Samarbete vid separation - vi är som hund och katt...

[honung]

Nej, jag sa inte att barnen skulle ha med telefonen till skolan, ridningen, gymnastiken. Fasiken? Du behöver inte vara arg på mig.

Skulle du själv nöja dig med telefontider för att prata med dina barn? Och är det barnen han är otrevlig mot när han ringer?

 

[Minlillatos]

Tja, när han har haft dem har ju inte jag fått prata med dem överhuvudtaget ;-) . Nej, det är mig. Därför vill jag inte ha honom ringandes i tid och otid i min telefon. Han får ringa när han kan få tag i barnen anser jag. Det går inte på hans kontorstider. Då jag jobbar och går i skolan och vill fokusera på det. På kvällarna har vi faktiskt fritidsaktiviteter. Jag har gett honom de tider då han faktiskt har möjlighet att prata med barnen.

 

[honung]

Det var därför jag föreslog en 'barntelefon'. Jag kunde inte ens ha mitt ex med i telefonboken på min telefon, det kändes som han hoppade på min integritet var gång han ringde på min telefon. Jag har fortfarande, nio år senare inte lagt in hans förnamn i min telefonbok, hans nummer är inlagt på hans efternamn.

Jag menar bara att du inte ska sätta dig i samma sandlåda som honom, undvika konfrontationer om du kan.

 

[monster1]

Tja, när han har haft dem har ju inte jag fått prata med dem överhuvudtaget ;-) . Nej, det är mig. Därför vill jag inte ha honom ringandes i tid och otid i min telefon. Han får ringa när han kan få tag i barnen anser jag. Det går inte på hans kontorstider. Då jag jobbar och går i skolan och vill fokusera på det. På kvällarna har vi faktiskt fritidsaktiviteter. Jag har gett honom de tider då han faktiskt har möjlighet att prata med barnen.

Ett förslag är ju att han köper telefonen och betalar abonemanget till barnen.

 

[Lovisaleonora]

Varför ett abonnemang? Ett kontantkort att ringa TILL, barnen verkar för små för att ringa själva så ringa FRÅN behövs ju kanske inte ännu.

 

[nejlica]

Fast med så små barn blir det väl ändå TS som hela tiden måste hålla koll på telefonen?

När barnen är större kan jag se en vits med att de får tillgång till en telefon så att de kan ringa den förälder de inte är hos utan att behöva gå genom den andra föräldern. Det kan bli en sådan väldig intressekonflikt. Men i dagsläget? Tycker inte att en tre och fyraåring är gamla nog att hålla koll på en telefon själva, inte ens för att bara svara i.

 

[honung]

Nu tror ju inte jag att någon skulle anförtro så små barn med en egen telefon att hantera själva då. Men det är en psykologisk strategi, mannen ringer inte till TS där konflikter lätt kan uppstå, och telefonen är bara på de tider då det passar. Så svårt är det väl inte?

Det var f.ö ett tips jag fick av min advokat. Även om mina barn var större, men de var inte så stora DÅ att en mobil var självklar i deras händer. Idag är det kanske det för en 8 till 11:åring (?) men det var det definitivt inte då för nio år sedan. Den telefon de hade var deras lina, jag ansvarade för den när barnen var hos mig, deras pappa när de var hos honom - men bara barnen svarade i den.

 

[Minlillatos]

Jag förstår hur du menar, dock har jag ju ändå varit väldigt tydlig med när han kan få tag i dem, de ska ju, bara det löser sig, gå på dagis till säg runt 16-17 på dagarna, sedan har de aktiviteter fyra kvällar i veckan, det är barngymnastik, dans, rytmik och bolllek om de nu vill vara med på allt, det återstår att se, vi är hemma kanske halv sju, de går och lägger sig vid halv åtta. Finns liksom inte så mycket tid till att prata i telefonen då. På morgonen de dagar jag bara pluggar är det visserligen klockan 9 som gäller för barnen men å andra sidan vet alla att det även tar tid att få upp två trötta barn, klä på och käka frukost... Fredagkvällar finns med i det mail jag sände honom, liksom hela söndagar. Lördagskvällar har jag skrivit att de visserligen är hemma men kanske att han ska vara försiktig med att ringa, även jag vill ha helg (och ja, där skulle väl i så fall en egen telefon vara bra, men jag tror faktiskt inte den äldsta ens fattar hur man ska använda den, den yngsta vet inte överhuvudtaget, om ett par år kanske). Svaret jag fick tillbaka på detta mail var att han inte godtog tiderna och att om jag inte kunde se till att han kunde prata med dem under kontorstid (vilket blir omöjligt då jag pluggar) så skulle han söka ensam vårdnad. Och jag kan omöjligt gå med på det förstås. HAN vill däremot inte att vi ska ringa honom under helger då han tar det lugnt med sin nya tjej.

Nåja, jag har i alla fall skickat ett schema och sagt att han nu får växa upp. Familjerätten sa att skicka ett schema efter vad som passar er så får han rätta sig eller inte. Det skrev jag också. Han godkände det faktiskt. I alla fall fram till mars. Idag. Får väl se hur han tycker om det imorgon. Hur som helst - nu är det dock enbart telefontiderna han hakar upp sig på som han fortfarande helst vill ha under kontorstid.

 

[honung]

jag har i alla fall skickat ett schema och sagt att han nu får växa upp.

Det hade med största säkerhet räckt med att bara skicka ett schema. Från din sida så är han hin håle, jag skulle tro att han ser dig som hin håle också. Som sagt, det är inte ens fel att två träter.

 

[Minlillatos]

Förvisso. Har man skaffat barn skiter man dock inte bara i dem vilket i mångt och mycket har varit fallet här... Han vill inte träffa dem eller ens prata med dem om det inte sker på hans villkor. Han vill inte betala underhåll, han vill inte skriva på varken flyttpapper eller dagispapper. Inte för att han är så intresserad av och vill skydda barnen - utan för att jävlas och fördröja saker för mig och sätta mig i skiten. Så jo - då får man nog kanske växa upp (sedan är det väl även så att det är vardagen som faktiskt ska fungera för barnen - vilket det inte kommer att göra om den andra föräldern inte ens skriver på papper för dagis - för DET mår inte barnen bra av att titta på filmer hela dagarna medans jag pluggar eller jobbar).

 

[Lovisaleonora]

Det är väldigt otaktiskt av dig att sänka dig till hans nivå. Avstå. Håll huvudet högt och kommunikationen till ett minimum. Han manipulerar dig till sin egen nivå, med avsikt. För att det är bekvämare så. Gå inte på det.

 

[Minlillatos]

Sant. Å andra sidan lär det ju inte bli mer infekterat än vad det är. Han svarade ju i alla fall på mailet. Till skillnad från vad han gjort förut.

 

[honung]

Förvisso. Har man skaffat barn skiter man dock inte bara i dem vilket i mångt och mycket har varit fallet här... Han vill inte träffa dem eller ens prata med dem om det inte sker på hans villkor. Han vill inte betala underhåll, han vill inte skriva på varken flyttpapper eller dagispapper. Inte för att han är så intresserad av och vill skydda barnen - utan för att jävlas och fördröja saker för mig och sätta mig i skiten. Så jo - då får man nog kanske växa upp (sedan är det väl även så att det är vardagen som faktiskt ska fungera för barnen - vilket det inte kommer att göra om den andra föräldern inte ens skriver på papper för dagis - för DET mår inte barnen bra av att titta på filmer hela dagarna medans jag pluggar eller jobbar).

Han han han han han. Skit i vad han gör eller inte gör. Lägg energi på vad du själv gör istället. Kapa det du kan av din kontakt med honom, ni behöver inte prata med varandra överhuvudtaget. Ge tusan i att maila honom. Det är inte att han inte skrivit på dagispappren som är ditt praktiska bekymmer, det är hur du ska sysselsätta dina barn medan du pluggar. Det är inte HANS fel att dina barn sitter och ser på filmer medan du pluggar. Det är din tid, just nu har du inte dagis, fine - lös problemet på annat sätt då. Lägg inte energi på honom honom honom - han får dig exakt dit han vill, kämpa emot det.

 

[Lovisaleonora]

Sant. Å andra sidan lär det ju inte bli mer infekterat än vad det är. Han svarade ju i alla fall på mailet. Till skillnad från vad han gjort förut.

Strunta i honom. Du kan inte ändra honom. Du är väldigt bekymrad om honom. Vad han gör, varför.

Strunta i det, du kan inte ändra honom. Du får hantera det han lägger på ditt bord att hantera. Men låt honom inte få dig att sjunka till hans nivå, för då sitter ni bägge i sandlådan och kastar sand.

 

[tanten]

Sant. Å andra sidan lär det ju inte bli mer infekterat än vad det är. Han svarade ju i alla fall på mailet. Till skillnad från vad han gjort förut.

Det där var ganska belysande

Du ser säkert inte hur mycket du engagerar dig i honom. Ditt engagemang borde gälla dig själv och barnen. Det gör det inte just nu.

Hade du svarat "han svarade på mailet." så hade det varit en annan sak. "ju i alla alla fall" ändrade det till en fråga om vad han gjort, gör och kommer att göra.

Du har fått en massa goda råd i tråden. Jobba på att koncentrera dig på dig själv och låt honom inte komma under skinnet på dig mer.
Räta på ryggen. Ni är fria. Faktiskt är ni det.

 

[chiara]

Eller drake och enhörning kanske... Har anonymt nick men tänker inte himla om vem jag är och jag tror många räknar ut det, åtminstone de jag har på fb. Vet inte om tråden ligger rätt eller om den skulle ligga på förälder men jag tror det finns många separerade här med lite äldre barn som inte är inne på föräldraforumet så jag provar här.

Jag och min sambo sedan åtta år tillbaka har separerat efter ett åtta år långt förhållande där kontroll, oförmåga att hantera ekonomin och alkohol har varit i fokus. Han har betett sig riktigt illa, säkert jag med i mina desperata försök att få honom att välja sin familj och sina barn före alkoholen. Är glad att jag kommit ur förhållandet, men vi har ju barn och ibland, ganska ofta numer, undrar jag om det är värt det. Jag mår skitdåligt över situationen. Trots att jag borde må bra. För första gången på åtta år har jag möjlighet att ha kontroll över mina egna pengar (han "styrde" ekonomin med järnhand vilket innebar att pengarna gick till hyra, gambling och alkohol, den 6-7 varje månad var pengarna slut och han fick låna av sina föräldrar, trots att han är höginkomsttagare och de medel).

Vi har två barn ihop och ända sedan vi separerade har det varit sagt att jag ska ha barnen. Detta från början "För att han vill satsa på karriär och supa och knulla som han vill". Dock ska ALLT vara på hans villkor. HAN ska prata med barnen när det passar honom. Just nu är det under kontorstid han har möjlighet och tänker prata med dem enligt honom, att jag pluggar 200% och samtidigt jobbar och därför kommer ha barnen på dagis menar han inte spelar någon roll, jag ska låta barnen vara tillgängliga när det passar honom och då avstå både dagis, studier och jobb om det är så menar han. Jag menar att eftersom han ändå bara kontaktar barnen en gång i veckan kan han lika gärna göra det en kväll eller på söndag förmiddagar (lördagar har barnen aktiviteter hela dagen) men han vägrar, han vill ha kontakten under kontorstid. Han menar också att jag ska stå för en uppkoppling med Skype och tillhörande dator. Min skoldator har ingen kamera och därför säger han att han ska söka enskild vårdnad då jag vägrar honom kontakt med barnen. Det gör jag inte, men jag känner också att jag inte kan eller vill vara livegen honom resten av livet? Jag har inte heller råd att köpa en dator med skype just nu, jag har fullt upp med att försöka få ihop ekonomin och betala terminsavgifter för barnens dans och gymnastik. Någon dator finns inte utrymme i budgeten utan jag anser då att han, som ändå jobbar med ett företag som har fullt med gamla datorer, borde kunna skaffa en till mig om det är så viktigt just nu. Han betalar heller inget underhåll, först sa han till fk att han skulle reglera det direkt till mig, sedan sa han till mig att det skulle gå via dem, sedan sa han igen att han skulle ge pengarna till mig och nu säger han att det ska gå via dem igen... Ja ni fattar, han hjälper ju inte direkt till att få det här att flyta så smidigt som möjligt, så vad ska jag göra? Kan han tvinga mig att betala saker jag inte har råd med när han gör så mycket som möjligt för att dra på underhållet?

Sedan är det det där med schema. Sedan i somras har jag bett om att han ska komma med förslag på ett schema hur han ska ha barnen. Det är 60 mil mellan oss så det handlar om en helg i månaden. Max. Han har tidigare sagt att han vill ha dem varannan-var tredje månad men jag anser att de är så små (3 och 4 år) så då kan han hålla sig ifrån barnen helt och hållet i så fall så det har han väl insett nu att han får ta dem några dagar sammanhängande. Dock, han vägrar komma med ett schema. Han vägrar binda upp sig säger han. Han tar barnen när det passar i månaden. Det här gör ju att det blir jättesvårt för mig att planera, nu har jag visserligen en särbo som ofta kommer att vara här, men han kommer också vara på Malta rätt ofta och jag känner själv att jag behöver ha lite avlastning, om inte via pappan till barnen så via en stödfamilj... Det blir väldigt svårt att planera mitt eget liv när han är så strulig.

Jag försöker prata med honom, men det går inte. Han skriker, skickar hot, skickar att han ska ha ensam vårdnad för att jag är dum i huvudet, att jag inte kan sköta barnen (själv har han aldrig ens tagit en vabb eller föräldradag och vägrat byta bajsblöjor helt). Att jag bara förstör hans liv etc. Jag har naturligtvis sparat allt men måste ju trots det försöka samarbeta med honom vilket inte går. Han vill inte gå till familjerätten för samtal, han vill inte skicka ett schema som sagt, han vill inte få det genomklubbat men i samma veva kan han säga att jag kommer att bryta schemat vilket jag naturligtvis inte tänkt göra även om det innerst inne skär att skicka barnen till någon som dricker varje dag 4-5 liter starköl.

Jag borde vara glad att jag är ute ur förhållandet men det skär att han får alla på sin sida och att barnens farföräldrar vänt dem ryggen, för inte är det jag som har gjort det. Det skär när de frågar efter farmor och farfar. Det skär att de inte ens ville komma på dopet. Eller är intresserade av dem. Som sagt, det är mycket här förutom samarbetet som är jobbigt....

Finns det någon som har erfarenhet av separationer som kan komma med lite råd och inputs? Hur fan ska man kunna samarbeta när det är så infekterat som det är?

Jag har inte tid just nu att skriva det som kommer att bli mycket mycket långt. Men jag har levt i precis samma situation som du beskriver. Om du vill så får du jättegärna pm.a mig så kan jag höra av mig. Vill bara säga att du är inte ensam, det är tyvärr många många kvinnor som levt och lever i denna situation. Kram så länge

 

[Minlillatos]

Fast vet ni? Det här är ju liksom MIN verklighet. Det är lätt att säga att man ska koncentrera sig på sig själv när man är så oerhört beroende av vad HAN gör. Får vi inte gå på dagis på grund av att HAN ger fan i att skriva på papperen är det mitt liv som inte fungerar vilket kommer att innebära arbetslöshet och socialbidrag från nästa vecka då det inte finns en chans att jag kan varken plugga på csn eller jobba. Och ja - det beror på honom, för jag kan inte lösa det på något sätt när särbon rest tillbaka till mig. Socialen kan visserligen ge en stödfamilj - men även där måste då pappan komma in med info om hur han hade tänkt sig med umgänget. Det är hur som helst ingen utredning som görs på några dagar.
Enligt både familjerätt och jurist ska man försöka ha så mycket kontakt som möjligt. Det är inget jag kommer ifrån och exet säger också att han inte svarar på möten från familjerätten. Då är jag ju tvungen att försöka få honom svara på mail för jag vill ju ha planering och veta vad som gäller i framtiden... För övrigt har vi det ganska bra faktiskt, både jag och barnen .

Sedan anser jag att det är en viss skillnad i nivåerna att skicka ett mail, be någon ta en titt och faktiskt växa upp och svara på det för barnens skull mot att skrika "Horjävel" i telefon och tala om att man knullat runt med 20 andra i vårt förhållande bara för att partnern är så äcklig och flera liknande saker. Men ja... Det är ju jag som anser det

 

[Monstermom]

Fast vet ni? Det här är ju liksom MIN verklighet. Det är lätt att säga att man ska koncentrera sig på sig själv när man är så oerhört beroende av vad HAN gör. Får vi inte gå på dagis på grund av att HAN ger fan i att skriva på papperen är det mitt liv som inte fungerar vilket kommer att innebära arbetslöshet och socialbidrag från nästa vecka då det inte finns en chans att jag kan varken plugga på csn eller jobba. Och ja - det beror på honom, för jag kan inte lösa det på något sätt när särbon rest tillbaka till mig. Socialen kan visserligen ge en stödfamilj - men även där måste då pappan komma in med info om hur han hade tänkt sig med umgänget. Det är hur som helst ingen utredning som görs på några dagar.
Enligt både familjerätt och jurist ska man försöka ha så mycket kontakt som möjligt. Det är inget jag kommer ifrån och exet säger också att han inte svarar på möten från familjerätten. Då är jag ju tvungen att försöka få honom svara på mail för jag vill ju ha planering och veta vad som gäller i framtiden... För övrigt har vi det ganska bra faktiskt, både jag och barnen .

Sedan anser jag att det är en viss skillnad i nivåerna att skicka ett mail, be någon ta en titt och faktiskt växa upp och svara på det för barnens skull mot att skrika "Horjävel" i telefon och tala om att man knullat runt med 20 andra i vårt förhållande bara för att partnern är så äcklig och flera liknande saker. Men ja... Det är ju jag som anser det

Poängen är inte att du inte har rätt att känna som du gör, eller att han säkert är en trevlig prick egentligen och det är bara du som överdriver - verkligen inte! Poängen är att du verkar sitta kvar i tanke- och känslomönster från när ni fortfarande var ett par, och den som förlorar på det är du. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han är en riktig skitstövel, och att han gör saker bara för att jävlas. Men du har ingen kontroll över det, annat än att kontrollera dina egna reaktioner på det. Vilket du verkligen behöver göra.

Han är som han är, det varken kan eller ska du ändra på (lägg ingen möda på att "upppfostra" honom längre!), men du kan och bör ändra på dig själv.

 

[Minlillatos]

Fast det hjälper ju inte? Jag kommer fortfarande få lov att avsluta ett jobb som jag verkligen tycker är kul och som verkligen kommer att se bra ut efter min utbildning på cvt. Jag kommer fortfarande få avsluta studierna vilket är min väg mot ett ganska välbetalt arbete etc. Det är ju inte på grund av mig? Jag inser ju att det låter bittert och egoistiskt för självklart är det barnen man ska tänka på först, men som sagt, har inte jag det bra kommer inte heller barnen att ha det bra. Och jag tillhör skaran som hellre går och dör än att sätta sig på socialbidrag. Och det är inte på grund mig som jag troligen måste göra det. Sedan - mina egna reaktioner är att skicka ett mail med schema efter juristens rekommendation och efter våra tider när det funkar för oss. Han svarade ju faktiskt på det, eller hur? Vad var så himla fel med att skicka det mailet?

 

[cirkus]

Är det bara pga han vägrar skriva på pappret om flytt av barnen och byte av dagis som du inte kan fortsätta nuvarande jobb/plugg? Det är fullkomligt bisarrt och du borde få hjälp att få honom att skriva på alternativt att barnen för börja dagis på nya orten ändå.

Däremot så allt detta tjafset med schemat har ju ingen bäring på barnens flytt som jag förstår det.

Hela grejen med schemat har du ju hanterat på ett bra sätt hittills. Han vet vad som gäller. Fixar han inte det så är det ju trist för honom. Mina två cent är att lev som om du vore ensamtstående. Lägg inte tid och energi på att försöka få honom att fixa schema, han kommer inte att göra det. Lägg inte energi på att han ska ringa vissa tider, han kommer inte göra det. Om han inte förstår/accepterar ett sånt faktum som att barnen är på dagis och du jobbar/pluggar under kontorstid finns det liksom inget hopp