Rädda ryttare!

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

För mig är det inte bara en sak jag är rädd för. Trillar man av så är det lååååångt ner till marken. Det betyder att man kan slå sig jättemycket och det gör ONT. Jag har dock inte skadat mig allvarligt någon gång utan det har varit stukade fötter flera gånger, hjärnskakning tre gånger, spricka i ett ben i vänster hand, blåmärken och öm kropp. Vilket egentligen inte är mycket med tanke på alla gångerna jag trillat av.

Och att inte ha kontroll, tappar man kontrollen så vet man ju inte vad som händer!

Att hoppa över en övning för att man inte vågar leder ju inte till något, tycker jag. Då skulle jag ju hoppa över att rida helt! Nej, ett visst mått av tvång är nog det som funkar bäst för mig! Ja inte under pistolhot då alltså För mycket press är aldrig bra, räcker utmärkt med tjat tjat tjat. Och respekt! Jag är inte fjantig för att jag är rädd, jag ska inte "skärpa" mig eller behöva få höra " det är ju bara att..." eller "det är ju jättelätt..." osv. Det gör ju det hela värre! Som om jag inte mår tillräckligt dåligt som det är att vara rädd, att då få för höga krav och inte respekteras för min rädsla gör ju att det låser sig ordentligt. För at inte tala om hur kränkande det är att bli så nonchalant bemött.

Jag fixar det genom en viss press, tjat osv, men att tränga in mig i ett hörn går inte- vad det än gäller av mina rädslor.

 

[MinOdinn]

Sv: Rädda ryttare!

min ena häst, som plötsligt börjat sticka helt utan förvarning har gjort mig livrädd. Jag vågar faktiskt inte sitta upp längre. Jag är inte rädd för fallet, jag är rädd för att tappa kontrollen plus att faller jag av och slår i huvudet får jag förmodligen en hjärnblödning då min hjärna svullnat så många gånger pga mina 21 hjärnskakningar att blodkärlen är sköra.

Sist jag red honom stack han i full galopp på bilväg hemåt och skulle svängt mot hagen i nedförsbacke i full galopp om jag inte styrt honom mot stallet och man kan ju bara tänka sig hur det kunde slutat. Relativt trång passage mellan eltrådar, ganska brant backe med oerhört ojämnt underlag pga stora snöhögar och is. Hamnade i chocktillstånd och stod en halvtimme i stallet och vågade inte ens gå in till honom. Nu vågar jag som sagt inte sitta upp längre så mamma får rida honom tills vi tillkallat veterinär och tandläkare.

Våra andra hästar är det dock inga problem med, finns inget jag njuter av så mycket som att rida min Jökull.

 

[Monsterliter]

Sv: Rädda ryttare!

Hej!

Ett tips är boken Ridning och rädsla av Sven Forsström. För min del kändes det skönt att veta att det är OK att vara rädd, att man inte är ensam om detta. De flesta ryttare upplever rädsla vid något tillfälle - även elitryttare! Boken ger bra tips om hur man kan lära sig att hantera sin rädsla.

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Hua, låter som att du har fog till din rädsla!
Gör mig en tjänst och skaffa en riktigt bra ridhjälm!

Jobbigt när man inte vet varför hästen sticker, eller inte får någon förvarning. Då skulle inte jag gärna satt mig i den situationen heller förrän man vet.

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Såklart är det väldigt olika från person till person, men om ni tränar för någon, vad funkar bäst? Att tränaren pushar och kämpar med att ni ska våga, eller att den accepterar att ni helt enkelt inte vågar och låter er hoppa över övningen för att kanske ta det någon annan gång?
När jag var liten var jag ibland rädd när jag red, men det gick över ganska fort och jag kan inte riktigt komma ihåg vad som bäst hjälpte för att komma över rädslan.

Tror det är olika från person till person, och kanske från gång till gång.
Som tumregel tycker jag en tränare ska peppa och aldrig tvinga. Starkt pushande kan upplevas tvingande/övertalande.
Det värsta jag vet är att bli ifrågasatt gällande känslor eller t o m gällande intuition/intelligens när det gäller hästen jag sitter på. Och det som varit mest traumatiskt under hela mitt ridliv har varit om jag känt att "jag vill inte rida ut ensam på den här hästen, jag har sett hur den hållit på när vi ridit ut två stycken och enda sättet att få den gå har varit att hamna tillräckligt långt före med den andra." fått till svar: "neej, den där hästen är så snäll så!" och så slutade det med att jag kom hemskenande till gården med en stukad höftled som resultat.
(Tycker dock det är ännu värre med ens egna hästar, om jag känner att nej, det där känns inte konstruktivt -oavsett om det är för mig eller för hästen- och blir övertalad att göra det ändå, och det slutar med att man får "jobba igen" förtroendet igen.)

Som tränare bör man mao starkt akta sig för att "lura" elever till att nä, det där är ingen fara! (Underton- vad fånig du är!) och det är en sak att uppmuntra till att våga lite enklare saker, att fråga - klarar du av det där? Vill du prova idag? Och helt enkelt ha inställningen att det inte är något farligt men ändå respektera hur individen känner det.

 

[MinOdinn]

Sv: Rädda ryttare!

Hua, låter som att du har fog till din rädsla!
Gör mig en tjänst och skaffa en riktigt bra ridhjälm!

Jobbigt när man inte vet varför hästen sticker, eller inte får någon förvarning. Då skulle inte jag gärna satt mig i den situationen heller förrän man vet.

Köpte mig en mipshjälm.

Som sprack vid fall mot sten.

Nu håller jag mig på den säkra sidan tills vi fått ordning på hästen

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Min sambo är ett bra stöd för mej.
I början efter mina sladdbarn så förstod han inte varför jag var så rädd.
Försökte övertala mej att trava och tyckte att det gick för långsamt, men sen såg han att jag faktiskt var rädd och nu frågar han innan om jag vill trava lite, och säger jag nej så finner han sig i det. Frågar han inte, så kan jag faktiskt överraska genom att säga att nu travar vi till nästa backe.
Under tvång och tjat blir problemet större, men om jag själv får fundera och känna att detta är inte så farligt, då vågar jag.

Vi bytte ju ut min första häst mot en lugnare, men när jag väl fick hem honom var det tvärstopp. Vi kom till soptunnorna och sen vågade jag inte mer.
Sambon som bara ridit på hästarna nån enstaka gång i hagen men som hade vant sig vid att ta in och ut dem, provade att rida honom och tyckte att han var otroligt lugn mot den andre hästen.
Men jag vägrade att sätt mej på honom.
Så i 2-3 veckor red han på honom istället. Vi kom fram till att han var alldeles för bra för att säljas, så då blev sambon med häst!

Vi tog hem en d-ponny som var så lugn så man kunde sova på henne.
och senare en d-ponny till som bonusdottern hade på foder.
Jag var aldrig rädd då utan hade väl fullt upp att lära bonusdottern och hålla koll på henne.
Sambon tycker att det är roligt att trava och galoppera och hade väl lite svårt att förstå tjusningen med våra långa lugna turer i skritt
Han ligger alltid 100 meter framför mej när vi rider och då blir jag ju tvungen att trava ikapp och det är inga problem, utan när de ska trava ihop då tävlingsinstinkten vaknar och de inte vill stanna.

Men han finner sig i våra snigelpromenader och brukar låta hästarna få springa av sig efter ridturen på vår raksträcka. Ibland hoppar bonusdottern upp på min och de travar en stund ihop. Det hjälper väl kanske inte självförtroendet att 12-åringen som lärt sig rida hemma på en shettis vågar, men inte jag.
Då känner man sig som en tråkig matte när hästarna frustar och är glada.

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Det värsta jag vet är när det går dåligt, jag blir rädd eller om hon bara försöker driva med mig. Att sedan rida nästa gång känns så omotiverande, att misslyckas med ridningen gång på gång gör ju inte att jag VILL rida igen. Det känns så hemskt när det inte funkar och jag VET att det är mitt fel, jag som gör fel och alla andra hade fixat samma sak lätt. Men jag vet inte hur jag ska göra rätt! Jag FÖRSÖKER ju!!!! Sånna dagar infaller då och då och jag hatar dem! Jag vet inte hur många gånger som jag hängt över halsen och gråtit för att jag kan fixa vad det nu är jag måste fixa. Hon är så snäll och står då stilla och låter mig hänga där.

Men vad jag tänkte på i ditt inlägg är just det där med att fråga om man klarar av en viss sak eller om man vill göra den saken. Aldrig fråga! Då hade jag ju svarat nej jag fixar inte det och nej jag vill inte. Att säga att i dag ska vi göra det här är bättre för då känns det lättare att våga testa. Men mitt starka nej ska respekteras dock, om jag verkligen inte vågar.

För en massa år sedan med min första häst hoppade jag en del, han älskar det (än i dag) och vid ett tillfälle höjde min kompis hindret när jag hade ryggen emot på hästen, så när jag kom runt och skulle hoppa det la jag märke till att det var en hel del högre. Jag kunde inte tvärnita hästen så han hoppade. Givetvis kände han ju hur jag tvekade och rev hindret, snubblade till och jag var på väg att trilla av. Jag blev så fruktansvärd rädd och hoppade inte ett enda hinder på ett bra tag. Efter det har jag bara hoppat små bommar och minihinder.... Har inte haft häst att hoppa med och om jag inte kan styra Akima som det är nu vågar jag ju inte hoppa ett hinder även om jag längtar efter att göra det. Jag tittar på hinderna i ridhuset och känner att jag en dag måste testa Akima gillar att hoppa så små hinder skulle hon ju fixa lätt

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Vi är nog olika!
Är man bra på att "peppa sig själv" så kan jag ta det som "tja, varför inte?" när det är något som jag själv nog inte hade kommit att tänka på att prova ens.
Frågar man i nedlåtande stil så kan jag visserligen slå bakut pga tonen men då kan det också bli lite "jag ska minsann visa att jag kan!" (skulle dock förmodligen bytt tränare inom kort om en tränare använder nedlåtande/utmanande ton ).
Men däremot kanske man inte ska förvarna redan i början av passet utan först när det är dags. "Vill du prova galoppen nu?" t ex. Inte för lång betänketid!

 

[jaca]

Sv: Rädda ryttare!

*KL*

Som då 42-årig nybörjare var jag stentuff tills jag fick mig några skenturer och avåkningar som heter duga....sen hade jag full panik för; uteritter, galopp, ritter tillsammans med andra, ridning i nerförsbackar, när det blåser osv... Med andra ord för allt utom lugn ridhusridning!

Har bearbetat min skräck (att kalla det för rädsla i mitt fall är stark underdrift) för ridning på olika vis och kommit hit där jag är idag som 50+;are. Idag vågar jag rida ut och njuta av det, galoppera här och där (läs uppfartsbackar och ridhus) och är sällan rädd. Mina väg till målet har varit enligt följande, kanske något som kan hjälpa någon här?

*MBT-terapi. I korta drag lärde hon mig att erkänna rädslan och istället för att distrahera när jag blev rädd fick jag känna efter hur det kändes att vara rädd. Vad händer i kroppen? Var sitter rädslan osv. Pirrar det i magen, slutar jag andas osv? Med tiden insåg jag att jag både kunde känna rädsla och tänka samtidigt (trots bankande hjärta). Att släppa fram tanken gjorde att jag kunde börja tänka problemlösning istället för att vara helt blockerad de gånger det hände nåt när jag red.

*One rein stop. Lärde dåvarande hästen att stanna med hjälp av denna nödbroms i alla lägen. Tränade varje dag i olika gångarter under ordnade former. Till slut stannade hästen bara jag tog tag i ena tygeln och tänkte dra.

*Bytte häst. Trots all träning var min häst fortvarande för nervig för mig. Köpt mig en trygg men framåt häst som sällan blir spänd. Helt trafiksäker, relativt lydig osv. Han är sådan att även om jag stressar upp mig är han fortv. lugn för allt,( utom vilda djur tyvärr).

*Kliva av och gå! Känner jag en dag för mycket fjärilar i magen innan ridning så bestämmer jag mig för att idag ska här motioneras! "Klär" på hästen all utrustning men går brevid. Första gångerna gick jag jättelånga rundor men numera brukar det bli 50 meter och sen så är alla fjärilarna från magen borta och jag VILL rida. Ser ju att han går där lungt brevid mig och undrar efter en stunds gående varför jag inte rider. Blir jag mot förmodan rädd för något under ritten så kliver jag av och går igen. Medan jag går där känner jag efter hur allt känns och sedan så går det en liten stund och så är jag uppe igen!

*Rider regelbundet. Avbrott gör att jag blir osäker igen. Hanterar ibland hästen två gånger per dag, en promenad och en ridtur. Ju mer jag är med hästen ju lugnare blir jag.

*I början red jag ut på vägen och red sedan där fram och tillbaka med promenerande eller ridande sällskap. Eftersom så ökade jag på metrarna bortåt. Gjorde likadant sedan ensam och då på samma vägar jag ridit med sällskap så både hästen och jag kände igen oss överallt.

Det här har varit min väg och idag är jag glad att jag kämpade och övervann
rädslan för ridning och hästar ger så otroligt mycket.

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Några frågor till dig som jag fick när jag läste ditt inlägg :

* vad är MBT-terapi? Jag tror mig ha koll på KBT-terapi, men har inte hört talas om MBT, Mental Beteende Terapi? *gissar hejvilt *
Hur menar du med att släppa fram tankarna och på så sätt kunna lösa problem? Då tänker man ju på att man är rädd och blir rädd ännu mer?

* vad är one rein stop? Låter western likt! Nödbroms- JA tack!!!
Det saknar jag när jag rider. På en cykel finns ju både fot- och handbroms, men på hästar finns...ingen?! Hade ju inte varit helt fel om hästen kunde stanna när jag TÄNKER tanken bara.

kl

Jag red i dag! Och det gick bra! Jättekul var det och pålla var faktiskt som hon brukar vara, innan hon fick för sig att bara trava konstant Vad jag eller hon gjorde annorlunda i dag vet jag inte ens, jag tyckte att jag gjorde som jag brukar, men det gjorde jag kanske inte?

Vi hoppade inte över några pallar i dag. Talade om för henne att det vill jag minsann inte veta av. Hon lyssnade så snällt så!

I förrgår när jag red ut med en annan så tyckte hon fortfarande att trava ska vi göra och hon är jättestark när hon gör så. Den andra hästen fick trava ikapp henne med jämna mellanrum.... Akima är nog den snabbaste hästen i skritt Minsta lilla jag släppte så satte hon av i trav. Men i dag var hon inte alls så svår att hålla, även om hon gärna travade i väg. Och hon försökte dra i väg två gånger, men förstod ganska snart att matte inte alls tänker släppa tyglarna ALLS och det är lika bra att lägga energin på annat! Just då kände jag dock att OM hon verkligen drar i väg har jag ingenting att sätta emot, hon får betydligt mer kraft när hon gör så, och det är faktiskt väldigt obehagligt. Som tur är inträffade det bara två gånger i dag!

 

[Cizma]

Sv: Rädda ryttare!

Å min vän ( å låtsassyster). du är inte ensam... Jag är också rädd... varje gång...och har en väldans många "Tänk Om" i skallen.... sen blir ju inte saken bättre av att det just nu vart omöjligt att rida på ca 8 veckor... Skulle vart iväg idag, men, tänk, då fick jag helt plötsligt massa andra "måsten"... det är så tufft att komma sig tbx i sadeln.... huvva...

 

[Nyrelski]

Sv: Rädda ryttare!

Tack för svar!
Såklart försöker jag alltid att ta eleverna på allvar om de är rädda, men jag tror det beror lite på också, om eleven sitter på en häst jag vet garanterat är snäll kan jag pusha lite mer och ofta går det bra då.

Men det värsta som kan hända är ju att man får någon till att göra mer än den vågar också händer något, då kan det ta lång tid innan man hittar förtroendet igen. Precis som med hästar
Har hänt ett par gånger när jag har trott att det ska gå bättre än det har gjort, då känner man sig inte bra och väldigt skyldig som tränare

 

[Nyrelski]

Sv: Rädda ryttare!

Att hoppa över en övning för att man inte vågar leder ju inte till något, tycker jag. Då skulle jag ju hoppa över att rida helt! Nej, ett visst mått av tvång är nog det som funkar bäst för mig!

Det är så jag också tänker lite, att eleverna är ju ändå där för att de faktiskt vill rida, om man får de då att göra övningarna och kanske hoppa de där hindren de är lite nervösa för, eller liknande. Så måste det ju kännas väldigt bra efter ändå.
På hoppningen brukar jag göra övningen först väldigt låg till de som inte riktigt vågar. Ibland slutar det med att de ändå hoppar samma höjd som de andra av bara farten

Men som sagt det är nog viktigt att man kan lita på tränaren om den säger att man kommer att klara det, händer det något om man är på gränsen till vad man vågar så blir det ju flera steg tillbaka sen igen.
Jaja, svammel igen, men ni har hjälpt mig med era svar så tack!

 

[orcide]

Sv: Rädda ryttare!

Jag måste oxå passa i den här tråden .
Efter en olycka 06 då jag bröt ryggen på två ställen .
Jag fall av min häst baklänges , jag redbarbacka.
Efter den händelsen har jag blivit fegare o fegare ,,,det blir värre o värre faktiskt .
Inte logiskt alls.
Jag har köpt mej en ny häst då min gamla nu är död.
Jag har flera hästar på gården som jag tar hand om dagligen så det sitter inte i hanteringen även om jag fegar ibland där med.

Hästen jag har nu är en gammal herre på 18 år som gått handikapps ridning o tom är riden hela western pass utan sadel o träns .
Det hjälper inte!
Jag blir skitnojig bara han spänner rumpan o får för mej allt möjligt , känner hur paniken kommer krypandes.
Nu har jag bara dottern att rida med om hon har oxå varit med om att hennes förra häst gick omkull gång på gång med henne på ryggen .
Vi är alltså två räddharar o ingen av oss kommer i gång med ridningen
Har flera egna hästar o en unghingst o dom bara står ..

 

[Barret]

Sv: Rädda ryttare!

Efter min förra häst, där en ridtur där han bar stuckit en gång under hela turen sågs som en stor framgång, så har blivit väldigt rädd av mig. Trots att jag i nuläget, åtta år senare, har en häst som jag vet är väldigt trygg och i princip aldrig skulle sticka och som jag mentalt litar på till 100% så är jag fortfarande nervös/kroppen håller inte med om tilliten. Mina tränare brukade stå och säga åt mig: "Det går inte så fort som du tror" eftersom jag, nervös som jag var, nästan alltid hade nuvarande hästen i undertempo då jag tyckte han sprang för snabbt...

Det tog år för mig att få till en bra sits och känna mig trygg i sadeln. Tyvärr tog det inte ens 7 mån med min förra häst så var allt det hårda arbetet förgäves. Jag har fått börja om från scratch med min nuvarande. Och ännu, 8 år sen jag skaffade min nuvarande, har jag inte hittat tillbaka helt till den jag var i ridningen innan min förra häst.

Vi ska göra ett nytt försök med tränare nu i vår hade jag tänkt. Så vi får se hur det går. Som det är just nu är min sits under all kritik och jag har ramlat tillbaka i gamla, tunga hjulspår.

 

[orcide]

Sv: Rädda ryttare!

En one rein stop är just en nödbroms man tränar in i hästen .
Förenklat så tar man en tygel o drar hästens nos till ens fot .
Då kan inte hästen rusa framåt .Den går runt i cirklar .
MEN den kan inte användas i höga hastigheter då går hästen omkull.

 

[jaca]

Sv: Rädda ryttare!

Oj, det heter givetvis KBT och inget annat.

Tesen är att man inte blir mindre rädd av att förtränga rädslan genom distraktion , att förtränga rädslan är som att fly den och till slut kan man få panik. Man ska tvärtom släppa fram rädslan upp till medvetandet, känna efter hur den känns, försöka se sig själv och sina reaktioner utifrån med nyfikenhet. När jag gjorde så, mötte rädslan öga mot öga så på något konstigt vis försvann den inte men jag kunde börja tänka OCH vara jätterädd samtidigt. Mig hjälpte detta mycket då jag tidigare blockerade mig när jag blev rädd. Numera så kan jag tänka på lösningar samtidigt som hjärtat bankar. Svårt att förklara kanske då jag gick 10 ggr för 3 år sen men resultatet är bestående.
Jag sökte för ridrädsla men eftersom det var svårt att ta med hästen till kliniken så fick jag träna på en råtta då jag också har råttfobi. Det visade sig att jag alltid hanterat all sorts rädsla likadant, genom att stänga av känslorna och göra sakerna ändå=fly från rädslan, till slut gick det inte. Rädslan kom ikapp och då med en större styrka än tidigare och att förtränga den gick inte längre. Hoppas du förstår något av vad jag försöker få fram, svårt verkligen att förklara.

One rein stop behöver man nog bli visad ordentligt en gång eller så googla och läs. Om hästen inte är tränad på detta kan den gå omkull men tränar man mycket och ofta så reagerar hästen innan man hunnit "dra runt" den, räcker att man påbörjar liksom. Äh...ursäkta mina usla förklaringar men som sagt googla, det finns rätt mycket att läsa om det.

 

[jaca]

Sv: Rädda ryttare!

En one rein stop är just en nödbroms man tränar in i hästen .
Förenklat så tar man en tygel o drar hästens nos till ens fot .
Då kan inte hästen rusa framåt .Den går runt i cirklar .
MEN den kan inte användas i höga hastigheter då går hästen omkull.

Det är rätt att en otränad häst kan gå omkull men tränar man regelbundet så är inte risken för detta så stor. Jag tränade i alla gångarter, inkl galopp, och hästen klarade detta galant. Gick runt i cirklar gick han bara ibörjan sen så visste han att detta betyder stopp och inget annat. Min nuvarande förstår det också efter kort träning fastän det är ännu ingen reflex för honom att stanna.

 

[jaca]

Sv: Rädda ryttare!

Tillägg till KBT förklaringarna, meningen är alltså inte att man ska sluta vara rädd meningen är att man ska kunna hantera olika saker fastän man är rädd. Med tiden blir ju dock rädslan automatiskt mindre då man ser att man klarar av saker bättre.