Rädda ryttare!

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Bra! Jag längtar alltid efter nästa ridtur, men med all snö så har det blivit ett uppehåll som satt igång hjärnspökena istället
Nu hade jag bestämt att rida i helgen när sambon är ledig för att köra in nya westernsadeln och se hur den sitter, men vad händer då? Jo, hästen har tappat en sko och hovis kommer på måndag! Så typiskt!

Nu hoppas vi på att han kommer innan helgen istället, men när man bor såhär i bushen så vet man ju aldrig.

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Ja, jag borde nog ha en mindre lättpåverkad häst *egentligen* men jag älskar min lille pålle och vi undviker att ta vatten över huvudet så det brukar gå bra!
Det är väl mer det där att man tycker att man borde kunna göra så mycket mer, och hade förmodligen gjort det också om det inte vore för mina hjärnspöken.
Galopp-träning (alltså träna på att fatta galopp) har t ex både jag och hästen hjärnspöken om så det krävs ganska mycket mental förberedelse från min sida om det ska kännas som någon idé. Och vi har jobbat mycket förberedande för hästens skull för att det iaf ska bli enklare för honom att förstå vad jag vill och enklare att greja det fysiskt. Inför en så "basic" sak som en skritt-uteritt krävs det rätt mycket mental förberedelse och helst bra omständigheter (fint väder, inte is eller väldigt djup snö, inte en massa trafik osv).
Hade jag haft en häst som hade mindre hjärnspöken själv/mindre stress, då hade det nog varit lättare för då kan man liksom stödja sig på hästen och få trygghet därifrån. Men jag vill ju kunna vara en trygghet för min häst..

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Ja, tänk om man kunde få ha ett 30 minuters snack med sin häst. Där man kan förklara vad man vill att den ska göra och den kan få berätta hur den tänker.
Då hade man ju haft en bra utgångspunkt

Det jag märker när jag har osäkerhetsperioder är att man har mycket att skylla på: mensvärk, huvudvärk, för kallt, för blåsigt, för varmt osv osv.
Och när man har säkra perioder så rider man i ur och skur

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Ja, jag borde nog ha en mindre lättpåverkad häst *egentligen* men jag älskar min lille pålle och vi undviker att ta vatten över huvudet så det brukar gå bra!
Det är väl mer det där att man tycker att man borde kunna göra så mycket mer, och hade förmodligen gjort det också om det inte vore för mina hjärnspöken.
Galopp-träning (alltså träna på att fatta galopp) har t ex både jag och hästen hjärnspöken om så det krävs ganska mycket mental förberedelse från min sida om det ska kännas som någon idé. Och vi har jobbat mycket förberedande för hästens skull för att det iaf ska bli enklare för honom att förstå vad jag vill och enklare att greja det fysiskt. Inför en så "basic" sak som en skritt-uteritt krävs det rätt mycket mental förberedelse och helst bra omständigheter (fint väder, inte is eller väldigt djup snö, inte en massa trafik osv).
Hade jag haft en häst som hade mindre hjärnspöken själv/mindre stress, då hade det nog varit lättare för då kan man liksom stödja sig på hästen och få trygghet därifrån. Men jag vill ju kunna vara en trygghet för min häst..

Min häst är trygg i grunden. Det är bara det att hon är lite stressad i ridhuset, jag tror hon förknippar det med att få trava? Det gör vi inte alls på samma sätt ute eftersom vi inte kommit riktigt så långt ute. Eller, rättare sagt, jag har inte kommit så långt med mig själv att jag vågar det i mer än korta korta sträcker och på vissa ställen.

I övrigt är hon inte alls skrämmande på några vis. Hon är trafiksäker till 100%, bryr sig inte om något, kan studsa till och se spöken i skogen, men har väl hänt 3-4 gånger på ett 1 år och då är det verkligen varianten att studsa till, inget hispande omkring här inte liksom Ute är hon numer lugn och sansad, i början var hon superstressad i skogen, minns första gången jag tänkte rida i skogen och visste att hon skulle vara lugn i skogen. Insåg dock snart när framdelen på hästen lättade från marken att detta var inte den hästen som jag var van vid...... Hon försökte rusa i väg, skuttade och slog dövörat till helt. Personen som höll henne släppte henne i förskräckelse och jag själv funderade på vilket som var bäst; att hoppa av själv och slå skallen i stengärdet eller trilla av och slå skallen i stengärdet... Jag hoppade av, ganska omgående när hon stod stilla en microsekund! Därefter blev varje pass på ridbanan hela tiden. Jag avslutade alltid med att rida ut en bit på vägen, lite längre för varje gång så vi vande oss själva på så sätt vid träd

Sådan är hon alltså inte nu, trygg och säker ute. Ja inne också egentligen, bara det att hon gärna springer på och inte riktigt lyssnar. Nu gör jag också mycket fel och dubbla signaler säkert, men hon ger mig inget gratis där. Vi föredrar nog båda två att rida ut i skogen, längs vägen och spana på allt som händer runt om oss, än att rida i ridhuset och traggla på olika dressyriga ridövningar! Men nu är det ju så att man lär sig inte direkt att rida ute i skogen med bara skogstrollen som glor på en, så det här med ridhuset får vi ta ändå! Nu har det dock varit tryggt med ridhuset nu när hon bara vill trava!

Jag litar på henne, men i ridhuset litar jag nog lite för mycket på att hon ska ordna upp saker- hjälpa mig göra rätt. Och det vill nog inte hon göra

 

[lillbollen]

Sv: Rädda ryttare!

Jomen visst är det så, att ett uppehåll gör spökena värre? Och sen när man väl börjat stirra upp sig så skyller man på massa underliga faktorer så att man inte kan rida... Så knäppt egentligen...

Idag galopperade vi ett varv på volten och jag överlevde.

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Jo stress i kombination med att ha småbarn gör nog mig till den ryttaren jag är också... Men ajg har bestämt mig för att sluta vara sån!

Igår red jag igen. Min stackars häst fick kämpa i den djupa snön som dessutom var riktigt hård och jobbig att gå i. Jag sjöng imse vimse spindel för honom...fast mest för mig tror jag. Det gjorde mig lugn. Han var så duktig!!!

Nu längtar jag till nästa gång jag ska rida.

Hästar,stallet och ridning är min fridlysta zon i mitt liv. Ingen stress är tillåtet där från min sida. Ett stort Aja Baja! Om jag stressar där så stressar jag ju överallt i mitt liv plötsligt och det är jag inte förtjänt av. Hästar och ridningen tappar då sin glädje och livet med häst blir bara jobbigt.

Bra att ni fick jobba lite i går. Din häst är väl alltid duktig, är han inte? Men det var ju du också, beröm dig själv!

Jag red i går. Det gick....vilt til, kan man väl säga! Eller vad sägs om en häst som bara ville trava så jag lät henne trava jättemycket för att se ifall hon blev trött och lugnare. ja, det blev hon, rätt andfådd dessutom och efter mycket om och män så skrittade hon luuugn runt och lyssnade på mig. Det var efter mycket travande, även när hon inte ville trava! Mycket volter, rida runt hinder, gå långsamt och trava låååångsamt osv. Och jag babblade hela tiden med henne " Är du beredd nu? Kolla nu vart du går, det står ett hinder här och du ska in där!" eller " Jag vet, jag vill också hoppa över dem, men vi får vänta med sånt tills vi är på samma planet!! eller "Åh, kolla koner, de kan vi rida runt i en 8! Ja 7 or går också bra faktiskt"

Jag täkte på hur jag satt, på att inte tappa balansen för då tar hon tillfället i akt och ökar farten likt en Elitloppsvinnare!

Vi hade dock inte samma åsikter om vilka håll vi skulle på. Tog jag och ville åt höger och försökte svänga henne dit med tygeln så gick hon åt vänster med kroppen och huvudet vänt åt höger. "nääääää matte, inte en chans att du bestämmer här!!" Samma sak tvärtom, därför blev det en konstig situation vid pallen. Jag drog huvudet åt höger och hon drog kroppen åt vänster och jag sa flera gånger " där är en pall " och hon glodde bara på mig med det enda ögat jag såg. Plötslig insåg hon att " SHIT!!! DÄR ÄR EN PALL??!!" och stannade till, hann glo på den under den där sekunden och HOPPADE rakt över den!! HÖÖÖGT över! Jag hann tänka att nu jävlar trillar jag av! Men se, det gjorde jag minsann inte. Tjöt till, DET gjorde jag! Men vi landade en evighet senare välbehållna och lilla hästen vände öronen åt mig och undrade vad jag tjöt för, det var bara ett liiiiiitet skutt över en liiiiiten pall liksom, Matte Mespropp! Och jag kunde äntligen andas igen och få hjärtat att sluta slå så fort och kroppen att sluta darra, och fnissade lite åt det sedan istället. Var ju rätt kul faktiskt! Till och med riktigt kul. Visst kunde hon krossa pallen och skada sig på bitarna, men nu gjorde hon ju inte det.

Jag red i dag också, red ut med några andra och det gick jättebra, var lite väl på men jippi, ingen ansats til latt trava!!!! Jätteduktig och det var underbart .

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Det kanske är så att du tappade självförtroendet gällande att kunna lösa "problemet"?
När du "misslyckades". Och då är det ju egentligen rätt logiskt att man undviker det tills man hittar en lösning man kan känna sig trygg med?

Angående ridhuset kanske det också kan bero på kraven? Att hästen upplever det jobbigare och mer krävande och därför yrsar upp sig mer?
Min kuse blir bra mycket mindre koncentrerad och "sprättig", typ nerverna utanpå, om han fått träningsvärk från dagen innan eller tycker att man varit orättvis/har haft för höga krav. Så det blir att tänka lite less is more - korta pass och sätta upp ett mål för dagen och sitta av så snart man uppnått det målet (eh, ja kanske inte efter 2 minuter, men då har man nog satt ett för lätt mål..) och göra något enkelt och nöja sig för dagen om det börjar bli för ekelspårigt och som att man inte kommer någon vart.
Vissa pass är rena pepp-pass, man tänker ut några övningar som är rimliga att klara, gör dom och berömmer sig själv och pålle jättemycket och sitter sen av, efter kanske 10 minuter. Kanon för att motivera hästen!

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Det kanske är så att du tappade självförtroendet gällande att kunna lösa "problemet"?
När du "misslyckades". Och då är det ju egentligen rätt logiskt att man undviker det tills man hittar en lösning man kan känna sig trygg med?

Angående ridhuset kanske det också kan bero på kraven? Att hästen upplever det jobbigare och mer krävande och därför yrsar upp sig mer?
Min kuse blir bra mycket mindre koncentrerad och "sprättig", typ nerverna utanpå, om han fått träningsvärk från dagen innan eller tycker att man varit orättvis/har haft för höga krav. Så det blir att tänka lite less is more - korta pass och sätta upp ett mål för dagen och sitta av så snart man uppnått det målet (eh, ja kanske inte efter 2 minuter, men då har man nog satt ett för lätt mål..) och göra något enkelt och nöja sig för dagen om det börjar bli för ekelspårigt och som att man inte kommer någon vart.
Vissa pass är rena pepp-pass, man tänker ut några övningar som är rimliga att klara, gör dom och berömmer sig själv och pålle jättemycket och sitter sen av, efter kanske 10 minuter. Kanon för att motivera hästen!

Hur menar du med problem och misslyckades och det där du skrev överst? Är inte alltid så allert i hjärnan så jag hängde inte med riktigt

Jag har funderat på kraven i ridhuset, men kan bara delvis hålla med. När vi enbart skrittade i ridhuset så gick det luuugnt till. Men från den dagen vi började trava lite så har hon varit mer stressad. men det är först nu på senare tid som hon faktiskt bara vill trava. Trav har den förmågan på henne har jag märkt. Jag kräver ju inte speciellt mycket av henne, skrittar vanligtivs mycket och helt sonika lallar runt lite också. Jag har tex skrittat runt och testat enkla övningar för att kolla "styrförmågan", tränat skritt-hallt-skritt-hallt osv osv. Men så fort trav kommer in blir det så här. Och trava måste man ju tycker jag. ÄVen om skritt ännu är den bästa gångarten, enligt mig

Men visst, hon vill gärna springa, tycker om att springa och ridningen har ju tidigare inte varit springa utan bara gå, överskottsenergi och en vilja att röra på sig, tror jag. Det blir ju inte så många galopper i hagen på den här årstiden

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Min pålle blir mer stressad av saker som är jobbiga. Så t ex blir han mer på spänn i skritten än i traven för att just han har lättare för sig i traven, blir det obalanserat i traven så kan han dock bli stressad av obalansen i sig så ju bättre det rent ridtekniskt går desto mer coolar han ner överlag. Förutsatt att man tänker på att ta det försiktigt med att inte överträna eftersom överträningen ger en motivation i sig till att inte vilja vara med om det jobbiga igen.
Har jag t ex tränat jobbiga skritt-travövergångar passet innan så kan han nästa gång försvara sig med att bränna iväg i snabbare trav innan jag ens hunnit be om trav, för att jag inte ska hinna samla innan! Och det är ändå en ganska lindrig grej jämfört med hur han reagerat tidigare innan man kommit en bit på den fronten.
Det behöver såklart inte vara hela sanningen, men obalans och sånt som är jobbigt (eller som de har svårt för) brukar vara stressfaktorer om de inte gillar jobbet på banan.



Nu har jag och pållen backat tillbaka en hel del förtroendemässigt! =/ Det är dom här gångerna jag tycker är värst. För jag vet hur otroligt viktigt det är att JAG är lugn och trygg och konsekvent, samtidigt som jag vet hur otroligt lätt det är att bli smittad när pållen har nerverna utanpå och hög puls, tenderar att överreagera på allt.
Idag hade jag tänkt rida men det var ingen idé. Visst gör det mycket att man är lugn och cool själv (vilket jag tyckte jag gjorde bra ändå idag) men man måste ju också bryta mönstret att han går och stressar upp sig själv och koncentrerar sig på allt annat än mig samtidigt som han tror att minsta signal från mig är en varning.
Trots så otroligt lite störningsmoment man kan tänka sig så var i princip det enda vi kunde få något vettigt gjort i att träna på att stå stilla. Han "får" gå iväg men då får han också backa tillbaka igen, själv försöker jag att stå kvar på samma ställe och be hästen gå tillbaka till samma utgångsläge bara om han yrsar iväg. Otroligt frustrerande! Gav resultat iaf, han var inte alls lika explosiv sen även om han fortfarande var på tårna för allt, det jobbiga är att man inte vet hur långvarigt resultat det blir - lär krävas massor med jobb! =/

 

[Anikin]

Sv: Rädda ryttare!

Jag har läst många av inläggen här och känner igen mig mycket!

Red när jag var liten men hade ett långt uppehåll och så fort jag såg ryttare så blev jag grymt avundsjuk och önskade så att jag hade vågat rida.

Började för några år sedan på ridskola varav de första 5-6 lektionerna var enbart i skritt för jag var jätterädd.... nu skaffade jag min första egna häst förra året så det går framåt hela tiden..trots att jag är väldigt lättskrämd på hästryggen.Det blev dock ingen cool nybörjarhäst som jag hade tänkt.

Jag vågar inte rida ut själv men i paddock och ridhus går det bra.
Ibland undrar jag om jag inte borde byta men hur ska man kunna det när man är kär i världens mest ambitiösa , positiva häst som alltid älskar att arbeta vad det är gäller och är en riktig kelgris i stallet. !!

Hoppas så att jag lär mig att behärska henne i alla situationer så att jag kan behålla henne för hon är verkligen ett riktigt lyckopiller när det klickar.
Upptäckte när jag red min mans häst att det verkligen inte bara är att byta hur som helst heller, fast hans valack är mjukare, lugnare och väldigt lättkontrollerad så fick jag inte alls samma lyckokänsla av att rida honom..

Jag tror att all rädsla oavsett hur svår den är går att förminska bara man erkänner den för sig själv och är villig att ta det i myrsteg. Ett stort plus är ju också att ha stöttande vänner som förstår hur det känns
Så stå på er allihopa och ta en dag i taget , framförallt låt ingen säga till er att strunta i att rida om "man nu är så rädd" , de kan aldrig förstå vilken känsla det är att övervinna sin rädsla på hästryggen. Den är oslagbar och extra stark just för att man får jobba så hårt för varje litet steg framåt

 

[vblpower]

Sv: Rädda ryttare!

En gång så skulle jag hoppa med en ponny och jag red alldeles för sakta mot hindret så jag flög av o fastna i stigbygeln.
sen dess har jag varit väldigt rädd vid hoppning för att jag är rädd för att hästen ska vägra.
En dag bestämde jag mig för att NU JÄKLAR SKA JAG INTE VARA RÄDD LÄNGRE!
och jag värmde upp lite med små bommar sen satte vi upp ett hinder och så kom jag mot det i lagom fart och precis när vi skulle hoppa så sprang han åt sidan så jag fick bommen i ryggen. sendess har jag inte vågat hoppa
vill värkligen bli av med rädslan eftersom hoppning var det roligaste jag visste!!

 

[black coffee]

Sv: Rädda ryttare!

Jag förstår att du är rädd för att hoppa.
Har själv varit det och det är ju roligt men samtidigt är det "läskigt"...

 

[black coffee]

Sv: Rädda ryttare!

Datorn blev knäpp så jag skriver om det.....

Börja med vanliga bommar på marken och jobba med markarbete....sen kan du ta typ ett cavaletti"hinder" som hästen kan bara göra ett större galoppsteg om du förstår vad jag menar....när du känner dig mer säker kan du höja lite mer och öka på när du känner dig säker........

Som sgat var jag själv har varit rädd för att hoppa och nu har min "spärr" lossnat och hoppar igen på hinder.....

Däremot är min skräck att gå omkull....jag hoppas att jag slipper det i framtiden.

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Jag tror att all rädsla oavsett hur svår den är går att förminska bara man erkänner den för sig själv och är villig att ta det i myrsteg. Ett stort plus är ju också att ha stöttande vänner som förstår hur det känns
Så stå på er allihopa och ta en dag i taget , framförallt låt ingen säga till er att strunta i att rida om "man nu är så rädd" , de kan aldrig förstå vilken känsla det är att övervinna sin rädsla på hästryggen. Den är oslagbar och extra stark just för att man får jobba så hårt för varje litet steg framåt

Det där tycker jag är det jobbigaste. Att liksom vara utpekad som "den konstiga" som tycker att hästen är skraj för allt möjligt, som inte rider ut osv.
Att känna att man behöver förklara sig. Det blir ungefär som ett hugg i självförtroendet varje gång man ska komma med en massa ursäkter och förklaringar. Man kanske borde nöja sig med att ge korta och raka svar istället och visa att man inte tänker diskutera vidare.

Hellre det än att riskera att gå emot sina egna instinkter - rida när man vet att hästen är på spänn trots störningsmoment, och man själv inte är mentalt förberedd för det.
Vissa dagar kan jag göra något på gränsen till vad man normalt vågar. Ex. ta en kort uteritt barbacka, öva inför galoppfattningar, rida på utebanan trots att kusen är yrsigare där osv.
Vissa dagar är man glad om man klarar att rida öht. Inte att det inte GÅR, men är hästen på sånt humör att han kan sprätta till för minsta lilla eller allmänt koncentrerar sig på allt annat än mig, då kan det funka ändå OM omständigheterna i övrigt är bra så jag själv klarar av att vara fokuserad nog för att kompensera. Annars blir det bara pannkaka och inte konstruktivt, även om det såklart inte nödvändigtvis händer något för det heller. (Det är helt enkelt inte kul att rida om hästen inte är "med" och man får sällan något vettigt gjort.)

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Det där tycker jag är det jobbigaste. Att liksom vara utpekad som "den konstiga" som tycker att hästen är skraj för allt möjligt, som inte rider ut osv. Att känna att man behöver förklara sig. Det blir ungefär som ett hugg i självförtroendet varje gång man ska komma med en massa ursäkter och förklaringar. Man kanske borde nöja sig med att ge korta och raka svar istället och visa att man inte tänker diskutera vidare.

Hellre det än att riskera att gå emot sina egna instinkter - rida när man vet att hästen är på spänn trots störningsmoment, och man själv inte är mentalt förberedd för det.
Vissa dagar kan jag göra något på gränsen till vad man normalt vågar. Ex. ta en kort uteritt barbacka, öva inför galoppfattningar, rida på utebanan trots att kusen är yrsigare där osv.
Vissa dagar är man glad om man klarar att rida öht. Inte att det inte GÅR, men är hästen på sånt humör att han kan sprätta till för minsta lilla eller allmänt koncentrerar sig på allt annat än mig, då kan det funka ändå OM omständigheterna i övrigt är bra så jag själv klarar av att vara fokuserad nog för att kompensera. Annars blir det bara pannkaka och inte konstruktivt, även om det såklart inte nödvändigtvis händer något för det heller. (Det är helt enkelt inte kul att rida om hästen inte är "med" och man får sällan något vettigt gjort.)

Känner igen det. Jag har ju en granne vars döttrar har hästar i vårt stall.
En dag skulle ena dottern prova att rida iväg med min häst, för jag ville se hur hon uppförde sig. Hon tvärvägrade och ställde sig upp 2 ggr.
Sen gick hon efter mej hela tiden.
Till slut kom de iväg.
När mamman fick höra detta, ( som inte rider alls pga sin vikt, och för att jag misstänker att hon inte alls kan/vågar rida ) säger hon:
Jag sa till XXX att det var tur att du inte satt på henne när hon ställde sig, för då hade du väl aldrig vågat rida igen!

Jag blev nästan sur när jag fick höra det. Och ifrån en person som aldrig är i stallet och aldrig handskas med hästarna.
Det jag svarade var: Nä, men hon ställer sig inte med mej heller!

Att få höra att man är feg är inte så kul. Jag har tagit det stora steget att ha häst hemma, att rida med bara skogen som ridbana och det har hittills gått bra.
Varför inte säga att man är tuff som vågar göra detta istället för att påpeka att man är feg?

Jag är 42 år, hade inte ridit eller sett en häst på 22 år ,när jag skaffade min första häst 37 år gammal.

 

[Korven]

Sv: Rädda ryttare!

Ja, tänk om man kunde få ha ett 30 minuters snack med sin häst. Där man kan förklara vad man vill att den ska göra och den kan få berätta hur den tänker.
Då hade man ju haft en bra utgångspunkt

Det jag märker när jag har osäkerhetsperioder är att man har mycket att skylla på: mensvärk, huvudvärk, för kallt, för blåsigt, för varmt osv osv.
Och när man har säkra perioder så rider man i ur och skur

Vad hindrar dig att göra det?

 

[Totola]

Sv: Rädda ryttare!

Precis, man är ju modigare om man tar mod till sig och gör sånt som är "läskigt" än om man aldrig tycker det är läskigt - vad är det modiga i det liksom?

 

[Nyrelski]

Sv: Rädda ryttare!

KL

Jag har skummat igenom tråden lite, den är rätt lång så orkade inte läsa hela...

Men jag tycker iaf det är väldigt intressant att läsa då jag jobbar extra som ridlärare och ibland har elever som är rädda för olika saker.
Jag som tävlar fälttävlan och rider in unghästar försöker men har ibland svårt att verkligen sätta mig in i hur det är att vara rädd för att tex. bara trava eller galoppera. Det är klart att jag också någon gång kan bli lite osäker om jag känner att jag totalt tappar kontrollen av hästen, även om jag aldrig skulle visa hästen (eller någon annan) det
Men den här panik känslan som jag vet vissa elever, oftast barn, kan få ibland så att de kanske knappt vågar sitta på hästen utan ledare, trots att de har ridit mycket...

Såklart är det väldigt olika från person till person, men om ni tränar för någon, vad funkar bäst? Att tränaren pushar och kämpar med att ni ska våga, eller att den accepterar att ni helt enkelt inte vågar och låter er hoppa över övningen för att kanske ta det någon annan gång?
När jag var liten var jag ibland rädd när jag red, men det gick över ganska fort och jag kan inte riktigt komma ihåg vad som bäst hjälpte för att komma över rädslan.

Lite flummigt inlägg kanske..., men det hade hjälpt mig mycket om någon kanske ville berätta hur du tycker en tränare kan hjälpa dig på bästa sätt för att komma över rädsla

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Ja du, det är svårt att sätta fingret på vad jag egentligen är rädd för.

Jag har aldrig ramlat av i trav eller galopp så det är inte det jag oroar mej för.
Mer att hästen ska ramla eller snubbla så att jag skadar mej i samband med det.

Jag tror mitt handlar om hjärnspöken och att jag måste bearbeta det genom att rida, rida och rida.
Ju bättre ridningen går ju mer släpper det i mitt huvud.

Jag hade en d-ponny för att jag skulle slappna av,och efter ett halvår satt jag och tänkte på annat och var aldrig orolig för att hon skulle hitta på nåt.
När jag sen kände att jag ville ha större häst, fick jag börja från början och när det började kännas ok så kom all denna snö, så det har blivit 2 steg bakåt istället.

Så jag hoppas på att jag ska komma igenom det när vi kan rida mer regelbundet och man slipper tänka på att det är halt och kallt.

När vi rider inne i skogen och hästen måste koncentrera sig på att hitta stigar och man har fullt upp med att se var man ska , så är jag aldrig rädd, utan det är mer på långa raksträckor, där jag vet att båda hästarna gärna vill springa som jag känner att det kommer krypande att " nu kanske hon sticker "..
men inte när jag själv bestämmer att vi ska trava.

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Precis, man är ju modigare om man tar mod till sig och gör sånt som är "läskigt" än om man aldrig tycker det är läskigt - vad är det modiga i det liksom?

Ja och vi är jättemodiga! Vi vågar dessutom erkänna här för alla andra att vi är rädda för att rida! DET tycker jag är modigt!