Jag känner att jag vill göra en instickare här. Jag har följt tråden med igenkännande och frustration i situationen. Det finns dock en punkt jag skulle vilja ge en annan syn på.
Det är det här med att dra in pappa i vardagen.
Det är en jättefin grej att göra, men jag tror att man ska fråga sig huruvida man gör barnen en tjänst eller en otjänst som gör det. Det är bara du som vet hur pappan till dina barn är, precis som jag vet hur min dotters pappa är. Hur min egen pappa var.
Min pappa var alkoholist och jag var...skulle vara... varannan helg unge. Många var gångerna det i sista stund ställdes in för att han var full. Många var gångerna vi fått vända i hans dörr. Det är en fruktansvärd smärta att inse "vi kan inte vara hos pappa eftersom han VALDE spriten framför oss". Han valde.
Med min dotter fick jag också rådet att ha pappan "synlig" i vardagen. Jag försökte till en början sedan struntade jag i det. Jag struntade i det eftersom jag visste att han inte var intresserad. Han hotade mig med att ta ifrån mig vårdnaden, att aldrig lämna tillbaka henne till mig, att slänga ut henne genom fönstret om jag inte gjorde si eller så. Hoten kom ofta och var gräsliga och jag gjorde precis som han ville. För vems skull? För vems skull är det att tvinga en pappa att umgås med sitt barn när pappan endast är intresserad av att kontrollera mamman? I tråden här beskrivs pappan som en ointresserad pappa, han hade ringt oftare, han hade brytt sig mer, han hade träffat barnen oftare, pengar hade han löst o.s.v. Om han hade brytt sig om barnen mer än att göra livet surt för deras mamma. För vem kämpar man då? Och vad kan det leda till?
Att ge en ointresserad pappa så stor inflytande i barnets liv och på så vis skapa hopp och förtvivlan hos barnet. Att aldrig veta när man ska träffa pappa, att älska honom i nöd och lust men veta att allting med pappa är osäkert.
Jag hade inte hjärta att göra så. Jag slutade tjata på dotterns pappa. Jag slutade dra upp honom i tid och otid i dotterns liv. Hon frågade inte efter honom heller. När hon var ca 5 år började hon förstå det här med mamma och pappa och att hon inte hade nån pappa. Jag försökte förklara utan att lägga skuld på honom, efter en tid nöjde hon inte sig med det svaret och då sa jag "jag vet inte" och efter en tid kände jag att jag var tvungen att vara ärlig. Jag förklarade henne att det här var hans val och att det inte på några vis var hennes fel, utan han hade själv valt att inte ha någon kontakt med henne. Det är trots allt så att den man älskar vill man träffa ofta, prata med ofta och bryr sig om. Den man älskar visar man sin kärlek. En pappa som i den här tråden kommer inte visa sin kärlek och det märker barnen otroligt fort.
Det här är inte ett inlägg för att strö salt i såren på TS, däremot ett inlägg från en som vet hur det känns att få höra "jag älskar dig" av en nykter pappa men som helt klart valde bort mig framför flaskan och helt klart inte brydde sig under långa perioder.
Det är nog aldrig för sent att knyta an till sin pappa. Men jag tror att om det ska ske måste pappan antingen verkligen vilja det eller så måste barnet vara stort nog och förstå och kunna hantera förtvivlan och hopp.
Ett tips till TS, lämna inte barnen till honom och förvänta dig att han lämnar tillbaka, be honom hämta hos dig så hämtar du hem dem hos honom sedan. På så vis "vet" du att du får tillbaka dem.
Släpp inte heller allt för att han plötsligt får för sig att ha barnen, det är ett sätt att kontrollera dig. Han måste lämna schema. Till min dotters pappa sa jag att senast kl 13 dagen innan han skulle ha henne så skulle han höra av sig och berätta om han skulle ha henne. Gjorde han inte det fick han inte hämta henne. Ringde han 13.10 och sa att han ville ha henne dagen efter så sa jag nej- har vi bestämt kl 13 så är det inte 13.10 som gällde. Och plötsligt så gick det lång tid emellan kontakten och den rann ut i sanden. Hans intresse fanns inte.
Nä, du strör inte alls salt i såren, kommer snarare med en väldigt god input. Att det kanske är okej för mig att faktiskt skita i att försöka. Och tips att tänka på också. För hur det än är känner jag själv att egentligen vill jag bara ha struktur på mitt liv. Jag vill ha lugn och ro efter jättemånga år av stress, ångest och problem som bara har varit en nedåtgående spiral för mig. Nu har jag ordnat upp mitt liv helt om det inte vore för just det här problemet. Hot och oförmåga från pappan att försöka lösa det här (jo, muntligt i telefon vilket slutar med tjafs och ännu mer hot och vägran att ta det skriftligt, jag vägrar ha ett schema muntligt).
Dock känns det lite som att man är en dålig mamma om man inte ens försöker få det att fungera med pappan, det känns lite som att omvärlden vill att det är mamman som ska kämpa för att barnen behöver sin rätt till pappa jada jada jada, förstår ni hur jag menar? Personligen om det är så tror jag faktiskt barnen klarar sig lika bra utan pappa (eller mamma) om det är så att de är så ointresserade av sina barn att de inte ens kan ringa regelbundet eller lämna in ett schema så båda föräldrarna kan planera.
Jag vet också att det är ett sätt att kontrolloera mig, det är i alla fall precis så det känns. Och det är ju det jag kämpar emot. Som sagt, han får gärna ha barnen, mer än gärna då jag vet att hans föräldrar finns nära och de är bra för barnen, men det ska ju givetvis vara avtalade tider.... Samtidigt som han inte ens ids lämna ett schema på förslag tjatar han till exempel om julen, mig spelar det ingen roll om han eller jag har första julen, och det har jag sagt till honom, men ändå måste han tjafsa om den bara för att liksom...
Bra tips att vi kör en väg var. Ska ta upp det med juristen idag. Som sagt, inte upp till mig att kämpa och jag blir snart less men eftersom ovissheten är så stor så känns det som att i alla fall ett brev som talar om svart på vitt vad som gäller kan vara på sin plats, då är det sedan upp till honom att rätta sig efter det men då kan ingen komma och säga att jag inte har försökt att lösa det för barnens bästa...
Han är ju så benägen att jävlas med mig så det finns inga mått och det kommer ju bli problem i framtiden, så enkelt är det ju... Till exempel har vi flyttat till en ny kommun (boendebrist i den andra och det var här jag fick boende, vi flyttade från utlandet när vi bröt upp så jag och barnen har bott hos mamma över sommaren), jag har skickat papperen om omskrivning för tre veckor sedan, tror ni han har skrivit på och skickat in? Nej, det har han "glömt". Vilket naturligtvis sätter mig på pottan då jag jobbar men även barnen då de har dagisplats här, så fort de är inskrivna i kommunen och de behöver verkligen gå på dagis... Det är tur nu att min särbo kunde flyga hit, men känner väl egentligen att det är fel mot både barnen och honom att han ska behöva ta det ansvaret så här i början av förhållandet... Han älskar mina barn, är väldigt bra med dem och vill inte ha egna så det är väl tur för mig, men som sagt, det är inte den smidigaste lösningen...
