Så orättvist, snuvad på det bästa!

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

*kl*

Jag orkar inte svara tillbaka till alla, så jag skriver lite fritt..

Det här med föräldragrupper och att det bara pratas förlossning har jag ingen aning om, för jag hann bara gå på ett möte, altså har jag inte pratat förlossning överhuvudtaget.. Jag är även väldigt påläst om hur tiden efter förlossningen kan vara..

Grejen för mig är att jag har gått och laddat för det här i sju månader (hon föddes för tidigt) och även fast jag låg inlagd på sjukhus en vecka innan snittet (havandeskapsförgiftning med sängläge) så visste jag ju att någon gång under den här tiden skulle jag förmodligen snittas, men när läkaren kom in på morgonen kl 11 och sa att aline skulle få komma ut kl tolv, så fattade nog inte jag riktigt.. jag har nog fortfarande inte fattat.. allt gick på TOK för fort..


När jag pratar om att jag känner mig snuvad på slutet av graviditeten och förlossningen så menar jag att jag ville verkligen ligga där och känna hur ont det gör, jag ville få kämpa för att få fram mitt barn, allt som hör till ville jag känna. Även tiden efteråt, när man ska börja amma osv, det kan jag inte heller eftersom hon är för liten..

Jag vet att man ska förbereda sig på allt, men det funkar inte riktigt så för mig..

Men för den delen så är jag inte arg för att det blev kejsarsnitt, det var ju det som var nödvändigt både för mig och aline, för både blev rätt dåliga där i slutet. Och jag har fått världens finaste tjej!

Dessutom, det här med svullna fötter osv, det vet jag också hur det känns för "lilla jessica" gick upp 20 kg i ren vätska som försvann på mindre än två veckor efter snittet

 

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

förässten, vad skönt att jag inte är ensam!

Jag har pratat med en psykolog här på sjukhuset, jag och magnus ska få träffa henne när han kommer hem, så vi får gå igenom allt tillsammans..

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag känner mig inte snuvad på min förlossning trots mitt akutsnitt.

Jag har fött barn oavsett vad andra resonerar och tänker.
Jag gick in med inställningen att jag skall klara av att föda vaginalt. Jag kämpade mig igenom närmare 3 dygn i värkar innan läkaren sa stopp. Det skulle inte gå.

Självklart var det inget kul med värkarna, men jag och min sambo ville försöka och då blev det så.

Men idag är jag tacksam för det, min livmoder klarar inte av en naturlig förlossning och alltså hade allt kunnat gå snett om vi inte hade gett upp när vi gjorde det.

Jag har min underbara dotter och varje dag påminner hon mig om vad vi gått igenom tillsammans. På gott och ont.

Jag har mina skavanker kvar sen min förlossning och ett ärr över magen som skvallrar om vad som har hänt. Visserligen syns det inte så bra pågrund av alla bristningar som fortfarande är kvar, men nästa år är de förhoppningsvis ett minne blott

Nej, jag känner mig inte snuvad på min förlossning. Däremot känner jag min snuvad på Sagas första tre dygn eftersom jag var såpass påverkad av smärtlindring att jag inte minns vad som hänt utan fått lyssna helt på andra i min omgivning samt läst min förlossningsjournal.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Dessutom, det här med svullna fötter osv, det vet jag också hur det känns för "lilla jessica" gick upp 20 kg i ren vätska som försvann på mindre än två veckor efter snittet

Urk, jag fick aldrig dokumenterat att jag hade havandeskapsförgiftning men vätska samlade jag allt på mig. Det sa pang i vecka 18 så var jag svullen som en grodmänniska. Det har fortfarande inte försvunnit.

Sakta men säkert går det bort. Men det verkar ta tid på sig. På samma sätt som lilltjejen gjorde!!

 

[CosmicQueen]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag förstår precis vad du menar... jag är heller inte rädd för kejsarsnitt, men det är ingenting jag vill gå igenom heller. Jag vill verkligen föda vaginalt på vanligt vis. Första gången fick jag det, inga problem och jag hoppas att det blir så även denna gång.

Okej om man genomgår planerat snitt, det är förmodligen mkt lättare att hantera än ett akutsnitt som man får reda på så hastigt & lustigt och inte hinner förbereda sig mentalt inför.

Hoppas att du har någon att prata med ang ditt snitt, så att du känner att du får den hjälp du behöver för att komma vidare.

 

[Mammadutt]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

känner ungefär likadant. Där på plats var akutsnittet jättevälkommet... men jag tycker det är hemskt att jag inte fick upp dottern på böstet och missade första timmarna i hennes liv. 3 timmar fick jag vara ifrån henne.

 

[Björk]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

känner ungefär likadant. Där på plats var akutsnittet jättevälkommet... men jag tycker det är hemskt att jag inte fick upp dottern på böstet och missade första timmarna i hennes liv. 3 timmar fick jag vara ifrån henne.

Om man får ett planerat snitt eller inte blir sövd så brukar man ju få vara med barnet nästan direkt. Jag fick snusa på hans huvud direkt efter han kom ut. Sen gick pappan ut med BM i några minuter och klippte navelsträng mm. Sen kom de in och sonen låg innanför en kroppsstrumpa mot pappas bröst och de satt ju precis bredvid mig. När jag sen var hopsydd och åkte upp på salen så fick jag honom intill mig.

Jag längtade efter båda mina killar den korta stund de var ute ur rummet så jag kan förstå att 3 timmar kändes som en evighet.

 

[Mitten]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag förstår att du känner dig snuvad. Jag kände mig lite så TROTS att dottern föddes i v 38+0 och vaginalt! Helt enkelt för att det gick så fort. Jag hann inte med. Jag hade planerat förlossningen så noga men det som hände var att hon flög ut 20 minuter efter att vi ställt bilen, jag hann inte ens byta om eller något. Jag hamnade lite i chock och hade svårt att minnas att jag ens haft någon förlossning. Riktigt konstig känsla! Så jag kan tänka mig att den varit än värre om det blivit snitt.
Men det viktigaste är ju att hon är här och mår bra såklart

 

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

*Kl*

Som jag förstår finns det rätt olika känslor ang liknande saker..
men som jag sa tidigare, skönt att jag inte är ensam.

Jag tror att saken känns värre, av just den anledingen att efter snittet fick jag vänta 8 timmar med att träffa henne, och när jag väl fick det fick jag sitta där i tio minuter och strykapå henne, sen fick jag åka tillbaka till min säng..

Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning och blev rätt dålig efteråt, så fick jag inte träffa henne särskilt mycket då heller.. ca 2 timmar/dag dom första fyra dagarna.. det är nog mycket det som hänger kvar också..

Allt känns bara som ett totalt kaos..Det känns tomt på nåt vis, och som att jag fortfarande väntar..

 

[Björk]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag tror att saken känns värre, av just den anledingen att efter snittet fick jag vänta 8 timmar med att träffa henne, och när jag väl fick det fick jag sitta där i tio minuter och strykapå henne, sen fick jag åka tillbaka till min säng..

Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning och blev rätt dålig efteråt, så fick jag inte träffa henne särskilt mycket då heller.. ca 2 timmar/dag dom första fyra dagarna.. det är nog mycket det som hänger kvar också..

Jag tror absolut detta påverkat din upplevelse också!

Inga känslor eller upplevelser är ju heller "osanna" - varje persons känslor är ju den personens. Så; att andra klarat av liknande händelser utan att uppleva det som dig är naturligtvis inget som betyder att du "känner fel"! (Eller att de gör det)

Det låter jobbigt för dig och jag hoppas ni kan få fortsatt hjälp av psykologen så att du kan komma igenom detta och gå vidare. *kram*

 

[Bullfia]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

*kl*
För min del blev det beslut om akutsnitt när jag var inne på kontroll och gått över två veckor. Jag mådde bra hela graviditeten, gick en halvmil varje dag och kände mig i fin form inför förlossningen, såg fram emot det med nyfikenhet och rädsla. Men jag peppade mig själv att 'detta fixar du'. O så blev det snitt...

Jag kände mig snuvad. Snuvad på en upplevelse. Visst hade man läst om kejsarsnitt, men ingen i min omgivning hade gjort ett kejsarsnitt. Men jag mådde ju bra? Och jag har alltid varit stark och seg. Dessutom fick sonen ligga på neo-avdelningen nästan en vecka, det förstärkte ytterligare känslan av snuv (eh..).

Efter läste jag allt jag kunde komma över om kejsarsnitt.
Idag fyra år senare tänker jag inte på det. Jag har ju min 'förlossning'. Numera är jag stolt över det jag varit med om.

Första gången man får barn vet man ju inte vad man har vänta sig. Man försöker läsa så mycket man bara kan, men det är svårt ta till sig precis varje scenario som kan inträffa. Dessutom skulle man ju bli hispig då.

 

[Bullfia]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Kan ju tillägga att även amningen gick åt skogen rätt så fort, eller rättare sagt kom aldrig igång...

 

[Trygg]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag blir både sorgsen och lite arg över dina känslor!
Med det är det inte sagt att de är felaktiga eller, tyvärr, ovanliga heller!
Jag har bara så svårt att förstå trots att jag vanligtvis är en empatisk person.

Du har fått en frisk dotter!
Men istället för att se det oerhörda miraklet i det här ömkar du vägen dit och känner dig snuvad!

Jag tycker mig se att i dagens planeringshysteri så förnimmer vi en känsla av en händelse innan den ens har skett!!
Omkartan leder oss en liten bit förbi den stig som leder till målet tappar vi orienteringen och fotfästet!

Du söker det perfekta, i en perfekt graviditet, i en perfekt förlossning, i en perfekt tidsplanering där du ska få ditt barn till bröstet inom en viss tidsrymd!
Allt annat upplever du nu som kaos och tomhet!

Hade din dotter inte varit frisk, om din dotter hade tagit sitt sista andetag -Då hade jag helt varit med dig i din känsla av kaos och tomhet och din längtan efter någonting som inte kommer.
Nu hör jag bara en människa som inte äger förmågan att se det hon har framför sig.
-Det perfekta!

Spelar det verkligen någon roll hur din dotter kom till världen?

Är det inte ett oerhört mirakel att hon andas, finns och är just hos dig?

Jag vet att jag uppfattas som okänslig i o m mina ord men jag kan inte -hur mycket jag än försöker- förstå hur ens barns födelse kan riva upp sådana här negativa känslor!
Allt bara för att man hade planerat sådant som inte går att planera!
Du måste ha hört talas om flertalet graviditeter som slutade i missfall, kejsarnsitt, skadade barn och t o m död.
Den lilla omväg du har tagit är på intet sätt ovanlig!
Trodde du att neonatalavdelningar var byggda för alla andra utan dig?

Du skriver att det är orättvist!
Förlåt, men för mig är det som om ett litet barn står och stampar med foten..

Jag kommer säkert att ångra det här inlägget för kanske gör jag dig ledsen.
Dina känslor har du rätt till och de kan ingen ta ifrån dig!
Trots min reaktion på dom.

Men för oss som verkligen vet vad kaos,tomhet och längtan innebär så ringer dina ord som ett hån i öronen..

 

[Leteng]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag kan förstå känslorna. Jag födde mitt första barn vaginalt men precis i slutskedet så fick jag bedövning så jag "kände" inte när han kom ut. De fick kalla på mig att titta upp och då såg jag honom. Varför de gav mig två sprutor då vet jag faktiskt inte. Just i den stunden tänkte jag inte på det för man var så inne i händelsen men sedan kom känslan att Herre Gud jag har fött ett barn och inte ens märkt att han kom ut. Ja, man kände sig lurad på nått sätt. Man hade kämpat i timmar och så missar man finalen. På mina två flickor använde jag bara lustgas och trots att det gjorde ont som f-n var jag med hela tiden. Jag tror också att kejsarsnitt gör att hormoner och så inte riktigt hinner med och systemet blir stört på något sätt därav kommer man inte "rätt" in i förädraskapet.

 

[Björk]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag tror också att kejsarsnitt gör att hormoner och så inte riktigt hinner med och systemet blir stört på något sätt därav kommer man inte "rätt" in i förädraskapet.

Det tror inte jag. För då så skulle alla som snittas; oavsett skäl och omständigheter; känna som TS. Och så är det inte.

Och det stör mig lite att du skriver såhär; för du vet t ex inget alls om hur jag "kom in i föräldraskapet". Och jag är just snittad. Allt kom igång precis som det skulle, både fysiskt och psykiskt för mig.

 

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag tror inte riktigt att du hänger med i det jag har försökt förklara, vilket är jag förstår, för jag vet knappt själv hur jag känner och då är det svårt att förklara sig.

Om du inte la märke till det tidigare, så har jag skrivit att jag är OTROLIGT glad över att allt gick så bra som det gjorde, med tanke på att det kunde ha slutat illa för både mig och aline, och jag är enormt stolt och nöjd över det lilla liv jag faktist varit med och skapat.

Och jag förstår folk som blir irriterade över det jag skriver, men samtidigt kan jag inte sitta och skriva ner alla mina känslor runt om det här, både positiva och negativa, för då skulle jag aldrig ta mig från datorn.

Och jag har inte haft en perfekt graviditet, snarare tvärtom, och jag har inte heller målat upp någon sorts bild på hur min "vaginala" förlossning skulle ha sett ut..Och en perfekt förlossning hade jag inte heller krävt, jag ville helt enkelt bara få prova och känna på känslan att verkligen kämpa för sitt barn. Hade det inte gått då, då hade det nog varit lättare att acceptera..

Men för mig var det OTROLIGT jobbigt att gå igenom det här, av många olika anledningar. Några har jag tagit upp tidigare i mina inlägg, och jag kan även tillägga några nu.
Bara det här med ryggmärgsbedövningen var en enorm fasa för mig, och jag var i ett "chocktillstånd" efteråt. Jag minns knappt vad som hände inne på operationssalen. Det gjorde ONT i hjärtat att se mitt lilla barn ligga där i kuvösen med slangar och allt vad det nu hette över hela kroppen. Det låter säkert jätte löjligt dom här sakerna, men det blev saker som fick bägaren att rinna över.

Och på samma sätt som mammor över hela världen kan bli nedstämda och få ångest över amning, så kan väl jag känna likadant över min situation?
Det är inget tvång att amma, det går bra ändå. Ändå vill nästan alla mammor amma sitt barn, och om det inte går, så blir dom förmodligen otroligt ledsna.
PÅ så sätt är det för mig, jag ville föda mitt barn vaginalt, och det gick inte. Jag blev otroligt ledsen över det, men det gick ändå!

Vad jag har lärt mig under den här tiden på barn 4 är att man har rätt att vara ledsen över precis vad som helst. Jag börjar t.ex grina ibland bara dom sätter saturationsmätaren lite för hårt.
Och ja, jag blev ledsen över ditt inlägg..

En till orsak till att jag mår som jag mår, har säkert med bemötandet på bb att göra. Deras bemötande fick mig att känna mig värdelös helt enkelt.

Men ingen kan komma och säga till mig att jag inte är glad över mitt barn, det är ju för henne mina dagar går runt nu. Jag sitter vid hennes säng hela dagarna (med undantag för lunch och middag), mitt hjärta flyger ut genom kroppen varje gång datorn plingar, och det finns inget som är så svårt än att lämna henne på kvällen och inte veta hur hon kommer må dagen efteråt.

Sen förstår jag absolut att det jag skriver kan tyckas orättvist mot dom som t.ex fått ett sjukt barn, eller till och med förlorat ett barn.
Men dom känslorna kan inte jag förstå, för jag har inte varit med om det.
Däremot har jag varit med om det här, och det var alldelens tillräckligt för min del.

Förstår du mig bättre nu, eller blir du fortfarande upprörd?

 

[chrysler]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Det stämmer absolut inte att ett snitt gör att man inte kan ta åt sig barnet.

Däremot är studier gjorda som visar att de som fått barn på det sätt de velat, har mått bättre än de som råkat ut för ngt oförberett, tex en hemsk vaginal förlossning eller ett akut snitt som inte blev som man tänkt sig.

Alla kan få förlossningsdepressioner & alla kan råka ut för att ha svårare att ta till sig barnet, det är inget som beror på förlossningssätt utan på andra faktorer.
Men visst, för de som fått akutsnitt & inte kunnat tänka sig annat så är det inte så konstigt om de mår dåligt.

 

[Trygg]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Ja, jag förstår dina tankegångar bättre nu.

Jag kanske hängde upp mig för mycket på ditt ordval och redan i rubriken blev jag lite beklämd.

[I]"Så orättvist, snuvad på det bästa!
Usch, vad jag känner mig besviken.. Eller besviken är kanske fel ord, jag har ju trots allt fått en underbar dotter, men det är så orättvist tycker jag!"

Orättvist har i ordet rättvist sin motpol.
I sådana här sammanhang -oavsett om det gäller sjuka barn, en besvikelse över att bli snuvad på en upplevelse, barn som går bort etc- så finns det väl ingen som det skulle vara rättvist för!

Jag har alltid ställt mig frågande inför det ordvalet. Det är inte första gången jag hör det.
Det är väl därför jag associerar det med ett bortskämt stampande barn som skriker om orättvisa.


Som sagt, jag förstår dina känslor mer och det är inte alltid lätt att uttrycka sig på ett internetforum. Det blir lätt feltolkningar.
Du har all rätt att känna det du känner men jag tycker fortfarande att det är sorgligt att du känner dig orättvist behandlad av livet, att du känner kaos och tomhet för att förlossningen inte blev som du önskade.

Dina tidigare inlägg fokuserade nästan enbart på det till skillnad mot det sista där jag mycket väl förstår din oro och dina känslor inför barnet på ett helt annat sätt. En besvikelse över att det inte blev som du ville förstår jag självklart med.

"Även tiden efteråt, när man ska börja amma osv, det kan jag inte heller eftersom hon är för liten.."

Varför ammar du henne inte förrästen?

Jag vet att flera mammor till prematurfödda barn pumpar fram tills dess att barnet själv kan amma.
Kanske kan i a f den biten komma till dig som ett plåster på såren.

Det här kommer gå jättebra ska du se!
Tycker det är klokt att gå till en psykolog för att prata av sig med!

Ps! Jag tror att du har skrivit det i en annan tråd men vad vägde hon och hur lång var hon vid födseln?

 

[FrontLine_]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Vad bra att du förstår bättre, och jag håller med dig, det är inte lätt att uttrycka sig på internet utan att det ska bli misstolkningar..
Det är mycket som går runt i skallen nu, och det gör inte saken lättare som du kanske förstår..


Jo altså, jag ammar henne, eller rättare sagt pumpar som en galning, men jag menar bara just bäbis mot bröst.. Det är väl en särskilt känsla att kunna amma sitt barn (utan att pumpa) men jag håller igång mjölken och hoppas på att vi en dag också ska kunna amma som vanligt..

Aline vägde 1392 g, och var 40 cm lång, så hon är jätte smal för sin "ålder"..

 

[Mammadutt]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

i mitt fall var det ju tyvärr akut pga infektion hos mig och det hade ju kunnat va dottern också men hon han tas innan hon fick infektion tack o lov... Jag snittades efter36 timmar... då just då var det verkligen ÄNTLIGEN men i efterhand är jag såååå besviken på att jag inte KUNDE föda barn, kroppen kunde verkligen inte. Jag fick ju vattenavgång en tisdagkväll och sattes igång en lördagmorgon... först söndag kl 21.07 kom hon ut och då genom snitt. Jag var såååå trött och groggad att jag minns så himla lite nu också. Jag minns första sekunderna då dom höll upp henne men närmsta timmarna efter är som i dimma. Jag kände sån VÄRK i själen att inte få ha henne nära... det var ju iofs för hennes eget bäsa ifall hon fått infektion så ville dom inte ta henne från BB till uppvaket där jag låg. Först efter 3 timmar (hon gallskrek konstant i min sambos armar) fick vi ses igen och påbörja amning (hysterisk utsvulten unge).

Direkt efter förlossningen tröstade jag mig med att en annan i mammagruppen fick katastrofsnittas och de måste ju vara ännu mer traumatiskt... att sövas helt och inte veta hur det gått när man vaknar upp.

Jag har valt att inte skaffa fler barn i samråd med sambon med tanken på förlossningen men även hemska graviditeten (53 kg upp och alla krämpor typ man kan få).

jag är uberlycklig över våran vackra lilla tös som första sekunderna jag såg henne såg precis ut som mig (jag sa högt "men det är ju JAG" när jag fick se henne)....

Jag var otroligt påläst på ALLT utom igångsättning, så den var eg värre än själva snittet... fast snittet i sig är ju en sorts bekräftelse i mitt fall på att min kropp inte klarade föda barn