Såhär blev det

[Unhappy]

Du behöver verkligen inte känna att du måste försvara dig mot @Thaliaste . Gå på den linje du och din terapeut stakat ut. Jag har varit i ett "på/av" förhållande det skapar liknande ångest/glädjetoppar som det du beskriver. Det är svårt att se när man är i det och det kan ta ett tag innan man lyckas fjärma sig.

Vad som framgick tydligt i hans tråd som jag uppfattade det var att han hade en väldigt egoistisk syn på sin del i en medmänsklig relation oavsett om den är romantisk/sexuell eller vänskaplig. Att enbart se till sina egna behov när man har med andra människor att göra är inte ok. Ignorans/utfrysning är ett väldigt starkt maktmedel. Om han ville vara ifred så borde han inte söka upp dig igen när du sedan släppt taget, när du svarar på hans kontakter så drar han sig tillbaka igen. Jag har ingen aning om han har diagnoser eller ej, kanske är han bara en helt vanlig egoist som inte ser till någon annan än sig själv när det kommer till kritan. Han borde framförallt låta dig vara ifred.

PS Hans stress över kontakt försökt är ju precis lika mycket hans problem att hantera som han hävdar att din ångest över hans utfrysning är. Om nu var och en äger sina "problem".

Tack, ja det var väl lite det jag kände att jag behövde. Då blev det ju många förklaringar, dock var jag känslomässigt bortkopplas från honom under tiden vilket ju är bra.

Ja, detta ”på/av” gör verkligen saker. Det är det som gör dem ”farliga” tror jag.

Ja, nu skriver han ju osv. Detta med att svara ibland gör ju också att det alltid ligger ett medelande där från mig att ”hoppa på” då han aldrig säger hejdå utan alltid försvinner mitt i konversationen. Medvetet eller omedvetet.

Diagnoser eller ej så har han ett väldigt åtminstone för mig destruktivt betende. Sen tyder mycket annat som egentligen inte har med han/mig att göra att nåt inhe stämmer riktigt. I mina ögon ett enormt udda betende som i stort bara går ut på hans egna behov/vilja/stressmiminering. När han inte ville vara ifred så var det medelanden över 100 gånger per dag. Då fanns inte heller en tanke på att ”detta kanske är mycket” heller.

Visst är det så, såna här situationer uppstår så extremt sällan för mig. För i de flesta fall är folk tydliga med vad de vill eller inte vill. Eller så bryr jag mig inte alls. Eller så är det en ”hörs när vi hörskontakt”.
Ja, terapeuten är superbra i detta. Och säger också att man ofta behöver älta sin situation. I mitt fall har jag vänner som påminner mig när jag börjar svikta och tänka ”men, det kanske är synd om honom”… för när jag blir påmind om att ”han gjorde det och det” så känns det lättare. Det kan också vara inlägg i tex en sån här tråd som påminner mig vem han är.

Visst är det så, sen har jag ju försökt ta hänsyn till stressen kring kontaktförsök. Jämfört med hur han varit mot mig.

 

[Unhappy]

Det är just det. Du behöver inte förklara mer. Du har en klar bild över det hela.

Önskar så innerligt att du lägger all den där tankemödan på dig och ditt eget liv, helt fristående från honom.

Tack, ibland känner jag att jag behöver förklara. I synnerhet med vissa inlägg. Jag har en ganska klar bild av honom, och den är inte så trevlig.

Hoppas också att komma dit, det äwnnbir kvar. Men det är också en del av min bearbetning enligt min terapeut att älta det lite då och då för att förstå situationen.
Jämfört med ”skit i honom och glöm” som man kanske kan göra med en vanlig relation med en enklare person.
Jag tror hon har rätt, för tankarna känns betydligt enklare även om de skulle vara på honom. Det är inte den där tunga ångesten att jag mååste göra allt bra. Mer konstaterade att ”sådär är han” och ofta behöver jag påminna mig om det. Men det går fortare och enklare över lite som ”ja, just det så var det”. Jättesvårt att förklara i text

 

[Unhappy]

Tror vi kvinnor (sorry) har ett behov av att reda ut, förklara. Knyta upp lösa trådar.
Hur mycket tankemöda har jag inte lagt på "om han bara begrep," Men han behöver inte begripa. Det är jag som tror det.

Ofta leder det ingen vart eftersom motparten inte har behovet.

Så är det säkert.
Dock är det en del av bearbetningen för mig att försöka just få en bild av allt. Det är inte för honom utan för mig, äve min det ibland handlar om honom. För att jag skall få ihop bilden och den är ju inte så trevlig (gällande honom). Visst finns det saker jag velat diskutera med honom, som jag desperat velat att han skulle veta. Men det finns ju igen poäng i det. Hans sätt är att informera mig om vad han tycker/bestämt. Inte att prata om ”vad tycker du”. Så det finns ingen poäng, men jösses vad jag velat. En del av bearbetningen har varit att skriva långa brev (som jag givetvis inte skickar då).

 

[TheRedLightning]

Jag lyckas inte PM:a folk nu från telefonen (får nåt felmeddelande och är för oteknisk för att fatta vad det betyder) men tråden heter ”Hur ska jag få henne att fatta?”

Den verkar va bortplockad nu, blev nyfiken på att läsa den andra sidan av storyn men va visst för sent ute. Misstänker att jag inte missat något.

 

[Roheryn]

Jag svarade dig en del i den förra tråden @Unhappy och blev glad när jag såg denna för jag trodde till en början att du gått vidare, men det verkar inte så? Du har fått en del extremt bra råd av @Thaliaste i denna tråden - ta ett djupt andetag och läs igenom de inläggen igen, försök ta till dig det hen skriver. Det är kanske inte det du vill höra, men jag tycker det är väldigt bra.

Angående den här mannen som du inte vill släppa och hans eventuella tydlighet (eller brist på), så kan jag ju bara som utomstående, ej känslomässigt engagerad, konstatera att hans önskan och hans avsikter kommer fram väldigt tydligt (oavsett om han UTTRYCKER sig tydligt eller ej, det kanske han inte alltid gör):

1) Han vill ha en FWB-vi-ses-när-vi-ses-relation med dig. Det vill inte du.
2) Han vill INTE ha en klassisk parrelation med dig där man ställer krav på varandra kring kommunikation, beteende osv. Ingenting i det du skrivit om honom och er antyder att han skulle vilja ha en sådan relation. Men det vill du.
3) Han vill kunna ha en kommunikation som ibland är tät, ibland högst sporadisk och ibland upphör helt UTAN ATT BEHÖVA FÖRKLARA SIG. Du tycker att han ska förklara sig varje gång han tänker försvinna i 2½ vecka, jag tycker det är rätt tydligt att han inte vill det. Han kanske inser att du mår dåligt av att han bara försvinner och så säger han att han ska bättra sig men så skiter det sig av olika anledningar. Det spelar liksom ingen roll om du har 1000 vänner som öppnar och besvarar meddelanden senast efter 1-2 dagar. Han gör det inte om han inte vill och han anser förmodligen inte att han egentligen har någon skyldighet till det heller, pga punkterna 1 och 2 ovan.

Med detta sagt så tycker jag att du ska vara du. Ta ingen hänsyn till vad som är stressande och inte, du verkar ju inte ösa på med 20 meddelanden i minuten när han inte svarar ändå, så gör som du vill och som du känner. Jag är rätt övertygad om att det kommer att skrämma bort honom på ett eller annat vis, men det är kanske ganska bra? Såhär kan ni ju inte ha det!

 

[Thaliaste]

Tack, ibland känner jag att jag behöver förklara. I synnerhet med vissa inlägg. Jag har en ganska klar bild av honom, och den är inte så trevlig.

Hoppas också att komma dit, det äwnnbir kvar. Men det är också en del av min bearbetning enligt min terapeut att älta det lite då och då för att förstå situationen.
Jämfört med ”skit i honom och glöm” som man kanske kan göra med en vanlig relation med en enklare person.
Jag tror hon har rätt, för tankarna känns betydligt enklare även om de skulle vara på honom. Det är inte den där tunga ångesten att jag mååste göra allt bra. Mer konstaterade att ”sådär är han” och ofta behöver jag påminna mig om det. Men det går fortare och enklare över lite som ”ja, just det så var det”. Jättesvårt att förklara i text

Jag förstår precis behovet av att älta, jag behöver också ta mig ur jobbiga situationer genom att älta det flera varv och är verkligen ingen som stänger och glömmer på en kafferast. Och det här att blocka folk till höger och vänster, som för många verkar vara action nr 1, har jag inget behov av alls (om jag inte träffat på en riktig galning).

Målet behöver dock vara att jag ska ta mig ur den dåliga situationen, där ältandet är en hjälp på vägen. För dig verkar det fortfarande vara så att du inte vet om du är på väg bort eller kvar i situationen, och då vet jag inte om ältandet hjälper? Alla dina förklaringar verkar till stor del handla om att utreda och slå fast vem som är den normala/friska och vem som är den onormala/sjuka. Ett svart-vitt tänkande som aldrig kommer att få en lösning eftersom människor, både du och han, är komplexa.

När det enda som spelar roll är att era önskemål om er relation inte är kompatibla. Det behöver inte finnas något svar på frågan om hur han är, eller varför. Du mår dåligt, och du har en lösning inom dig och varje ältningstanke du tänker bör föregås av frågan: hjälper det här mig bort eller kvar. Det är DIN ältningsprocess, och då är det du som måste styra den så att den hjälper och inte stjälper.

Det känns som att du fortfarande tror att han på något magiskt sätt ska kunna uppnå dina önskemål. Men fakta är att ni inte ens kunnat prata om vilken typ av relation ni har eller hur mycket kommunikation ni kan kompromissa er till, så det blir ett luftslott som är omöjligt att realisera eftersom ni inte har någon gemensam bild över hur det ser ut.

 

[Unhappy]

Jag förstår precis behovet av att älta, jag behöver också ta mig ur jobbiga situationer genom att älta det flera varv och är verkligen ingen som stänger och glömmer på en kafferast. Och det här att blocka folk till höger och vänster, som för många verkar vara action nr 1, har jag inget behov av alls (om jag inte träffat på en riktig galning).

Målet behöver dock vara att jag ska ta mig ur den dåliga situationen, där ältandet är en hjälp på vägen. För dig verkar det fortfarande vara så att du inte vet om du är på väg bort eller kvar i situationen, och då vet jag inte om ältandet hjälper? Alla dina förklaringar verkar till stor del handla om att utreda och slå fast vem som är den normala/friska och vem som är den onormala/sjuka. Ett svart-vitt tänkande som aldrig kommer att få en lösning eftersom människor, både du och han, är komplexa.

När det enda som spelar roll är att era önskemål om er relation inte är kompatibla. Det behöver inte finnas något svar på frågan om hur han är, eller varför. Du mår dåligt, och du har en lösning inom dig och varje ältningstanke du tänker bör föregås av frågan: hjälper det här mig bort eller kvar. Det är DIN ältningsprocess, och då är det du som måste styra den så att den hjälper och inte stjälper.

Det känns som att du fortfarande tror att han på något magiskt sätt ska kunna uppnå dina önskemål. Men fakta är att ni inte ens kunnat prata om vilken typ av relation ni har eller hur mycket kommunikation ni kan kompromissa er till, så det blir ett luftslott som är omöjligt att realisera eftersom ni inte har någon gemensam bild över hur det ser ut.

Fast nu har jag ju t.o.m. fått rådet att älta av terapeuten. Så länge jag kommer framåt och det gör jag även om det är svårt att förmedla en känsla i text så är det just det som det handlar om.

Jag vet vart jag är påväg, men jag kan inte forcera/stänga av/låtsas som det inte finns utan ta allt i min takt. Och det känns framåt och det är hur det känns för mig som är det viktiga.

Det är nåt du tolkar in att jag på något magiskt sätt tror det för du läser liksom ingen vad jag skriver. Då har jag flertal gånger skrivit att ”jag inte kan se på något sätt hur detta skulle kunna bli bra”. För det gör jag inte. Det finns liksom inget luftslott. Sen att det blev mycket prat om honom då har det ju uppkommit genom att jag svarat på dina inlägg. Där du vill få honom att framstå som att han kan vara schysst och beter sig fullt normalt. Det gör han inte och det är han inte och det märks på många sätt. Som jag dock inte delat med mig i tråden av då det blivit för personligt.

Nej vi har inte kunnat prata om det, jag har varit tydlig med vad jag vill, han har gett 8 olika alternativ på samma dag. Sen ghostar han och dyker upp… då blir det svårt med kommunikationen.

Jag förstår att min process inte är lika snabb som många förväntar sig på forumet. Men jag kan liksom inte forcera så det ska se bra ut i text för er andra. Utan det är en process inom mig, sen att detonera duger i mångas ögon… vad ska jag göra åt saken?

 

[Flixon]

Men varför måste du fortsätta ha kontakt med honom, nu när du förstått hur dåligt du mår av honom? Kan du inte separera kontakten från ältandet? Jag kan också förstå att du behöver älta allt som hänt, och varför han påverkar dig som han gör, men jag kan inte för mitt liv förstå varför du låter honom fortsätta? Du får ju bara mer att älta och kommer aldrig komma vidare.

 

[Thaliaste]

Fast nu har jag ju t.o.m. fått rådet att älta av terapeuten. Så länge jag kommer framåt och det gör jag även om det är svårt att förmedla en känsla i text så är det just det som det handlar om.

Jag vet vart jag är påväg, men jag kan inte forcera/stänga av/låtsas som det inte finns utan ta allt i min takt. Och det känns framåt och det är hur det känns för mig som är det viktiga.

Det är nåt du tolkar in att jag på något magiskt sätt tror det för du läser liksom ingen vad jag skriver. Då har jag flertal gånger skrivit att ”jag inte kan se på något sätt hur detta skulle kunna bli bra”. För det gör jag inte. Det finns liksom inget luftslott. Sen att det blev mycket prat om honom då har det ju uppkommit genom att jag svarat på dina inlägg. Där du vill få honom att framstå som att han kan vara schysst och beter sig fullt normalt. Det gör han inte och det är han inte och det märks på många sätt. Som jag dock inte delat med mig i tråden av då det blivit för personligt.

Nej vi har inte kunnat prata om det, jag har varit tydlig med vad jag vill, han har gett 8 olika alternativ på samma dag. Sen ghostar han och dyker upp… då blir det svårt med kommunikationen.

Jag förstår att min process inte är lika snabb som många förväntar sig på forumet. Men jag kan liksom inte forcera så det ska se bra ut i text för er andra. Utan det är en process inom mig, sen att detonera duger i mångas ögon… vad ska jag göra åt saken?

Som jag skrev så förstår jag behovet av tid och att älta. Men som @Flixon så förstår jag inte varför han behöver ha en så central plats i ältandet. Jag hoppas, för din skull, att det är som du skriver, att du egentligen redan släppt tanken om en eventuell framtida relation som är mer än liggkompis. Jag har tyckt att du ibland antyder att du hoppas att han kanske kan bli som under den första tiden, när han får det lugnare i sitt liv. Men jag hoppas att det är som du skriver, att det är jag som har läst in för mycket och att du egentligen redan den förhoppningen.

 

[Unhappy]

Jag svarade dig en del i den förra tråden @Unhappy och blev glad när jag såg denna för jag trodde till en början att du gått vidare, men det verkar inte så? Du har fått en del extremt bra råd av @Thaliaste i denna tråden - ta ett djupt andetag och läs igenom de inläggen igen, försök ta till dig det hen skriver. Det är kanske inte det du vill höra, men jag tycker det är väldigt bra.

Angående den här mannen som du inte vill släppa och hans eventuella tydlighet (eller brist på), så kan jag ju bara som utomstående, ej känslomässigt engagerad, konstatera att hans önskan och hans avsikter kommer fram väldigt tydligt (oavsett om han UTTRYCKER sig tydligt eller ej, det kanske han inte alltid gör):

1) Han vill ha en FWB-vi-ses-när-vi-ses-relation med dig. Det vill inte du.
2) Han vill INTE ha en klassisk parrelation med dig där man ställer krav på varandra kring kommunikation, beteende osv. Ingenting i det du skrivit om honom och er antyder att han skulle vilja ha en sådan relation. Men det vill du.
3) Han vill kunna ha en kommunikation som ibland är tät, ibland högst sporadisk och ibland upphör helt UTAN ATT BEHÖVA FÖRKLARA SIG. Du tycker att han ska förklara sig varje gång han tänker försvinna i 2½ vecka, jag tycker det är rätt tydligt att han inte vill det. Han kanske inser att du mår dåligt av att han bara försvinner och så säger han att han ska bättra sig men så skiter det sig av olika anledningar. Det spelar liksom ingen roll om du har 1000 vänner som öppnar och besvarar meddelanden senast efter 1-2 dagar. Han gör det inte om han inte vill och han anser förmodligen inte att han egentligen har någon skyldighet till det heller, pga punkterna 1 och 2 ovan.

Med detta sagt så tycker jag att du ska vara du. Ta ingen hänsyn till vad som är stressande och inte, du verkar ju inte ösa på med 20 meddelanden i minuten när han inte svarar ändå, så gör som du vill och som du känner. Jag är rätt övertygad om att det kommer att skrämma bort honom på ett eller annat vis, men det är kanske ganska bra? Såhär kan ni ju inte ha det!

Rättelse, tro mig ingen annan än jag hade velat släppa den mannen. Och jag är påväg, men jag har varit enormt hårt anknuten till honom och han är enormt destruktiv för mig. Så jag gör som terapeuten säger… det är en process att komma till insikt helt vad han var och vem jag var innan honom.

Mycket av det Thaliaste skriver är bra men även där, en hel del påståenden jag aldrig skrivit, tyckt eller tänkt. Denna tråden var från början bara en ”såhär gick det för mig”. Sen omvandlades till nåt annat.

Sen liten rättelse, i alla trådar påstås det att jag vill ha en klassisk parrealation med denna man. Det vill jag inte… dels för att det inte går pga avstånd och dels för att jag inte vill, inte han heller.

Nej han har ingen skyldighet såklart att säga det. Men jag ledsnar på ”vi hörs imorgon , och du jag skall bli bättre på att höra av mig” och sen försvinna 2,5 vecka. Sen har han absolut ingen skyldighet alls till det. Men det är inget jag är bekväm med.

Nej nu hör han ju av sig igen, och vet du det gör mig bara trött. Samtidigt så avdramatiserar det mycket av den fina bilden jag haft om honom. Han har så enormt mycket issues i märkliga saker att det rent praktiskt skulle vara möjligt att ”göra rätt”. Vilket ju varit det jag försökte med. Jag är HSP, det skrämde honom också… ”känns som lite mycket av allt, jag visste inte hur jag skulle hantera det” och vips är han i nån ångestbubbla. Eftersom du inte känner mig kan jag säga att jag är en tyyyyst person, lite introvert och framstår som blyg eller rätt neutral. Bara en sån sak liksom…men i hans huvud är det en bild av att man är en hysterisk människa med känslor överallt. Varför ältar jag det? Jo, för att för mig var detta en bidragande orsak till, till att detta inte går…mycket av tidigare relationen har gått ut på att han fått en bild i sitt huvud och gjort den till sanning utan att ens tänka på verkligheten. Det blir liksom ångest av hans egna tankar och det kan jag inte göra nåt åt.

Du har nog rätt i att jag kommer att skrämma bort honom. Och att det är nog bra, och då ska man veta att jag verkligen försökte (förr) anpassa så jag inte skulle det. Men där var jag ju chanslös

 

[Unhappy]

Som jag skrev så förstår jag behovet av tid och att älta. Men som @Flixon så förstår jag inte varför han behöver ha en så central plats i ältandet. Jag hoppas, för din skull, att det är som du skriver, att du egentligen redan släppt tanken om en eventuell framtida relation som är mer än liggkompis. Jag har tyckt att du ibland antyder att du hoppas att han kanske kan bli som under den första tiden, när han får det lugnare i sitt liv. Men jag hoppas att det är som du skriver, att det är jag som har läst in för mycket och att du egentligen redan den förhoppningen.

Nu kom ju denna ”dumpning” för 2 veckor sedan så att så längesedan var det inte.

Att han uppkommer ofta i ”han sa så”,”han gjorde så” är lite för att motbevisa den där otroligt fina personen jag först mötte. Han är ju inte sån, för mig är han en person i 3 delar. Och jag har haft svårt att sammanfoga dessa. Detta fanns även på tiden när det var bra, nåt när vi möttes att ”men det var ju inte den där personen jag blev kär i”…

Det var månader sedan jag släppte att det skulle kunnat bli något ”seriöst”. Så ja där har du läst in för mycket.

Den centrala platsen i ältandet handlar inte så mycket om honom som person, eller hur jag skall vinna honom tillbaka utan att se verkligheten. Hur han faktiskt är och vad han gjort/sagt liksom.

 

[Gnist]

Rättelse, tro mig ingen annan än jag hade velat släppa den mannen.

Fel, de allra flesta hade avpolletterat honom för länge sen...

 

[Nota]

Hoppas ju på det, känner inte alls igen mig själv som sagt

Du kommer alltid hitta tillbaka till dig själv. Jag har en kompis som blev slagen av sin från hon var 14 till hon var över 30. Nu är hon 40 och mår bra och har skaffat en genomsnäll pojkvän som är 12 år yngre

Bara man kommer ifrån dom på riktigt finns ens eget jag kvar där inne

Tror vi kvinnor (sorry) har ett behov av att reda ut, förklara. Knyta upp lösa trådar.
Hur mycket tankemöda har jag inte lagt på "om han bara begrep," Men han behöver inte begripa. Det är jag som tror det.

Ofta leder det ingen vart eftersom motparten inte har behovet.

Rättelse, tro mig ingen annan än jag hade velat släppa den mannen. Och jag är påväg, men jag har varit enormt hårt anknuten till honom och han är enormt destruktiv för mig. Så jag gör som terapeuten säger… det är en process att komma till insikt helt vad han var och vem jag var innan honom.

Mycket av det Thaliaste skriver är bra men även där, en hel del påståenden jag aldrig skrivit, tyckt eller tänkt. Denna tråden var från början bara en ”såhär gick det för mig”. Sen omvandlades till nåt annat.

Sen liten rättelse, i alla trådar påstås det att jag vill ha en klassisk parrealation med denna man. Det vill jag inte… dels för att det inte går pga avstånd och dels för att jag inte vill, inte han heller.

Nej han har ingen skyldighet såklart att säga det. Men jag ledsnar på ”vi hörs imorgon , och du jag skall bli bättre på att höra av mig” och sen försvinna 2,5 vecka. Sen har han absolut ingen skyldighet alls till det. Men det är inget jag är bekväm med.

Nej nu hör han ju av sig igen, och vet du det gör mig bara trött. Samtidigt så avdramatiserar det mycket av den fina bilden jag haft om honom. Han har så enormt mycket issues i märkliga saker att det rent praktiskt skulle vara möjligt att ”göra rätt”. Vilket ju varit det jag försökte med. Jag är HSP, det skrämde honom också… ”känns som lite mycket av allt, jag visste inte hur jag skulle hantera det” och vips är han i nån ångestbubbla. Eftersom du inte känner mig kan jag säga att jag är en tyyyyst person, lite introvert och framstår som blyg eller rätt neutral. Bara en sån sak liksom…men i hans huvud är det en bild av att man är en hysterisk människa med känslor överallt. Varför ältar jag det? Jo, för att för mig var detta en bidragande orsak till, till att detta inte går…mycket av tidigare relationen har gått ut på att han fått en bild i sitt huvud och gjort den till sanning utan att ens tänka på verkligheten. Det blir liksom ångest av hans egna tankar och det kan jag inte göra nåt åt.

Du har nog rätt i att jag kommer att skrämma bort honom. Och att det är nog bra, och då ska man veta att jag verkligen försökte (förr) anpassa så jag inte skulle det. Men där var jag ju chanslös

Har du varit och pratat med kvinnojouren?
Dom brukar vara super på sånt här också , det är inte bara kvinnor som blir slagna som har nytta av dom.

 

[Unhappy]

Men varför måste du fortsätta ha kontakt med honom, nu när du förstått hur dåligt du mår av honom? Kan du inte separera kontakten från ältandet? Jag kan också förstå att du behöver älta allt som hänt, och varför han påverkar dig som han gör, men jag kan inte för mitt liv förstå varför du låter honom fortsätta? Du får ju bara mer att älta och kommer aldrig komma vidare.

Jag förstår hur du menar. Skillnaden i kontakten som är nu är att jag ser mer och mer vem han är. Och det är nyttigt för mig. Jag har även läst gamla Mail och inlägg och jag ser även där vad jag föll för. Men jag ser också speglingen av mig själv i allt han skrev. Det var liksom inte hans tankar och åsikter jag ser, det var mina…. Om än med glitter på. Bara det är ett steg i min bearbetning. Det där fantastiska finns liksom inte.

Hur som helst, det han skriver idag är nyttigt för mig att se. Just för att jag får en förståelse för hur han är/inte är. Idag är det heller inte så hypat att han skriver. Mer ”jaja”.

 

[Nota]

Jag förstår hur du menar. Skillnaden i kontakten som är nu är att jag ser mer och mer vem han är. Och det är nyttigt för mig. Jag har även läst gamla Mail och inlägg och jag ser även där vad jag föll för. Men jag ser också speglingen av mig själv i allt han skrev. Det var liksom inte hans tankar och åsikter jag ser, det var mina…. Om än med glitter på. Bara det är ett steg i min bearbetning. Det där fantastiska finns liksom inte.

Hur som helst, det han skriver idag är nyttigt för mig att se. Just för att jag får en förståelse för hur han är/inte är. Idag är det heller inte så hypat att han skriver. Mer ”jaja”.

Gräv inte ner dig för mycket bara försök fokusera framåt också och aktivera dig med annat om dagarna

 

[Unhappy]

Fel, de allra flesta hade avpolletterat den mannen

Fel, de allra flesta hade avpolletterat honom för länge sen...

Oj, ser missen i mitt skrivande. Jag menade ungefär att ”det finns ingen mer än jag som mer vill att jag skall kunna släppa honom” Blev det rätt så?

Ja, jag tror också det.

 

[Unhappy]

Gräv inte ner dig för mycket bara försök fokusera framåt också och aktivera dig med annat om dagarna

Det gör jag, idag har jag gjort en hel del och känslan är ”lättare”.

Nej, jag gräver inte alls. Jag kanske mer lägger ett pussel, som en bekräftelse på att detta inte är en bra person, som vill mig väl. Se manipulationen, och hur obrydd han faktiskt är.

 

[Unhappy]

Du kommer alltid hitta tillbaka till dig själv. Jag har en kompis som blev slagen av sin från hon var 14 till hon var över 30. Nu är hon 40 och mår bra och har skaffat en genomsnäll pojkvän som är 12 år yngre

Bara man kommer ifrån dom på riktigt finns ens eget jag kvar där inne


Har du varit och pratat med kvinnojouren?
Dom brukar vara super på sånt här också , det är inte bara kvinnor som blir slagna som har nytta av dom.

Tack, jag vet ju det. Det fanns faktiskt en liv innan honom också. Sen när jag träffade honom hade jag det tråkigt, tråkigt hemma, jobbet, stallet. Jag var allmänt trött på människor som drog energi. Sen dök han upp och visst lyste det upp enormt.
För mig har det varit lite att ”vad finns utan honom” men det finns ju massor. Pga nuv depression så är det svårt att se det. Sen vill jag så mycket men depressionen gör mycket…sen är det ju så att när en person 24/7 gör sig oumbärlig så gör det saker i huvudet på en så andra män känns enormt beiga. Även om det inte är så, han gav liksom mer uppmärksamhet och bekräftelse som 5 pojkvänner samtidigt liksom (nu har jag aldrig haft det , men för att förklara liksom).

Kvinnojouren kanske inte är så dumt ändå.

 

[Roheryn]

Sen liten rättelse, i alla trådar påstås det att jag vill ha en klassisk parrealation med denna man. Det vill jag inte… dels för att det inte går pga avstånd och dels för att jag inte vill, inte han heller.

Vad som går och vad man innerst inne vill är ju två olika saker. Vad du vill och vad han vill är också helt olika saker. Du behöver inte anpassa sönder dig själv och vad du vill för att det ska passa med vad han vill. Jag hör vad du säger, att du inte heller vill ha någon "klassisk parrelation" (vad det nu är, vi lägger kanske olika saker i det) men någonstans kan det också vara en del av läkningsprocessen att tillåta sig själv att tänka: "Jag ville det här. Det ville inte han. Och av praktiska skäl gick det inte heller, även om vi hade velat båda två. Jag sörjer det, sörjer det som kunde blivit, men accepterar att det är så." Vad det sedan är du ville, det vet ju bara du själv, men jag tror du behöver se på dig själv med ärliga och vänliga ögon. Acceptera att du ville något annat än han och att det inte blev så eller blir så. Du har rätt till dina känslor och önskningar men måste i det här fallet släppa taget om dem. Och jag VET att det är svårt.

Jag har haft min beskärda del av trassliga förhållanden, bland annat ett förhållande med en gift man, vilket nog var "mitt livs kärlekshistoria" om man nu har någon sådan. Han gjorde slut med mig, flera gånger. Och det absolut svåraste för mig var att han sade att han älskade mig och alltid skulle älska mig men ändå valde att stanna hos sin fru. För mig var det helt obegripligt att känna så mycket för varandra och INTE agera på det. Så jag började rationalisera för mig själv och intala mig själv att jag nog absolut bara ville vara vänner och att det skulle gå jättebra så - vilket bara var ett stort självbedrägeri. Jag hade nog haft lättare för att släppa och gå vidare om jag hade varit ärlig mot mig själv i att jag VISST ville att han skulle lämna sin fru och "live happily ever after" med mig. Då hade jag först fått sörja och sedan gå vidare. Nu blev det istället långa perioder av den typen av limbo som du befinner dig i - att varken kunna vara kvar eller släppa - och det tär enormt mycket.

 

[Roheryn]

Det gör jag, idag har jag gjort en hel del och känslan är ”lättare”.

Nej, jag gräver inte alls. Jag kanske mer lägger ett pussel, som en bekräftelse på att detta inte är en bra person, som vill mig väl. Se manipulationen, och hur obrydd han faktiskt är.

Skönt att känslan ändå är "lättare"!

Men fundera också över varför det är viktigt för dig att få bekräftat att han "inte är en bra person"? Nu känner jag honom inte, så jag har ju ingen aning, men han behöver inte vara en dålig person för att kunna göra dig illa eller för att vara katastrofalt inkompatibel med dig (vilket verkar vara fallet här). Vi kanske kan nöja oss med att han är dålig FÖR DIG?