Tycker du får lite väl hård kritik i den här tråden TS, förstår att du tycker du gör vad du kan och lite till , det gör du säkert också men försök se det lite utifrån helt klart är du rätt bitter ( säkert med fog) och det gör kanske att du inte ser allt helt klart. Om jag var dig ( har faktiskt nästan vart det en gång i tiden) skulle jag söka samtalshjälp det hjälpte mig att få perspektiv att se allt lite utanför mig själv en del saker gör man inte för barnens bästa utan för sin egen agenda fast man kan inte se det själv en separation är så många känslor att det är lätt att tappa både greppet och tappa bort sig själv. En terapeut kan hjälpa att hitta både sig själv och vägen igen
Jag har gått hos terapeut förut - faktum är att det inte fungerar för mig. Jag har aldrig varit den som pratat med okända - inte ens om det är deras jobb. Förövrigt - nej jag är inte bitter att det har tagit slut etc. Jag kommer med all säkerhet ha betydligt mycket bättre ekonomi än den här mannen om ett halvår - jag har levt med honom i åtta år, jag vet att inte en enda räkning är betald förutom hyra och möjligen el under den tiden. Jag vet att alla pengar, och då har han varit höginkomsttagare, gått till alkohol och spel. Jag vet också att jag har fått stå för höga lån på grund av att han har schabblat med ekonomin i mitt namn bakom min rygg (lån som jag nu förövrigt fått hjälp att stryka räntor etc på så det nästan inte är något kvar och det är okej). Jag vet hur han betett sig mot mig, men även mot barnen. Så tro mig, jag är inte bitter över det och det var dessutom jag som valde att göra slut efter en av de otaliga nätter som han gått ut, tagit nycklar, tagit alla pengar och blåst dem på en strippklubb och lämnat oss utan både mat och pengar (tack och lov att man hade vänner så vi fick gå dit och äta). Jag hade vid det laget träffat min nya även om det inte hade hänt något mellan oss då utan vi bara var vänner. Men, tack vare honom och tack vare de vänner vi hade lyckades jag ta mig ur det här förhållandet och det är det minsta jag är bitter för ;-).
Däremot - så ja - jag blir nog lite bitter när folk anser att det är jag som ska bjuda till hela tiden i den här tråden. "För barnens skull". Faktum är att jag verkligen försökt "Bjudit till" för barnens skull. Vi flyttade hem i maj, sedan dess har jag ringt flera gånger i veckan för att få honom prata med barnen, försökt få till ett schema, försökt få han att komma och träffa sina barn på lekparken när han ändå har varit i de här trakterna då hans jobb fortfarande är här uppe (de har huvudkontoret här) kommit med förslag hur vi ska lösa försäkringar etc men allt har mottagits med tjafs, bråk och mycket svalt intresse vilket naturligtvis inte varit bra för någon av oss. Ingen ska komma och säga att jag inte försökt att bjuda till - men självklart blir man frustrerad när allt bara slås emot en från den andra. Vilket också trådstarten handlade om... Tex när han skulle ha barnen i somras ändrade han sig tre gånger, första gången två dagar innan han skulle hämta dem. För att han hade roligare saker för sig.
Faktum är väl kanske att "För barnens skull" kanske det bästa hade varit lugn och ro och att inte träffa den här människan överhuvudtaget, men trots det hade jag hoppats att han skulle väckas upp nu när det är slut och faktiskt mogna till. Det är väl inte försent än, en dag vaknar han väl kanske upp, men genom den här tråden har jag åtminstone kommit fram till att jag inte är skyldig att göra någonting mot honom för att han ska behålla kontakten med hans barn. Det får nog vara upp till honom att göra tror jag. Man kan ju aldrig tvinga någon att vara pappa. Det har jag försökt och finns inget intresse finns inget intresse, ingen kan hindra det, hur mycket man än försöker bjuda till själv och bara får emot det av exet... Sedan om en del tror att det skulle ligga någon prestige bakom det från min sida, så är det inte så, men det är upp till att tro... Man kanske inte orkar med sitt eget schema, att ge barnen ett tryggt liv och att samtidigt vara dadda till en vuxen man som inte orkar ta ansvar?
När schemat är satt så skall du inte ändra det.
Om han inte använder de tider han har fått så är det hans problem.
Ge honom ingen anledning att trassla med dig om tider.
Avväpna honom där.
Det är störa dig han vill - stäng den möjligheten.
Förhandla aldrig.
Det blir bara en ingång för pappan till att komma åt dig.
Nej, jag ska inte göra det fler gånger. Det får vara upp till han nu.
Vill han ha barnen sina dagar, prata i telefon med dem, skypa etc, då löser han de problem som finns (installerade föresten skype igår på den dator jag har och tyvärr funkade det inte ens att ringa tillfredsställande med det så inte ens där kan de ringa med andra ord, men det spelar inte så stor roll, han har tydligen blockat mig på skype såg jag, så jag vet inte riktigt hur han hade tänkt sig med det i så fall).
Vill dock påtala att sedan vi startade tråden har han faktiskt ringt några gånger (utanför kontorstid) för att prata med barnen och godkänt schemat. Att han sedan inte brytt sig att följa det första helgen kanske är en engångsföreteelse, det återstår ju att se.... Kanske finns gott hopp och nu när jag dessutom fått in dem på dagis etc.
