Relationstrassel

[tuaphua]

Det gör så ont. Jag känner att jag lägger ner och vill lägga ner allt för att vi ska få en fungerande kommunikation.
Var går gränsen för att jag blir beroende? Jag känner att det vi har är så värt att kämpa för. Mina tidigare relationer har varit blekfisar i jämförelse med den här, vi har så mycket. Liksom, allt utom kommunikationen. Går det inte att jobba på? Mötas?

För mig är kommunikationen enormt viktig. Utan det faller ju allt annat tycker jag.
Och vissa är bara för olika för att förstå varann och mötas.
Du verkar ju ha behov av en bit han inte har/inte förmår.

Att bli så himla ledsen så pass ofta redan efter 1 år och gå i parterapi etc. Nej, det hade jag aldrig gjort.
Det måste ju finnas folk ni är mer kompatibla med där det bara flyter.

 

[ppiller]

Så himla många män har jag ju inte erfarenhet av men jag levde dock med ett dåligt kommunicerande exemplar i 20 år....

Om han har svårt att kommunicera så har han. Behöver du en psykiatrisk diagnos för att tro på det? Varför tror du inte på honom. Saknas tillit? Tror du att han ljuger?

Han kanske är oförmögen att stötta dig och då är det så. Du kan inte gjuta om honom i nån ny form. Åter - du har förväntningar på honom han inte uppfyller.

Ingen människa är komplett. Bara för att en person är fantastisk i många avseenden, betyder det inte att hen är det på alla sätt.

Mannen jag levde med saknar förmåga att sätta sig in i hur andra människor känner eller tänker. Hans bror har en diagnos. Han har det inte, men är sannolikt i samma spektrum.
Han är en många sätt fantastisk person men helt oförmögen att fatta vad hans handlande innebär för andra. För barnet elelr hans andra närstående.
Ställer man krav på att han ska sätta sig in i andras mående så föstår han verkligen inte något alls.
Han kan inte ändra sig. Bara tänka efter, men det hjälper inte i grunden.

Du begär.

För mig kokar det ner til att du vill ändra honom istället för att acceptera den han är.
Är de så klokt att fotsätta vara ett par om förhållandet äter på dig på detta sätt?

Nä du har rätt. För mig är det viktigt att få bekräftelsen på att det finns ett "oss" som vi båda värnar. Jag ser inte att han gör det. Kanske om jag förstår hur han tänker kring det? Ska ta upp det med terapeuten. Det är ju att jag inte förstår honom.

 

[_Taggis_]

Såklart vi är olika, men vi måste ju båda jobba med att bli ett team som fungerar? J

Hur lär jag mig acceptera läget?

Jag vill inte vara en jäkla kravmaskin, hur kommer jag ur det OCH fortsätter utveckla relationen till något bättre? Det känns som att om jag slutar be om respekt så existerar inte problemet.

Varför jobba på det alls? Måste en jobba på sin relation när en bara varit ihop ett år? Jag frågar uppriktigt av intresse, för jag har aldrig förstått hur det funkar med det här med att "jobba på" relationen. Vad ska jobbas på? Att ändra varandra för att passa in i varandras mallar? Varför istället inte försöka vara ihop med nån som inte måste förändras för att ha det bra med?

Vill du acceptera en situation som gör att du mår såhär dåligt? Jag tror inte det. Du behöver inte svara, men tänk igenom ifall det är så att du är mer rädd för att vara ensam, än du är rädd för att må såhär dåligt i en relation.

 

[ppiller]

För mig är kommunikationen enormt viktig. Utan det faller ju allt annat tycker jag.
Och vissa är bara för olika för att förstå varann och mötas.
Du verkar ju ha behov av en bit han inte har/inte förmår.

Att bli så himla ledsen så pass ofta redan efter 1 år och gå i parterapi etc. Nej, det hade jag aldrig gjort.
Det måste ju finnas folk ni är mer kompatibla med där det bara flyter.

Har aldrig haft eller sett ett förhållande där allt bara flyter hela tiden under ett år? Jag håller dock med om att det borde flyta bättre. Det handlar väl om att jag inte är självständig nog, så våra bråk blir så mycket mer än de borde vara.

För det "bara flyter" i kommunikationen alltid annars, det är när jag blir sårad det skär sig.

 

[TinyWiny]

@ppiller Jag tror inte att du ställer för stora krav eller har för stort bekräftelsebehov och jag tror inte heller att du skulle bli lycklig om du släppte alla behov du har och det hade inte gjort honom lycklig heller. Han sårar dig medvetet eller omedvetet och kanske sårar du honom med, det är inte alls omöjligt att han känner sig otillräcklig som inte kan ge dig det du behöver och vill ha. Vi är olika. Så enkelt är det och ska man kunna leva ihop med någon så underlättar det om ens sätt att vara, ens personlighet, inte sårar den man lever med. Ingen ska ju behöva förändra sin personlighet för att duga utan man måste ju få vara som man är.

Endel vill ha massor av närhet och sitta i soffan och hålla handen och det är ju toppen om båda vill det men om ena parten vill ha det medans den andre tycker att mer än en kram i veckan är för mycket och att sitta hemma är tråkigare än tråkigast så blir det genast problem för vem ska ge sig? Vem ska må dåligt av att ge den andre den hen vill ha? Jag tycker inte att någon ska må dåligt utan då är det bättre att gå skilda vägar och hitta någon som är mer lik sig själv i vilka behov man har.

 

[Halfrek]

Har aldrig haft eller sett ett förhållande där allt bara flyter hela tiden under ett år? Jag håller dock med om att det borde flyta bättre. Det handlar väl om att jag inte är självständig nog, så våra bråk blir så mycket mer än de borde vara.

För det "bara flyter" i kommunikationen alltid annars, det är när jag blir sårad det skär sig.

Klart att folk bråkar även i ettårsrelationer men att det finns så mycket att jobba på så man går i parterapi är nog ovanligt och framförallt att lägga ner så mycket jobb. Jag hade nog bara konstaterat att det här fungerar inte och lämnat. När en relation tar mer energi än den ger tycker jag man ska fundera på om det är värt det.

 

[ppiller]

Varför jobba på det alls? Måste en jobba på sin relation när en bara varit ihop ett år? Jag frågar uppriktigt av intresse, för jag har aldrig förstått hur det funkar med det här med att "jobba på" relationen. Vad ska jobbas på? Att ändra varandra för att passa in i varandras mallar? Varför istället inte försöka vara ihop med nån som inte måste förändras för att ha det bra med?

Vill du acceptera en situation som gör att du mår såhär dåligt? Jag tror inte det. Du behöver inte svara, men tänk igenom ifall det är så att du är mer rädd för att vara ensam, än du är rädd för att må såhär dåligt i en relation.

Jag håller med dig när det gäller alla andra. När det kommer till mig själv.. Alltså jag vill ju ha det där livet? Om jag bara lär mig att inte bli sårad. Jag känner bara att jag kommer gå in på mansbebisar och läsa om hur folk är trötta på att sänka ribban, och tänka att det är exakt det jag gör. Det är kanske inte samma sak? Om jag fattar varför det inte är samma sak skulle det kännas bra.

Jag kan acceptera en situation om det inte skadar mig. Jag är uppenbart osjälvständig, om jag blir självständig kommer det inte skada mig? Jag kan vara ensam, det är inte det. Jag vill veta var jag har min partner, för jag känner att om jag inte frågar så vet jag inte för det kommer liksom inte ur honom.

 

[_Taggis_]

Klart att folk bråkar även i ettårsrelationer men att det finns så mycket att jobba på så man går i parterapi är nog ovanligt och framförallt att lägga ner så mycket jobb. Jag hade nog bara konstaterat att det här fungerar inte och lämnat. När en relation tar mer energi än den ger tycker jag man ska fundera på om det är värt det.

Precis.

Jag säger inte att jag har rätt. Men jag får känslan av att om en lägger ner orimligt mkt energi och tid på att reparera och laga och gå i terapi, efter så kort tid, då handlar det mest om en rädsla för att vara ensam. Om en hellre pysslar så mkt om en relation som inte fungerar, än går vidare, brukar det mest handla om att det viktigaste är att ha en relation.

 

[Wonderwoman]

Har aldrig haft eller sett ett förhållande där allt bara flyter hela tiden under ett år? Jag håller dock med om att det borde flyta bättre. Det handlar väl om att jag inte är självständig nog, så våra bråk blir så mycket mer än de borde vara.

För det "bara flyter" i kommunikationen alltid annars, det är när jag blir sårad det skär sig.

Jag trodde också att relationer behövde "jobbas på" hela tiden men lärt mig den hårda vägen att nej, det behöver de inte alls. Det handlar ofta mer om ens egna osäkerhet istället. Jag trodde relationen behövde jobbas på men i själva verket var det jag som behövde jobbas med. Att jag hade dålig självkänsla, osjälvständig m.m.

 

[_Taggis_]

Jag håller med dig när det gäller alla andra. När det kommer till mig själv.. Alltså jag vill ju ha det där livet? Om jag bara lär mig att inte bli sårad. Jag känner bara att jag kommer gå in på mansbebisar och läsa om hur folk är trötta på att sänka ribban, och tänka att det är exakt det jag gör. Det är kanske inte samma sak? Om jag fattar varför det inte är samma sak skulle det kännas bra.

Jag kan acceptera en situation om det inte skadar mig. Jag är uppenbart osjälvständig, om jag blir självständig kommer det inte skada mig? Jag kan vara ensam, det är inte det. Jag vill veta var jag har min partner, för jag känner att om jag inte frågar så vet jag inte för det kommer liksom inte ur honom.

Exakt vilket liv är det som du vill ha, som är "det där livet"?

Jag tror dessvärre, tråkigt nog, att du behöver reda ut dehär frågorna med dig själv. Utan att ha en relationskonflikt att hela tiden curla för.

Det du beskriver, som du vill lära dig att acceptera, är ju just det som skadar dig.

 

[Roheryn]

Och jag talar ur min erfarenhet av att vara den "känslokalla". Ju mer någon kräver att jag ska skriva si och så många sms per dag, att jag ska visa mer känslor osv ju mer kvävd blir jag. Till slut finns inte ens känslorna kvar, eftersom min partner blir någon som jagar mig och ju snabbare springer jag åt andra hållet.

Jag tror helt enkelt att TS och sambon är för olika i sina basala behov för att nånsin fungera ihop. Oavsett vem som gör mer eller minst "fel".

Åh, vad jag känner igen mig i detta! Jag har i mitt senaste förhållande också varit "den känslokalla", eller i alla fall den som inte visar känslorna så tydligt på ytan. Och precis som du skriver - ju mer min partner "krävde" (eller önskade) att jag skulle agera på ett visst sätt, höra av mig med vissa mellanrum etc., desto mer avståndstagande blev jag. Vi hade ett distansförhållande, och till slut kände jag att jag inte ens fick lov att vara glad och nöjd med mitt liv, för jag "borde" ju sakna min partner (underförstått: om jag älskade partner på riktigt) varje stund vi inte var tillsammans. Och jag är liksom till min natur mycket mer självständig än så, jag gör sådant som jag uppskattar och mår bra av och kan trivas väldigt bra i mitt eget sällskap, även om jag har en partner på distans.

@ppiller jag tror du behöver fundera mer på vad du vill ha i en partner, och mindre på hur nuvarande partner skall ändra på sig för att du skall bli nöjd. Du kanske ser vissa saker som "väldigt basic" i ett förhållande, men det gör inte han? Är du beredd att leva med att han är precis som han är just nu, eller vill du ha något annat? Om du vill ha något annat kanske du borde försöka hitta det någon annanstans?

 

[ppiller]

@ppiller Jag tror inte att du ställer för stora krav eller har för stort bekräftelsebehov och jag tror inte heller att du skulle bli lycklig om du släppte alla behov du har och det hade inte gjort honom lycklig heller. Han sårar dig medvetet eller omedvetet och kanske sårar du honom med, det är inte alls omöjligt att han känner sig otillräcklig som inte kan ge dig det du behöver och vill ha. Vi är olika. Så enkelt är det och ska man kunna leva ihop med någon så underlättar det om ens sätt att vara, ens personlighet, inte sårar den man lever med. Ingen ska ju behöva förändra sin personlighet för att duga utan man måste ju få vara som man är.

Endel vill ha massor av närhet och sitta i soffan och hålla handen och det är ju toppen om båda vill det men om ena parten vill ha det medans den andre tycker att mer än en kram i veckan är för mycket och att sitta hemma är tråkigare än tråkigast så blir det genast problem för vem ska ge sig? Vem ska må dåligt av att ge den andre den hen vill ha? Jag tycker inte att någon ska må dåligt utan då är det bättre att gå skilda vägar och hitta någon som är mer lik sig själv i vilka behov man har.

Fast för mig så vill jag känna att han är kvar mentalt med mig i ett bråk, det är det största. Han tror att jag "bits" och är därför tyst. Om jag lär mig vad han tycker är "bits" så kan jag sluta och allt är frid och fröjd?
Vi har exakt samma behov i ditt nedre stycke, så det är inte problemet.

 

[Exile]

Såklart vi är olika, men vi måste ju båda jobba med att bli ett team som fungerar? Jag är den jag är och han är den han är. Jag är övertygad om att vi kan komma till ett mellanläge om vi båda vill, vi är inte såå långt ifrån. Det är så små ord som jag önskar, typ att han lägger sina känslor och fokuset på sig åt sidan ibland för att kunna prata neutralt. Gör han det kommer en käftsmäll på mig efteråt i hur hemsk jag är som vill ha fokus på mig och inte honom hela tiden, och allt som sades under fokuset på mig är borta.

Hur lär jag mig acceptera läget?

Jag har sagt att det känns som att han inte bryr sig, såklart. Att det är känslan hos mig och inte nödvändigtvis sanningen. Jag försöker vara noga med att säga att det är min upplevelse, för det är det ju. Han har frågat vad han kan göra för att det inte ska hända, och då har jag sagt saker. Typ prata snällt med mig, distansera dig inte, har du inget att säga så säg det och bara var nära.

Jag vill inte vara en jäkla kravmaskin, hur kommer jag ur det OCH fortsätter utveckla relationen till något bättre? Det känns som att om jag slutar be om respekt så existerar inte problemet.

För mig är det basic grejer, typ inte göra saker man vet sårar och visa ömhet när man gjort någon ledsen. Min bror hade fixat det när han var 5, jag fattar inte att det är mycket begärt. Men det är ju mitt problem, jag har frågat men jag får inget svar?

Men även om du säger att det är din känsla att han inte bryr sig så betyder det ju i grund och botten samma sak, att det han erbjuder inte duger. Visar han aldrig kärlek eller uppskattning? Eller gör han det? Fundera på hur det uttrycker sig i så fall.

Jag vill såklart vara neutral eftersom jag inte träffat eller känner någon av er men jag känner som sagt igen mig lite i dig. Ska jag läsa dina inlägg som en absolut sanning av allt som skett så framstår din sambo lite som en psykopat som kräver att du accepterar hans minsta nycker och ska sedan vara glad och tyst typ, och jag tror inte riktigt att det är så. Jag VET ju inte, men jag misstänker att mycket av det du säger här grundar sig i dina känslor då det inte känns speciellt nyanserat.

Du vill att han lägger sina känslor åt sidan ibland men gör du det? Fundera på det. Han säger förlåt för att han har sårat dig men han förstår inte varför, det låter ju ändå som att han ångrar sig, eller åtminstone inte hade det uppsåtet. Så att då kräva en förklaring kan vara svårt. Det är svårt att se varför man sårat någon när man inte kan förstå känslan själv, ni verkar vara på så olika nivåer.

Men ja vad är BRA med din sambo? Och nu menar jag inte era intressen eller så utan när det kommer till ömhet/kärleksförklaringar/sex/samtal - vilka är hans positiva sidor? Vore allt helt värdelöst så tror jag inte du kämpat så hårt för att hålla det vid liv.

 

[ppiller]

Och jag talar ur min erfarenhet av att vara den "känslokalla". Ju mer någon kräver att jag ska skriva si och så många sms per dag, att jag ska visa mer känslor osv ju mer kvävd blir jag. Till slut finns inte ens känslorna kvar, eftersom min partner blir någon som jagar mig och ju snabbare springer jag åt andra hållet.

Jag tror helt enkelt att TS och sambon är för olika i sina basala behov för att nånsin fungera ihop. Oavsett vem som gör mer eller minst "fel".

Jag jagar inte sms eller att visa känslor på det viset tror jag? Jag jagar en tvåvägs kommunikation när vi pratar.

 

[Roheryn]

Fast för mig så vill jag känna att han är kvar mentalt med mig i ett bråk, det är det största. Han tror att jag "bits" och är därför tyst. Om jag lär mig vad han tycker är "bits" så kan jag sluta och allt är frid och fröjd?
Vi har exakt samma behov i ditt nedre stycke, så det är inte problemet.

Han kanske är tyst för att det är hans sätt att hantera en konfliktsituation? Det kanske inte handlar om dig och ditt sätt att hantera konflikten, utan om att han faktiskt inte förmår (kan eller vill) hantera konflikter på "ditt" sätt? Om du slutar vara du och slutar hantera konflikten på ditt sätt, så kanske han FORTSÄTTER vara tyst? Jag tror kanske inte du skall förvänta dig att bara för att du slår knut på dig själv så kommer han att bli den du önskar - han kanske varken kan eller vill det?

 

[ppiller]

Åh, vad jag känner igen mig i detta! Jag har i mitt senaste förhållande också varit "den känslokalla", eller i alla fall den som inte visar känslorna så tydligt på ytan. Och precis som du skriver - ju mer min partner "krävde" (eller önskade) att jag skulle agera på ett visst sätt, höra av mig med vissa mellanrum etc., desto mer avståndstagande blev jag. Vi hade ett distansförhållande, och till slut kände jag att jag inte ens fick lov att vara glad och nöjd med mitt liv, för jag "borde" ju sakna min partner (underförstått: om jag älskade partner på riktigt) varje stund vi inte var tillsammans. Och jag är liksom till min natur mycket mer självständig än så, jag gör sådant som jag uppskattar och mår bra av och kan trivas väldigt bra i mitt eget sällskap, även om jag har en partner på distans.

@ppiller jag tror du behöver fundera mer på vad du vill ha i en partner, och mindre på hur nuvarande partner skall ändra på sig för att du skall bli nöjd. Du kanske ser vissa saker som "väldigt basic" i ett förhållande, men det gör inte han? Är du beredd att leva med att han är precis som han är just nu, eller vill du ha något annat? Om du vill ha något annat kanske du borde försöka hitta det någon annanstans?

Det sårar mig lite att jag är sån. Ironiskt.. Det kan jag definitivt sluta med, jag har inte det behovet och tror inte jag är så kontrollerande.

Jag tror ändå det är mer att när vi har bråk så vill jag få bekräftelse att mina känslor är (nästan) lika viktiga som hans. Det handlar inte om att jag vill förfölja honom, mer att jag vill veta var vi har varandra. Säger vi att vi har en helg fri och att allt är bra mellan oss, fine. Men lämna inte mitt i ett bråk?

 

[ppiller]

Han kanske är tyst för att det är hans sätt att hantera en konfliktsituation? Det kanske inte handlar om dig och ditt sätt att hantera konflikten, utan om att han faktiskt inte förmår (kan eller vill) hantera konflikter på "ditt" sätt? Om du slutar vara du och slutar hantera konflikten på ditt sätt, så kanske han FORTSÄTTER vara tyst? Jag tror kanske inte du skall förvänta dig att bara för att du slår knut på dig själv så kommer han att bli den du önskar - han kanske varken kan eller vill det?

Hur går man vidare då? Jag har varit tyst och låtit honom hantera det, men verkligen inget händer? Han behöver inte bli den jag önskar, men hur löser man en konflikt? Tiga ihjäl den?

Jag har frågat hur han vill lösa konflikter.

 

[ppiller]

Men även om du säger att det är din känsla att han inte bryr sig så betyder det ju i grund och botten samma sak, att det han erbjuder inte duger. Visar han aldrig kärlek eller uppskattning? Eller gör han det? Fundera på hur det uttrycker sig i så fall.

Jag vill såklart vara neutral eftersom jag inte träffat eller känner någon av er men jag känner som sagt igen mig lite i dig. Ska jag läsa dina inlägg som en absolut sanning av allt som skett så framstår din sambo lite som en psykopat som kräver att du accepterar hans minsta nycker och ska sedan vara glad och tyst typ, och jag tror inte riktigt att det är så. Jag VET ju inte, men jag misstänker att mycket av det du säger här grundar sig i dina känslor då det inte känns speciellt nyanserat.

Men ja vad är BRA med din sambo? Och nu menar jag inte era intressen eller så utan när det kommer till ömhet/kärleksförklaringar/sex/samtal - vilka är hans positiva sidor? Vore allt helt värdelöst så tror jag inte du kämpat så hårt för att hålla det vid liv.

Tack för dina bra frågor!
Jag menar inte att framställa honom som en psykopat!!Det bara blir att jag tar upp det dåliga och det hopar sig + att det ju är min upplevelse + att jag inte är jättebra på att få ner det i text. Mina inlägg är absolut inte en sanning, det är en del av min upplevelse och inget annat.

Jag tror att mycket är sånt som inte hörs men som händer ändå när man är tillsammans, och det bla är därför det skiter sig på distans. Vi har ett härligt flow tillsammans, vi är liksom glada och lyfter upp varandra i det dagliga livet (förutom i de här situationerna). Vi har det mysigt ihop, vi gillar varandras egenheter. Vi har ett bra sexliv/ömhet och pratar tex mycket om andras relationer, bla därför känner jag att det finns ju där i honom. Han tycker andra ska vara så utan att jag ens antytt det? Vi har det så jäkla bra ihop när det inte är bråk.

Du vill att han lägger sina känslor åt sidan ibland men gör du det? Fundera på det. Han säger förlåt för att han har sårat dig men han förstår inte varför, det låter ju ändå som att han ångrar sig, eller åtminstone inte hade det uppsåtet. Så att då kräva en förklaring kan vara svårt. Det är svårt att se varför man sårat någon när man inte kan förstå känslan själv, ni verkar vara på så olika nivåer.

Jag tycker det. Nästan varje bråk slutar med att jag inser att jag är on my own, och jag tröstar honom för han tycker jag varit dålig som berättat om mina känslor och önskat ett försök till att det inte ska hända igen (för han sa ju förlåt, men det är alltid samma enskilda grej).
Jag kan inte gråta när någon annan gråter, det bara tar stopp hos mig. Jag byter alltid fokus. Jag försöker lägga upp bråk så vi tar hans känslor separat och mina separat, så båda får tid och omtanke. Det är såklart inte så att jag planerar bråk, men jag försöker verkligen vara tydlig med att det här är känslan jag har. Vad har du för känsla?

Jag tror inte han har onda uppsåt, men man kan väl försöka bete sig "bättre" ändå? Jag har ändrat massvis i hur jag presenterar min känslor för honom, till det bättre (tycker han med).

 

[Exile]

Hur går man vidare då? Jag har varit tyst och låtit honom hantera det, men verkligen inget händer? Han behöver inte bli den jag önskar, men hur löser man en konflikt? Tiga ihjäl den?

Jag har frågat hur han vill lösa konflikter.

Från hans perspektiv då så blir ju problemet att det egentligen inte är en konflikt per se där du vill A och han vill B utan konflikten kommer från sin sida när du kräver något han inte förstår eller kan ge. Han provar be om förlåtelse för han vill inte göra dig ledsen men du accepterar det inte utan det bara trappar upp situationen. Den logiska handlingen blir då att göra inget och vänta tills stormen är över så att säga, för inget han kan göra fungerar ändå.

Att vara ett team handlar om kompromiss men det handlar också om acceptans för det allra mesta och här får du nog acceptera att han är så, finns det något du kan göra själv med dina känslor som kan mildra effekten? Som sagt fundera på vad ni har som är bra, försök tänka på det. Är det alldeles för mycket och du mår för dåligt får du nog tyvärr fundera på om det är en relation som passar dig och dina behov.

 

[Witcher]

-Han gör något
-Jag blir sårad men fattar inte alltid själv vad som hänt, jag kan behöva någon timme för att förstå.
-Jag säger att jag blev ledsen över ditten och datten.
-Han är tyst (*)
-Jag gråter över att jag känner att han inte tycker jag inte är värd hans energi, eller en kram eller en ursäkt
-Han säger förlåt
-Jag accepterar det inte, det är verkligen inte första gången. Jag vill ha ett "det var ett missförstånd, jag är ledsen att jag gjorde si och så och inte tänkte på dig där" eller liksom en lite mer förklaring. Han säger inte förlåt utan att jag är knäckt.
-Han tycker att jag aldrig accepterar hans små misstag
-Jag säger att ett misstag händer en gång, det här är ett mönster
-Han tycker jag gör en stor grej av det, berättar att det visst inte var så farligt
-Jag säger surt/ledset att jag är trött på att aldrig få stöttning, att han aldrig erkänner att hans misstag kan skada mig, att jag alltid är den som drar oss upp ur bråk
-Han tycker jag misshandlar honom pga hur sur jag är. Jag själv tycker jag är rimligt sur.

Kan du ge några exempel på små misstag han gör hela tiden ?