Relationstrassel

[escodobe]

Jamen vem gör inte det, på något vis? Jobba på är väl fel ord. Vem förstår den andre helt från början?
Fungerar man ihop på typ alla sätt utom ett, skiter man i det? Kanske. Vårt eskaleras helt klart av mitt bristande självförtroende.

Men är det verkligen bara ETT sätt ni inte fungerar ihop? Du beskriver ju flera olika situationer då era olika personligheter och behov krockar? Tid, prioriteringar, planering och olika sätt att hantera konflikter på till exempel?

 

[Exile]

Jag vill stoppa det innan det blir gråt och stort, men vet inte hur.

Det som hjälpt mig är insikten att man faktiskt inte måste reda ut alla bråk, framförallt inte när det är småsaker. Det går att bara avbryta och skita i det. Antingen går man var och en för sig och lugnar sig, eller så (funkar ofta för mig om det inte gått för långt) så gör man något ihop och låtsas som att allt är bra, så är det också bra efter en kort stund.

 

[Witcher]

Det som hjälpt mig är insikten att man faktiskt inte måste reda ut alla bråk, framförallt inte när det är småsaker. Det går att bara avbryta och skita i det. Antingen går man var och en för sig och lugnar sig, eller så (funkar ofta för mig om det inte gått för långt) så gör man något ihop och låtsas som att allt är bra, så är det också bra efter en kort stund.

Jag tycker inte det hon nämner är småsaker. Han kanske tycker det men det gör ju inte @ppiller. Hon blir ju ledsen.
Sannolikheten att han kommer ändra sitt sätt att vara är inte särskilt stor. Tom, hennes mamma håller ju med om det och hon borde ju veta.

Så i en fortsatt relation så kommer @ppiller fortsätta att bli ledsen för dessa "småsaker". Men jag är skeptisk till att det värt det för henne att gå ledsen trots hans tydligen bra sidor...

 

[Roheryn]

Hur går man vidare då? Jag har varit tyst och låtit honom hantera det, men verkligen inget händer? Han behöver inte bli den jag önskar, men hur löser man en konflikt? Tiga ihjäl den?

Jag har frågat hur han vill lösa konflikter.

Precis - ingenting händer! För han kanske inte vill eller kan förändra situationen? Jag säger inte att han (eller du) har "rätt" på något vis, att det är ett bra sätt han har att hantera konflikter, men det är kanske ett sätt som fungerar för honom eller som i alla fall är "bekvämaste sättet" för honom? Ja, han kanske vill tiga ihjäl konflikten och tycker du är skitjobbig som vill prata om den? Återigen - hans sätt kanske inte alls är konstruktivt eller bra, men det är så han fungerar. Vad svarar han när du frågar hur han vill lösa konflikter?

 

[Roheryn]

Det sårar mig lite att jag är sån. Ironiskt.. Det kan jag definitivt sluta med, jag har inte det behovet och tror inte jag är så kontrollerande.

Jag tycker inte du ska sluta med någonting! Vill du verkligen utplåna dig själv för det här förhållandet? Du är du och han är han, jag tycker inte att någon av er skall behöva vara någon den inte är, bara för att till varje pris rädda förhållandet. Det kanske är bättre att söka någon du är mer kompatibel med?

 

[Javan]

Vi är inte SÅ olika, vi behöver en metod för att hantera våra känslor i konflikt. Är det så stort?

Hur ofta är ni i konflikt? Jag är nästan aldrig i konflikt med min make. Med aldrig tror jag vi på 20 år blivit arga mindre än 10 gånger... Fundera på varför ni så ofta är i konflikt? Vad beror det på?

 

[hoppsann]

Jag har inte i mina tidigare relationer haft det här problemet, så jag är ovan. Har inte sett mig som någon som kräver extra mycket förut, varför nu?
Usch det här är skit. Jag känner typ: hur lär jag mig att vara tillfreds med att inte finnas i hans tankar och planer?
Jag vill inte att det ska ta slut. Fan fan fan

Det kommer inte att ta slut om du bara gör som han säger.

Ett ex sa till mig en gång:
Vi skulle ha det helt perfekt! Om du bara kunde börja lyda!
Det var nog sant. Perfekt för honom. Men väldigt dåligt liv för mig.

Jag tror att han håller på att dra dig igenom normaliseringsprocessen. Man märker nämligen inte att man har varit i den processen, förrän man har vaknat och (vanligast) ser i backspegeln. Om ingen har gett dig handboken handgripligen. Då förstår man å andra sidan inte hur man hamnade där?

Förstår att du är ledsen, vill ha honom kvar och vill fixa er relation.
Men jag tror att du redan har börjat lämna honom iom att du t.ex. skrev tråden.
Innerst inne vet du. Det sitter en liten röst i ditt huvud och viskar: Det här är inte ok.

Du kommer aldrig vara tillfreds med att stå långt ned på hans lista. Lägg till ett barn eller två i ert scenario. Du kommer troligen få ta det ansvaret själv. Du sitter hemma med ungarna och undrar hur livet kunde bli så här, och han är på AW eller ute och tjoar med polarna.

En relation kokar alltid ned till ömsesidig hänsyn och respekt. Utan det, ingen relation.

Var rädd om dig.

 

[escodobe]

Hur ofta är ni i konflikt? Jag är nästan aldrig i konflikt med min make. Med aldrig tror jag vi på 20 år blivit arga mindre än 10 gånger... Fundera på varför ni så ofta är i konflikt? Vad beror det på?

Ja, ungefär sådär har mina senaste relationer sett ut. Jag orkar internt helt enkelt inte ha relationer där det är gräl och konflikter. Jag minns att jag blev rejält sur på exet vid ett tillfälle i somras typ, det var nog enda grälet i år, vi flyttade isär i december.

Vissa behöver "gräla" och så kan man vara om man hittar nån som fungerar likadant

 

[ppiller]

Tusen tack för era svar, jag läser och begrundar och försöker utvecklas.
Jag pratade med terapeuten (som ha oss båda).
Han är rädd för att prata för att jag blir aggressiv. I min värld finns inte aggressiv, jag är ledsen, känner mig kanske hjälplös, är kanske desperat men aldrig att jag skulle bli aggressiv (om ingen typ misshandlar mina djur). Som han sagt till mig så är det för att jag inte ger honom något rätt val i bråk, och jag kan se hans poäng också. Jag trivs inte med att han kallar min känslomässiga isolering att frysa ut honom, det är inte det det handlar om även om jag kan förstå att det känns så. Vi pratade om hur jag beter mig, hur han beter sig. Hur man hanterar information man inte gillar, både han och jag.

Jag har problem med att hon väljer att inte förstå vad jag säger och påstår att jag inte ser verkligheten när det gäller en sak, hon har fått hans jobb lite om bakfoten och skyddar honom med påståenden som liksom inte är sanna. Jag fattar att hon är opartisk men det är liksom inte sant det hon säger. Blööh. I övrigt är hon bra.

Alltså, jag har ändå en bra känsla. Jag kommer inte att ge förhållandet oändligt med tid, men nu får det vara på paus/i ingenmansland ett tag.

 

[ppiller]

Hur ofta är ni i konflikt? Jag är nästan aldrig i konflikt med min make. Med aldrig tror jag vi på 20 år blivit arga mindre än 10 gånger... Fundera på varför ni så ofta är i konflikt? Vad beror det på?

På något vis så är ju allt samma konflikt som vi inte nystat upp. Allt går tillbaka till samma bas. Jag ska fundera mer på det du säger. Jag tror jag skulle ha svårt att inte hamna i konflikt, jag gillar inte att bli trampad på och säger ifrån, inte nödvändigtvis som konflikt, snarare "oupps hörru nu trampade du på mig".

 

[ppiller]

Men du kanske måste nöja dig med det, att säga det du vill ha sagt och han lyssnar och inte kräva att han ska hantera bråket på samma sätt som dig.

Det är just det, jag upplever inte att han lyssnar. Om han gjorde det, hur kan han då tycka det är en skitsak?
Fick tips om att repetera det den andre sagt i andra ord för att förstå, det känns som en bra start

Men är det verkligen bara ETT sätt ni inte fungerar ihop? Du beskriver ju flera olika situationer då era olika personligheter och behov krockar? Tid, prioriteringar, planering och olika sätt att hantera konflikter på till exempel?

Vi kommer alltid tillbaka till samma kärna, och det är alltid på samma vis. Hade inte kärnan varit där hade det bara varit "happ vi tycker olika", som andra bråk som aldrig blir bråk för de bara löses.

Det som hjälpt mig är insikten att man faktiskt inte måste reda ut alla bråk, framförallt inte när det är småsaker. Det går att bara avbryta och skita i det. Antingen går man var och en för sig och lugnar sig, eller så (funkar ofta för mig om det inte gått för långt) så gör man något ihop och låtsas som att allt är bra, så är det också bra efter en kort stund.

Ja, jag försökte tänka "vad gör det om 10 år" förr, kanske dags att börja igen? Jag känner bara att det är så lätt att tappa sitt värde/sig själv när man gör så upprepat. Fg mening känns knasig nu när jag skriver den, mitt värde är ju inte i om jag vinner en fajt eller inte...

 

[ppiller]

Det kommer inte att ta slut om du bara gör som han säger.

Ett ex sa till mig en gång:
Vi skulle ha det helt perfekt! Om du bara kunde börja lyda!
Det var nog sant. Perfekt för honom. Men väldigt dåligt liv för mig.

Jag tror att han håller på att dra dig igenom normaliseringsprocessen. Man märker nämligen inte att man har varit i den processen, förrän man har vaknat och (vanligast) ser i backspegeln. Om ingen har gett dig handboken handgripligen. Då förstår man å andra sidan inte hur man hamnade där?

Förstår att du är ledsen, vill ha honom kvar och vill fixa er relation.
Men jag tror att du redan har börjat lämna honom iom att du t.ex. skrev tråden.
Innerst inne vet du. Det sitter en liten röst i ditt huvud och viskar: Det här är inte ok.

Du kommer aldrig vara tillfreds med att stå långt ned på hans lista. Lägg till ett barn eller två i ert scenario. Du kommer troligen få ta det ansvaret själv. Du sitter hemma med ungarna och undrar hur livet kunde bli så här, och han är på AW eller ute och tjoar med polarna.

En relation kokar alltid ned till ömsesidig hänsyn och respekt. Utan det, ingen relation.

Var rädd om dig.

Jag har ändrat mig en hel del, i hur jag agerar i bråk. Jag är ju fortfarande samma människa. Jag tror inte att jag är på väg till normaliseringsprocessen, men jag vet inte såklart. Han har varit på typ samma vis hela tiden, det är jag som ökat i desperation när jag vill ha ett äkta förlåt eller empati. Kanske samtidigt så har han också känt sig mer begränsad i vad han kan göra, för jag blir mer och mer tyst och slutar lita på hans ord.


Jag har en röst som skriker "du ska inte må såhär", samtidigt tycker jag ju att det är en kommunikationsmiss som är av betydande grad men att den kanske är överkomlig?

Ändras inte vår relation innan.. 1 april så drar jag. Så har vi tid att prova men en dag att sluta.
Ungar är inte riktigt med i min plan (eller hans), så jag är inte orolig på den fronten

 

[Modest]

”(*): Jag har gjort ett par listor på alternativ han kan göra, direkta "Säg förlåt. Krama mig. Fråga mig vad som kan göras bättre nästa gång" etc. Aldrig att han kikat på dem.. ”

Men alltså han är väl inget BARN?!

 

[ppiller]

”(*): Jag har gjort ett par listor på alternativ han kan göra, direkta "Säg förlåt. Krama mig. Fråga mig vad som kan göras bättre nästa gång" etc. Aldrig att han kikat på dem.. ”

Men alltså han är väl inget BARN?!

Han känner att jag skrämmer honom och vågar inte göra något, så jag har skrivit exempel ok grejer (för att han ville det). Vår terapeut föreslog också den lösningen för mig efter att vi redan försökt och misslyckats.

Alltså jag känner att de flesta barn inte behöver sån vägledning?
Sen om jag skrämmer honom så måste ju det väck, det är inte min mening.

 

[monster1]

Jag tycker din relation verkar suga på den absolut viktigaste punkterna i en relation. Vill du verkligen vara tillsammans med någon som "inte tänker på andra", inte kan kommunicera i konflikter, inte kan trösta och bara släpper dig och drar i väg på sitt eget? Det är väldigt lätt att bli klängig när man är tillsammans med någon som inte ger en det man behöver. I min första relation så var jag svartsjuk och klängig för jag kände mig ständigt osäker på min partner, i den relationen jag är nu är jag inte alls klängig och inte heller svartsjuk för jag känner mig inte osäker.

Dåliga relationer tar fram ens sämsta sidor och du verkar ha en sådan just nu. Du kan heller inte förändra honom, titta på er relation som den ser ut nu. Är det det här du vill? Hoppas inte på förändring den kommer sällan.

 

[monster1]

Han känner att jag skrämmer honom och vågar inte göra något, så jag har skrivit exempel ok grejer (för att han ville det). Vår terapeut föreslog också den lösningen för mig efter att vi redan försökt och misslyckats.

Alltså jag känner att de flesta barn inte behöver sån vägledning?
Sen om jag skrämmer honom så måste ju det väck, det är inte min mening.

Men varför är han rädd för dig, skriker du åt honom, kastar saker, är elak, våldsam? Vad är det som skrämmer honom?

 

[Bison]

På något vis så är ju allt samma konflikt som vi inte nystat upp. Allt går tillbaka till samma bas. Jag ska fundera mer på det du säger. Jag tror jag skulle ha svårt att inte hamna i konflikt, jag gillar inte att bli trampad på och säger ifrån, inte nödvändigtvis som konflikt, snarare "oupps hörru nu trampade du på mig".

Men alltså, är man i en relation med någon som man passar med så känner man sig inte trampad på.
Det händer inte när det finns ömsesidig respekt och bra kommunikation.

Både jag och min snubbe är två envisa tjurbultar och det har blivit några missförstånd mellan oss där vi surat ihop istället för att lyssna på varandra. Jag har dock aldrig känt mig trampad på.
Skriker och formar gör vi aldrig. Vi är mer som två barn, du är dum, nej det är du som är dum, du började osv.
Sen inser vi snabbt att vi är lika dumma bägge två och allt är fridens.

 

[ppiller]

Jag tycker din relation verkar suga på den absolut viktigaste punkterna i en relation. Vill du verkligen vara tillsammans med någon som "inte tänker på andra", inte kan kommunicera i konflikter, inte kan trösta och bara släpper dig och drar i väg på sitt eget? Det är väldigt lätt att bli klängig när man är tillsammans med någon som inte ger en det man behöver. I min första relation så var jag svartsjuk och klängig för jag kände mig ständigt osäker på min partner, i den relationen jag är nu är jag inte alls klängig och inte heller svartsjuk för jag känner mig inte osäker.

Dåliga relationer tar fram ens sämsta sidor och du verkar ha en sådan just nu. Du kan heller inte förändra honom, titta på er relation som den ser ut nu. Är det det här du vill? Hoppas inte på förändring den kommer sällan.

Jag vet, jag vet, och jag behöver höra det. Jag vet det ju där inne.
Jag är inte svartsjuk i vanlig bemärkelse, absolut inte, men det är ju klart något som inte står rätt till.

Men varför är han rädd för dig, skriker du åt honom, kastar saker, är elak, våldsam? Vad är det som skrämmer honom?

Jag accepterar inte hans förlåt, han vet ju inte vad jag är ledsen över och det där förlåtet har ju varit tomt alla gånger förut. Så då blir han rädd för han känner sig instängd i ett minfält där jag inte accepterar att han förklarar sin version igen och igen utan att ta till sig min. Som sagt, brukar sluta med att jag tar till mig hans och så är vi nöjda där, även om jag ju liksom inte är det på insidan.

Aldrig att jag skulle kasta saker eller bli våldsam. Jag kan säga elaka saker när jag är desperat och toktrött, typ att jag tycker han är en parasit på sin förra hyresvärd när han inte tar tag i att byta adress. Jag ångrar mig snabbt (och säger det) men skadan är redan skedd. Det har hänt typ tre gånger, den sista nu efter att jag tyckte att jag agerat helt enligt hans mall men ändå måste dra oss ur konflikten.

Jag är inte heller felfri, långt ifrån Men jag känner ju att jag kan leva utan de där förolämpningarna, och kan vi få ett sätt att kommunicera vi båda kan enas om så behöver jag inte en massa bekräftelse heller. Jag vill "bara" finnas i hans planering när hans planering påverkar mig.

 

[ppiller]

Men alltså, är man i en relation med någon som man passar med så känner man sig inte trampad på.
Det händer inte när det finns ömsesidig respekt och bra kommunikation.

Både jag och min snubbe är två envisa tjurbultar och det har blivit några missförstånd mellan oss där vi surat ihop istället för att lyssna på varandra. Jag har dock aldrig känt mig trampad på.
Skriker och formar gör vi aldrig. Vi är mer som två barn, du är dum, nej det är du som är dum, du började osv.
Sen inser vi snabbt att vi är lika dumma bägge två och allt är fridens.

Vi kommer ju liksom inte till att säga du är dum. Men ja, som sagt, det får lite tid till. Har det inte blivit bra tills dess så går jag, jag vill ändå ge terapeuten en chans.

 

[Red_Chili]

Din partner låter väldigt lik ett av mina ex.

Jag försökte kommunicera, gjorde allt jag kunde för att förstå hur han ville/kunde kommunicera. Jag försökte förstå hur vi skulle lösa olika bråk, testade allt från att prata igenom det hela till att bara låta honom vara och allt däremellan. Jag försökte peppa och stötta honom att göra sådant han mådde bra av osv.

Han konstaterade att han mådde bra av att ha mig, just för att jag på något vis kunde hjälpa honom så mycket. En gång när jag frågade honom varför han ville vara ihop med mig så var det just sådant han kläckte ur sig. "JAG mår bra av det här, JAG gillar det här och det här, jag, jag, jag." Ingenstans, inte en enda gång, så kom det ett "vi" eller att han på något vis hoppades att jag skulle gilla något lika mycket som han gillade vad det nu var.

Han kunde få mig att skratta så jag grät. Både han och jag hade hund och älskade skogspromenader, hemmakvällar i soffan och spontana utflykter på liknande sätt. När allt var bra så hade vi det verkligen hur jäkla kul som helst. Herregud vad han kunde få mig att skratta, och så trygg jag kunde känna mig i hans sällskap när allt var bra.

MEN, det var många bråk. Det var hela tiden bristande kommunikation som gjorde att jag kände mig ensam trots att jag var i ett förhållande. Det var en rejäl känslomässig bergochdalbana.

Och justja, han tyckte också att jag var läskig när jag var arg. Jag höjde inte ens rösten eller något, men just det att jag satte mig vid honom, försökte att verkligen kommunicera och var jäkligt tydlig med hur jag uppfattade situationen, vad jag reagerade på, varför jag reagerade som jag gjorde osv. Att jag hade den kontrollen över mig själv skrämde skiten ur honom.

Nu är det ungefär 4 1/2 år sen jag bröt kontakten med honom, och jag ångrar mig inte en millisekund. Det är SÅ skönt att slippa den relationen, att slippa den usla kommunikationen. Och nu har jag istället fått ett flertal nära vänner samt träffat en otroligt intressant man som jag umgås med på något "närmare" sätt eller hur man ska säga. Gemensamt för de personer som nu står mig nära är att vi har en otroligt rak och enkel kommunikation. Vissa är på många sätt väldigt olika mig. Vi har olika intressen, lite olika värderingar osv men just för att kommunikationen alltid fungerar så otroligt enkelt, att vi alltid vet exakt var vi har varandra, så blir de fantastiska människor att ha i mitt liv. Att vi ibland värderar saker olika, prioriterar lite olika eller vill lite olika gör ingenting. Eftersom vi känner varandra så väl så blir vi också väldigt trygga med varandra. Det är så jag vill ha alla mina relationer nu. Oavsett vad det är för "typ" av relation. Livet är för kort för att trassla runt med annat som i det långa loppet tar mer energi än det ger.