Samarbete vid separation - vi är som hund och katt...

[nyttnick]

Jag vet inte om du är kvar i tråden eller inte, men jag blev taggad tidigare och har inte haft tid att skriva förrän nu.

Jag känner igen alla känslor du har gentemot ditt ex. Det var den svåraste biten att hantera och trots att jag ansträngde mig till max så sjönk jag till mitt ex nivå några gånger. Men samtidigt var det skönt att få fräsa ifrån och be honom att bete sig som en vuxen och som en förälder.
Det är skitsvårt att släppa rollen som den som styr upp, för har man levt med den rollen länge så hänger den kvar även när man går isär.

Det är jättebra att ni tar allt skriftligt. Vi pratar aldrig i telefon, men pratar ibland när bytesdagarna inte hamnar på förskolan. Dock hjälper inte det skriftliga alltid, för exet orkar inte komma ihåg överenskommelser ändå och tycker att jag ska hålla koll åt honom. Då ber jag honom, per mail, att ta reda på det själv.
Jag har försökt utarbeta strategier för att klara av allt som retar skiten ur mig. Kommer barnen hem i samma kläder som de åkte och inte bytt underkläder mm så tar jag det med barnen i stället för med exet. Säger jag åt honom att barnens hygien är under all kritik så fräser han bara att han vill vara pappa på sitt sätt och att jag ska låta honom vara det.
Strategin på det är att prata allmän hygien med barnen. Aldrig säga att pappa är dum som inte byter underkläder, utan att prata om att man bör bada och tvätta håret med jämna mellanrum. Underkläder ska bytas en till två gånger per dag, tandborstning likaså två gånger per dag. Och varför det är så. Barn är smarta, även i den åldern du har. Mina barn läxar nu upp sin pappa när han inte gör rätt.

Sen är det så att jag får ta klippning av naglar, reda ut tovor i hår osv. Jag försöker bita ihop. Det stör mig, men jag kan inte ändra det, så det får passera.

Exet vill gärna att jag ska lösa hans problem, gärna med kort varsel. Typ höra av sig kl. 23 om att han inte tänker dyka upp i tid osv. Där lärde jag mig att bara säga nej. Nej, jag löser inte ditt problem. Du håller dig till uppgjort schema, annars drar jag det till tingsrätten. Det var inte en gång, utan upprepade och hans. Största skräck är att hamna i några register. Så lär dig att säga nej, utan ilska och värderingar. Jag hade sedan över en månad ansökt om Fl under hösten på mina schemalagda dagar, samt bokat in privata aktiviteter på mina barntomma dagar. När hösten sen började kom exet på att det skulle bli en jättekörig höst och schemat skulle inte funka, det krockade med möten, kurser och framförallt privata aktiviteter. Han ville byta dagar helger m.m. Han kunde inte redogöra för hur eller vilka dagar. Så jag sa bara nej rakt av, eftersom jag inte ville avboka mina inbokade kurser, möten och privata aktiviteter, men lade till att om han kunde definiera närmre vad han behövde hjälp med så kunde vi lösa det om det passar med mitt schema. Främst när det gäller arbetsåtaganden. Svaret dröjde och en vecka senare så hade han löst allting själv. Så problemet var inte att det sket sig för honom, utan att han är så jäkla lat att han vill att jag ska lösa hans problem i stället (det fick jag alltid göra när vi bodde ihop) för att göra det själv. Det gick alldeles lysande när han väl var tvungen. Ett par saker har vi faktiskt kunnat samarbeta om att lösa så att båda är nöjda och som funkar för barnen.

Angående kontakt. Låt honom prova att ringa på kontorstid. Kan du inte svara för att du är upptagen eller jobbar så lär han ju snart tröttna. Ringer han på andra tider och det finns möjlighet att svara - gör det om du kan, även om det inte är på telefontid. För barnens skull. Jag tycker att mitt ex är en riktig skitpappa på många plan. Särskilt som han nedvärderar barnen, kör guilt trips på dem, manipulerar osv. Men han är deras pappa och någonstans känner jag att det är bättre att de har kontakt än att de får leva med känslan av att vara övergivna och bortvalda (vilket det verkar som att dina barn kan komma att få uppleva).

När det gäller att han ska träffa barnen så tror jag att det finns bra praxis (heter det så) i Socialstyrelsens rekommendationer för separerade föräldrar. Just när det är så stora avstånd så ställer det tyvärr lite större krav även på boendeföräldern. Jag minns inte exakt vad som stod eftersom vi inte flyttade så långt isär. Dock gjorde jag klart för mitt ex att han inte kunde komma dagen innan och kräva att träffa barnen när vi redan var uppbokade på annat. Jag vill veta alla stora ändringar som han vill ha minst en vecka i förväg, små ändringar ett par dygn i förväg. Du behöver inte ändra om hela ditt liv för att han är nyckfull. Dock är det ju bra om han kunde få ändan ur och sätta på pränt hur ofta han vill träffa barnen.

Avseende underhållet. Låt honom vägra betala då. Det är bara att kontakta försäkringskassan själv. Han behöver inte godkänna ett skit. Om han nu skrev på papprens för flytten så är de skrivna hos dig. Förklara hur det ligger till, gör ansökan och sen tar de fighten med honom. Den är inte din. Pengarna är barnens, så det är inga problem. De var väldigt tillmötesgående när jag hörde mig för. Men hör av dig så snart du kan. Det var något brytdatum för att få utbetalningen redan månaden därpå.

Upp med huvudet. Tänk på dig. Tänk inte på honom. Jag vet att det är svårt när det han gör har direkt påverkan på ditt eller barnens liv. Det blir bättre på vissa plan, vissa saker kommer nog inte att ändras. Planera bara ditt och barnens liv, inte hans. Hans problem får han lösa. Att inte vilja ringa utanför kontorstid är hans problem. Inte ditt.

Lycka till.

 

[hastflicka]

Liksom @honung kanner jag igen TS och TS ex oformaga att sammarbeta. Annu star var och en i sitt lilla fort och haller pa sina "RATTIGHETER" ... vilket satter barnen i mitten. Det ar svart, jatte svart, att ta ett steg ut fran ilskan och i stallet for att tjafsa med vara generos och hjalpa till med kontakten med barnen ... men inget ar mer effectivt i att fa exet att dra oronen at sig och borja undvika kontakten med sin ex-partner snabbare. Det ar mycket effectivt att vara kort, men vanlig och forstaende. Man behover inte alls gora vad han vill, men att vara flexibel och ge med sig i "tjafs" arenden (som med TS telefontid ... Det ar ju inte nagot TS behover diskutera ens att han vill prata pa kontorstid. Det ar HANS grej. Det gar inte, barnen ar inte tillgangliga da. So sorry. Hitta en annan tid och eller ta upp det med dagis. Men ge massor av forslag ... aven om man vet att det inte kommer att falla i god jord ... men ge forslag med ett vanligt leende och tillsynes stor flexibilitet. Bolla tillbaka bollen i mjuka lobbar aven nar man sjalv agerar bollplank) Ju mindre man tjafsar med ... desto lattare far barnen det.


Det ar manga ar sedan men jag mins fortfarande min Svarmors tarfylda tacksamhet for att jag "stallde upp" och lat honom ta barnen den forsta nyars helgen efter att mitt ex flyttat ut under jul. Hon tog fullstandigt vinden ur mina segel och nar barnen kom hem efter nyarshelgen insag jag att jag vann pa att ta ett steg at sidan och vara den flexibla "duktiga" i hela roran.
Att ha basta kompisen och exet pa juldags morgonen medela att de haft ett forhallande i nastan ett ar och nu skulle flytta ihop ... man allt skulle vara som vanligt ... utom att exet skulle bo med kompisen gor en inte sarskilt samarbets villig. Nar jag upptakte att ju vanligare och smidigare jag var, desto battre madde barnen och, framfor allt, desto mer backade de upp mig. Det lustiga ar att jag ocksa upptackte att ju mer samarbetsvillig jag var ... desto argare blev exet och min for detta kompis. Och jag unnade dem verkligen den ilskan.

Det hande att jag forsvarade dem inforbarnen nar barnen kom hem och talade om alla "hemskheter" de var tvugna att gora, eller som hande, dar. Jag forsokte vara sa rak, arlig och rationell, men mest av allt -flexibel, jag bara kunde. Det var inte alltid latt ... ofta innebar det att jag verkligen fick kampa med mig sjalv ... men det innebar ocksa att jag slutade ta ansvar for honom och hans handligar.
Medan jag bodde i Sverige pushade jag for att han skulle ha dem nagon helg da och da, men det blev aldrig mer an nagon gang i manaden som mest, daremot ville garna farmor och farfar ha barnen eller komma till oss och barnvakta. Forsta sommaren vi kom tillbaka, skrev jag tva ganger under varen och talade om nar vi skulle komma 'hem' for sommarlov ... Nar vi sa hade kommit och jag ringde forklarade han att han hade 4 dagar han kunde traffa dem for han maste ju ha sommarlov ocksa.

Visst var jag bitter och tvarforbannad ... men ju mer jag hade hamrat pa exet, desto mer skulle barnen ha kant av hans svek mot dem och matt daligt, sa jag larde mig att vara rak och prata nar barnen ville, att verlkligen sortera ut mina kanslor och focusera pa dem ... och att ignorera hur illa jag igentligen tyckte om honom och att bagatellisera mycket av vad deras vardelosa pappa gjorde och sa och foresla hur de kunda fraga vad han menade nasta gang de sags. Det lustiga var att det tog inte lang tid innan mitt ex slutade betyda nagot alls for mig. Jag var inte arg, jag var inte bitter eller frustrerad ... snarare framstod han i ett lojets skimmer och jag kunde med latthet bemota alla tokigheter utan att bli arg eller go in i forsvars stallning.

 

[athena_arabians]

@nyttnick och @hastflicka:

@Minlillatos: Som jag sa tidigare, kolla i nyttniks tråd. Jag lovar att du kommer att hitta mycket matnyttigt där

 

[tanten]

Pappan verkar vara en skitstövel, och det hade kanske inte hjälpt alls, men en sak är säker det underlättar inte kontakten att motarbeta honom.

Du utgår ju från alternativ som inte existerar. Läget är ju detta:
Pappan vill enbart ringa under kontorstid.
Barnen är inte tillgängliga under kontorstid.

Varför är det TS problem?

 

[Lovisaleonora]

Angående kontakt. Låt honom prova att ringa på kontorstid. Kan du inte svara för att du är upptagen eller jobbar så lär han ju snart tröttna.

Detta är väl hela sanningen. Och det spelar ingen roll om det är på TS telefon eller en ny telefon för barnen. Det finns liksom inte mer att säga om det hela.

I övrigt vill jag höja Nyttnick´s inlägg till skyarna där det hör hemma. Efter att ha gått igenom allt stök hon gjort, är hon mer än kvalificerad rådgivare i ämnet.

 

[Inte_Ung]

Min dator har bara ett usb uttag som jag skrev. Jag har modemet i det. Jag har INTE pengar till en ny dator. Ska jag råna en bank när han får en gratis var tredje månad? Och nej. Jag motarbetar inte heller kontakten med honom.

Nej men du skall använda enkla tekniska lösningar för att komma undan att pappan kan påverka dig eller klaga på dig.
Avväpna hans argument helt enkelt.

Brukar du blir sur och dra dig ur när en diskussion inte blir som du vill?
Det är i sådana fall också något som du måste jobba på.
Pappan kommer att finnas i barnen liv för evigt.
Du måste komma på ett sätt att hantera det utan att det tär på dig.
Och du kan inte smälla igen dörren för att slippa honom.

 

[Inte_Ung]

Pappan vill enbart ringa under kontorstid.
Barnen är inte tillgängliga under kontorstid.

Varför är det TS problem?

För att det slår tillbaka på TS på olika vis.
Som energikrävande tjafs eller som argument till pappan att peka på som kontaktsabotage.

Det där skall man kortsluta.
Om det går att göra så med enkla tekniska lösningar så gör man det.

 

[Inte_Ung]

För övrigt tog jag upp med egen telefon nu till honom. "Så jävla löjlig du är, jag kommer ändå inte använda den" var hans kommentar.

Självklart.
Han vill inte alls prata med barnen.
Han vill komma åt att tjafsa med dig.
En egen telefon till barnen skulle kortsluta den möjligheten.
Så det är precis vad du skall göra.

 

[Minlillatos]

Gör ett sista inlägg. Jag känner att det här långt och mycket har gått alldeles offtopic och jag har faktiskt annat att må dåligt över också.
Det spelar ingen roll att det inte är ett problem för er - det blir ett problem för mig eftersom så fort barnen inte är tillgängliga när han vill prata med dem (dvs under kontorstid) så ska han söka ensam vårdnad. En vårdnad han inte ens vill ha de gånger jag har sagt att han kan vara boendeförälder så löser vi det därifrån (för jo, till och med det har jag sagt för jag inte orkar med hans tjafs). Och nej, klart han inte får ensam vårdnad om barnen för en sån grej, men jag tar jäkligt illa vid mig av det - så enkelt är det.

Sedan vill jag återigen POÄNGTERA telefontiderna är INGENTING som är genomklubbat. Jag var säkert otydlig från början men faktum är att det inte är NÅGOT som är skrivet i sten - så släpp det. Däremot ska jag både genom råd här och jurist, eftersom HAN vägrar ringa på någon annan tid än sina - ge honom tider där han faktiskt får tag i barnen. Detta har jag alltså gjort, SLÄPP DET NÅN JÄVLA GÅNG. Vill han prata med barnen innan de går och lägger sig så får han göra det, men varför tycker ni det förslaget ska komma från mig? Jag har tillräckligt att göra ändå på kvällarna med barnen och det tar ungefär en timme extra att få dem att lyssna och komma ner i varv. JAG är glad om han inte ringer varje kväll vid sovning, det ska jag villigt erkänna men NEJ, det är klart att vill han så får han, men är det för mycket begärt att det ska komma från honom, en vuxen människa som kan tänka själv, tycker ni?

Det verkar på många här som att samarbete ligger på mig och är en envägskommunikation och att det bara är skyldigheter som gäller för mig som boendeförälder. Om det är så, vilket var hela poängen från början, så kanske det är bättre att han har barnen istället. Jag kommer inte att få ihop mitt schema med en strulnisse som honom och om jag dessutom ska ställa upp på hans påhitt hit och dit. Och så enkelt är det. Jag har till exempel bett om schema från första början vi separerade. Han har vägrat. Nu skickade jag ett schema fram till mars och bad honom titta hur helgerna ligger under våren så han kan fortsätta fylla i hur han vill ha barnen eftersom han verkligen inte vill ta föräldraledigt och vill jobba. Det skulle han göra. Har det inkommit något? Nej, naturligtvis inte. Däremot har han godkänt schemat fram till mars. Dock började han med att bryta det för att han inte kunde, ville, orkade lösa transporten att hämta kidsen. Det var naturligtvis mitt fel för att jag inte ville köra (eftersom jag faktiskt inte har råd den här månaden, jag kan inte trolla fram pengar) och JAG fick skylla mig själv att han inte kunde ta barnen. JAG alltså. Inte barnen.
Han kan ha dem om två veckor istället tycker han... Det sammanfaller med de två dagar i månaden som jag har plugg på skolan och jag är ingen superwoman, jag kommer knappast ORKA köra till norra Sverige och göra plugget och sedan till södra Sverige för att hämta barn, eller tvärtom. Ska jag då, bara för att jag är boendeföräldern, strunta i plugget och hämta barnen när han redan skitit i det schema som han faktiskt sagt ja till bara för att det inte passade den här helgen på schemat? Ja, tycker ni det är det väl upp till er. Jag anser inte det (den här helgen har han dessutom haft två månader på sig att planera hur han ska få ner barnen, senast för en vecka sedan sa han att de kommer och hämtar barnen nästa vecka, i torsdags då alltså, så jag tvivlar starkt på att det berodde på mig egentligen).

Sedan är det också så här att jag aldrig har nekat honom skype - tvärtom - det är säkert en jättebra sak - däremot har jag en gammal skollaptop av äldre modell, jag är glad att jag har ett fungerande internet som fungerar någorlunda. Jag använder inte skype själv men tvivlar på att det skulle fungera tillfredsställande för videosamtal. HAN har datorer så det räcker och blir över (vi hade fem stycken hemma som han inte använde, går utmärkt att ta någon av dem). HAN vill använda skype. Det tycker jag då är upp till honom att lösa.

Kommunikationen är ett annat problem. Han vägrar svara på mail. Allt ska tas på telefon enligt honom. Trots det skriker han bara när jag ringer. Och jag är trött på det. Jag är trött på att bli kallad fitta, hora och så vidare bara för att jag inte går med på allt han säger, bara för att jag den här gången inte bara kan byta helg like that eftersom det redan är inplanerade saker om två veckor. Om det gör mig svår att samarbeta med. Då är det så. Vågar nog trots allt påstå att det inte är jag som är svår här bara för att jag inte har pengar att köra 240 mil eller för att jag inte köper en dator där skype fungerar tillfredsställande.

Nåväl. Nu tycker inte min jurist heller att man som boendeförälder ska behöva lägga sig platt för den andra. Vi tar det den vägen för det är det enda som kommer att fungera, och då blir det med största trolighet fasta telefontider som han får rätta sig efter helt och hållet. Detta enligt jurist.

 

[Lobelia]

Du utgår ju från alternativ som inte existerar. Läget är ju detta:
Pappan vill enbart ringa under kontorstid.
Barnen är inte tillgängliga under kontorstid.

Varför är det TS problem?

Ja båda kan styvnackat hålla på sitt eller så kan man försöka hitta något väg som kan fungera. Om man inte hittar en väg så är det barnen som förlorar, inte TS.

 

[Inte_Ung]

Du måste bli av med honom och hans möjlighet att påverka ditt liv.
Han kommer aldrig att samarbeta - därför att det är inte vad han vill.
Han vill göra det svårt för dig.

Det är bara du som kan hjälpa dig i det här läget.
Därför så är det bara du som kan påverka samarbetet.
Du måste avväpna pappan från de vapen han använder mot dig.

 

[Minlillatos]

Nej men du skall använda enkla tekniska lösningar för att komma undan att pappan kan påverka dig eller klaga på dig.
Avväpna hans argument helt enkelt.

Brukar du blir sur och dra dig ur när en diskussion inte blir som du vill?
Det är i sådana fall också något som du måste jobba på.
Pappan kommer att finnas i barnen liv för evigt.
Du måste komma på ett sätt att hantera det utan att det tär på dig.
Och du kan inte smälla igen dörren för att slippa honom.

Nej men du skall använda enkla tekniska lösningar för att komma undan att pappan kan påverka dig eller klaga på dig.
Avväpna hans argument helt enkelt.

Brukar du blir sur och dra dig ur när en diskussion inte blir som du vill?
Det är i sådana fall också något som du måste jobba på.
Pappan kommer att finnas i barnen liv för evigt.
Du måste komma på ett sätt att hantera det utan att det tär på dig.
Och du kan inte smälla igen dörren för att slippa honom.

 

[cirkus]

Men igen.
Låt honom inte komma åt dig.
Han är strulig. Hans problem. Du ska inte lösa hans problem.Han gör det av ett enda skäl och det är för att f dig att må dåligt och för att förhindra att du har en normal tillvaro. Låt honom hota med enskild vårdnad, det finns inte en chans att han kommer att få igenom det.

Skit i att han inte svara på mail, det slåt bara tillbaka på honom. Du ska inte behöva ta emot telefonsamtal och bli kallad en massa. De samtalen verkar ju inte leda nån annan vart än att du blir sårad.

Ändrar han schemat ni varit överens om och det inte funkar för dig så blir det ingen ändring. Dessutom så är det inte DU som ska behöva köra ungarna hela vägen. Och låt FK ta striden om underhåll

 

[Monstermom]

Gör ett sista inlägg. Jag känner att det här långt och mycket har gått alldeles offtopic och jag har faktiskt annat att må dåligt över också.
Det spelar ingen roll att det inte är ett problem för er - det blir ett problem för mig eftersom så fort barnen inte är tillgängliga när han vill prata med dem (dvs under kontorstid) så ska han söka ensam vårdnad. En vårdnad han inte ens vill ha de gånger jag har sagt att han kan vara boendeförälder så löser vi det därifrån (för jo, till och med det har jag sagt för jag inte orkar med hans tjafs). Och nej, klart han inte får ensam vårdnad om barnen för en sån grej, men jag tar jäkligt illa vid mig av det - så enkelt är det.

Sedan vill jag återigen POÄNGTERA telefontiderna är INGENTING som är genomklubbat. Jag var säkert otydlig från början men faktum är att det inte är NÅGOT som är skrivet i sten - så släpp det. Däremot ska jag både genom råd här och jurist, eftersom HAN vägrar ringa på någon annan tid än sina - ge honom tider där han faktiskt får tag i barnen. Detta har jag alltså gjort, SLÄPP DET NÅN JÄVLA GÅNG. Vill han prata med barnen innan de går och lägger sig så får han göra det, men varför tycker ni det förslaget ska komma från mig? Jag har tillräckligt att göra ändå på kvällarna med barnen och det tar ungefär en timme extra att få dem att lyssna och komma ner i varv. JAG är glad om han inte ringer varje kväll vid sovning, det ska jag villigt erkänna men NEJ, det är klart att vill han så får han, men är det för mycket begärt att det ska komma från honom, en vuxen människa som kan tänka själv, tycker ni?

Det verkar på många här som att samarbete ligger på mig och är en envägskommunikation och att det bara är skyldigheter som gäller för mig som boendeförälder. Om det är så, vilket var hela poängen från början, så kanske det är bättre att han har barnen istället. Jag kommer inte att få ihop mitt schema med en strulnisse som honom och om jag dessutom ska ställa upp på hans påhitt hit och dit. Och så enkelt är det. Jag har till exempel bett om schema från första början vi separerade. Han har vägrat. Nu skickade jag ett schema fram till mars och bad honom titta hur helgerna ligger under våren så han kan fortsätta fylla i hur han vill ha barnen eftersom han verkligen inte vill ta föräldraledigt och vill jobba. Det skulle han göra. Har det inkommit något? Nej, naturligtvis inte. Däremot har han godkänt schemat fram till mars. Dock började han med att bryta det för att han inte kunde, ville, orkade lösa transporten att hämta kidsen. Det var naturligtvis mitt fel för att jag inte ville köra (eftersom jag faktiskt inte har råd den här månaden, jag kan inte trolla fram pengar) och JAG fick skylla mig själv att han inte kunde ta barnen. JAG alltså. Inte barnen.
Han kan ha dem om två veckor istället tycker han... Det sammanfaller med de två dagar i månaden som jag har plugg på skolan och jag är ingen superwoman, jag kommer knappast ORKA köra till norra Sverige och göra plugget och sedan till södra Sverige för att hämta barn, eller tvärtom. Ska jag då, bara för att jag är boendeföräldern, strunta i plugget och hämta barnen när han redan skitit i det schema som han faktiskt sagt ja till bara för att det inte passade den här helgen på schemat? Ja, tycker ni det är det väl upp till er. Jag anser inte det (den här helgen har han dessutom haft två månader på sig att planera hur han ska få ner barnen, senast för en vecka sedan sa han att de kommer och hämtar barnen nästa vecka, i torsdags då alltså, så jag tvivlar starkt på att det berodde på mig egentligen).

Sedan är det också så här att jag aldrig har nekat honom skype - tvärtom - det är säkert en jättebra sak - däremot har jag en gammal skollaptop av äldre modell, jag är glad att jag har ett fungerande internet som fungerar någorlunda. Jag använder inte skype själv men tvivlar på att det skulle fungera tillfredsställande för videosamtal. HAN har datorer så det räcker och blir över (vi hade fem stycken hemma som han inte använde, går utmärkt att ta någon av dem). HAN vill använda skype. Det tycker jag då är upp till honom att lösa.

Kommunikationen är ett annat problem. Han vägrar svara på mail. Allt ska tas på telefon enligt honom. Trots det skriker han bara när jag ringer. Och jag är trött på det. Jag är trött på att bli kallad fitta, hora och så vidare bara för att jag inte går med på allt han säger, bara för att jag den här gången inte bara kan byta helg like that eftersom det redan är inplanerade saker om två veckor. Om det gör mig svår att samarbeta med. Då är det så. Vågar nog trots allt påstå att det inte är jag som är svår här bara för att jag inte har pengar att köra 240 mil eller för att jag inte köper en dator där skype fungerar tillfredsställande.

Nåväl. Nu tycker inte min jurist heller att man som boendeförälder ska behöva lägga sig platt för den andra. Vi tar det den vägen för det är det enda som kommer att fungera, och då blir det med största trolighet fasta telefontider som han får rätta sig efter helt och hållet. Detta enligt jurist.

Jag tror du för över din frustration över honom och din situation på den här tråden. Du reagerar jättestarkt och upprört på saker som i alla fall jag inte kan se ens har blivit sagda här. Ingen är på hans sida, ingen anser att du ska köra x antal hundra mil hittan och dittan bara för att han dikterar. Ingen anser att du måste skutta omkring med telefonen i näven överallt du är, och genast avbryta allt ni håller på med om han skulle få för sig att ringa...

Jag förstår givetvis att känslorna ligger grunt just nu, och inte allt som skrivs här är helt välkommet. Men för din egen skull tror jag ett djupt andetag och en sansad omläsning kanske skulle kunna vara värdefullt - du behöver verkligen inte hålla med om allt heller (däremot är inte saker du inte håller med om automatiskt "på pappans sida", OK?), men det finns gott om andra råd än de som tydligen får dig att se rött också. Det vore väldigt synd om du missar dem för att du är för upprörd över annat.

 

[honung]

Vid en tvist så har man två vägar att gå, att samarbeta för gemensam vårdnad eller slåss för att få enskild vårdnad.
Du måste förstå att du inte kan eller ska bry dig om vad HAN gör eller vad HAN inte gör oavsett vilken väg DU ska gå. Det hjälper inte dig ett smack. Du ska vara flawless i din strävan att göra saker och ting bra för dina barn. Det behöver inte betyda att du ska lägga dig platt för HONOM, utan du ska som boendeförälder -och om du vill fortsätta vara så, helt enkelt vara den bästa jävla mamman there is. Du lägger energi på att bli arg på honom, lägg ner de larvigheterna.

 

[Inte_Ung]

Livet är inte rättvist.
Det enda som man kan påverka är sig själv.
Även om andra skulle behöva det bättre.
Men andra kommer man inte åt.
De ändrar inte på sig för de vill inte det.

 

[hastflicka]

<snip>
Det spelar ingen roll att det inte är ett problem för er - det blir ett problem för mig eftersom så fort barnen inte är tillgängliga när han vill prata med dem (dvs under kontorstid) så ska han söka ensam vårdnad. En vårdnad han inte ens vill ha de gånger jag har sagt att han kan vara boendeförälder så löser vi det därifrån (för jo, till och med det har jag sagt för jag inte orkar med hans tjafs). Och nej, klart han inte får ensam vårdnad om barnen för en sån grej, men jag tar jäkligt illa vid mig av det - så enkelt är det.

Nar min ex betedde sig precis sa larde jag mig att antingen ignorera vad han sa ... ELLER om han var 'aggresive' i sitt uttalande att bara lungt saga att jag inte accepterade att bli talad till pa det viset och att jag tankte lagga pa luren (som man gjorde pa den tiden, lol) om han inte lugnade ner sig och behandlade mig med respect. Nar han fortsatte sa jag bara lungt att du kan ringa nar du har lugnat ner dig och la pa. Om det upprepades blev det snabbt en fraga han fick ta upp med min advokat. Jag tog INGA fragor med honom dar vi hade klart olika asikter.

<snip>
Vill han prata med barnen innan de går och lägger sig så får han göra det, men varför tycker ni det förslaget ska komma från mig?

for att det ar mycket osannorlikt att han skulle ta sig i kragen och satta barnen forst och nagon maste gora det. VARJE gang du backar ett steg eller tva och erbjuder dig att vara flexibel vinner barnen ... och darmed ocksa du. Du slar undan fotterna pa honom och, tro mig, du kommer att ma mycket, mycket battre nar du ser effecten pa barnen.

<snip> Jag kommer inte att få ihop mitt schema med en strulnisse som honom och om jag dessutom ska ställa upp på hans påhitt hit och dit. Och så enkelt är det.

Du SKA inte ha honom i focus nar du gor ett schema ... DU och BARNEN ar i focus i ditt schema. Svarar han inte ... Ditt schema galler! Kan du inte nar han gor forandringar kan du for allas skull komma med andra alternativ. Flexibilitet ar ordet. [/quote]

Kommunikationen är ett annat problem. Han vägrar svara på mail. Allt ska tas på telefon enligt honom. Trots det skriker han bara när jag ringer. Och jag är trött på det. Jag är trött på att bli kallad fitta, hora och så vidare <snip.>

Vad jag gjorde var att nar jag ringde en gang borjade jag samtalet i mycket lugn samtalston med att saga att jag inte accepterade att bli kallad namn eller skriken at och att nasta gang skulle jag lagga pa luren. Han borjade skrika pa en gang sa jag sa mycket lugnt att, "Nu lagger jag pa, du kan ringa nar du har lugnat ner dig". Sedan blev det mitt monster, det drojde faktiskt inte manga ganger innan han slutade skrika forolampningar till mig.
INGEN ... absolut INGEN kallar mig namn pa det sattet, men det innebar att jag inte skriker tillbaka och absolut inte kallar andra vid namn heller.

Nu tycker inte min jurist heller att man som boendeförälder ska behöva lägga sig platt för den andra. Vi tar det den vägen för det är det enda som kommer att fungera, och då blir det med största trolighet fasta telefontider som han får rätta sig efter helt och hållet. Detta enligt jurist.

Det handlar inte om att "lagga sig" ... men alla inlagg i traden du har gjort visar pa en total ovilja att kompromissa.

Du KAN fa slut pa stallningskriget ... Men da maste DU ha en mycket mer flexibel approach. Det du har sagt har gor att du later valdigt bitter och arg ... precis sa kanner han sig formodligen ocksa. DU kan ta ett djupt andetag och (faktiskt) manipulera honom exact dit du vill genom att ha ett mycket mer flexibelt satt ... samtidigt som du staller hogre krav pa hur han behandlar dig.

 

[Minlillatos]

Nar min ex betedde sig precis sa larde jag mig att antingen ignorera vad han sa ... ELLER om han var 'aggresive' i sitt uttalande att bara lungt saga att jag inte accepterade att bli talad till pa det viset och att jag tankte lagga pa luren (som man gjorde pa den tiden, lol) om han inte lugnade ner sig och behandlade mig med respect. Nar han fortsatte sa jag bara lungt att du kan ringa nar du har lugnat ner dig och la pa. Om det upprepades blev det snabbt en fraga han fick ta upp med min advokat. Jag tog INGA fragor med honom dar vi hade klart olika asikter.



for att det ar mycket osannorlikt att han skulle ta sig i kragen och satta barnen forst och nagon maste gora det. VARJE gang du backar ett steg eller tva och erbjuder dig att vara flexibel vinner barnen ... och darmed ocksa du. Du slar undan fotterna pa honom och, tro mig, du kommer att ma mycket, mycket battre nar du ser effecten pa barnen.



Du SKA inte ha honom i focus nar du gor ett schema ... DU och BARNEN ar i focus i ditt schema. Svarar han inte ... Ditt schema galler! Kan du inte nar han gor forandringar kan du for allas skull komma med andra alternativ. Flexibilitet ar ordet.

Vad jag gjorde var att nar jag ringde en gang borjade jag samtalet i mycket lugn samtalston med att saga att jag inte accepterade att bli kallad namn eller skriken at och att nasta gang skulle jag lagga pa luren. Han borjade skrika pa en gang sa jag sa mycket lugnt att, "Nu lagger jag pa, du kan ringa nar du har lugnat ner dig". Sedan blev det mitt monster, det drojde faktiskt inte manga ganger innan han slutade skrika forolampningar till mig.
INGEN ... absolut INGEN kallar mig namn pa det sattet, men det innebar att jag inte skriker tillbaka och absolut inte kallar andra vid namn heller.



Det handlar inte om att "lagga sig" ... men alla inlagg i traden du har gjort visar pa en total ovilja att kompromissa.

Du KAN fa slut pa stallningskriget ... Men da maste DU ha en mycket mer flexibel approach. Det du har sagt har gor att du later valdigt bitter och arg ... precis sa kanner han sig formodligen ocksa. DU kan ta ett djupt andetag och (faktiskt) manipulera honom exact dit du vill genom att ha ett mycket mer flexibelt satt ... samtidigt som du staller hogre krav pa hur han behandlar dig.[/QUOTE]

Jag HAR kompromissat - jag HAR kommit med andra alternativ -Det är därför jag bett honom skicka ett schema - för att JAG är flexibel och inte bryr mig särskilt mycket om när han har barnen om han vill ha dem (vad jag däremot bryr mig om är en planeringen, mitt liv blir väldigt mycket svårare utan denna planering, och vad jag inte KAN kompromissa över är min sysselsättning, varken barnen eller jag blir gladare av att jag sitter på socialbidrag när jag både har möjlighet till anställning och csn, frågan är ju om jag enligt lagen ens skulle vara berättigad till socialbidrag om jag tackar nej till jobb eller avsluta studierna?). Jag inser ju att det bästa för barnen skulle vara att jag kör ner dem om två veckor bara för att han tycker han ska ha dem då. Självklart är det det - men nej, där kan jag inte kompromissa, jag har varken råd eller möjlighet och jag tänker inte avsluta mina studier på grund av honom (träffarna på kursen är obligatoriska).
Det går liksom inte hand i hand med det ni säger att "avväpna" honom. Avväpna för vad? Det innebär ju indirekt att vi ska böja oss och göra allt han vill för allt annat är ju ett vapen? Telefon ska jag dock fixa åt dem, särbon ska köpa ny så jag tar den som han har. Så får vi se hur det går...

Förövrigt skriker jag inte tillbaka i telefonen. Så fort han höjer rösten numer lägger jag på, det brukar ta ungefär 10 sekunder

 

[honung]

Jag HAR kompromissat - jag HAR kommit med andra alternativ -Det är därför jag bett honom skicka ett schema - för att JAG är flexibel och inte bryr mig särskilt mycket om när han har barnen om han vill ha dem

Nej, det är inte att kompromissa att be honom skicka ett schema. DU ska göra ett schema som han får ta ställning till. Han kan lägga synpunkter på det och det är där du ska kompromissa. Du SKA bry dig om när barnen är hos DIG och hur det funkar i ditt liv, något annat behöver du inte lägga energi på alls.

Förövrigt skriker jag inte tillbaka i telefonen. Så fort han höjer rösten numer lägger jag på, det brukar ta ungefär 10 sekunder

Gå inte ner i hans skyttegrav. Låt honom skrika, låt honom ösa galla över dig, när han skrikit färdigt så säger du lugnt och sansat "ska vi vara konstruktiva nu?". Att bara lägga på triggar, det löser inte ett dugg.

 

[Minlillatos]

Nej, det är inte att kompromissa att be honom skicka ett schema. DU ska göra ett schema som han får ta ställning till. Han kan lägga synpunkter på det och det är där du ska kompromissa. Du SKA bry dig om när barnen är hos DIG och hur det funkar i ditt liv, något annat behöver du inte lägga energi på alls.

Gå inte ner i hans skyttegrav. Låt honom skrika, låt honom ösa galla över dig, när han skrikit färdigt så säger du lugnt och sansat "ska vi vara konstruktiva nu?". Att bara lägga på triggar, det löser inte ett dugg.

Och det är ju det jag till slut fått gjort - eller hur? Så var har JAG inte kompremissat om det? Jag har dessutom skickat tre schema tre gånger sedan i somras utan gehör - förrän nu ;-) Att lägga på när han skriker har flera andra kommit med som lösning i tråden. Jag tycker det är bra eftersom jag är tydlig med att jag vill ha allt skriftligt och inte ta något i telefon.