Relationstrassel

[Inte_Ung]

Lämnar mig på nyår med folk som inte talar samma språk (visserligen kan de engelska men det är hans kompisgäng och klockan är två på natten).

Det där är något som jag inte hade haft problem med. Jag hade tagit kontakt och pratat på, på engelska.
Jag tror att ni inte passar ihop helt enkelt.
Han är frihetsälskande och självständig, du vill ha ett tydligt vi.
Någon av er, eller båda, måste göra våld på sig själv om ni skall kunna leva tillsammans.
Det blir inte bra.

 

[Ramona]

Det låter som om han vill ha dig för sin egen skull, men att han inte ska behövas finnas till för dig.

 

[Exile]

Ja, jag försökte tänka "vad gör det om 10 år" förr, kanske dags att börja igen? Jag känner bara att det är så lätt att tappa sitt värde/sig själv när man gör så upprepat. Fg mening känns knasig nu när jag skriver den, mitt värde är ju inte i om jag vinner en fajt eller inte...

Man vinner inte ett bråk med sin partner. Ni tycker eller känner olika och det uppstår en konflikt men det är ingen debatt. Jag tror du ska fundera lite över det för om det finns en tanke i dit bakhuvud om du vinner eller förlorar era bråk. Det känns som att du är väldigt inne på att du har rätt och han har fel, och du blir besviken och ledsen när du inte kan få honom att erkänna det.

Det är ju inte nödvändigtvis så att han inte lyssnar på dig eller inte bryr sig, han håller bara inte med så han försöker bara avväpna situationen. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker förklara att det är fel och sårande när han gjorde X om X i hans värld är helt normalt och inget man blir upprörd över. Han kan ångra att han sårat dig men det betyder inte att han tycker att han gjort fel.

Antingen accepterar du att ni är olika och slutar tjata på honom och istället jobbar på dig själv och dina egna känslor, hitta ditt eget sätt att hantera det du tycker är konflikter istället för att kräva att han gör det. Eller så avslutar du den här uppenbart dödsdömda relationen och hittar någon som är på samma våglängd som du själv.

Förlåt för hårda ord men jag tror det är bäst. I alla fall genom mina ögon på svaren du får och ger här tycker jag du ser ut att liksom söka bekräftelse på att han gör fel och du gör rätt. Jag tycker @tanten skrivit mycket bra till dig om hur du försöker forma om honom. Jag ser också att ingen annan verkar ha reagerat över att du sade till honom att han var en parasit. Det är fruktansvärt elakt och något jag själv hade reagerat mycket starkt på. Fundera lite på om det verkligen är han som är orsaken och antagonisten i era bråk.

 

[tanten]

Det är möjligt att han menar det i stunden men när det upprepas gång efter annan så finns det knappast något annat sätt att uppleva det han gör än att han skiter i det. Det är ju att det händer igen som blir slutresultatet. Om det är medvetet, att han tänker när han säger förlåt att han kommer göra det igen och säger förlåt för att komma ur situationen eller om han glömmer bort att han inte ska göra så eller vad orsaken är till det han gör spelar mindre roll. Att han menade det han sa i stunden gör ju inte att det gör mindre ont i Ts när det händer igen.

Klart det gör ont!! Jag hade gått sönder om jag hade det som TS.

Men tS kan sannolikt inte förändra sin partner till den hen vill att hen ska vara! Det mesta TS skriver går ut på att partnern ska göra på andra sätt. Bete sig annorlunda. Bli en annan sorts person.

Det är inte hållbart. Ska någon förändra sig så ska det vara av egen vilja. Inte att ens partner tycker det.

 

[Asko]

För att förändringar ska ske så behöver båda vara beredda på att anpassa sig och/eller räcka ut en hand. Och prioritera samma saker, tex kommunikation.

Man behöver kunna matcha varandra i vissa saker, jag lärde själv mig den läxan med en vän som ung. Jag växte upp i en familj där man inte sa förlåt utan det var bara liksom över nästa gång man sågs. Medan hon växte upp i en syskonskara där man alltid bad om ursäkt för saker.
Det slutade med att hon blev förbannad när jag äntligen sa förlåt en gång, för att jag aldrig gjort det tidigare Jag lärde mig att säga förlåt pga det men det visade rätt tydligt hur olika man kan vara och hur det kan krocka i förhållanden (som vänner eller mer). Speciellt när det gäller hur man löser konflikter, då behöver båda kunna lyssna på och förstå varandra.

 

[ppiller]

Det där är något som jag inte hade haft problem med. Jag hade tagit kontakt och pratat på, på engelska.
Jag tror att ni inte passar ihop helt enkelt.
Han är frihetsälskande och självständig, du vill ha ett tydligt vi.
Någon av er, eller båda, måste göra våld på sig själv om ni skall kunna leva tillsammans.
Det blir inte bra.

Jag skulle säga som du om det var någon annan, jag snackade hela kvällen med många. Men sen när timmarna går och de uppenbart har ett starkt band som jag nästan liksom stör, då går jag inte in och börjar prata. Jag är lättpratad och väntar liksom inte på att bli upplockad i nya sociala sammanhang, men här var det liksom annorlunda.

Jag försökte få kontakt med honom, och hans kompisar hade uppenbarligen kontakt med sina respektive.

 

[vallhund]

Bor han i Sverige, är han uppvuxen här? Vilket språk kommunicerar ni på?

 

[ppiller]

Man vinner inte ett bråk med sin partner. Ni tycker eller känner olika och det uppstår en konflikt men det är ingen debatt. Jag tror du ska fundera lite över det för om det finns en tanke i dit bakhuvud om du vinner eller förlorar era bråk. Det känns som att du är väldigt inne på att du har rätt och han har fel, och du blir besviken och ledsen när du inte kan få honom att erkänna det.

Det är ju inte nödvändigtvis så att han inte lyssnar på dig eller inte bryr sig, han håller bara inte med så han försöker bara avväpna situationen. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker förklara att det är fel och sårande när han gjorde X om X i hans värld är helt normalt och inget man blir upprörd över. Han kan ångra att han sårat dig men det betyder inte att han tycker att han gjort fel.

Antingen accepterar du att ni är olika och slutar tjata på honom och istället jobbar på dig själv och dina egna känslor, hitta ditt eget sätt att hantera det du tycker är konflikter istället för att kräva att han gör det. Eller så avslutar du den här uppenbart dödsdömda relationen och hittar någon som är på samma våglängd som du själv.

Förlåt för hårda ord men jag tror det är bäst. I alla fall genom mina ögon på svaren du får och ger här tycker jag du ser ut att liksom söka bekräftelse på att han gör fel och du gör rätt. Jag tycker @tanten skrivit mycket bra till dig om hur du försöker forma om honom. Jag ser också att ingen annan verkar ha reagerat över att du sade till honom att han var en parasit. Det är fruktansvärt elakt och något jag själv hade reagerat mycket starkt på. Fundera lite på om det verkligen är han som är orsaken och antagonisten i era bråk.

Jag menar såklart inte att vinna ett bråk, det var bildligt talat i kontrast till "vad gör det om tio år". Sorry för dåligt ordval.

Jag vill få till en diskussion, sluta dra det här jävligt tunga sociala lasset. Jag är verkligen inte omöjlig i att ändra mig, SÅ många gånger jag bett om en metod som passar honom. Helt ärligt tror jag han inte pallar att jag står fast vid att han trampat på mig, så som @Red_Chili s ex. Jag kan köpa att det inte var med mening, men då försöker man väl annorlunda någon av de kommande tio gångerna?

 

[monster1]

Jag skulle säga som du om det var någon annan, jag snackade hela kvällen med många. Men sen när timmarna går och de uppenbart har ett starkt band som jag nästan liksom stör, då går jag inte in och börjar prata. Jag är lättpratad och väntar liksom inte på att bli upplockad i nya sociala sammanhang, men här var det liksom annorlunda.

Jag försökte få kontakt med honom, och hans kompisar hade uppenbarligen kontakt med sina respektive.

Det är rätt rimligt att om man bjuder med sig någon som sin +1 så tar man lite ansvar för att den ska ha en trevlig kväll och introducerar den i sällskapet. Det är normal artighet. I de relationer jag har prioriterar jag den typen av omsorg om varandra, kan den andra inte erbjuda det så har jag inget fortsatt intresse av att vara tillsammans.

 

[ppiller]

Bor han i Sverige, är han uppvuxen här? Vilket språk kommunicerar ni på?

Han pratar engelska och ett annat språk (sitt modersmål), har bott här i ett år.
Vi pratar engelska, vilket såklart är ytterligare en orsak till missförstånd...

 

[monster1]

Jag menar såklart inte att vinna ett bråk, det var bildligt talat i kontrast till "vad gör det om tio år". Sorry för dåligt ordval.

Jag vill få till en diskussion, sluta dra det här jävligt tunga sociala lasset. Jag är verkligen inte omöjlig i att ändra mig, SÅ många gånger jag bett om en metod som passar honom. Helt ärligt tror jag han inte pallar att jag står fast vid att han trampat på mig, så som @Red_Chili s ex. Jag kan köpa att det inte var med mening, men då försöker man väl annorlunda någon av de kommande tio gångerna?

Jag tänker att han förlåt betyder ungefär jag är ledsen att jag gjort dig illa det var inte min mening. Men det betyder inte att han tänker ändra sig eller att det inte kommer att hända igen. Han har ju tydligt visat i handling att han inte har något intresse att ändra sig. Jag skulle "lyssna" på hans handlingar snarare än på hans ord. Ord är ändå bara ord, handlingar visar på vad man faktiskt gör.

 

[Kenya]

Lyssna på den här:

 

[Elo]

Det verkar, för mig, som att ni har olika behov och väldigt olika sätt att kommunicera på. Och det behöver ni funder över. Inte för att ni skall ändra på er själva/varandra men för att man behöver tänka på det i sin kommunikation.

På vilket sätt visar man kärlek till en annan person, tex? Hur visar man att man är ångefull? Hur visar din partner att den är ångefull/kärleksfull/random annan känsla?

Vilka behov har du i din kommunikation? - Här verkar ni vara väldigt skilda, och inte särskilt kompatibla.

 

[vallhund]

Han pratar engelska och ett annat språk (sitt modersmål), har bott här i ett år.
Vi pratar engelska, vilket såklart är ytterligare en orsak till missförstånd...

Det krävs en hel del för att kunna kommunicera på ett språk som ingen av er är uppvuxna med.

 

[Exile]

Jag menar såklart inte att vinna ett bråk, det var bildligt talat i kontrast till "vad gör det om tio år". Sorry för dåligt ordval.

Jag vill få till en diskussion, sluta dra det här jävligt tunga sociala lasset. Jag är verkligen inte omöjlig i att ändra mig, SÅ många gånger jag bett om en metod som passar honom. Helt ärligt tror jag han inte pallar att jag står fast vid att han trampat på mig, så som @Red_Chili s ex. Jag kan köpa att det inte var med mening, men då försöker man väl annorlunda någon av de kommande tio gångerna?

Men om han inte vill ha en diskussion? Som sagt du söker bekräftelse här på det du redan tycker är sant, att han trampat på dig. Det kan ju liksom vara så att han helt enkelt inte håller med. Han är ledsen för att han sårat dig men han anser inte att han gjort fel.

Det finns liksom ingen exakt mall för hur den perfekta individen ser ut där man ska agera på ett visst sätt för att visa kärlet, uppskattning osv. För vissa är en kärleksförklaring att med ord bedyra hur ovärderlig du är och för andra är det att kanske att köpa bananer på ICA för att personen vet att du vill ha det.

Vissa personer kommunicerar inte så bra med ord över huvud taget och vissa har heller inget behov av att diskutera, analysera, reda ut, som du uppenbarligen har utan de vill hellre bara låta det lugna sig och sedan fokusera på det som är positivt.

Jag tror inte det spelar någon roll hur envis du är här, det du vill ha finns inte tillgängligt.

 

[ppiller]

Han är ledsen för att han sårat dig men han anser inte att han gjort fel.

Om han inte är intresserad av att undvika att såra mig igen (inom rimliga gränser..) så är vi nog inte för varandra, nej.

Jag tycker det hör till basic respekt, men det gör inte han (handlingsmässigt iaf)

 

[Inte_Ung]

Jag försökte få kontakt med honom, och hans kompisar hade uppenbarligen kontakt med sina respektive.

Antingen så var han så uppslukad i att få träffa sina vänner för en gångs skull eller så är han kanske inte så
intresserad av dig när allt kommer omkring.
Det finns bara två lösningar.
Antingen så gillar du läget eller så avslutar du förhållandet.

Du är inte det minsta som jag.
Du kanske tror det vilket kan vara ett av dina misstag.
Men det är så många saker som du har problem med som jag faktiskt inte har problem med alls.
Människor är olika och alla passar inte att leva tillsammans.
Ni verkar inte passa ihop alls faktiskt.

Största skillnaden mellan dig och mig är att om något inte passar mig så går jag och gör något annat. Jag är mer som din partner än som du.

 

[Iamia]

Det krävs en hel del för att kunna kommunicera på ett språk som ingen av er är uppvuxna med.

Jag tror det hänger mer på att man har samma värderingar. (Min make är tysk och jag är (pinsamt nog) skitdålig på tyska, fast att vi bor i Tyskland. Eftersom vi ”lärde känna” varandra på engelska så har det hängt kvar som ”vårat” språk. Det blir alltså (säkert rätt dålig) engelska blandat med lite svenska och tyska här hemma. Alltså lite krångligare att vara nyanserad, men för oss funkar det jättebra ändå.)

 

[vallhund]

Jag tror det hänger mer på att man har samma värderingar. (Min make är tysk och jag är (pinsamt nog) skitdålig på tyska, fast att vi bor i Tyskland. Eftersom vi ”lärde känna” varandra på engelska så har det hängt kvar som ”vårat” språk. Det blir alltså (säkert rätt dålig) engelska blandat med lite svenska och tyska här hemma. Alltså lite krångligare att vara nyanserad, men för oss funkar det jättebra ändå.)

Absolut! Tror att det är viktigt att man under förälskelsefasen lär känna varandras språk o sätt att kommunicera. Själv har jag varit gift med en holländare i många år, språkförbistring hade ingen del i att v skiljdes.

 

[Exile]

Om han inte är intresserad av att undvika att såra mig igen (inom rimliga gränser..) så är vi nog inte för varandra, nej.

Jag tycker det hör till basic respekt, men det gör inte han (handlingsmässigt iaf)

Det har inget med respekt att göra utan att man helt enkelt har olika syn på saker. Det är väldigt svårt att låta bli att såra någon när man själv upplever att de tar allt på för stort allvar. Så det enda man kan göra då är att be om ursäkt när det väl händer. Att kräva att det inte ska upprepas innebär ju eventuellt att man måste byta personlighet.

Jag har själv varit i tjafs med människor där de krävt en ursäkt där jag bara känt att ge dig för fan din lipsill. Jag har bett om ursäkt ändå, för jag ville ju inte att personen skulle bli ledsen, men jag står ju ändå fast vid min åsikt att det var löjligt att bli upprörd över en skitsak. Det går liksom att vara ångerfull samtidigt som man inte erkänner att man gjort fel.