Din partner låter väldigt lik ett av mina ex.
Jag försökte kommunicera, gjorde allt jag kunde för att förstå hur han ville/kunde kommunicera. Jag försökte förstå hur vi skulle lösa olika bråk, testade allt från att prata igenom det hela till att bara låta honom vara och allt däremellan. Jag försökte peppa och stötta honom att göra sådant han mådde bra av osv.
Han konstaterade att han mådde bra av att ha mig, just för att jag på något vis kunde hjälpa honom så mycket. En gång när jag frågade honom varför han ville vara ihop med mig så var det just sådant han kläckte ur sig. "JAG mår bra av det här, JAG gillar det här och det här, jag, jag, jag." Ingenstans, inte en enda gång, så kom det ett "vi" eller att han på något vis hoppades att jag skulle gilla något lika mycket som han gillade vad det nu var.
Han kunde få mig att skratta så jag grät. Både han och jag hade hund och älskade skogspromenader, hemmakvällar i soffan och spontana utflykter på liknande sätt. När allt var bra så hade vi det verkligen hur jäkla kul som helst. Herregud vad han kunde få mig att skratta, och så trygg jag kunde känna mig i hans sällskap när allt var bra.
MEN, det var många bråk. Det var hela tiden bristande kommunikation som gjorde att jag kände mig ensam trots att jag var i ett förhållande. Det var en rejäl känslomässig bergochdalbana.
Och justja, han tyckte också att jag var läskig när jag var arg. Jag höjde inte ens rösten eller något, men just det att jag satte mig vid honom, försökte att verkligen kommunicera och var jäkligt tydlig med hur jag uppfattade situationen, vad jag reagerade på, varför jag reagerade som jag gjorde osv. Att jag hade den kontrollen över mig själv skrämde skiten ur honom.
Nu är det ungefär 4 1/2 år sen jag bröt kontakten med honom, och jag ångrar mig inte en millisekund. Det är SÅ skönt att slippa den relationen, att slippa den usla kommunikationen. Och nu har jag istället fått ett flertal nära vänner samt träffat en otroligt intressant man som jag umgås med på något "närmare" sätt eller hur man ska säga. Gemensamt för de personer som nu står mig nära är att vi har en otroligt rak och enkel kommunikation. Vissa är på många sätt väldigt olika mig. Vi har olika intressen, lite olika värderingar osv men just för att kommunikationen alltid fungerar så otroligt enkelt, att vi alltid vet exakt var vi har varandra, så blir de fantastiska människor att ha i mitt liv. Att vi ibland värderar saker olika, prioriterar lite olika eller vill lite olika gör ingenting. Eftersom vi känner varandra så väl så blir vi också väldigt trygga med varandra. Det är så jag vill ha alla mina relationer nu. Oavsett vad det är för "typ" av relation. Livet är för kort för att trassla runt med annat som i det långa loppet tar mer energi än det ger.
