Det är klart man kan fundera på det. Det finns mycket i en relation som man kanske kan eller till och med måste kompromissa med, men det här är inte en av de sakerna. I det här fallet är det inte han som behöver fundera utan det är hon, är längtan efter barn så stark att hon är villig att lämna förhållandet?Det ställs ju på sin spets när det gäller barn eller inte men att relationer förändras över tid känns rätt självklart, vi växer och förändras som människor och det jag ville för fem år sedan kanske inte är relevant idag. Min känsla är att en säger att hen vill att något ska förändras i förhållandet, då måste båda parter faktiskt fundera över det, okej i det här fallet vill hon ha barn, han är nöjd som det är. Men han behöver fundera över om hans åsikt att han inte vill ha barn är så stark att han hellre lämnar förhållandet än får barn, eller om det handlar om att man inte har funderat så mycket över vad en förändring skulle innebära. Sen behöver det inte ge något annat utslag, men jag tycker att båda parter behöver vara aktiva i beslutet.
Det är ju inte som att flytta till landet eller köpa en husvagn där man kan diskutera och vända och vrida och lista för- och nackdelar och sedan om det skiter sig - ångra sig och göra om eller återgå till hur det var innan. Det är inget du chansar på om du är säker i ditt beslut. Hans ovilja inför barn är värd precis lika mycket som hennes längtan.