Såhär blev det

[Otherside]

Fast nu har jag ju t.o.m. fått rådet att älta av terapeuten. Så länge jag kommer framåt och det gör jag även om det är svårt att förmedla en känsla i text så är det just det som det handlar om.

Jag vet vart jag är påväg, men jag kan inte forcera/stänga av/låtsas som det inte finns utan ta allt i min takt. Och det känns framåt och det är hur det känns för mig som är det viktiga.

Det är nåt du tolkar in att jag på något magiskt sätt tror det för du läser liksom ingen vad jag skriver. Då har jag flertal gånger skrivit att ”jag inte kan se på något sätt hur detta skulle kunna bli bra”. För det gör jag inte. Det finns liksom inget luftslott. Sen att det blev mycket prat om honom då har det ju uppkommit genom att jag svarat på dina inlägg. Där du vill få honom att framstå som att han kan vara schysst och beter sig fullt normalt. Det gör han inte och det är han inte och det märks på många sätt. Som jag dock inte delat med mig i tråden av då det blivit för personligt.

Nej vi har inte kunnat prata om det, jag har varit tydlig med vad jag vill, han har gett 8 olika alternativ på samma dag. Sen ghostar han och dyker upp… då blir det svårt med kommunikationen.

Jag förstår att min process inte är lika snabb som många förväntar sig på forumet. Men jag kan liksom inte forcera så det ska se bra ut i text för er andra. Utan det är en process inom mig, sen att detonera duger i mångas ögon… vad ska jag göra åt saken?

Fast här tycker jag att ältandet tagit alltför stora proportioner och det verkar inte gå framåt heller, snarare runt runt. Om din terapeut fick läsa den här tråden och den andra tidigare, misstänker jag att hen skulle ändra åsikt och inriktning lite. Visst kan man älta, det är nog bättre än att förneka och lägga locket på, men ibland kan ältandet få ett värde i sig, en plats att vistas på. Det är enklare att älta och analysera och vrida och vända, än att gå vidare. Lite mer spännande dessutom, då du skrev tidigare att du varit uttråkad i livet en tid.

Hur mycket tid lägger du t.ex. ner dagligen på dels ältande, dels att skriva och analysera i den här tråden och din andra tråd? Undrar dina barn vad som är så intressant? Nu lät jag kanske väl hård, men tanken har slagit mig ibland. Har det här ältandet och den här mannen tagit över väl mycket av ditt liv?

 

[Unhappy]

Vad som går och vad man innerst inne vill är ju två olika saker. Vad du vill och vad han vill är också helt olika saker. Du behöver inte anpassa sönder dig själv och vad du vill för att det ska passa med vad han vill. Jag hör vad du säger, att du inte heller vill ha någon "klassisk parrelation" (vad det nu är, vi lägger kanske olika saker i det) men någonstans kan det också vara en del av läkningsprocessen att tillåta sig själv att tänka: "Jag ville det här. Det ville inte han. Och av praktiska skäl gick det inte heller, även om vi hade velat båda två. Jag sörjer det, sörjer det som kunde blivit, men accepterar att det är så." Vad det sedan är du ville, det vet ju bara du själv, men jag tror du behöver se på dig själv med ärliga och vänliga ögon. Acceptera att du ville något annat än han och att det inte blev så eller blir så. Du har rätt till dina känslor och önskningar men måste i det här fallet släppa taget om dem. Och jag VET att det är svårt.

Jag har haft min beskärda del av trassliga förhållanden, bland annat ett förhållande med en gift man, vilket nog var "mitt livs kärlekshistoria" om man nu har någon sådan. Han gjorde slut med mig, flera gånger. Och det absolut svåraste för mig var att han sade att han älskade mig och alltid skulle älska mig men ändå valde att stanna hos sin fru. För mig var det helt obegripligt att känna så mycket för varandra och INTE agera på det. Så jag började rationalisera för mig själv och intala mig själv att jag nog absolut bara ville vara vänner och att det skulle gå jättebra så - vilket bara var ett stort självbedrägeri. Jag hade nog haft lättare för att släppa och gå vidare om jag hade varit ärlig mot mig själv i att jag VISST ville att han skulle lämna sin fru och "live happily ever after" med mig. Då hade jag först fått sörja och sedan gå vidare. Nu blev det istället långa perioder av den typen av limbo som du befinner dig i - att varken kunna vara kvar eller släppa - och det tär enormt mycket.

Tack för att du delar med dig
Det du beskriver är något jag absolut också farit illa hur han kunde säga så. Och igenkänningsfaktorn är hög i det. Lite som för mig ”hur kan man göra slut, i flera olika versioner och sen säga att man saknar personen för att sen säga att man skall bättte sig och sen försvinna helt. Nåt jag satt fast i länge… nu är det mer ”för att han har problem med sig själv”, det är hans ansvar vad han sa. Sen får jag ansvara för hur jag tog emot det och då ville tro honom.

Planen var nog när det var som bäst att han skulle flytta hitåt men bo en bit bort. I hans mått mätt så är en sund relation så. Man bor själv och har sitt eget och ses ett par gånger i veckan.

Det där var något jag insåg mer och mer att det är inget jag vill ha. Vi diskuterade det och la ner det. Men även sen det var nedlagt är det ett argument han fortfarande kör med gällande stress osv.

Om jag skulle säga vad jag velat för ett par dagar sedan hade varit att ha mer kontakt (som han också sa sig vilja) och att försöka ses ibland. Men nu känner jag mig väldigt skeptisk till det. För ser jag nyktert på det, vad ska vi ses för? Vad finns det att säga? Och som jag skrivit innan, han har som 3 personligheter, och det är faktiskt bara EN jag gillar. Bara att skriva det här som säkert ses som ältande var ytterligare ett steg framåt för mig. Det är bara EN av de 3 jag faktiskt var förälskad i.

 

[Unhappy]

Skönt att känslan ändå är "lättare"!

Men fundera också över varför det är viktigt för dig att få bekräftat att han "inte är en bra person"? Nu känner jag honom inte, så jag har ju ingen aning, men han behöver inte vara en dålig person för att kunna göra dig illa eller för att vara katastrofalt inkompatibel med dig (vilket verkar vara fallet här). Vi kanske kan nöja oss med att han är dålig FÖR DIG?

Vi kan nöja oss med det.

Det finns mycket som tyder på annat, men så mycket vill jag inte outa honom i tråden. Egentligen spelar det ingen roll för nån annan än mig, att det var viktigt att se de tecknen. Det är liksom inget jag tänkte köra i nyllet på honom. Eller outa här vad jag sett. Men sunda tecken är det inte… nåväl

Ja, jag är superglad att känslan är lättare. För nån månad sedan hyperventilerade jag i soffan, jag trodde jag skulle dö på riktigt. Det tror jag inte längre.

 

[Unhappy]

Fast här tycker jag att ältandet tagit alltför stora proportioner och det verkar inte gå framåt heller, snarare runt runt. Om din terapeut fick läsa den här tråden och den andra tidigare, misstänker jag att hen skulle ändra åsikt och inriktning lite. Visst kan man älta, det är nog bättre än att förneka och lägga locket på, men ibland kan ältandet få ett värde i sig, en plats att vistas på. Det är enklare att älta och analysera och vrida och vända, än att gå vidare. Lite mer spännande dessutom, då du skrev tidigare att du varit uttråkad i livet en tid.

Hur mycket tid lägger du t.ex. ner dagligen på dels ältande, dels att skriva och analysera i den här tråden och din andra tråd? Undrar dina barn vad som är så intressant? Nu lät jag kanske väl hård, men tanken har slagit mig ibland. Har det här ältandet och den här mannen tagit över väl mycket av ditt liv?

Kommer inte ens att besvara det där, FY FAN vad lågt att dra in mina barn.

Sen vad du tycker eller andra spelar liksom ingen roll. Huvudsaken är hur känslan/måendet hos mig påverkas. Och att jag gör just det terapeuten säger.

Att älta för mig är att sitta ”men så fint det var den gången eller varför varför sa han så, runt runt”. Idag inser jag att det inte spelar nån som helst roll. Det HÄNDE, det låg inte på MIG, och hur kommer jag runt det. Det är skillnad. Ältandet för mig är att påminna mig själv om vad som hände och att jag inte vill gå tillbaka till det där… tills jag kan släppa helt. Och det går ganska bra

 

[Flixon]

Jag förstår hur du menar. Skillnaden i kontakten som är nu är att jag ser mer och mer vem han är. Och det är nyttigt för mig. Jag har även läst gamla Mail och inlägg och jag ser även där vad jag föll för. Men jag ser också speglingen av mig själv i allt han skrev. Det var liksom inte hans tankar och åsikter jag ser, det var mina…. Om än med glitter på. Bara det är ett steg i min bearbetning. Det där fantastiska finns liksom inte.

Hur som helst, det han skriver idag är nyttigt för mig att se. Just för att jag får en förståelse för hur han är/inte är. Idag är det heller inte så hypat att han skriver. Mer ”jaja”.

Okej, jag förstår din poäng. Men hur mycket behöver du se? Du har ju förstått nu, hur dåligt han är för dig. När är det nog?

 

[Roheryn]

Tack för att du delar med dig
Det du beskriver är något jag absolut också farit illa hur han kunde säga så. Och igenkänningsfaktorn är hög i det. Lite som för mig ”hur kan man göra slut, i flera olika versioner och sen säga att man saknar personen för att sen säga att man skall bättte sig och sen försvinna helt. Nåt jag satt fast i länge… nu är det mer ”för att han har problem med sig själv”, det är hans ansvar vad han sa. Sen får jag ansvara för hur jag tog emot det och då ville tro honom.

Det jag fick inse (detta är över 10 år sedan, så jag är väl med råge över hela historien nu) är att alla inte tänker, känner och fungerar som jag. Det ÄR ju fullständigt möjligt, faktiskt, att älska någon och ändå välja att inte leva med den personen för att man anser sig ha plikter mot andra som man inte vill eller tycker sig kunna svika (i min historia var det lite mer än en fru). Och översatt till din situation så ÄR det fullt möjligt att tycka väldigt mycket om och sakna någon och lite vagt vilja vara med personen i fråga och ÄNDÅ inte vilja ha ett förhållande, eller ändå bara "försvinna" i veckor. Och att göra det fastän man vet att det sårar den andra personen.

Planen var nog när det var som bäst att han skulle flytta hitåt men bo en bit bort. I hans mått mätt så är en sund relation så. Man bor själv och har sitt eget och ses ett par gånger i veckan.

I det fallet håller jag faktiskt med honom till 100%! Jag har varit singel så länge nu att jag aldrig vill bli sambo med någon igen!

Det där var något jag insåg mer och mer att det är inget jag vill ha. Vi diskuterade det och la ner det. Men även sen det var nedlagt är det ett argument han fortfarande kör med gällande stress osv.

Om jag skulle säga vad jag velat för ett par dagar sedan hade varit att ha mer kontakt (som han också sa sig vilja) och att försöka ses ibland. Men nu känner jag mig väldigt skeptisk till det. För ser jag nyktert på det, vad ska vi ses för? Vad finns det att säga? Och som jag skrivit innan, han har som 3 personligheter, och det är faktiskt bara EN jag gillar. Bara att skriva det här som säkert ses som ältande var ytterligare ett steg framåt för mig. Det är bara EN av de 3 jag faktiskt var förälskad i.

Förälskelse är lurigt. Den sätter på oss rosa glasögon och ljuger oss upp i ansiktet! Och det helt utan ont uppsåt, det är bara så vi fungerar när vi blir förälskade. Och förälskelsen i sig är en drog, det krävs inte destruktiva personer och relationer för att bli kraftigt beroende, eller för att uppleva förfärlig abstinens när förälskelsen - eller objektet för den - plötsligt försvinner. Och även efter att den försvunnit helt och de rosa glasögonen är borta, så ser ju världen lite grå ut ett tag... Men det går över! Varken beroende eller abstinens varar (i det här fallet) för evigt!

 

[Unhappy]

Okej, jag förstår din poäng. Men hur mycket behöver du se? Du har ju förstått nu, hur dåligt han är för dig. När är det nog?

Jag funkar såhär, när jag skrev förra tråden för kanske ett par månader sedan så låg jag i stort sett hyperventilerandes på soffan.

Idag, när jag ändå fick svar för 2 veckor sedan från honom (om än veligt) så blev jag såklart väldigt ledsen. Det där har gått över för det mesta. Idag är det vissa stunder den där sorgen liksom finns. Kortare stunder varje dag. Oftast kan jag peta bort honom när han dyker upp i huvudet. Antar att Jag inväntar på att kunna peta bort honom helt.
Nu kanske han är ”borta” 70 procent av tiden. Idag ska jag tex sätta mig och plugga igen, något jag pausat för att det inte funkat. Så en bit i taget liksom.

Ju mer jag ser, ju lättare blir det också att peta bort honom.

 

[Unhappy]

Det jag fick inse (detta är över 10 år sedan, så jag är väl med råge över hela historien nu) är att alla inte tänker, känner och fungerar som jag. Det ÄR ju fullständigt möjligt, faktiskt, att älska någon och ändå välja att inte leva med den personen för att man anser sig ha plikter mot andra som man inte vill eller tycker sig kunna svika (i min historia var det lite mer än en fru). Och översatt till din situation så ÄR det fullt möjligt att tycka väldigt mycket om och sakna någon och lite vagt vilja vara med personen i fråga och ÄNDÅ inte vilja ha ett förhållande, eller ändå bara "försvinna" i veckor. Och att göra det fastän man vet att det sårar den andra personen.



I det fallet håller jag faktiskt med honom till 100%! Jag har varit singel så länge nu att jag aldrig vill bli sambo med någon igen!



Förälskelse är lurigt. Den sätter på oss rosa glasögon och ljuger oss upp i ansiktet! Och det helt utan ont uppsåt, det är bara så vi fungerar när vi blir förälskade. Och förälskelsen i sig är en drog, det krävs inte destruktiva personer och relationer för att bli kraftigt beroende, eller för att uppleva förfärlig abstinens när förälskelsen - eller objektet för den - plötsligt försvinner. Och även efter att den försvunnit helt och de rosa glasögonen är borta, så ser ju världen lite grå ut ett tag... Men det går över! Varken beroende eller abstinens varar (i det här fallet) för evigt!

Det har du så rätt i. Och alla resonerar inte som en själv heller. Jag hade i hans sits varit supertydlig ”jag känner såhär, detta kan du förvänta dig men mer blir det inte”. Och definitivt inte vänt om och haft mig och lovat saker jag sedan inte höll. Men det är ju jag, han är nån annan.

Jag har förstått att det inte är helt ovanligt, speciellt inte efter en längre relation.

Tack, det behövde jag höra. Och jag tror min depression gör mycket i detta fallet också. Det bli ännu mer grått än det behövt vara. Jag är egentligen en driven person med många hobbys, men inget är liksom kul. Sen var han som han var då rätt person på rätt plats. Allt var liksom motigt men att han fanns där hela tiden gjorde ju allt så mycket bättre.

Jag är säker att det på sikt går över och att det går att fylla tomrummet med annat. Och sen pratet med honom idag fick jag ännu mer bekräftelse på att ”men suck, palla människans jobbiga issues”… och för mig var det positivt. Såna saker bortser man ju också gärna från med de rosa glasögonen på.

 

[Otherside]

Kommer inte ens att besvara det där, FY FAN vad lågt att dra in mina barn.

Sen vad du tycker eller andra spelar liksom ingen roll. Huvudsaken är hur känslan/måendet hos mig påverkas. Och att jag gör just det terapeuten säger.

Att älta för mig är att sitta ”men så fint det var den gången eller varför varför sa han så, runt runt”. Idag inser jag att det inte spelar nån som helst roll. Det HÄNDE, det låg inte på MIG, och hur kommer jag runt det. Det är skillnad. Ältandet för mig är att påminna mig själv om vad som hände och att jag inte vill gå tillbaka till det där… tills jag kan släppa helt. Och det går ganska bra

Nu var det inte meningen att "dra in dina barn", förlåt isåfall, utan en tanke kring hur mycket detta smått extrema ältande (ja, jag kallar det ältande) tagit över ditt vardagsliv? Det vet jag ju inte. Men det låter som att det tagit väldigt stora proportioner under en lång tid. Och av allt jag läser ser jag bara rundgång, även om nya uttryck dykt upp här och där.

En terapeut som efter all denna tid fortfarande tycker att du ska älta, höjer jag på ögonbrynen inför. Å andra sidan - om hen, som jag skrev, fått läsa dina trådar så kanske hen gjort en annan approach. Vad vet jag.

Men, nu börjar även jag älta i mina svar, som är desamma hela tiden, dvs rundgång. De leder inte heller någon vart. Så jag önskar dig lycka till i framtiden och hoppas att du blir fri igen!

 

[Unhappy]

Nu var det inte meningen att "dra in dina barn", förlåt isåfall, utan en tanke kring hur mycket detta smått extrema ältande (ja, jag kallar det ältande) tagit över ditt vardagsliv? Det vet jag ju inte. Men det låter som att det tagit väldigt stora proportioner under en lång tid. Och av allt jag läser ser jag bara rundgång, även om nya uttryck dykt upp här och där.

En terapeut som efter all denna tid fortfarande tycker att du ska älta, höjer jag på ögonbrynen inför. Å andra sidan - om hen, som jag skrev, fått läsa dina trådar så kanske hen gjort en annan approach. Vad vet jag.

Men, nu börjar även jag älta i mina svar, som är desamma hela tiden, dvs rundgång. De leder inte heller någon vart. Så jag önskar dig lycka till i framtiden och hoppas att du blir fri igen!

Om vi ponerar att detta vi kan säga ångest, depression osv tagit all fokus från barnen. Hur tror du då det skulle hjälpt att kasta skit om detta. Nu har mina barn det bra, så det känns bara lågt att dra in dem.


Kanske att du istället skulle läsa mina inlägg hur jag funkar och hur det gått framåt istället för att fastna i att allt är ältande? Med tanke på oavsett hur mycket bättre jag mår varje dag så är ju uppenbarligen detta sätt rätt för mig. Även om det inte duger i dina ögon. Eller går tillräckligt fort.

Varför är det viktigt att påtala att du höjer på ögonbrynen inför det? Nu är det ju trots allt hon som är expert på såna här situationer och inte du och dessutom är den som pratar med mig personligen. Så varför ens ifrågasätta det? Vad har du för kompetens själv i ämnet?

Hur vet du föresten hur mycket tid det sk ältandet tar? Du ser några inlägg på ett forum liksom. Som kanske tar ett par minuter att skriva. Allt annat jag gör under dagen ser du inte…att jag skrev att jag skulle börja plugga idag, hur saker blivit bättre, hur jag tänker osv är ju som bortblåst i din jakt på att hitta ”spår av ältande”.

 

[Valerianovna]

Kloka ord får jag ställa en följdfråga? Är du alltid så? För denna kille körde lovebombning hela tiden i månader. Sen när det blev för mycket jobb så ja… då blev det en stress. För han drog sig undan människor osv. Men 15 medelanden på en dag, är ju inget man i regel skriver om man är stressad tänker jag.

Ja, jag försöker flytta fokus till vad han gör. Samtidigt har han ju ursäkter för det också.
Dessa trådar här är något jag aldrig velat behövt skriva, däremot fokuset från honom… det var speciellt/beroendeframkallande. Något Kaj gjort är att läsa saker han skrivit till mig och låtit ett par vänner läsa. Alla säger samma sak, han speglar dig, håller med dig, lyfter dig. Nån tyckte t.o.m. det var obehagligt. Mail som faktiskt gjorde att jag föll för honom. Kanske var det mig själv jag mötte och inte alls honom.

Ja, det blir en boja och nån förhoppning att komma tillbaka dit vi var. Även fast jag inser att det inte går. Man än gör.

Oj vad den här tråden marscherar på, så nu blir det lite lösryckt och gammalt men jag vill ändå svara. Mina tankar är att såklart är en vuxen människa alltid på ett visst sätt, vi föds med en grund som byggs på under våra tidiga år och som funderar som en karta för våra tankar, beteenden och känslor. Men uttrycket av dessa processer tar sig såklart olika uttryck beroende på yttre faktorer.
Alltså, ja, jag är alltid en riktig enstöring som har en ganska låg gräns för hur mycket jag är bekväm med att andra är beroende av mig och vad jag gör. Jag misstänker dessutom att jag liksom du är HSP, vilket är ytterligare en faktor. Men liksom den här mannen (som det gör mig rätt obekväm att "sätta mig i samma fack" som) så påverkar mitt psykiska mående extremt mycket hur mycket kontakt jag vill och kan ha utan att känna att det är en tung börda. Det är inte heller lika inför alla människor eftersom varje relation är unik, och ibland när jag är stressad är det lättare att prata en stund med en främling än någon som är nära, eftersom främlingskontakten i regel har enkla regler och bara sker under mötet. Likaså är chattmeddelanden lite av den naturen att när man fått nog kan man gå offline. Dock är det ju sjysst att informera den andra parten om detta, så jag vill inte försvara det han gör men kan samtidigt relatera till just varför en person orkar med vissa saker men inte andra. Personliga relationer är mer av naturen att de kan poppa upp när som helst, och någon kan börja ringa och behöva något ifrån en under en dag eller period då jag har nog med att överleva och sköta det jag anser är "minsta möjliga" för att livet skall fortgå.
Just att du beskriver att det var annorlunda att möta honom i verkligheten är ju såklart naturligt, det är inte samma sak, men om det fanns ytterligare en dissonans där mellan den personen du såg inom dig och den du hade framför dig tyder på att du kanske byggt upp honom lite till att vara vissa saker du behöver eller behövde då, men som han kanske aldrig var egentligen. Det är lätt hänt när man i början bara kommunicerar online, eftersom vår hjärna fungerar så att den gärna fyller i för att skapa en helhetsbild (samma funktion gör att till exempel minnen sällan är så pålitliga som man tror).

 

[Thaliaste]

Nu kom ju denna ”dumpning” för 2 veckor sedan så att så längesedan var det inte.

Att han uppkommer ofta i ”han sa så”,”han gjorde så” är lite för att motbevisa den där otroligt fina personen jag först mötte. Han är ju inte sån, för mig är han en person i 3 delar. Och jag har haft svårt att sammanfoga dessa. Detta fanns även på tiden när det var bra, nåt när vi möttes att ”men det var ju inte den där personen jag blev kär i”…

Det var månader sedan jag släppte att det skulle kunnat bli något ”seriöst”. Så ja där har du läst in för mycket.

Den centrala platsen i ältandet handlar inte så mycket om honom som person, eller hur jag skall vinna honom tillbaka utan att se verkligheten. Hur han faktiskt är och vad han gjort/sagt liksom.

Nej, jag har inte läst in att du önskar något seriöst. Jag bara konstaterar att ni även i "er senaste deal" inte är överens om vad den faktiskt innebär. Och att det riskerar att leda till mer besvikelse eftersom du tycker att han lovat något, vilket han inte har, eftersom ni inte är överens om vad som är tillräckligt bra. Att "bättra sig" från radioskugga under 2,5v kan innebära att gå ner till 2v radioskugga, något jag inte tror du skulle vara tillfreds med.

Men det är en onödig diskussion, om du faktiskt bestämt dig för att det är helt slut mellan er nu.

Att han nu säger att han ska "bättra sig" utan att ni kommer fram till något konkret resultat som ni är gemensamt överens om, är ju igen bara en spegling av vad du vill, utan att han egentligen själv vill nå samma resultat som du. Du säger till honom "Du har betett dig dåligt, du måste bättra dig". "Ok, jag har betett mig dåligt och ska försöka bättra mig", svarar han.

Jag tycker ni verkar lika tydliga/otydliga och "jobbiga" för varandra båda två i detta, och jag lägger ingen värdering i det. Era önskemål och era personligheter passar inte ihop, utan triggar varandras sämsta sidor. Jag tar inte hans parti, att du tycker det framstår så är nog mer för att din process går ut på att slå fast på att han ÄR en dålig person. Men jag värderar ingen av er, jag försöker peka på att ni är väldigt OLIKA. Jag förstår att du behöver ersätta den rosenskimrande bilden av honom du har haft, och jag förstårprecis vad du menar med att se och tolka vad han sagt och gjort med andra glasögon idag än igår. Men det är en sak att ta sudda ut den gamla, alltför skimrande bilden, och konstatera att det här funkar inte för mig, och en annan sak att det ska fastslås rent objektivt att han är en skitstövel/elak/sjuk. Det är när det drar åt det senare som jag (och andra) reagerar.

Det var väldigt trist att du med din anknytningsproblematik skulle dyka på en person som triggar dig så mycket, men när du väl kommer ut på andra sidan så har du förhoppningsvis också lärt dig mycket om dig själv och kan gå starkare in i kommande relationer.

 

[tuaphua]

Oj, fortfarande samma argument och ältande av dem som i förra trådarna. Fortfarande en massa "men han borde", "han vet ju att jag mår dåligt av det", "jag skulle aldrig behandla honom så", "han är otydlig".

Jag tycker inte det kan var tydligare att han varken vill och förmår göra som du vill. Och du tycker han ska göra slut för att du mår dåligt. Och han ska göra saker han mår dåligt av för annars mår du dåligt.
Ni får ju bara den andra att må dåligt och ingen av er tar på er att bryta.
Du mår dåligt av hur han är och tycker han är otydlig. Om du tycker att han verbalt är otydlig kanske du kan se på hur extremt tydligt mönstret i hans agerande är.
Jag tror du är så himla färgad av hur DU funkar att du applicerar det på honom när det inte går.
Tex "upp till bevis"-skämtet vet jag flera som i en lös relation där andra parten vill ses mer än de orkar hade kunnat stressas väldigt av men liksom inte orka tjafsa och skickat en skrattsmiley för att slippa något mer om det.
Jag tror inte du märker att du ibland låter dina känslor lysa igenom och det skapar press och stress.
Du kan inte hela tiden hålla på att älta att du är villig att kompromissa och inte han. Jag känner ju inte honom och vet inte mer än din sida. Så han kan mycket väl var en skitstövel precis som han kan ha svårt pga diagnos eller psykisk ohälsa eller så bryr han sig bara inte. Men oavsett så har han ju tydligt sagt vad han förmår och vad han vill kompromissa med, dvs inte alls.
Det är vad du har att förhålla dig till. Antingen så kör du på vad han vill eller inte. Och då kanske det inte passar honom och inte blir ngt. Så får ju du tänka själv också. Du har de här och de här sakerna du måste och inte vill ha i en relation. Och kan han inte matcha det så blir det inget.
Man kan ju inte hur mkt man än tycker om varann göra våld på sig själv för att den andra ska må bra. Det kommer iaf sluta dåligt för någon.
Nu kan inte du få honom att sätta stopp för ert umgänge. Så mår du dåligt av det han är villig och kapabel att ge så får du bryta.

Jag har tex gjort slut med en sambo jag verkligen älskade bara för att vi ville leva olika liv. Han ville ändra sig och leva som jag ville. Men jag vill aldrig bli en sådan person som liksom kväver någon annans livsgnista genom att ta ifrån dem vad som de mår bra av. Jag tror det blir en väldig stress, mkt frustration och ev bitterhet längre fram.
Det var fruktansvärt jobbigt! Men jag är helt övertygad om att båda våra liv blev bättre av det på sikt. Och jag är SÅ glad att jag inte drog ut på det en evighet.

Du kanske kan testa skriva en lista med för- och nack-delar med att dra ut på det och fortsätta ha kontakt. För det du håller på men är så himla osunt.

 

[Unhappy]

Oj, fortfarande samma argument och ältande av dem som i förra trådarna. Fortfarande en massa "men han borde", "han vet ju att jag mår dåligt av det", "jag skulle aldrig behandla honom så", "han är otydlig".

Jag tycker inte det kan var tydligare att han varken vill och förmår göra som du vill. Och du tycker han ska göra slut för att du mår dåligt. Och han ska göra saker han mår dåligt av för annars mår du dåligt.
Ni får ju bara den andra att må dåligt och ingen av er tar på er att bryta.
Du mår dåligt av hur han är och tycker han är otydlig. Om du tycker att han verbalt är otydlig kanske du kan se på hur extremt tydligt mönstret i hans agerande är.
Jag tror du är så himla färgad av hur DU funkar att du applicerar det på honom när det inte går.
Tex "upp till bevis"-skämtet vet jag flera som i en lös relation där andra parten vill ses mer än de orkar hade kunnat stressas väldigt av men liksom inte orka tjafsa och skickat en skrattsmiley för att slippa något mer om det.
Jag tror inte du märker att du ibland låter dina känslor lysa igenom och det skapar press och stress.
Du kan inte hela tiden hålla på att älta att du är villig att kompromissa och inte han. Jag känner ju inte honom och vet inte mer än din sida. Så han kan mycket väl var en skitstövel precis som han kan ha svårt pga diagnos eller psykisk ohälsa eller så bryr han sig bara inte. Men oavsett så har han ju tydligt sagt vad han förmår och vad han vill kompromissa med, dvs inte alls.
Det är vad du har att förhålla dig till. Antingen så kör du på vad han vill eller inte. Och då kanske det inte passar honom och inte blir ngt. Så får ju du tänka själv också. Du har de här och de här sakerna du måste och inte vill ha i en relation. Och kan han inte matcha det så blir det inget.
Man kan ju inte hur mkt man än tycker om varann göra våld på sig själv för att den andra ska må bra. Det kommer iaf sluta dåligt för någon.
Nu kan inte du få honom att sätta stopp för ert umgänge. Så mår du dåligt av det han är villig och kapabel att ge så får du bryta.

Jag har tex gjort slut med en sambo jag verkligen älskade bara för att vi ville leva olika liv. Han ville ändra sig och leva som jag ville. Men jag vill aldrig bli en sådan person som liksom kväver någon annans livsgnista genom att ta ifrån dem vad som de mår bra av. Jag tror det blir en väldig stress, mkt frustration och ev bitterhet längre fram.
Det var fruktansvärt jobbigt! Men jag är helt övertygad om att båda våra liv blev bättre av det på sikt. Och jag är SÅ glad att jag inte drog ut på det en evighet.

Du kanske kan testa skriva en lista med för- och nack-delar med att dra ut på det och fortsätta ha kontakt. För det du håller på men är så himla osunt.

Nu är du du väldigt tillbaka i gamla tråden.
Jag har inte skrivit att jag vill kompromissa, att jag tycker han ”borde” saker är för hur jag själv agerat. Jag hade inte gjort som han men han gör som han vill.

Sen har jag all rätt att tycka att det är hur taskigt jag vill att säga en sak och göra en annan. Jag fick inte ens chansen att säga hur jag ville ha det för honom.
Precis som jag inte fick chansen att säga något när han började få en massa ”hjärnspöken” om ditt och datt.

I övrigt tråkigt att du väljer att suga i dig av de bitarna där jag förklarar hur jag tänkt och inte av det att det går framåt. För det läste du inte.

 

[Trist]

@Unhappy ,tycker din trådstart var toppen.

Sen startade , tycker jag, andra ältandet igen. Och du hamnar i försvarställning. Du gör och känner precis som du vill.
Du är, iaf, i skrift långt från trådstart nu.

Hoppas du kan släppa det här snart.

 

[Unhappy]

Nej, jag har inte läst in att du önskar något seriöst. Jag bara konstaterar att ni även i "er senaste deal" inte är överens om vad den faktiskt innebär. Och att det riskerar att leda till mer besvikelse eftersom du tycker att han lovat något, vilket han inte har, eftersom ni inte är överens om vad som är tillräckligt bra. Att "bättra sig" från radioskugga under 2,5v kan innebära att gå ner till 2v radioskugga, något jag inte tror du skulle vara tillfreds med.

Men det är en onödig diskussion, om du faktiskt bestämt dig för att det är helt slut mellan er nu.

Att han nu säger att han ska "bättra sig" utan att ni kommer fram till något konkret resultat som ni är gemensamt överens om, är ju igen bara en spegling av vad du vill, utan att han egentligen själv vill nå samma resultat som du. Du säger till honom "Du har betett dig dåligt, du måste bättra dig". "Ok, jag har betett mig dåligt och ska försöka bättra mig", svarar han.

Jag tycker ni verkar lika tydliga/otydliga och "jobbiga" för varandra båda två i detta, och jag lägger ingen värdering i det. Era önskemål och era personligheter passar inte ihop, utan triggar varandras sämsta sidor. Jag tar inte hans parti, att du tycker det framstår så är nog mer för att din process går ut på att slå fast på att han ÄR en dålig person. Men jag värderar ingen av er, jag försöker peka på att ni är väldigt OLIKA. Jag förstår att du behöver ersätta den rosenskimrande bilden av honom du har haft, och jag förstårprecis vad du menar med att se och tolka vad han sagt och gjort med andra glasögon idag än igår. Men det är en sak att ta sudda ut den gamla, alltför skimrande bilden, och konstatera att det här funkar inte för mig, och en annan sak att det ska fastslås rent objektivt att han är en skitstövel/elak/sjuk. Det är när det drar åt det senare som jag (och andra) reagerar.

Det var väldigt trist att du med din anknytningsproblematik skulle dyka på en person som triggar dig så mycket, men när du väl kommer ut på andra sidan så har du förhoppningsvis också lärt dig mycket om dig själv och kan gå starkare in i kommande relationer.

Nej, det gjorde vi inte. Och rent krasst ska man ju inte behöva göra upp att ”varje tisdag klockan 14 ska vi höras”.
Nej, rent krasst skulle jag inte vara nöjd med det. Därav att jag tänker att det kanske är bra att bryta helt.
Jag är liksom inte ute efter en ”internet kompis” att prata ett ord med med varannan vecka som skapar oro.

Nej jag, sa inte ”du har betett sig dåligt du måste bättra dig”. Det var han som ganska ordagrant sa att han inte haft ”emotionell energi att ge mig det jag förtjänar och det var hans fel”. Ganska exakt.

Japp, jag har bestämt det helt utefter hans agerade i sin dumpning. Som var otroligt velig med 8 olika budskap. Jag börjar bli trött på det där. Ärligt talat, för mig är det för mycket ”äta kakan och ha den kvar” för det är så jag uppfattar honom. ”Kanske är kul att träffa henne när det är lugnare i vinter” typ ”under tiden kan jag väl skicka nåt medelande ibland”.

Vad jag baserar min process på att han skulle vara en ”dålig person” är inget jag skrivit i tråden. Jag tycker inte han han en dålig människa, men det finns saker som tyder på att han kanske inte är helt 100.
Mot mig är han inte rak och tydlig, på det sättet jag tänker mig en rak och tydlig människa. Det är en himla massa velande, egoism, stress, paranoia och gud vet allt.
Det är också därför allt blivit så rörigt för mig att försöka förstå/hänga med/anpassa och sånt jag gjort innan.

Jag är kluven om det handlar om anknytningsproblematik eller om jag är totalt manipulerad bara. Nåt stämmer inte i allafall. Eller så var det bara såhär det blev.

 

[Unhappy]

@Unhappy ,tycker din trådstart var toppen.

Sen startade , tycker jag, en del andra ältandet igen. Att du hamnar i försvarställning. Du gör och känner precis som du vill.
Du är, iaf, i skrift långt från trådstart.

Hoppas du kan släppa det här snart.

Ältandet var inget jag tänkt från när jag startade tråden. Jag ville mer uppdatera, sen kom hans ev tråd på annat forum och tråden öppnades igen.

Att jag hamnar i försvarsställning när man tar upp mina barn. När jag förklarar hur mycket bättre jag mår nu, och hur jag tänkt så ses det som ältande. När jag förklarar vad jag grundat mina beslut och min process på ses det som ältande. När nån skriver att ”du tänker så och så” och jag svarar att ”baserat på den och den saken tänker jag såhär” så är det ältande.
Det går liksom inte att göra rätt.

 

[Trist]

Ältandet var inget jag tänkt från när jag startade tråden. Jag ville mer uppdatera, sen kom hans ev tråd på annat forum och tråden öppnades igen.

Att jag hamnar i försvarsställning när man tar upp mina barn. När jag förklarar hur mycket bättre jag mår nu, och hur jag tänkt så ses det som ältande. När jag förklarar vad jag grundat mina beslut och min process på ses det som ältande. När nån skriver att ”du tänker så och så” och jag svarar att ”baserat på den och den saken tänker jag såhär” så är det ältande.
Det går liksom inte att göra rätt.

Det var det jag menade.... du hade en toppen trådstart. Sen börjar du förklara för andra i tråden . Du behöver inte göra det. Håll fast i tankarna vid trådstart. Du har ingen skyldighet att förklara dig här.

 

[Unhappy]

Oj vad den här tråden marscherar på, så nu blir det lite lösryckt och gammalt men jag vill ändå svara. Mina tankar är att såklart är en vuxen människa alltid på ett visst sätt, vi föds med en grund som byggs på under våra tidiga år och som funderar som en karta för våra tankar, beteenden och känslor. Men uttrycket av dessa processer tar sig såklart olika uttryck beroende på yttre faktorer.
Alltså, ja, jag är alltid en riktig enstöring som har en ganska låg gräns för hur mycket jag är bekväm med att andra är beroende av mig och vad jag gör. Jag misstänker dessutom att jag liksom du är HSP, vilket är ytterligare en faktor. Men liksom den här mannen (som det gör mig rätt obekväm att "sätta mig i samma fack" som) så påverkar mitt psykiska mående extremt mycket hur mycket kontakt jag vill och kan ha utan att känna att det är en tung börda. Det är inte heller lika inför alla människor eftersom varje relation är unik, och ibland när jag är stressad är det lättare att prata en stund med en främling än någon som är nära, eftersom främlingskontakten i regel har enkla regler och bara sker under mötet. Likaså är chattmeddelanden lite av den naturen att när man fått nog kan man gå offline. Dock är det ju sjysst att informera den andra parten om detta, så jag vill inte försvara det han gör men kan samtidigt relatera till just varför en person orkar med vissa saker men inte andra. Personliga relationer är mer av naturen att de kan poppa upp när som helst, och någon kan börja ringa och behöva något ifrån en under en dag eller period då jag har nog med att överleva och sköta det jag anser är "minsta möjliga" för att livet skall fortgå.
Just att du beskriver att det var annorlunda att möta honom i verkligheten är ju såklart naturligt, det är inte samma sak, men om det fanns ytterligare en dissonans där mellan den personen du såg inom dig och den du hade framför dig tyder på att du kanske byggt upp honom lite till att vara vissa saker du behöver eller behövde då, men som han kanske aldrig var egentligen. Det är lätt hänt när man i början bara kommunicerar online, eftersom vår hjärna fungerar så att den gärna fyller i för att skapa en helhetsbild (samma funktion gör att till exempel minnen sällan är så pålitliga som man tror).

Du är förbaskat klok, vet du det.

Jag är också lite som du där, och i periodvis så drar andra människor mycket energi. Jag hade en sån period då jag stötte på honom där han liksom gav energi. Däremot är jag inte att jag stänger av andra människor men kanske inte bjuder in till längre kommunikation. Jag är också ganska mycket enstöring och ganska introvert. Han var också det vilket var en sak som band oss samman. Håller också med dig om att det ibland är lättare att prata med någon ”främling” än nån nära.
Då var det fint att prata med en ”främling”, att hans kontakt var så extrem förvånade mig dock.

Visst inser jag att människor inte behöver vara som man tänkt sig över nätet. Man skapar sig ju en bild liksom, min var en trygg kille med fötterna på jorden. Riktigt så var det inte, det var en ganska neurotisk och vimsig person jag mötte som sen blev knäpptyst och inte riktigt verkade vara riktigt ”med” känslomässigt, ganska tyst och iaktagande och lite av ”är det okej att jag behöver gå på toa”. De sakerna reagerade jag över även om vi hade det skitbra också bitvis. Men varje gång kom lite tanken ”men, är det denna personen jag är kär i”. När jag kom hem, så återgick det till den där fina bilden i mitt huvud. Lite för min sinnesfrids skull försöker jag hålla i huvudet att ”tänk nu på vad du tänkte när ni sågs”. Denna kalla, undvikande och veliga sida är också något nytt. Den såg jag inte alls innan. För mig är det viktigt att se det där också.

 

[Unhappy]

Det var det jag menade.... du hade en toppen trådstart. Sen börjar du förklara för andra i tråden . Du behöver inte göra det. Håll fast i tankarna vid trådstart. Du har ingen skyldighet att förklara dig här.

Tack, och klokt.
Nej jag blir bara trött och ledsen av det. När det liksom går bra så skall det ändå tryckas på att ”nej du ältar precis som innan”.

Japp, jag skall hålla fast mina tankar vid TS, och faktiskt inte skämmas ett dugg för att jag tycker han var/är en destruktiv person för mig. Som inte varit schysst.