Jag förstår precis det här klicket när man kommer i kontakt med någon vars personlighet är i samklang med ens egen, speciellt om man är i ett sinnestillstånd där man är öppen för det, eller kanske till och med behöver det av någon anledning.
Jag tror jag nämnt love bombing förut, men den sorts kontakt du beskriver låter väldigt mycket som just love bombing. Det behöver inte vara ett medvetet drag från hans sida, utan de flesta som manipulerar andra gör det utan att tänka på det. Troligtvis var han i en fas där han behövde ha/ville ha kontakt med någon, av någon anledning. För många människor kan idén om en nära relation eller en kärlek vara mycket mer attraktiv än verkligheten av att ha en nära relation, just eftersom verkligheten kräver motprestation och energi. Och när verkligheten knackar på så stänger man ned, drar i handbromsen.
Den mannen du mötte, låt oss säga att det var en blind date, du visste inget alls om honom i förväg—hade du gått på en till date med den mannen?
Om jag får spekulera tror jag en del av roten ligger just i det här, att du faktiskt var kär i någon, men det var inte den här mannen du träffade face-to-face. När man sedan sett någon, eller mött någon, så är det oåterkalleligt. Nu skall bilden av den du var kär i sammanfogas med den här främlingen. En främling jag får känslan av att du kanske inte ens tyckte nämnvärt om irl, rätta mig om jag har fel. Det måste vara en sorg att bearbeta. Det är ju nästan som att personen du blev förälskad i har dött, eller är jag helt fel ute?
Är du bekant med sorgeprocessen?
Exakt så, huvudet på spiken. Vi möttes ju ett forum. Redan i den tråden ser jag tydligt hur han verkligen ”tog sig an mig och problemet”. Mer och mer personliga inlägg varje dag. Sen började vi maila långa Mail. Bytte inte ens bild föränn 7 veckor fram. Syftet var inte att dejta/ses/träffa nån. Det var liksom bara fint, 2 ganska udda själar som möttes. Mailen blev en vana och de var många och långa.
Övergick sedan till snapkonakt hela tiden, minns att jag själv tyckte det var lite väl mycket men trevligt ändå med nån som bekräftade minsta grej hela tiden (kan jag se idag). Det händer liksom nåt med en då, jag tror ett beroende startade. Ser jag tillbaka var han liksom med mig överallt. Kontakten var konstant, jag var då ingen relation, tråkig förvisso men han eldade på om hur extremt kontrollerad jag var. Jag litade på honom… verkligheten var inte riktigt så. Jag har också ett ansvar där.
Det stämmer att han under vinterhalvåret blir mer social och vill ha ett projekt av nåt slag.
Nej, den mannen jag mötte om vi ponerar blindate, så nej jag hade inte gått på en till. Jag hade aldrig blivit intresserad av honom om jag stött på honom ute heller som kollega eller på krogen. Kanske som en vän men inget mer. Men jag jobbade hårt på att sammanfoga dessa 2. Även om jag vid varje träff någon gång undrade ”vad håller jag på med, det är ju inte han”.
Sen kom denna kyla när hans stress kom, saker han gillat blev nu dåliga. Jag blev ett stressmoment för att jag fanns. Konstiga och förvirrade medelanden, ghosting men ibland glimtade den forna personen fram. Jag ifrågasatte också ”så vi ska inte ses på 2,5 mån pga sina hobbys/jobb”…. Och där kom första dumpningen som togs tillbaka när han fick som han ville, ghostandet, backandet, ta tillbaka, ändra, ta tillbaka, kyla, distans, närhet, löften som bröts- pga stress.
Det är liksom 3 personer i en för mig. Jag är bekant med sorgeprocessen. Jag inser att jag pendlar där. Mellan ilska, sorg och nyorientering. Senaste tiden mer nyoritenyering även om jag inte vet hur den ska se ut, en del ilska och ibland sorg. För jag tänker mig den personen jag träffade som död. Han finns ju liksom inte, och jag förmodligen inte funnits fullt ut heller.
Men riktigt ont gör det, på olika sätt.