Jag har inte läst hela tråden, men känner igen mig så himla mycket!
Jag tycker att det är bra med en sådan här diskussion, för uppenbarligen är det många som är rädda för att rida - samtidigt som det är det bästa man vet... Man ska inte behöva skämmas för att man är rädd! Jag är glad att min rädsla kommer nu, när jag är vuxen, för nu kan jag hantera den på ett moget sätt. Som tonåring hade jag aldrig vågat erkänna ens för mig själv, och särskilt inte för andra, att jag är rädd för att rida!
Så här är det för mig:
Tidigare har jag varit ganska tuff - vågat hoppa högt, tagit diverse bockningar/hopp åt sidorna med ro, osv. Jag
vet att jag är tillräckligt duktig och har tillräckligt bra balans för att hålla mig kvar om det händer något.
Min ponny är i regel snäll och cool, men har alltid haft en tendens att rusa iväg och bocka i galoppen. Antingen är han för loj och svarar inte framåt, eller så slår det över åt andra hållet och han "exploderar". Som jag ser det beror det på hans styrka och balans i kombination med att hitta rätt energinivå - han orkar helt enkelt inte bära sig i en energisk galopp, så då blir det antingen den slöa gunghästvarianten (känns som att galoppera baklänges) eller "huvudstupa framåt" med bockningar och elände. När detta händer kopplar han bort mig totalt och jag får knappt stopp på honom, trots att han i alla andra situationer är väldigt lyhörd och svarar på små hjälper.
I höstas, efter MYCKET styrketräning och galopparbete var vi på rätt spår, jag hittade "rätt inställning på energireglaget" - han var stark nog att kanalisera energin in i en bärig galopp, i stället för att dundra iväg. Bockandet och rusningarna försvann nästan helt.
MEN. I november genomgick jag en stor (planerad) operation av ansiktet, vilket innebar att jag inte fick rida på en och en halv månad. Jag var också tvungen att vara väldigt rädd om mig när jag var i stallet (gick runt med hockeyhjälm med galler på, för att skydda käken mot buffar och knuffar - såg inte riktigt klok ut
). Operationen fick mig att bli mycket mer rädd om min kropp - ser "faror" överallt och får panik vid tanken på att skada ansiktet.
Näst sista gången jag red innan operationen flög jag av med dunder och brak efter en bockserie längs långsidan. Jag blev rejält skärrad, men tvingade mig darrande upp i sadeln igen för att inte ge efter för rädslan. Jag har trillat av honom tidigare, men aldrig på grund av att han har bockat. På något sätt slutade jag nog lita på både honom och mig själv i och med det där fallet... Jag hann visserligen rida en gång till efter det, men hade ändå den där obehagliga avtrillningen i tankarna under tiden jag var borta från ridningen.
När jag äntligen fick rida igen hann jag med tre pass på paddocken varav ett för tränare - det gick super och rädslan var borta. Men sedan blev det VINTER med frusen paddock och problem att hitta ställen att mer än skritta på. Detta resulterade i överskottsenergi hos hästen, och att jag med tiden blev mesigare och mesigare. Att trava och galoppera blev liksom som ett stort monster, när jag inte hade möjlighet att göra det för att liksom "bevisa" för mig själv att det inte är så farligt.
Detta har känts så himla konstigt! Från att ha varit ute själv och galoppera och hoppa i skogen utan problem, till att knappt våga skritta ut ensam. och ridturerna har varit en plåga - jag har fått tvinga mig själv att inte hoppa av och gå bredvid hästen...
Nu ÄNTLIGEN börjar det töa, och det går att rida ordentligt på paddocken igen. Jag har kommit över tröskeln till traven, det är helt lugnt och jag kan t.om. rida utan stigbyglar utan att vara rädd. Men galoppen! Fy. Det är som att tanken "tänk om han sticker och bockar och jag flyger av och skadar käken" sitter klistrad vid tanken på att galoppera. Att hästen har tappat alla muskler och vi är tillbaka på ruta ett när det kommer till hur han orkar bära sig gör ju inte det hela bättre.
Så här är vi nu. Det känns sorgligt att min rädsla hindrar mig och honom för att göra roliga saker ihop - rida ut "långa rundan", stå i fältsits och öka galoppen på en långsida, osv.
Min strategi är att utmana mig själv, samtidigt som jag inte ska ha för höga krav på mig själv. Igår vågade jag t.ex. galoppera ett halvt varv på en volt, det var mentalt skitjobbigt men kändes bra efteråt. "Gamla" jag skrattar förstås åt detta - galoppera ett halvt varv på en volt, vad är det för trams? - men nu är det så här och jag måste acceptera det. Jag har bestämt mig för att försöka galoppera lite varje pass, för ju mer man undviker det som är läskigt desto läskigare blir det.
Har också kontaktat min tränare, och varit helt ärlig med att det jag först och främst vill träna på inte är själva ridningen, utan min rädsla. Jag hoppas att jag har kommit över detta till sommaren, för fy vad tråkigt det vore att inte kunna sträcka ut i en snabb galopp över fälten...
