Relationen med mamma?

[mammasflicka]

Sv: Relationen med mamma?

För min del så ja, jag håller med. Dock förstår jag verkligen de båda som skrivit att de känner sig fria nu, när mamma är borta.

Jag tror att jag gett upp hoppet om att mamma ska ändra sig, jag vill lära mig att se hennes goda sidor (för de är många!) och inte påverkas av de dåliga sidorna. Mitt stora problem är väl just det- jag påverkas. Jag är sådan i allmänhet, blir lätt rädd och ledsen av kritik eller när jag känner mig oönskad. Jag blir lätt osäker och mitt humör påverkas mycket av vad andra tycker om mig, eller deras sinnesstämning. Det märks inte utåt, men jag känner det inom mig. De som inte känner mig väl skulle nog bara säga att jag är en så självständig och stark tjej- och fy vad det tar energi för mig att vara just självständig och stark.... Hade jag inte varit så envis hade jag nog bara gjort som mamma säger, hela tiden.
Tyvärr är inte mamma en av de som känner mig tillräckligt väl för att se mina svaga sidor, kanske därför som hon "går på" så. Hon tror att jag fixar det, jag är ju så stark. och tuff. Och envis.

Men pulkaskurk, hur gör du? Du säger att din mamma är en gnatkärring- hur ställer du dig till det? Blir du ledsen? Ändrar du på dig? Eller får hon gnata och så kör du ditt race? Blir det bråk då?

 

[Raja]

Sv: Relationen med mamma?

Jag kan inte prata om min och min mammas relation eftersom hon inte finns längre och det är länge sedan hon dog. MEN jag kan svara utifrån att jag är mamma.

Många här har vittnat om en riktigt dålig relation och en mamma som inte verkar vara särskilt snäll. Ändå kan jag känna igen mig som mamma och jag vet att jag många gånger uppfattas som en satkärring som lägger sig i allt och försöker styra och ställa. Men varför gör jag det?
Ja, ett svar på frågan är att jag är "gammal och erfaren". Jag försöker helt enkelt "hjälpa" att inte göra något som kan få negativa följder. Typ done that, been there - så gör inte så för det går åt helvete!
Detta uppfattas många gånger som mästrande och bestämmande men tanken bakom är att skydda mina älskade döttrar från svårigheter. Visst, de måste få lära sig av egna misstag men det är sååååå svårt att sluta vara förälder. Man vill ju så väl och önskar att inget ont händer.

En annan sak är att när det sedan händer svårigheter så är jag bra att ha. Och Gudarna ska veta att det hänt saker i deras liv som jag fått ta hand om som varit på gränsen till vad jag klarat av själv. Hjälpt dem ifrån destruktiva förhållanden, åkt till veterinären för avlivning av deras djur när de själv inte orkat o s v. Jag har fällt många tårar och haft många sömnlösa nätter för deras skull vilket i sig är fullt normalt när man är förälder. Men när jag då försöker få igång en diskussion inför något med att ställa frågor som;
- har du tänkt igenom det?
- har du tänkt på den här möjligheten?
- tror du det är så klokt, du kanske ska göra så här istället?
då lägger jag mig i, försöker bestämma, få min vilja igenom etc.

 

[mammasflicka]

Sv: Relationen med mamma?

Intressant inlägg!
Men min fråga år, om dina döttrar lugnt och sakligt upplyser dig om att JA, det har de tänkt igenom, JA, de har vridit och vänt på alla möjligheter, osv, och ändå väljer det som känns rätt för dem, accepterar du det då?

Får jag får känslan av att det finns vissa saker som bara SKA vara på ett visst sätt. Väljer man i dessa frågor "fel", så är det ett tecken på att man inte tänkt igenom det tillräckligt. Inte ett tecken på att man är av en annan åsikt än mamma.

 

[Badger]

Sv: Relationen med mamma?

Det måste ju rimligen bero på hur dumma saker man tänkte hitta på?

Varför måste hon acceptera, hon kan ju inte hindra, så länge hon slutar prata om det när "dumheten" är oåterkallelig.

 

[Raja]

Sv: Relationen med mamma?

Ja, vad ska jag göra? De är vuxna människor men det betyder inte att jag tycker det är bra vilket jag också talar om. Att inte hålla med och hävda sin egen ståndpunkt kan ofta uppfattas som att man kritiserar och gnäller och där tror jag ligger något hos dottern när man inte får mammas "godkännande".

 

[Raja]

Sv: Relationen med mamma?

En intressant aspekt! Hur var mammas egen uppväxt? Vad hade hon med sig in i föräldraskapet och hur har det på verkat hennes agerande med sin dotter?

Jag växte upp i ett alkoholisthem, kanske inte av värsta sorten för det förekom aldrig bråk, misshandel och annat. Men efter terapi har jag förstått hur mycket det har påverkat mig trots allt. Jag är storasyster och var den som tog på mig mycket ansvar, fick ordna och trixa med allting själv. Försökte alltid förekomma obehagligheter genom att planera och "bana väg" för allt. Kände mycket lite stöd och råd från mina föräldrar. Jag fick alltid höra att; det får du bestämma själv, gör som du vill...men minns hur jag längtade efter att de la sig i mitt liv och mina val. Deras "gör som du vill" uppfattade jag som att de inte var intresserade av mig. (svårt att förklara utan att bli långrandig).

Jag kan ju nu se hur detta har påverkat mig i mitt föräldraskap. Det stora ansvarstagandet har fortsatt, ordna och dona och försöka göra allt så himla bra. Visst säkert många gånger utan att kanske riktigt lyssnat på mina döttrar men det har inte varit för att få min vilja igenom utan för att skydda dem. Lagt mig i deras liv och leverne - ja, för jag vill inte att de ska känna som jag, att jag inte bryr mig. Jag bryr mig så in i helvete! Detta gör säkert att pendeln slår över på andra hållet. Jag ordnar FÖR mycket, jag lägger mig i FÖR mycket. Och visst känner jag mig ledsen när de säger stopp och back off men jag har svårt att släppa ansvaret som jag haft så länge jag minns.

Ja, detta är svårt!

 

[Badger]

Sv: Relationen med mamma?

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

 

[pulkaskurk]

Sv: Relationen med mamma?

Men pulkaskurk, hur gör du? Du säger att din mamma är en gnatkärring- hur ställer du dig till det? Blir du ledsen? Ändrar du på dig? Eller får hon gnata och så kör du ditt race? Blir det bråk då?

Det är klart att det är jobbigt och skitdrygt ibland.
Men det görs ju av en anledning, av kärlek till mig och att hon vill väl vilket jag varje gång får tala om för mig själv som ett mantra när jag tycker att hon känns som en finne i röven.
Så jag lyssnar på vad hon och pappa som är lika gnatig säger och sen bestämmer jag hur jag vill ha det.
Ibland lyssnar jag på dem, ibland gör jag tvärtemot och andra gånger blir det en mix av allt.
Men det blir ändå som jag vill i slutändan.
De bråkar inte över hur jag väljer att göra, men visst kan de sucka åt mig ibland när dem tycker att jag tar beslut som i deras ögon inte är riktigt kloka.
Men det är ju jag som får ta konsekvenserna av det hela så..
Men visst, om jag hade lyssnat lite mer på dem så hade jag fått lite mindre tråkiga konsekvenser....
Men lite måste man ju få lära sig själv den hårda vägen.

 

[Allavarlika]

Sv: Relationen med mamma?

Vi levde tætt på varandra min mamma och jag. Jag flyttade utomlands før att jobba. Hon støttade det, kom och hælsade på osv...

Jag træffade en man och hon børjade hålla sig undan. Jag blev ledsen, men hon nappade inte på mina førslag om att træffas, hitta på grejer osv... Jag flyttade in med pojkvænnen och tillslut orkade jag inte førsøka "jaga" min mamma mer. Saknade henne fortfarande med pratade endast om nødvændigheter. Tillslut fick jag ett bryt och frågade henne rakt ut om det var så att hon inte ville ha något med mig att gøra eller om hon saknade mig så mycket att det var såhær hon visade det.

Hon børjade gråta, jag likaså. Jag hade tydligen sagt att hon lade sig I mitt liv før mycket. Få ord jag inte kommer ihåg, men som etsade sig fast på hennes hjærna och som var orsaket till hennes beteende. Hon førstår inte min relation till min pojkvæn men hon accepterar den. Vi pratar inte så ofta, men nu ær hon glad nær vi hørs. Hon har møtt min pojkvæn och jag saknar henne fortfarande, men førstår att vi måste møtas på ett nytt sætt och det tar tid. Speciellt nær jag bor I Danmark och hon (o resten av min familj) I Sverige.

Det tog lång tid innan jag vågade konfrontera min mamma æven om jag mådde dåligt øver situationen I lång tid. Nu har vi vænt blad och det kænns jætte bra. Det ær en lættnad att inte få en klump I magen nær jag ser hennes namn på displayen. Att inte kænna avståndet nær vi ses osv... Jag tror att vi hittar tillbaka till varandra igen. Hon sa en så klok sak till mig en gång nær en kompis skulle flytta: Goda vænner kommer alltid tillbaka

 

[blommans]

Sv: Relationen med mamma?

KL

Min mamma är ok men min pappa är ungefär som du beskriver din mamma...

 

[Allavarlika]

Sv: Relationen med mamma?

Kan tillægga till mitt egna inlægg att jag också hade en depression under gymnasiet som hon hade en stor del i. Hon var vældigt stressad under den tiden och pressen lades øver på mig eftersom vi alltid gjorde allt ihop. Det var førsta gången vi fick ett stort avstånd till varandra. Hon avvisade att jag skulle till en psykolog och tyckte jag skulle klara det sjælv.

I ett års tid gick jag dær och lærde mig møta min mamma på ett sætt så hon inte kan komma åt mig. Det utvecklade vårt førhållande och vi kom tillbaka till och ha en superfin mor/dotter relation igen. Vi pratade dock aldrig om "krisen" førræn ett år sedan då jag tog det hela upp. Jag ville veta vad hon tænkte om det o så. Hon gick snabbt in i førsvar och jag førstod att det kanske inte var en så bra timing, men det var skønt før mig att førsøka.

Generellt har det alltså gått upp och ner. Jag førstår att det som mamma inte alltid ær lætt att hænga med nær barnen utvecklas och blir sjælvstændiga och jag har børjat acceptera min mamma som hon ær - liksom jag vill att hon ska acceptera mig som jag ær. Jag har inget ansvar øver hennes beteende eller tycke om det ær något hon reagerar konstigt på. Det ær inte mitt problem. Men jag njuter av alla det goda sidor hon har och dom ær många!

 

[mino]

Sv: Relationen med mamma?

Jag tror att det är oerhört viktigt att "barn" lär sig lita på sitt eget omdöme och får göra misstag. Jag känner en familj där det finns tydligt exempel på motsatsen, ibland känns de vuxna barnen nästan handlingsförlamade eftersom de är vana vid att föräldrarna tänker åt dem och styr upp allt från flyttar till julaftnar. Den osjälvständigheten har skapat personer med osäkert ekonomiskt omdöme, svag handlingskraft och begränsade resurser på alla plan (tex inga körkort). Jag ser inte att dessa barn har vunnit särskilt mycket på att föräldrarna lägger sig i och har åsikter, snarare tvärtom. Så är det något jag hoppas ge mina barn så är det fast mark under fötterna att våga och kunna ta egna beslut och ordna livet för egen maskin.

*KL*
Jag har en ganska svag relation till mina föräldrar för att vi har så olika värderingar. Jag upplever att de fokuserar på allt det praktiska till varje pris och att det ytliga och ordningssamma är mycket viktigare än hur man mår och vad man känner. Det enda recept jag känner till för att slippa föräldrarnas inblandning är att skapa en distans till dem och inte öppna upp för synpunkter och oombedda råd och påminnelser om ditten och datten.

 

[Raja]

Sv: Relationen med mamma?

?????????????????????????????????????????????

 

[Badger]

Sv: Relationen med mamma?

Skrev ett inlägg om att jag höll med om att man inte ska behöva sina föräldrars godkännande och gillande alla gånger utan kunna leva med att de har sin åsikt och göra som man vill ändå. Om argumenten inte övertygar så gör de helt enkelt inte det. De ska ju inte behöva vara oärliga.

Men jag tyckte det var en upprepning av vad jag skrev tidigare så jag tog bort det.

 

[morgaine]

Sv: Relationen med mamma?

Jag berättar allt för mamma, vi har jättebra kontakt. Men min mamma kan också vara lite för mycket Mamma ibland, tjatar om mina vanor, eller bara G goda råd om saker jag inte bett om råd i. Av typen "den kan gå sönder om... , såhär kan man städa istället, här borde du ha den saken istället för där".

Jag brukar bara säga till henne när hon gör så ungefär
-mamma jag är xx gammal, det är för sent att uppfostra mig.
-det är mitt hushåll, mormor bestämde inte över dig.
-mamma släpp mammarollen, jag är vuxen och vi skall vara som väninnor nu.

Dessa repliker brukar funka rätt bra om hon glömmer av sig. Då säger hon jaja och slutar. Berätta gärna för henne att du vill känna dig vuxen och inte uppfostras längre. Om du gjort det vid ett lugnt tillfälle räcker det säkert med en påminnelse om det blir aktuellt, så behöver ni inte bli osams.

 

[mammasflicka]

Sv: Relationen med mamma?

*kl*

Tack alla för att ni delar med er och ger råd. Det värmer! Jag klarar det bättre ibland, men det som gör mest ont nu är att det känns som att vi inte kan umgås på ett trevligt sätt: Antingen är hon stressad över något, vad som helst, och då är hon väldigt irriterad och fräsig, eller så bara pratar hon med mig i evigheter om vad hennes vänner, man eller styvbarn gör och inte gör (halvbra relationer, minst sagt), eller så påpekar hon saker. Som att jag inte kan torka min tvätt i hallen. Eller att jag borde dra från gardinerna lite så det ser lite trevligare ut i huset. Eller... ja, liknande grejer.
Jag känner mig helt enkelt ganska ointressant. När vi inte kan ha ett vanligt samtal, utan jag bara ska användas som slaskhink för henne evighetslånga pratande om vad andra gör och inte gör. Jag har hört samma gnäll i flera, flera år och är hjärtligt trött på det- det skulle vara så skönt att kunna prata om trevliga saker, någon gång :/


Hu, nu låter jag som en gnällkärring.

 

[Keb71]

Sv: Relationen med mamma?

Ber om ursäkt ifall jag läst tråden lite slarvigt, men vad händer om du säger ifrån/konfronterar henne?

När hon kommenterar hur du har det hemma, hur du borde ha det osv:
"Mamma, det här är mitt hem och jag trivs med det."
Om hon fortsätter "argumentera för sin stil och smak" - "törs du" säga att du tycker att det är respektlöst?
Att hon säkert inte kommenterat sådana saker hos sina vänner?

(Jag blir GALEN på folk som tror att det är OK att behandla sina närmaste PRECIS hur som helst och de ska svälja det bara för att man är släkt... )

Min mamma var PRECIS likadan i det fallet - varenda gång hon kom förbi hade hon åsikter och synpunkter om hur jag hade det.
Till slut sa jag ifrån på skarpen: "Om du inte kan komma hit utan att klaga och anmärka på hur jag har det hemma behöver du inte komma alls"

I mitt fall ledde det till precis det - hon dök aldrig mer upp...
(Som du förstår var vår relation inte bra i övrigt heller, men den tog så mycket mer än den gav mig att jag var tvungen att markera på NÅGOT sätt, annars hade jag blivit tokig)

Min mamma hade en kollega som hon retade sig något vansinnigt på och i princip VARENDA gång jag hade ärenden till hennes arbetsplats följde hon efter mig och spydde galla över denna person.
Jag förklarade vänligt men bestämt att jag förstod att det måste vara jättejobbigt att ha det som henne, men att jag tyckte att hon borde ta upp det med sin chef istället - jag kunde ju inte hjälpa henne att få det bättre.
Då blev hon ju också sur såklart...

Jag är säker på att du kommer att tycka att det är skitläskigt att säga ifrån innan du gjort det "på riktigt" för första gången, men jag kan nästan lova dig att det kommer att kännas SÅ mycket bättre efteråt!!!

Stå på dig!
/Keb

 

[pulkaskurk]

Sv: Relationen med mamma?

*kl*

Tack alla för att ni delar med er och ger råd. Det värmer! Jag klarar det bättre ibland, men det som gör mest ont nu är att det känns som att vi inte kan umgås på ett trevligt sätt: Antingen är hon stressad över något, vad som helst, och då är hon väldigt irriterad och fräsig, eller så bara pratar hon med mig i evigheter om vad hennes vänner, man eller styvbarn gör och inte gör (halvbra relationer, minst sagt), eller så påpekar hon saker. Som att jag inte kan torka min tvätt i hallen. Eller att jag borde dra från gardinerna lite så det ser lite trevligare ut i huset. Eller... ja, liknande grejer.
Jag känner mig helt enkelt ganska ointressant. När vi inte kan ha ett vanligt samtal, utan jag bara ska användas som slaskhink för henne evighetslånga pratande om vad andra gör och inte gör. Jag har hört samma gnäll i flera, flera år och är hjärtligt trött på det- det skulle vara så skönt att kunna prata om trevliga saker, någon gång :/


Hu, nu låter jag som en gnällkärring.

Fast kan du inte säga det då? Att du vill inte lyssna på det där, du vill prata om trevliga saker.

Du är ingen gnällkärring.

 

[mino]

Sv: Relationen med mamma?

(Jag blir GALEN på folk som tror att det är OK att behandla sina närmaste PRECIS hur som helst och de ska svälja det bara för att man är släkt... )

Jag håller helt med. Det mest underliga är när folk motiverar utskällningar och mobbningstendenser från föräldrarna med att "det gör hen för att hen älskar mig".

 

[Badger]

Sv: Relationen med mamma?

Finns det inga ämnen hon kan gå igång på eller vara intresserad av?

Mördarsniglar, gardinfärger, rosenodling, IKEAs service, pudeltrimning, skattenivåerna, EU-krisen.... lokala parknämndens placering av statyer? hon kanske bara inte riktigt kommer på ngt ämne och så har ni fastnat?