Relationstrassel

[ppiller]

Helt ärligt, ni verkar inte ha någon fungerande kommunikation alls. Jag förväntar mig inte att min särbo ska visa att det är jobbigt att vara ifrån varandra länge för jag vet att han inte tycker det är lätt eller roligt. Däremot fokuserar vi på lösningar, dvs hur vi ska kunna ses så mycket som möjligt eller iaf att kunna kommunicera under den tid någon är borta (det finns risk för att det inte ens finns möjlighet ens till email i värsta fall inom våra jobb). Att jobbet kommer först diskuterade vi direkt när vi blev ihop så det är inga konstigheter. Återigen, det var något vi pratade och kom överens om.

Det var det jag menade, ledsen att jag uttryckte det dåligt. Jag tänker att att vilja ha kommunikation är ett sätt att visa att man "vill ha" den andra. Man behöver inte gråta, men man kan visa intresse för att diskutera kommunikation, att ses etc.

 

[ppiller]

Jag vet bara det jag läser.

Min spontana känsla är att det är precis som du skriver- att ni inte kommunicerar. Att förväntningar finns men inte uppfylls eller ens kommuniceras ordentlig.

Vilka är hans förväntningar på dig? Hur vill han att du ska bete dig, säga, göra?
Hur stort behov har han av kommunikation? Tycker han att det funkar bra?

det är svårt att kommunicera om det är envägs.

Jag ska stötta honom till 100% i hans arbete, i det ingår att jag inte får säga att jag tycker det är jobbigt att ha flyttat till hans stad där jag inte har någon jag känner och att han inte är där/inte visar intresse i att träffa mig. Jag ska visa kärlek så fort han är sårad, även om det är sårad över att jag berättar hur han behandlar mig. Han kan känna sig hemsk och bli ledsen för det, då ska jag vara där och stötta. Han missar ibland jobbgrejer, då ska jag vara där och stötta (annars får jag en helvetesdag). Jag ska stötta i hans kollegerelationer, han ska tex kunna gå på aw bara sådär en kväll när vi sitter och myser utan att berätta det för mig innan. Jag ska stötta det, för han är osäker på sitt jobb.

Han har väl inte så stort behov av kommunikation så länge han inte har ett intresse av de. Oftast slösnackar vi över nätet på kvällarna samtidigt som vi spelar något dumt spel, det uppskattar vi båda. Kommunikationen från honom är oftast om honom själv, typ "vaknade just", "går in i dushen nu", "ska käka" etc.

Hur startar vi en kommunikation?

 

[Bison]

Alltså den där relation låter ju bajs ärligt talat.
Det har bara gått ett år och ni kan knappt prata med varandra?
Efter så kort tid ska det ju fortfarande spraka ordentligt IMO.
En relation ska vara enkel och ge mer än den tar. Tycker du verkligen att denna gör det?
Livet är för kort för tråkiga män

 

[vallhund]

Kan det vara så att han är tom, utan substans o behöver dig för att kunna spegla sig i o få bekräftelse på att han finns?

 

[ppiller]

Alltså den där relation låter ju bajs ärligt talat.
Det har bara gått ett år och ni kan knappt prata med varandra?
Efter så kort tid ska det ju fortfarande spraka ordentligt IMO.
En relation ska vara enkel och ge mer än den tar. Tycker du verkligen att denna gör det?
Livet är för kort för tråkiga män

Jag vet
Problemet är att det är precis allt jag vill ha när det inte är bråk. Vi har samma värderingar, vi har samma-ish intressen (de är olika men vi kan uppskatta bådas), vi vill samma saker i livet, vi har roligt med varandra, vi har allt det där jag vill ha. Plus det här jag skrivit om i tråden då..

Jag bara fattar inte hur vi kan få en kommunikation som ger resultat. Vi hittar nya metoder för att prata så ingen blir sårad (jag som kommer upp med dem såklart, har försökt få honom att bli bekväm och ta lite lead men nä), vi kommer överens om att göra si eller så. Jag gör allt jag kan för att ändra mitt formulerande och vad, när, hur jag säger. Jag har blivit mycket tydligare och jag tror mer objektiv i bråk, jag försöker att alltid tänka två gånger så jag inte agerar i affekt (herregud, jag är verkligen inte guds bästa barn heller). Jag försöker aktivt att inte ta över (det är svårt för mig när det varit tyst i 4 timmar och vi båda är ensamma tillsammans).

Jag vill ju ha det som när vi inte bråkar, jag vill att han ska planera för hur vi kan snacka eller ses eller hitta på saker i helgen. Såklart inte lägga allt på honom, men liksom 20% åtminstone? Frågar jag om han är intresserad av att göra något så säger han ja. Men att gå därifrån till handling händer inte.

 

[ppiller]

Kan det vara så att han är tom, utan substans o behöver dig för att kunna spegla sig i o få bekräftelse på att han finns?

Som jag ser det så är det mer att han har ett eget universum där han kan göra vad han vill och att allt ändå är centrerat runt honom. Lite "det som händer händer jag bryr mig inte". Men det är ju verkligen min uppfattning och inte en sanning.

Ju mer jag tänker på det du skrev desto mer fastnar det. Det är verkligen inte hela sanningen.. Han behöver inte mig och det vet jag. Jag behöver inte honom, men om vi ska vara tillsammans måste jag ha en kommunikation som går åt båda hållen. Där behöver jag honom.

 

[Bison]

Jag vet
Problemet är att det är precis allt jag vill ha när det inte är bråk. Vi har samma värderingar, vi har samma-ish intressen (de är olika men vi kan uppskatta bådas), vi vill samma saker i livet, vi har roligt med varandra, vi har allt det där jag vill ha. Plus det här jag skrivit om i tråden då..

Jag bara fattar inte hur vi kan få en kommunikation som ger resultat. Vi hittar nya metoder för att prata så ingen blir sårad (jag som kommer upp med dem såklart, har försökt få honom att bli bekväm och ta lite lead men nä), vi kommer överens om att göra si eller så. Jag gör allt jag kan för att ändra mitt formulerande och vad, när, hur jag säger. Jag har blivit mycket tydligare och jag tror mer objektiv i bråk, jag försöker att alltid tänka två gånger så jag inte agerar i affekt (herregud, jag är verkligen inte guds bästa barn heller). Jag försöker aktivt att inte ta över (det är svårt för mig när det varit tyst i 4 timmar och vi båda är ensamma tillsammans).

Jag vill ju ha det som när vi inte bråkar, jag vill att han ska planera för hur vi kan snacka eller ses eller hitta på saker i helgen. Såklart inte lägga allt på honom, men liksom 20% åtminstone? Frågar jag om han är intresserad av att göra något så säger han ja. Men att gå därifrån till handling händer inte.

Jag är så krass så jag anser att antingen är man kompatibla eller så är man det inte.
Det du beskriver här i tråden är ett starkt inte för mig.

Visst att det kan bli missförstånd och lite tjaffs ibland, det sker i alla relationer men på den där nivån och efter så kort tid.
Nej, bara nej.
Hade jag varit du hade jag gjort slut, jobbat på att bli trygg, självständig och oberoende.

 

[TinyWiny]

Vet du, jag tycker att du ska lämna honom. Han kommer aldrig bli den du behöver och vill ha. Hårda ord och inget du vill höra kanske men ärligt, ni har varit ihop ett år och det är en massa trassel och behov av parterapi.
Ibland kan känslorna spraka och man mår så bra när det är bra men är det så stora problem i övrigt och framförallt med kommunikationen och att han inte kan ge dig det du behöver och vill ha så hjälper inte starka känslor och att det är så bra då och då. Han kommer fortsätta såra dig till den dagen du går hur mycket du än försöker anpassa dig efter honom och hur många listor du än gör på vad du behöver och vill ha. Alla människor är inte kompatibla med varandra. Det innebär inte att det är fel på någon av parterna utan man passar helt enkelt inte ihop. Man kan inte ge varandra det som behövs för att alla ska må bra då och då är det bättre att gå åt varsitt håll.

 

[cirkus]

Jag hade aldrig orkat med den relationen. Jag tycker ni inte verkar kompatibla i behovet av bekräftelse och förmåga att bekräfta. Ingen verkar nöjd.
Du kan inte ändra på honom och han verkar inte kunna ändra sig själv.

 

[ppiller]

Jag är så krass så jag anser att antingen är man kompatibla eller så är man det inte.
Det du beskriver här i tråden är ett starkt inte för mig.

Visst att det kan bli missförstånd och lite tjaffs ibland, det sker i alla relationer men på den där nivån och efter så kort tid.
Nej, bara nej.
Hade jag varit du hade jag gjort slut, jobbat på att bli trygg, självständig och oberoende.

Vet du, jag tycker att du ska lämna honom. Han kommer aldrig bli den du behöver och vill ha. Hårda ord och inget du vill höra kanske men ärligt, ni har varit ihop ett år och det är en massa trassel och behov av parterapi.
Ibland kan känslorna spraka och man mår så bra när det är bra men är det så stora problem i övrigt och framförallt med kommunikationen och att han inte kan ge dig det du behöver och vill ha så hjälper inte starka känslor och att det är så bra då och då. Han kommer fortsätta såra dig till den dagen du går hur mycket du än försöker anpassa dig efter honom och hur många listor du än gör på vad du behöver och vill ha. Alla människor är inte kompatibla med varandra. Det innebär inte att det är fel på någon av parterna utan man passar helt enkelt inte ihop. Man kan inte ge varandra det som behövs för att alla ska må bra då och då är det bättre att gå åt varsitt håll.

Det gör så ont. Jag känner att jag lägger ner och vill lägga ner allt för att vi ska få en fungerande kommunikation.
Var går gränsen för att jag blir beroende? Jag känner att det vi har är så värt att kämpa för. Mina tidigare relationer har varit blekfisar i jämförelse med den här, vi har så mycket. Liksom, allt utom kommunikationen. Går det inte att jobba på? Mötas?

 

[ppiller]

Jag hade aldrig orkat med den relationen. Jag tycker ni inte verkar kompatibla i behovet av bekräftelse och förmåga att bekräfta. Ingen verkar nöjd.
Du kan inte ändra på honom och han verkar inte kunna ändra sig själv.

Jag har inte i mina tidigare relationer haft det här problemet, så jag är ovan. Har inte sett mig som någon som kräver extra mycket förut, varför nu?

Usch det här är skit. Jag känner typ: hur lär jag mig att vara tillfreds med att inte finnas i hans tankar och planer?

Jag vill inte att det ska ta slut. Fan fan fan

 

[Exile]

Tack för ditt svar!
Från mitt håll (även hans mamma sa det, hon är på hans sida) så är han mer sån att han inte tänker på det. Lite oblivious liksom. Han bara är sån och det är för mig att acceptera att han bara inte tänker på andra, jag ska respektera det tyckte han mamma. Jag tyckte att vi kanske kunde mötas någonstans, prata om det, men efter mycket om och men så upplever jag att bara jag ändras?

Jag tror vi har två problem,
1. Jag. Så jävla dålig på att tro på honom och ffa mig själv.
2. Han/oss. Jag vill verkligen ha en kommunikation i bråk!! Jag förstår inte hur vi ska komma dit? Ska jag sluta stötta honom (det kommer jag få skit för)? Vad ska jag göra för att få någon stöttning öht? Det gäller alltså inte mitt mående i synnerhet utan att kunna prata om vad vi känner och vad som hänt. Han är tyst tills jag frågar "vad tänker du?". Då svarar han, men bara på precis det, kanske säger han att jag hatar honom. Jag säger att jag är tyst för att jag är ledsen, och att jag inte hatar honom. Så är det tyst igen tills jag börjar prata..

Rådgivaren har samma historia (jag reagerar på utebliven kommunikation och inte att han är iväg) från båda oss. Jag känner inte att hon tar hans parti, hon bara lyssnar inte på det jag säger utan har bestämt sig för något annat.

På ett sätt har hans mamma rätt faktiskt, vi är olika. Jag har varit i en relation med en sådan man och det tog lång tid att komma till insikt med att det faktiskt inte var så att han inte brydde sig om mig utan han visade inte känslor på det sättet helt enkelt. Det betyder inte att han inte hade dem, bara att de inte ligger lika nära ytan så att säga.

Att du är lite mer av en känslomänniska och har ett större bekräftelsebehov är inget fel i sig men jag tror att du då måste fundera på om du måste hitta någon som är mer som dig och med samma behov, eller om du kan lära dig att acceptera läget.

Såklart kan man försöka kompromissa om vissa saker som att han kan höra av sig med ett meddelande eller nåt om han är borta länge, men det är svårt att kräva att han ska visa mer känslor då det liksom inte är naturligt. Jag vet exakt hur du känner när du säger att han inte bryr sig om dig och hur du mår, och jag gissar att du även sagt det till honom? Jag talar av erfarenhet då jag själv gjort samma. Tänker man efter är det egentligen ganska sårande att säga så, det är väldigt anklagande även om det inte är menat så.

Så ska det fungera måste du nog sänka dina förväntningar på vad som är rimligt, annars blir du en kravmaskin från hans sida och det kommer inte bli bra för någon av er i slutändan.

 

[cirkus]

Det gör så ont. Jag känner att jag lägger ner och vill lägga ner allt för att vi ska få en fungerande kommunikation.
Var går gränsen för att jag blir beroende? Jag känner att det vi har är så värt att kämpa för. Mina tidigare relationer har varit blekfisar i jämförelse med den här, vi har så mycket. Liksom, allt utom kommunikationen. Går det inte att jobba på? Mötas?

Tycker du inte att just kommunikationen/kompatibilitet är ett fundament för en relation? Det tycker jag. Har jag inte det fundamentet så har jag svårt att se vad som skulle trumfa det.

För övrigt så tycker jag att han verkar använda sig av en mindre mysiga härskartekniker som du beskriver i inlägg #20. Bara att säga "Du kanske hatar mig" är helt....galet. Vad vill han ha ut av det?

 

[ppiller]

På ett sätt har hans mamma rätt faktiskt, vi är olika. Jag har varit i en relation med en sådan man och det tog lång tid att komma till insikt med att det faktiskt inte var så att han inte brydde sig om mig utan han visade inte känslor på det sättet helt enkelt. Det betyder inte att han inte hade dem, bara att de inte ligger lika nära ytan så att säga.

Att du är lite mer av en känslomänniska och har ett större bekräftelsebehov är inget fel i sig men jag tror att du då måste fundera på om du måste hitta någon som är mer som dig och med samma behov, eller om du kan lära dig att acceptera läget.

Såklart kan man försöka kompromissa om vissa saker som att han kan höra av sig med ett meddelande eller nåt om han är borta länge, men det är svårt att kräva att han ska visa mer känslor då det liksom inte är naturligt. Jag vet exakt hur du känner när du säger att han inte bryr sig om dig och hur du mår, och jag gissar att du även sagt det till honom? Jag talar av erfarenhet då jag själv gjort samma. Tänker man efter är det egentligen ganska sårande att säga så, det är väldigt anklagande även om det inte är menat så.

Så ska det fungera måste du nog sänka dina förväntningar på vad som är rimligt, annars blir du en kravmaskin från hans sida och det kommer inte bli bra för någon av er i slutändan.

Såklart vi är olika, men vi måste ju båda jobba med att bli ett team som fungerar? Jag är den jag är och han är den han är. Jag är övertygad om att vi kan komma till ett mellanläge om vi båda vill, vi är inte såå långt ifrån. Det är så små ord som jag önskar, typ att han lägger sina känslor och fokuset på sig åt sidan ibland för att kunna prata neutralt. Gör han det kommer en käftsmäll på mig efteråt i hur hemsk jag är som vill ha fokus på mig och inte honom hela tiden, och allt som sades under fokuset på mig är borta.

Hur lär jag mig acceptera läget?

Jag har sagt att det känns som att han inte bryr sig, såklart. Att det är känslan hos mig och inte nödvändigtvis sanningen. Jag försöker vara noga med att säga att det är min upplevelse, för det är det ju. Han har frågat vad han kan göra för att det inte ska hända, och då har jag sagt saker. Typ prata snällt med mig, distansera dig inte, har du inget att säga så säg det och bara var nära.

Jag vill inte vara en jäkla kravmaskin, hur kommer jag ur det OCH fortsätter utveckla relationen till något bättre? Det känns som att om jag slutar be om respekt så existerar inte problemet.

För mig är det basic grejer, typ inte göra saker man vet sårar och visa ömhet när man gjort någon ledsen. Min bror hade fixat det när han var 5, jag fattar inte att det är mycket begärt. Men det är ju mitt problem, jag har frågat men jag får inget svar?

 

[tanten]

Tack för ditt svar!
Från mitt håll (även hans mamma sa det, hon är på hans sida) så är han mer sån att han inte tänker på det. Lite oblivious liksom. Han bara är sån och det är för mig att acceptera att han bara inte tänker på andra, jag ska respektera det tyckte han mamma. Jag tyckte att vi kanske kunde mötas någonstans, prata om det, men efter mycket om och men så upplever jag att bara jag ändras?

Jag tror vi har två problem,
1. Jag. Så jävla dålig på att tro på honom och ffa mig själv.
2. Han/oss. Jag vill verkligen ha en kommunikation i bråk!! Jag förstår inte hur vi ska komma dit? Ska jag sluta stötta honom (det kommer jag få skit för)? Vad ska jag göra för att få någon stöttning öht? Det gäller alltså inte mitt mående i synnerhet utan att kunna prata om vad vi känner och vad som hänt. Han är tyst tills jag frågar "vad tänker du?". Då svarar han, men bara på precis det, kanske säger han att jag hatar honom. Jag säger att jag är tyst för att jag är ledsen, och att jag inte hatar honom. Så är det tyst igen tills jag börjar prata..

Rådgivaren har samma historia (jag reagerar på utebliven kommunikation och inte att han är iväg) från båda oss. Jag känner inte att hon tar hans parti, hon bara lyssnar inte på det jag säger utan har bestämt sig för något annat.

Så himla många män har jag ju inte erfarenhet av men jag levde dock med ett dåligt kommunicerande exemplar i 20 år....

Om han har svårt att kommunicera så har han. Behöver du en psykiatrisk diagnos för att tro på det? Varför tror du inte på honom. Saknas tillit? Tror du att han ljuger?

Han kanske är oförmögen att stötta dig och då är det så. Du kan inte gjuta om honom i nån ny form. Åter - du har förväntningar på honom han inte uppfyller.

Ingen människa är komplett. Bara för att en person är fantastisk i många avseenden, betyder det inte att hen är det på alla sätt.

Mannen jag levde med saknar förmåga att sätta sig in i hur andra människor känner eller tänker. Hans bror har en diagnos. Han har det inte, men är sannolikt i samma spektrum.
Han är en många sätt fantastisk person men helt oförmögen att fatta vad hans handlande innebär för andra. För barnet elelr hans andra närstående.
Ställer man krav på att han ska sätta sig in i andras mående så föstår han verkligen inte något alls.
Han kan inte ändra sig. Bara tänka efter, men det hjälper inte i grunden.

 

[tanten]

För mig är det basic grejer, typ inte göra saker man vet sårar och visa ömhet när man gjort någon ledsen. Min bror hade fixat det när han var 5, jag fattar inte att det är mycket begärt. Men det är ju mitt problem, jag har frågat men jag får inget svar?

Du begär.

För mig kokar det ner til att du vill ändra honom istället för att acceptera den han är.
Är de så klokt att fotsätta vara ett par om förhållandet äter på dig på detta sätt?

 

[ppiller]

Tycker du inte att just kommunikationen/kompatibilitet är ett fundament för en relation? Det tycker jag. Har jag inte det fundamentet så har jag svårt att se vad som skulle trumfa det.

För övrigt så tycker jag att han verkar använda sig av en mindre mysiga härskartekniker som du beskriver i inlägg #20. Bara att säga "Du kanske hatar mig" är helt....galet. Vad vill han ha ut av det?

Jo du har rätt. Jag håller fast vid att kommunikationen är något man kan ändra, hur man är, värderingar och annat är svårare. Eller? Vet inte om jag håller fast..

Han känner sig trängd eftersom jag inte accepterar ett förlåt.
Förlåt för honom betyder att jag glömmer det som hänt.
Förlåt för mig betyder att man är ledsen att ha skadat den andre, och att man ska försöka att inte göra om det.
Jag använder mig också omedvetet av vissa härskartekniker (och jobbar med det jag känner till), men tänker att det är i desperation och inte en daglig företeelse.

 

[_Taggis_]

På ett sätt har hans mamma rätt faktiskt, vi är olika. Jag har varit i en relation med en sådan man och det tog lång tid att komma till insikt med att det faktiskt inte var så att han inte brydde sig om mig utan han visade inte känslor på det sättet helt enkelt. Det betyder inte att han inte hade dem, bara att de inte ligger lika nära ytan så att säga.

-----

Såklart kan man försöka kompromissa om vissa saker som att han kan höra av sig med ett meddelande eller nåt om han är borta länge, men det är svårt att kräva att han ska visa mer känslor då det liksom inte är naturligt.

Och jag talar ur min erfarenhet av att vara den "känslokalla". Ju mer någon kräver att jag ska skriva si och så många sms per dag, att jag ska visa mer känslor osv ju mer kvävd blir jag. Till slut finns inte ens känslorna kvar, eftersom min partner blir någon som jagar mig och ju snabbare springer jag åt andra hållet.

Jag tror helt enkelt att TS och sambon är för olika i sina basala behov för att nånsin fungera ihop. Oavsett vem som gör mer eller minst "fel".

 

[cirkus]

Såklart vi är olika, men vi måste ju båda jobba med att bli ett team som fungerar? Jag är den jag är och han är den han är. Jag är övertygad om att vi kan komma till ett mellanläge om vi båda vill, vi är inte såå långt ifrån. Det är så små ord som jag önskar, typ att han lägger sina känslor och fokuset på sig åt sidan ibland för att kunna prata neutralt. Gör han det kommer en käftsmäll på mig efteråt i hur hemsk jag är som vill ha fokus på mig och inte honom hela tiden, och allt som sades under fokuset på mig är borta.

Hur lär jag mig acceptera läget?

Jag har sagt att det känns som att han inte bryr sig, såklart. Att det är känslan hos mig och inte nödvändigtvis sanningen. Jag försöker vara noga med att säga att det är min upplevelse, för det är det ju. Han har frågat vad han kan göra för att det inte ska hända, och då har jag sagt saker. Typ prata snällt med mig, distansera dig inte, har du inget att säga så säg det och bara var nära.

Jag vill inte vara en jäkla kravmaskin, hur kommer jag ur det OCH fortsätter utveckla relationen till något bättre? Det känns som att om jag slutar be om respekt så existerar inte problemet.

För mig är det basic grejer, typ inte göra saker man vet sårar och visa ömhet när man gjort någon ledsen. Min bror hade fixat det när han var 5, jag fattar inte att det är mycket begärt. Men det är ju mitt problem, jag har frågat men jag får inget svar?

Första stycket - jag hade inte velat acceptera det. Nånsin.

Näst sista stycket - ett steg i normaliseringsvärlden, om du bara ändrar dig så exisisterar inte problemen...allvarligt talat - det är inte DU som är problemet i den här relationen.

 

[cirkus]

Jo du har rätt. Jag håller fast vid att kommunikationen är något man kan ändra, hur man är, värderingar och annat är svårare. Eller? Vet inte om jag håller fast..

Han känner sig trängd eftersom jag inte accepterar ett förlåt.
Förlåt för honom betyder att jag glömmer det som hänt.
Förlåt för mig betyder att man är ledsen att ha skadat den andre, och att man ska försöka att inte göra om det.
Jag använder mig också omedvetet av vissa härskartekniker (och jobbar med det jag känner till), men tänker att det är i desperation och inte en daglig företeelse.

Fast värderingar är inte bara något man kallt pratar om - det är ju något som genomsyrar allt till exempel kommunikation.