lämna mig.

Jag förstår hur du menar men blir det inte lite märkligt i praktiken?

Relationen som existerar är ju utan barn och fram tills nu har båda varit nöjda, det känns ju rimligt att den som nu är missnöjd, oavsett om det är mannen eller kvinnan, får ta ställning så att säga, det är ju den parten som bestämmer sig för att hen inte längre är nöjd i förhållandet.

Det känns ju jättemärkligt att t.ex kvinnan skulle säga att nu har jag ångrat mig och vill ha barn, antingen avlar du fram ett eller så får du göra slut, det blir ett jättemärkligt utgångsläge? Mannen är ju nöjd som det är så han har ju ingen anledning till att bryta, hon har däremot det.

 

[kolblakkur]

”Ofta”? Njaaa... Din upplevelse av hur vanligt det är, är nog rätt färgad av din egen syn på barn.

Snarare så att vi som är barnbefriade ofta får höra sanningen från våra vänner med barn. De flesta vänner jag har som har barn har erkänt för mig att de ibland ångrar sig. De berättar det för mig eftersom jag inte dömer som de som har barn gör.

 

[Milosari]

Snarare så att vi som är barnbefriade ofta får höra sanningen från våra vänner med barn. De flesta vänner jag har som har barn har erkänt för mig att de ibland ångrar sig. De berättar det för mig eftersom jag inte dömer som de som har barn gör.

Jag har varit barnlös större delen av livet och var en sån som aldrig skulle ha barn. Har inte hört en enda sådan story. Däremot flera som blivit ofrivilliga föräldrar och kämpar om att få vårdnad.

Jag säger alltså INTE att man ska skaffa om man inte vill. Det ingår ju en livsstil med barnet som man kanske inte vill eller kan ha. Men jag tror inte att man ”ofta” ångrar att man skaffade barn.

 

[Snurrfian]

Jag förstår hur du menar men blir det inte lite märkligt i praktiken?

Relationen som existerar är ju utan barn och fram tills nu har båda varit nöjda, det känns ju rimligt att den som nu är missnöjd, oavsett om det är mannen eller kvinnan, får ta ställning så att säga, det är ju den parten som bestämmer sig för att hen inte längre är nöjd i förhållandet.

Det känns ju jättemärkligt att t.ex kvinnan skulle säga att nu har jag ångrat mig och vill ha barn, antingen avlar du fram ett eller så får du göra slut, det blir ett jättemärkligt utgångsläge? Mannen är ju nöjd som det är så han har ju ingen anledning till att bryta, hon har däremot det.

Det ställs ju på sin spets när det gäller barn eller inte men att relationer förändras över tid känns rätt självklart, vi växer och förändras som människor och det jag ville för fem år sedan kanske inte är relevant idag. Min känsla är att en säger att hen vill att något ska förändras i förhållandet, då måste båda parter faktiskt fundera över det, okej i det här fallet vill hon ha barn, han är nöjd som det är. Men han behöver fundera över om hans åsikt att han inte vill ha barn är så stark att han hellre lämnar förhållandet än får barn, eller om det handlar om att man inte har funderat så mycket över vad en förändring skulle innebära. Sen behöver det inte ge något annat utslag, men jag tycker att båda parter behöver vara aktiva i beslutet.

 

[Raderad medlem 6459]

Om jag vore ts skulle jag förklara läget och sedan leta ny karl.

Men det är ju LÅNGT lättare sagt än gjort. Det här ju liksom inte bara en buketråd där man kan snabbt rapa ur sig ett "gör såhär"-svar, utan det finns ju en människa bakom den här tråden, som lever med någon hon älskar. Och nu är hon i den här sitsen som är långt ifrån lätt.

Jag tycker man kan visa lite hänsyn och förståelse för att det inte bara är att "förklara läget och leta en ny karl".

 

[hastflicka]

Snarare så att vi som är barnbefriade ofta får höra sanningen från våra vänner med barn. De flesta vänner jag har som har barn har erkänt för mig att de ibland ångrar sig. De berättar det för mig eftersom jag inte dömer som de som har barn gör.

Fast jag har sagt att jag angrat att jag skaffade barn ... men inte menat det "literally" (vad heter det pa Svenska?) utan mer som just nu i den situationen som upstatt, eller att jag angrat att jag fick barn sa tidigt, eller att det blev sa langt hopp till den yngste.

Jag avgudar mina barn, men visst har ansvaret att alltid finnas dar pa ett bra satt varit slitsamt i bland och visst har jag ibland fantiserat om vad som skulle ha kunnat hant om jag istallet kunnat resa och gora annat som jag skulle ha haft tillfalle till om jag inte haft barn.
Det sager inte att jag ar/varit en dalig mamma, det sager bara att jag ar hogst mansklig och har haft en del mindre bra dagar i min mamma roll da jag garna avstatt fran ansvaret att uppfostra sma manniskor till ansvarsfulla, sjalvstandiga och lyckliga vuxna.

 

[SaraXX]

Snarare så att vi som är barnbefriade ofta får höra sanningen från våra vänner med barn. De flesta vänner jag har som har barn har erkänt för mig att de ibland ångrar sig. De berättar det för mig eftersom jag inte dömer som de som har barn gör.

Fast att man ibland ångrar sig är ju inte samma som att man vill ha dem ogjorda. Flera delar av mitt liv har blivit sämre med barnen än de var innan. Men jag ville ha dem, jag älskar dem och jag är så himla glad att vi hann tillverka dem innan allt kraschade. Det var på håret
Men visst finns det de som inte skulle göra samma val igen. Dock har jag svårt att tänka mig att det är ofta.

 

[Tonto]

”Ofta”? Njaaa... Din upplevelse av hur vanligt det är, är nog rätt färgad av din egen syn på barn.

Tycker att man hör om det oftare än folk vill medge. Samt att det skammas friskt på folk som ångrar sina barn.

 

[Milosari]

Tycker att man hör om det oftare än folk vill medge. Samt att det skammas friskt på folk som ångrar sina barn.

Om man inte medger så är det ju svårt att höra om det . Men att skamma är givetvis inte ok!

 

[morgaine]

Det ställs ju på sin spets när det gäller barn eller inte men att relationer förändras över tid känns rätt självklart, vi växer och förändras som människor och det jag ville för fem år sedan kanske inte är relevant idag. Min känsla är att en säger att hen vill att något ska förändras i förhållandet, då måste båda parter faktiskt fundera över det, okej i det här fallet vill hon ha barn, han är nöjd som det är. Men han behöver fundera över om hans åsikt att han inte vill ha barn är så stark att han hellre lämnar förhållandet än får barn, eller om det handlar om att man inte har funderat så mycket över vad en förändring skulle innebära. Sen behöver det inte ge något annat utslag, men jag tycker att båda parter behöver vara aktiva i beslutet.

Väl formulerat, just vad jag försökte säga också.

 

[morgaine]

Men det är ju LÅNGT lättare sagt än gjort. Det här ju liksom inte bara en buketråd där man kan snabbt rapa ur sig ett "gör såhär"-svar, utan det finns ju en människa bakom den här tråden, som lever med någon hon älskar. Och nu är hon i den här sitsen som är långt ifrån lätt.

Jag tycker man kan visa lite hänsyn och förståelse för att det inte bara är att "förklara läget och leta en ny karl".

Jag har skrivit rätt utförligt hur jag menar, jag tror ts har förstått vad jag menar.
Det svaret du citerar här är taget ur sitt sammanhang, det var ett svar på att flera tyckte hon skulle leta ny partner och då svarade jag så för att det hade varit mitt personliga val. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn och om min sambo hade sagt ”aldrig” hade jag förklarat mig och sedan flyttat. Jag har verkligen INTE sagt att ts skall göra det för det vill hon inte säger hon ju.

 

[kolblakkur]

Tyckte denna var intressant. Tror det är många män faktiskt som ställer upp och skaffar barn för att tjejen vill. Och då kan det bli såhär.

https://www.svd.se/jag-har-aldrig-langtat-efter-barn

 

[durachiny]

Ja men han utpressar ju henne att avstå genom att tvinga henne tt välja. Precis som ni anklagar henne för att utpressa honom.
Detta är ju en djupt rotad patriarkal struktur att det anses värre att en kvinna "tvingar" en man att bli far än att en man "tvingar" en kvinna att avstå. Det ör alltid synd om mannen som inte får bestämma medan kvinnan får finna sig i beslutet. Med den logiken är det väl synd om kvinnan som inte får bestämma?

Djupt rotad patriarkal struktur? Ingen anser att något utav tvången är bättre.

 

[Malibu_Stacy]

Hur har det gått för dig @TantAgda ?

 

[_Taggis_]

Tyckte denna var intressant. Tror det är många män faktiskt som ställer upp och skaffar barn för att tjejen vill. Och då kan det bli såhär.

https://www.svd.se/jag-har-aldrig-langtat-efter-barn

Det är inte så ovanligt tror jag. Jag jobbade i några år ihop med en man som idag är 50. Han fick barn när han var 37 resp 41. Han sa varje gång ämnet kom upp, att han aldrig velat ha några barn. Jag köpte inte riktigt resonemanget att han inte varit delaktig i beslutet, såsom han beskrev det hade hans sambo "råkat" bli gravid båda gångarna. Jag anser att pappan bör vara mer påläst om blommor och bin än så, men ja det var hans syn på saken. Han påpekade ofta att han varit mkt nöjd att inte ha några barn, han hade all tid att lägga på sina intressen och de hade dessutom en fosterson som uppskattingsvis är 7-9 år äldre än det äldsta egna barnet.

Ju mer vi lärde känna varandra så ifrågasatte jag mer och mer hur det kunde ha "blivit" så att han bara råkade bli pappa. Och då kom förklaringen till detta fenomen - för många män (ur hans synvinkel alltså) kommer de till en gräns där de får välja mellan att få barn eller att bli lämnade. Och att många då är mer rädda för ett liv i ensamhet än att gå med på att få barn. Inte helt sällan har dessa kvinnor dessutom gett "garantier" att de ska slippa ta vab, föräldramöten och annat "tråk" kring barnen - i utbyte mot att de blir pappor. Helt sjukt i min värld, normalt i hans. Och efter denna insikt har jag fått ta del av betydligt fler liknande historier både i efterhand samt i nutid.