Så orättvist, snuvad på det bästa!

[pewa]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Vad bra att du förstår bättre, och jag håller med dig, det är inte lätt att uttrycka sig på internet utan att det ska bli misstolkningar..
Det är mycket som går runt i skallen nu, och det gör inte saken lättare som du kanske förstår..

När jag läser det du skriver tror jag att jag förstår fullt ut. Och håller med dig, jag kände mig också snuvad på och var besviken. Jag tror det kan vara svårt att förstå om hur det känns om man inte varit i neosvängen. Och nu kommer nog ett rätt bittert inlägg…

Här har det skrivs mycket om föräldragrupperna som diskuterar fel saker. Vilka föräldragrupper? Med ett tidigt barn hinner man ofta inte ens börja i någon grupp. BM hjälpte mig inte in någon i efterhand heller = snuvad. När man efter några månader på neo kom hem så kände man inga andra barn i samma ålder. Efteråt insåg man att grupperna fortsatte ju att träffas när barnen var födda. Men då var det för sent att komma in i grupperna. Visst fanns det öppen förskola, men dit vågade man inte gå på jätte länge. Där fanns ju ganska mycket äldre syskon = stor infektionsrisk.

Överallt hörde man att det var så viktigt att knyta an till sitt barn, tja vi fick efter ett tag kika genom kuvösväggen. Inte såg man så mycket, något litet rött skymtades under cpapen.
Amning, den närheten är viktigt sägs det… Ja det var mysiga stunder man fick när man fick ligga känguru. Om man bortser från att larmet tjöt titt som tätt när det blev andningsuppehåll och av bradysar (hjärtat tappar takten, kan också sluta slå).
Och för att ha en rimlig chans att kunna amma i framtiden (för vår del tog det nästan åtta veckor innan hon fattade vad som skulle göras) så var man fast vi en elektronisk bröstpump. Där fick man kämpa och slita för att få fram de dyrbara millilitrarna.
Dessa var svåra att få fram lösningen på detta, sa vara, att man skulle vara nära sitt barn när man pumpade. Jodå, det blir bra och avslappnande att slänga fram brösten och visa den blekfeta magen och pumpa 1 ½ meter från okända människor av båda kön.
För mig fungerade det bäst i ensamhet, något som inte gick att få på sjukhuset. Det var det ifos inte så stort problem eftersom det inte fanns plats för oss på sjukhuset. Det går bara att sitta på en hård stol ett antal timmar åt gången så man orkade inte vara där hela dagar så det gick ju att pumpa hemma (eller ännu mer tragiskt på lättvården fanns det inte ens stolar till alla i barnrummet). Ekonomiskt och psykiskt en katastrof att behöva åka fram och tillbaka mellan hemmet och sjukhuset tre gånger per dag, men var gör man…

Det är påfrestande att få förtidigt fött barn, även fast det är ”friskt”. Jag tror alla som går igenom det känner sig snuvad och tycker att livet är rätt orättvist, även fast man fått ett friskt barn.

Jag är jättebitter på neotiden, avskydde hela småbarnstiden. Även fast folk vill väl utrycker de sig ofta jätteklumpigt, och det sårar mycket när man knappt håller ihop själv.
Tyvärr så var även en del personal klumpiga, man tycker att de borde veta. Kanske är man så trasigt själv så man reagerar på onormalt sätt, men även det borde de ha kunskap om.

För vår del bidrog allt till att vi valde att ”nöja” oss med ett barn. Vi ansåg inte det var värt att riskera detta igen. Jag beundrar dem som vågar och lyckas.

Många kramar
pewa – med dotter f-00 i v28+2, vikt 810 gr

 

[Björk]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Det stämmer absolut inte att ett snitt gör att man inte kan ta åt sig barnet.

Däremot är studier gjorda som visar att de som fått barn på det sätt de velat, har mått bättre än de som råkat ut för ngt oförberett, tex en hemsk vaginal förlossning eller ett akut snitt som inte blev som man tänkt sig.

Alla kan få förlossningsdepressioner & alla kan råka ut för att ha svårare att ta till sig barnet, det är inget som beror på förlossningssätt utan på andra faktorer.
Men visst, för de som fått akutsnitt & inte kunnat tänka sig annat så är det inte så konstigt om de mår dåligt.

Förr sa man tydligen generellt att en högre % kvinnor som snittats hade svårare att just ta till sig barnet. Men jag kan tänka mig att det är precis som du säger: det handlar om hur man VILLE ha det och eftersom snitt då (i högre grad än nu) tillhörde ovanligheterna och oftast genomfördes med narkos/sövning så kan jag gissa att det gav konsekvenser för just snittade kvinnor.

En bekant till mig snittades för ca 25 år sen. Hon har berättat att det enda jobbiga med hennes snitt var när en barnmorska på återträff med mammorna efter förlossningen beklagade så mycket att hon fått snitt. Och hon hade tydligen sagt något om att det är svårt (som någon slags allmän sanning) att ta till sig sitt barn när man snittas och förstod att min bekant var besviken. Då kände sig bekanten kränkt, ledsen och påhoppad. Hon hade inte alls upplevt sitt snitt som något traumatiskt. Men att det togs för givet att hon borde känna så; det gjorde henne ledsen.

För dig; TS har det varit en traumatisk upplevelse. Också säkert eftersom det handlade om något akut som hände långt före BF, långt före du var redo. Det blev en chock för dig. Och oavsett vad andra känner eller inte känner så är dina känslor dina, de kan ingen någonsin säga är fel. Men, det är ju också viktigt att du bearbetar och kommer över detta. Med hjälp om så krävs.

 

[Trygg]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Vi har olika psyken som människor.
Det som vissa upplever som traumatiskt är för någon annan en helt lugn och accepterad situation.

Ingenting är rätt eller fel.

Jag tillhör väl dom som antagligen är ganska stark i mig själv, på gott och ont.
Det onda är att man har svårt, fastän man vill och försöker, att sätta sig in i den oerhörda känslostorm som bla. du och TS har tumlat runt i till följd av att ni fick prematurfödda barn.

 

[pewa]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag blir både sorgsen och lite arg över dina känslor!
Med det är det inte sagt att de är felaktiga eller, tyvärr, ovanliga heller!
Jag har bara så svårt att förstå trots att jag vanligtvis är en empatisk person.

Hade din dotter inte varit frisk, om din dotter hade tagit sitt sista andetag -Då hade jag helt varit med dig i din känsla av kaos och tomhet och din längtan efter någonting som inte kommer.
Nu hör jag bara en människa som inte äger förmågan att se det hon har framför sig.
-Det perfekta!

Spelar det verkligen någon roll hur din dotter kom till världen?

Jag ser att du längre ner har lite större förståelse, men detta är en så typiskt och vansinnig sårande kommentar man ofta fick. Kanske inte alltid exakt men jag har hört liknande.

Självklart är det en besvikelse att råka ut för ett förtidigt fött barn. Hela händelsen är obehaglig och otrevlig. Det är fullt naturlig att önska sig att allt varit ”normalt”.
För inte f-n är det normalt att slita men en bröstpump var tredje timme. Jag pumpade i nio månader, ett antal månader parallellt med amning, då blev det inte lite intensivt med pumpen.

Även med ett ”friskt” barn är oron stor. Även friska barn på neo får apneer och bradysar och larmar titt som tätt.
Man är otroligt glad över sitt barn, att det lever. Oavsett om det för tillfället är friskt eller ej. Men ett friskt barn gör inte livet automatiskt lätt för det, utan man längtar ändå till det där som ”alla” andra har. En normal förlossning och ett normalt liv, ett liv på neo är inte normalt. Det påverkar en än barn i salen får kriser, eller tom dör. Då får man en massiv rädsla, kanske är det vår tur nästa gång. För kriser kan komma även fast de är friska.

Längtan efter det normala är då väldigt stor. Jag tror för egen del att det är därför jag idealiserat en normal vaginal förlossning, det är liksom starten på det där normala livet som verkar så mycket enklare än det man själv befinner sig i.

Ibland får man titta lite längre bortom de enskilda orden, och inte något man borde bli ledsen och upprörd över.

Om jag inte minns fel, hade du inte också ett prematurbarn? Isåfall måste jag säga att jag blir lite förvånad, kanske är det jag denna gången som inte lyckades se bortom orden.

Kram på er alla

 

[pewa]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Vi har olika psyken som människor.
Det som vissa upplever som traumatiskt är för någon annan en helt lugn och accepterad situation.

Ingenting är rätt eller fel.

Just, på prick. Man kan inte räkna med att andra kommer uppleva samma situation på samma sätt som en själv. Vi är alla olika.

 

[Trygg]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Återigen, för att det inte ska bli missförstånd.
Inga känslor är rätt eller fel!

Men likväl som ni berättar om era känslor så skriver jag efter min erfarenhet.
Jag försöker verkligen förstå hur avsaknaden av en normal förlossning kan påverka så oerhört mycket att man inte vågar skaffa fler barn, att man tack vare det befinner sig i en känsla av kaos, tomhet och orättvisa.


Jo, min förstfödda var lika liten som din och han neontalvårdades i nästan 5 månader på avd. 117 i Halmstad.
Jag känner ingen bitterhet, jag känner mig inte ett dugg snuvad på några upplevelser och hur skulle jag kunna känna en besvikelse -tvärtom så berikade tiden där mitt liv- när jag hade ett mirakel med mig hem!
Allt annat än det är för mig så oviktigt.

Jag är läkarna och den övriga personalen på avdelningen så outsägligt tacksam.

Mina inlägg är inte skrivna med ett hånfullt leende över att jag minsann är så förbannat redig. Absolut inte!

Men jag känner likväl en sorg och en frustration över att ni fokuserar så på hur era barn kom till världen.
När mäniskor inte förstår så kan de, och i detta fallet jag, säga saker som sårar.
Det har jag själv fått erfara i o m att jag har ett funktionshindrat barn och efter det en dotter som somnade in vid 4-månaders ålder.
Men jag känner ingen bitterhet över andras plumphet eller avsaknad av 100%-ig förståelse för jag vet att orden inte är sagda för att medvetet såra.

Drar mig tillbaka ifrån den här diskussionen och hoppas så att TS kommer tillrätta med sina negativa känslor, att Aline snart är redo för att lämna sjukhuset så att de kan åka hem och bli en liten familj på ett "normalt" sätt.

 

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Tack! Du beskriver allt så väl, att det lika gärna hade kunnat vara jag som skrev det..

Nu har inte jag ett lika sjukt barn som du hade, men det är som du säger.. den ständiga oron finns ju där när maskinen piper titt som tätt.

Jag har fått tillfälle att prata med en psykolog några gånger nu, men det känns som att saken bara blir värre.. För varje sak hon frågar, så tänker jag efter, och minns då ännu mer av allt hittils.. Det kanske är så att man måste "riva" upp allt igen, för att lyckas komma vidare på nåt sätt..

Varje liten motgång känns ju som att springa rakt in i en vägg.. Hon blir bättre för en stund, och sedan sämre..

Jag vet faktist inte mer vad jag ska skriva, men tack för ditt inlägg..

 

[pewa]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Drar mig tillbaka ifrån den här diskussionen och hoppas så att TS kommer tillrätta med sina negativa känslor, att Aline snart är redo för att lämna sjukhuset så att de kan åka hem och bli en liten familj på ett "normalt" sätt.

Jag skall också backa... Jag ville inte med mitt inlägg få dig att dra dig ur. Det är intressant att vi får så olika upplevelser.

Det är handlar inte om att någon har mer rätt eller fel i sina känslor. Idag är jag jätteglad över min dotter och önskar henne inte på något annat sätt. Men då när jag låg på neo så hade jag också en känsla av orättvisa. Enorm glädje över dottern men samtidigt en oro för framtiden. Vi visste att hon klarade sig utan större skador, men tyvärr så gav läkarna ändå en stark hint om att framtiden inte var helt säker.

Jag är nog en problemfokuserad person, inte alltid på negativt sätt men jag trivs mest med att vara medveten om risker/problem.

Jag droppar också fortsättningen på denna diskussion, med förhoppningen att du håller dig kvar i tråden. Din syn på saker behövs också

 

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Återigen, för att det inte ska bli missförstånd.
Inga känslor är rätt eller fel!

Men likväl som ni berättar om era känslor så skriver jag efter min erfarenhet.
Jag försöker verkligen förstå hur avsaknaden av en normal förlossning kan påverka så oerhört mycket att man inte vågar skaffa fler barn, att man tack vare det befinner sig i en känsla av kaos, tomhet och orättvisa.


Jo, min förstfödda var lika liten som din och han neontalvårdades i nästan 5 månader på avd. 117 i Halmstad.
Jag känner ingen bitterhet, jag känner mig inte ett dugg snuvad på några upplevelser och hur skulle jag kunna känna en besvikelse -tvärtom så berikade tiden där mitt liv- när jag hade ett mirakel med mig hem!
Allt annat än det är för mig så oviktigt.

Jag är läkarna och den övriga personalen på avdelningen så outsägligt tacksam.

Mina inlägg är inte skrivna med ett hånfullt leende över att jag minsann är så förbannat redig. Absolut inte!

Men jag känner likväl en sorg och en frustration över att ni fokuserar så på hur era barn kom till världen.
När mäniskor inte förstår så kan de, och i detta fallet jag, säga saker som sårar.
Det har jag själv fått erfara i o m att jag har ett funktionshindrat barn och efter det en dotter som somnade in vid 4-månaders ålder.
Men jag känner ingen bitterhet över andras plumphet eller avsaknad av 100%-ig förståelse för jag vet att orden inte är sagda för att medvetet såra.

Drar mig tillbaka ifrån den här diskussionen och hoppas så att TS kommer tillrätta med sina negativa känslor, att Aline snart är redo för att lämna sjukhuset så att de kan åka hem och bli en liten familj på ett "normalt" sätt.

Du behöver inte förstå varför en del känner såhär, och endel inte. Det som borde räknas för dig är att du är nöjd, mår bra, och att din familj mår bra..

Jag är också i vanliga fall en människa som är väldigt "stark", men det här blev för mycket för mig, och det är ingenting jag kan rå för. Det är ju inte precis så att jag väljer mina känslor.

För dig är det kanske lätt att sitta och tänka tillbaka och tänka att allting gick ju så bra, men för mig som sitter i den här situationen just nu kan inte tänka så, för jag har ju faktist ingen aning om hur framtiden kommer att se ut.

Sen, när människor inte förstår, så behöver man ju kanske inte uttrycka sig heller. Som du säger, Du vet hur det känns, och då kanske du skulle tänka efter innan du säger något..

Egentligen förstår jag inte varför jag sitter och försvarar mig, jag är helt enkelt ledsen och besviken över en del saker i hela den här grejen, men det är min sak att jobba med.
Men när du sitter och skriver det du skriver, så får det mig att känna mig som en dålig mamma, ja.. helt enkelt en dålig människa, bara för att jag känner som jag känner. Och tro mig, jag hade hemskt gärna velat slippa allt det här, men jag kan inte!

 

[Sunshine]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag känner ingen bitterhet, jag känner mig inte ett dugg snuvad på några upplevelser och hur skulle jag kunna känna en besvikelse -tvärtom så berikade tiden där mitt liv- när jag hade ett mirakel med mig hem!
Allt annat än det är för mig så oviktigt.
Jag är läkarna och den övriga personalen på avdelningen så outsägligt tacksam.

Jag kanner manga foraldrar till for tidigt fodda barn, bl.a. tre i min tvillingmammagrupp (som faktiskt alla hann vara med pa for man uppmanas att ga pa den i god tid!), de barnen foddes alla i v.30-31 och samtliga forlossningar var traumatiska. En annan vaninna fick sitt barn i v. 25
De resonerar alla precis som du

Allt kan inte alltid bli precis som man har tankt sig... Jag fodde ocksa med snitt, trots att jag helst velat atminstone forsoka vaginalt, jag hade garna velat amma men det lyckades jag aldrig med - daremot pumpade jag i tre manader at tva sma barn var tredje timme dygnet runt. Bada mina barn foddes med Talipes (klubbfot) som de nu nastan ar fardigbehandlade mot (iaf den intensiva delen av behandlingen). Men det har inneburit gips fran tarna till hoften i tre manader fran nar de var tre veckor gamla, sen en liten operation pa halsenan och sen tva manader tillbaka ar de i speciella skor med en skena emellan, som de maste ha ytterligare ungefar en manad dag som natt och darefter bara pa natten tills de fyller 4. Inte sa himla kul alltid, och knappast "normalt" eller vad jag hade forestallt mig, men nu ar det ju som det ar och man far gora det basta av situationen. De ar ju har - DET ar det viktigaste av ALLT!!!!!!!!

TS jag tror att du skulle behova prata med nagon professionellt for att fa hjalp att komma over ditt trauma. For att lagga pusselbitarna pa plats och fokusera pa de bra bitarna och inte alta det som inte gick som det skulle. Det ar jatteviktigt.
Du har ju absolut ratt att kanna precis som du gor men lat det inte ta over ditt liv nagon langre tid - da kommer du att bli deprimerad. Det ar absolut inte menat att lata okansligt, for jag forstar verkligen att det var en traumatisk upplevelse, och varje manniska har sin "grans", men desto mer anledning att fa hjalp att bearbeta det professionellt.

Stor kram!!

 

[Glamoroza ox]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Det är nog jättebra att man får hjälp och prata med nån om man behöver det nu medans man befinner sig på neo och förmodligen även efteråt när man kommit hem.
(fy vad svårt det är att få ner sina tankar i ord )

Nu efteråt så är det mycket lättare att få distans till hur det var medans man befanns sig med sin lilla på neo.
När man var där så var allt svårare. Man fick inte själv hitta sina & bebis rutiner som man "normalt" gör. Fick fråga personalen om lov för att få röra sitt eget barn osv.
Alla dessa maskiner (som tack och lov finns) som pep och hade sig så fort nått värde (el. vad det kallas) for ur takt.
Tog ett par år innan jag kunde se/höra sådana på tv utan att bli illa till mods. Händer fortfarande att jag får rysningar när jag ser på film/tv och hör dem.

Ett tag skämdes jag för att jag kände som jag gjorde.
Varför satt jag där & ompade mig, vi hade ju en frisk liten flicka som bara behövde ligga på neo för att växa på sig (fick blått ljus ett dygn) innan vi fick lov och ta med henne hem, medans där satt andra vars barn var sjuka och behövde hjälp med bla syrgas osv.

Hoppas någon förstår vad jag vill ha fram.

 

[chrysler]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Nej det kan verkligen inte ha varit minsta trevligt för henne, det är vad mammorna tycker om sin egen förlossning, & inte vad andra tycker, som spelar roll.
Oavsett förlossningssätt.

De finns fortfarande många som skriver att de "tycker så synd" om kvinnor som inte får föda vaginalt, fast det gäller kvinnor som faktiskt velat ha planerat snitt, vad har då andra för rätt att lägga sig i mammans lycka över att barnet & hon mår bra kan man undra.
I detta fall förstår jag ju ts som faktiskt inte ville bli snittad men var tvungen, sånt måste bearbetas.

Tillägger att min mamma snittades när hon fick mej & brorsan, 26 & 24 år sedan, ingen har nånsin anmärkt att det skulle varit ett misslyckande öht.
Även om snitt var ganska ovanligt då, så måste din vän verkligen ha träffat på en pessimist.

 

[Trygg]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag skall också backa... Jag ville inte med mitt inlägg få dig att dra dig ur. Det är intressant att vi får så olika upplevelser.

Åh nej, pewa!
Det var inte alls du som fick mig att sluta diskutera.
Det får du inte tro!

Jag känner bara att den här tråden startade FrontLine_ för att få utlopp för sina känslor och kanske prata med likasinnade.
Inte för att få ifrågasättanden..
Jag har sagt det jag har velat säga och tyvärr sitter ni inte i mitt kök så att jag kan ta tag i era axlar och ruska om er!

Finns en anledning till varför jag inte blev psykolog..

Sunshine, Tack!
Vi verkar vara av lite samma skrot och korn -Eller är vi bara instängda i våra känslor?
Min kusins son föddes också med "klumpfot". Jag har förstått att det är en väldigt tidskrävande långtidsbehandling och mycket oro med det -som med allting annat som våra små råkar ut för. (Ibland undrar man vad man gav sig in på!) Kusinens son är 7 år nu. Han har fortfarande specialinlägg i skon och går på regelbundna kontroller men på frågan om vad han ska bli när han är stor är svaret glasklart:
-Fotbollsproffs!
Jag är helt övertygad om att han kommer nå dit och att det kommer gå jättebra för dina tjejer.
De barnen, som föds med en del svårigheter, har någonting speciellt som det inte går att sätta fingret på..


FrontLine_, när man precis har fått barn åker hormonerna berg och dalbana.
Du får inte lägga mer saker i din redan tunga ryggsäck.
Mina erfarenheter och åsikter får inte få dig att känna att du är en sämre mamma!!
-Hur kan du få det till det??
Nu fokuserar du på fel saker igen!

*tar axlarna*

Återigen, jag förstår att du känner dig som ett uppkastat pussel som ligger -utan synbart motiv- i en enda stor röra på golvet. Det ÄR omvälvande att få sitt första barn och speciellt när det inte blir så som man har tänkt sig.
Det var dina första inlägg och rubriken som fick mig att reagera.

För dig är det kanske lätt att sitta och tänka tillbaka och tänka att allting gick ju så bra,

Om du läser mitt inlägg igen så ser du att allting inte gick så bra. Bra i den bemärkelsen att allt blev "normalt".
Jag är bla. mamma till en preamturfödd dövblind pojke (mitt mirakel) och en dotter i himmelen.

-Det är väl därför jag, pga. frustration, önskar så att du kunde se det du har istället för det du inte fick!

Att du känner oro för din lilla dotter är fullt förståligt. Det är det där andra, med att din förlossning inte blev som du hade tänkt dig -och som jag förstod det så var det det som orsakade dina känslor av kaos och orättvisa- det var det jag stod undrande inför!

Men NU ska jag överlämna tråden så att ni ostört faktiskt får prata utan att en omruskare vill öppna dörren på vid gavel.

Lycka Till!

 

[Brandgul]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag ammar och jag avskyr det. Varenda sekund av det. Det enda positiva är att jag slipper bära på honom just då och det är skönt när nacken och handlederna värker. Jag längtar verkligen tills vi slutar med det. Jag tänker inte sluta av min egen bekvämlighet, jag gör det enbart för hans skull.

 

[Sunshine]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

bla vad jag avskyr det dar uttrycket, "klumpfot". Det ar bara i Sverige jag har hort en sa oattraktiv benamning . Mina dottrars fotter ser helt normala ut nu (de ar 6 manader), vi har tur och bor nara Europas framsta expert pa Ponsetimetoden sa de har fatt superbra behandling och forvantas inte behova vidare behandling eller lida nagra men i framtiden, forutom A som kommer att ha fotter med olika storlek. Men vi far ha en speciell skofund for henne sa att hon ocksa kan kopa snygga skor nar hon blir aldre

TS, jag tror det jag vande mig emot mest var din rubrik: Snuvad pa det basta! Det BASTA ar ju barnet!!!! Glom aldrig det!!!

Jag tanker pa den tjejen har pa Buke (jag har glomt hennes namn ) som forlorade sitt barn vid forlossningen. Hon blev verkligen snuvad pa det basta.

 

[Mitten]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag ammar och jag avskyr det. Varenda sekund av det. Det enda positiva är att jag slipper bära på honom just då och det är skönt när nacken och handlederna värker. Jag längtar verkligen tills vi slutar med det. Jag tänker inte sluta av min egen bekvämlighet, jag gör det enbart för hans skull.

Äntligen en till! Jag kan skriva under varje ord. Jag tycker inte heller om amningen alls. Just nu skriker hon bara åt bröstet dessutom

TS: Hoppas allt känns bättre när du fått lite distans. Kramar till dig.

 

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag tycker absolut inte att du ska lämna tråden, samtidigt som det är otroligt jobbigt att läsa vissa delar av det du skriver, så tror jag även att det är nyttigt för det får mig att tänka efter. Samtidigt så skänker det ju lite hopp att det kommer inte kännas så här hela tiden, om andra kan "må bättre" efter en sån här sak, så borde jag också kunna göra det med lite hjälp!

Det där med sämre mamma, så känns det enbart för att jag sitter här och gnäller om dom "småsaker" jag varit med om (nu tänkte jag att mina grejer är småsaker, jämfört vad endel av er varit med om)..

Jag låg och funderade mycket på det här igår, och jag tror att den största orsaken till att jag känner såhär, iaf när det gäller snittet, var min enorma rädsla för det. Man kan väl kanske jämföra det med någon som är enormt höjdrädd och blir tvångsplacerad i en luftballong på 1000 meters höjd, och tvingas att vara där i 45 minuter och det spelar ingen roll hur mycket man grinar och skriker.

Jag kommer skaffa fler barn iaf, oavsett om det blir snitt eller inte. För det är ju underbart
Mina känslor över det här kommer jag förmodligen komma över, och även om jag inte gör det, så kommer det inte hindra mig ändå!

Jag hoppas inte att du har uppfattat mig som en riktigt otrevlig gnällspik, och visst.. jag startade tråden för att kanske få prata med dom som känner/har känt likadant, men för den delen tycker jag att dina ord väger tungt. Jag kanske inte gillar att höra dom nu, men jag kommer garanterat att vara tacksam senare för att andra människor som inte har samm åsikt också berättar vad dom tycker om det hela..

Ibland för att rycka upp sig behöver man inte alltid bara en hand som stryker en på huvudet, utan ibland behövs det också en käftsmäll..