Rädda ryttare!

Sv: Rädda ryttare!

Har ni hört talas om/provat horse in mind? Det är någon sorts mental träning speciellt anpassat för ryttare. Jag kan inte så mycket om det, men det ska tydligen hjälpa både ryttaren att utveckla sin ridning och att övervinna rädsla, eller vad det nu kan vara. Handlar mycket om den psykiska delen. Kanske värt att prova? Sök lite om det på internet, ett litet tips :) Har läst lite om det och tycker det verkar intressant och lärorikt!
 
Sv: Rädda ryttare!

Ja absolut värt att testa!! Jag har varit på gång att läsa om det flera gånger idag men blivit avbruten av barnen hela tiden. Men ikväll när dom sover då ska jag läsa!! För det lät absolut som en sak som kan passa mig!
 
Sv: Rädda ryttare!

Jag ska ge det en chans. Köpte precis Ryttarens grund i mental träning, och håller på att ladda ner den.
 
Sv: Rädda ryttare!

Vad roligt! Hoppas det fungerar :D Jag ska nog också testa det tror jag, verkar intressant!
 
Sv: Rädda ryttare!

Ja jag har ju lyssnat på de 6-7 första och hjälp vad avslappnad jag blev!! Jag var helt yr i skallen när jag väl vaknade upp i soffan. Ska fortsätta lyssna alldeles strax tänkte jag.
Just det, red lite smått idag runt stallet och på grusvägen. Jag överlevde! Travade en del och på sista tillbakavägen skuttade min häst till och gjorde nåt glädjetjut, inget allvarligt men nog blev jag lite skraj. Just eftersom jag inte hade sadel heller så sitter man ju rätt löst om man säger så...
 
Sv: Rädda ryttare!

Lyssna på boken i en månad, så står du på händer på hästen i trav :)
 
Sv: Rädda ryttare!

hehe, ja tänk om det gick så lätt!!

jag gjorde faktiskt en sak till idag när jag red. Det var att sambon fick gå och hålla i hästen och jag släppte tyglarna och BLUNDADE! Herregud, trodde jag hade nån sorts balans men det har jag inte. Så här har vi mkt att öva på.
 
Sv: Rädda ryttare!

Hej på er ALLA...

vet inte hur man svarar till "tråden" men...

Jag känner igen allt ni skriver.. Är iofs bara 25 år själv...
Men en gång i tiden, när man va igång riktigt, fanns det INGET som skrämde mig..

Nu efter några års upphehåll med ridandet, dels brist på ridhäst (men haft 2-3 hästar under hela tiden) och så har jag fått tvillingar, för knappt 3 år sedan..

Jag är feg, rädd och osäker. Ingen balans, och en flockbunden ardenner som tar till flykten så fort det är nåt. Ja klart hon känner sig väl tryggare i sin flock kan jag tänka.. Än men osäkra mig!

Men vill verkligen igång igen, och har verkligen gett min älskade ardenner (Dixi) och mig många chanser, men det funkar inte, vi är INTE på samma nivå alls!

Så jag har nu tagit det otroligt jobbiga steget och beslutat mig för att lämna henne på foder till en vän.
Jag har varit på öland och tittat på ett varmblod, genomsnäll sak :-) som tror kan passa mig.. sitter faktiskt just nu otåligt och väntar på svar om han ska bli min eller inte (ska först ha han på prov är tanken)...

Fick svar på han nu.. Och går han igenom bes och jag trivs med honom efter 1 mån så är han min..

Undra om jag gör rätt jag... Men känns bra...

Jag har inga träningsmöjliheter för tränare här hemma, då jag bor lååååångt ut i skogen och vet inte ens om det finns nåt ridhus eller så på 5 mils radie typ :confused:

Så mitt alternativ är att bara rida runt ute i skogen, om och om igen..
Men med denna nya hästen är min tanke att köpa mig ett nytt fint släp så jag kan åka ikring lite med honom..

Min största rädsla är nog att hästen ska skena. min ardenner har gjort det med mig 2 ggr, från skritt, 1 gång med mig på ryggen, och en gång när jag tömkörde henne. Båda gångerna så stannade hon inte förren hon stog på gårdsplanen.
Och har aldrig haft en sådan häst innan, inte ens någon som varit piggar på hemvägen ens.

så ja, det har nog skrämt mig lite att inte få stopp på en 800 kg klump som bara ska hem hem hem, även om inget skrämt henne.
Kan knappt få iväg henne från gårdsplanen eller så, och kommer man iväg så vänder hon helst hela tiden och har ingen framåtbjudning eller något... Men när man styr nosen hemåt så ska man vara glad om man kan få stopp på henne!

Så ja, jag hoppas iaf att det blir "bättre" med en tryggare häst...
 
Sv: Rädda ryttare!

Men, där ser man. Jag som alltid trott att ardenner är kolugna och så ska du byta till ett varmblod :)

Sambons varmblod är snäll men lite rädd för småsaker som inte är som det brukar. Typ, om nån ställer en påse bredvid sin soptunna, då är den jättefarlig! Eller om nån målar om sitt staket, det är farligt!
men som tur är så är sambon istället väldigt lugn så han bryr sig inte det minsta.

Medans mitt kallblod inte bryr sig om förändring, men är väl inte lika snäll utan mer testig och lite bufflig ibland.


Hoppas det funkar bättre med den nya. Jag bor oxå låååångt ut i skogen, och det hade varit skönt med bara ett litet ridhus ibland så man kan börja där och känna efter innan man rider iväg.
 
Senast ändrad:
Sv: Rädda ryttare!

hehe, ja tänk om det gick så lätt!!

jag gjorde faktiskt en sak till idag när jag red. Det var att sambon fick gå och hålla i hästen och jag släppte tyglarna och BLUNDADE! Herregud, trodde jag hade nån sorts balans men det har jag inte. Så här har vi mkt att öva på.

Jag hade säkert ramlat av, fast jag har westernsadel :rofl:
 
Sv: Rädda ryttare!

Jag har inte heller så stor möjlighet att träna för tränare eftersom jag endast är medryttare en gång i veckan på ett 24årigt varmblod för tillfället, och det finns ingen direkt utbildad tränare på stallet hon står i, i alla fall inte inom så hög nivå. Vet inte om jag får träna med min medryttarhäst heller. Har inte frågat.
Tror inte riktigt jag är redo för en egen häst heller ännu. Kunskapsmässigt och tidsmässigt. Lite tråkigt... Ens största dröm är ju alltid en egen häst :)
Svårt att komma vidare i sin ridning utan tränare! Men det löser sig väl på något sätt i framtiden, om man är villig att statsa mer och så.
 
Sv: Rädda ryttare!

Om man nu inte måste tävla på hög nivå, så är det ju ingen brådska att skaffa egen häst. Finns ju mkt annat man vill hinna med oxå i en viss ålder. och man blir ju så bunden och dyrt är det.
Jag köpte min första häst när jag var 37. Och hade däremellan 22 år helt utan hästintresse, så det finns ju mnga varianter av hästägandet :)
 
Sv: Rädda ryttare!

Jag har inte läst hela tråden, men känner igen mig så himla mycket!

Jag tycker att det är bra med en sådan här diskussion, för uppenbarligen är det många som är rädda för att rida - samtidigt som det är det bästa man vet... Man ska inte behöva skämmas för att man är rädd! Jag är glad att min rädsla kommer nu, när jag är vuxen, för nu kan jag hantera den på ett moget sätt. Som tonåring hade jag aldrig vågat erkänna ens för mig själv, och särskilt inte för andra, att jag är rädd för att rida!

Så här är det för mig:
Tidigare har jag varit ganska tuff - vågat hoppa högt, tagit diverse bockningar/hopp åt sidorna med ro, osv. Jag vet att jag är tillräckligt duktig och har tillräckligt bra balans för att hålla mig kvar om det händer något.

Min ponny är i regel snäll och cool, men har alltid haft en tendens att rusa iväg och bocka i galoppen. Antingen är han för loj och svarar inte framåt, eller så slår det över åt andra hållet och han "exploderar". Som jag ser det beror det på hans styrka och balans i kombination med att hitta rätt energinivå - han orkar helt enkelt inte bära sig i en energisk galopp, så då blir det antingen den slöa gunghästvarianten (känns som att galoppera baklänges) eller "huvudstupa framåt" med bockningar och elände. När detta händer kopplar han bort mig totalt och jag får knappt stopp på honom, trots att han i alla andra situationer är väldigt lyhörd och svarar på små hjälper.

I höstas, efter MYCKET styrketräning och galopparbete var vi på rätt spår, jag hittade "rätt inställning på energireglaget" - han var stark nog att kanalisera energin in i en bärig galopp, i stället för att dundra iväg. Bockandet och rusningarna försvann nästan helt.

MEN. I november genomgick jag en stor (planerad) operation av ansiktet, vilket innebar att jag inte fick rida på en och en halv månad. Jag var också tvungen att vara väldigt rädd om mig när jag var i stallet (gick runt med hockeyhjälm med galler på, för att skydda käken mot buffar och knuffar - såg inte riktigt klok ut :)). Operationen fick mig att bli mycket mer rädd om min kropp - ser "faror" överallt och får panik vid tanken på att skada ansiktet.

Näst sista gången jag red innan operationen flög jag av med dunder och brak efter en bockserie längs långsidan. Jag blev rejält skärrad, men tvingade mig darrande upp i sadeln igen för att inte ge efter för rädslan. Jag har trillat av honom tidigare, men aldrig på grund av att han har bockat. På något sätt slutade jag nog lita på både honom och mig själv i och med det där fallet... Jag hann visserligen rida en gång till efter det, men hade ändå den där obehagliga avtrillningen i tankarna under tiden jag var borta från ridningen.

När jag äntligen fick rida igen hann jag med tre pass på paddocken varav ett för tränare - det gick super och rädslan var borta. Men sedan blev det VINTER med frusen paddock och problem att hitta ställen att mer än skritta på. Detta resulterade i överskottsenergi hos hästen, och att jag med tiden blev mesigare och mesigare. Att trava och galoppera blev liksom som ett stort monster, när jag inte hade möjlighet att göra det för att liksom "bevisa" för mig själv att det inte är så farligt.

Detta har känts så himla konstigt! Från att ha varit ute själv och galoppera och hoppa i skogen utan problem, till att knappt våga skritta ut ensam. och ridturerna har varit en plåga - jag har fått tvinga mig själv att inte hoppa av och gå bredvid hästen... :(

Nu ÄNTLIGEN börjar det töa, och det går att rida ordentligt på paddocken igen. Jag har kommit över tröskeln till traven, det är helt lugnt och jag kan t.om. rida utan stigbyglar utan att vara rädd. Men galoppen! Fy. Det är som att tanken "tänk om han sticker och bockar och jag flyger av och skadar käken" sitter klistrad vid tanken på att galoppera. Att hästen har tappat alla muskler och vi är tillbaka på ruta ett när det kommer till hur han orkar bära sig gör ju inte det hela bättre.

Så här är vi nu. Det känns sorgligt att min rädsla hindrar mig och honom för att göra roliga saker ihop - rida ut "långa rundan", stå i fältsits och öka galoppen på en långsida, osv.

Min strategi är att utmana mig själv, samtidigt som jag inte ska ha för höga krav på mig själv. Igår vågade jag t.ex. galoppera ett halvt varv på en volt, det var mentalt skitjobbigt men kändes bra efteråt. "Gamla" jag skrattar förstås åt detta - galoppera ett halvt varv på en volt, vad är det för trams? - men nu är det så här och jag måste acceptera det. Jag har bestämt mig för att försöka galoppera lite varje pass, för ju mer man undviker det som är läskigt desto läskigare blir det.

Har också kontaktat min tränare, och varit helt ärlig med att det jag först och främst vill träna på inte är själva ridningen, utan min rädsla. Jag hoppas att jag har kommit över detta till sommaren, för fy vad tråkigt det vore att inte kunna sträcka ut i en snabb galopp över fälten...
 
Sv: Rädda ryttare!

Jag har inte läst hela tråden, men känner igen mig så himla mycket!

Jag tycker att det är bra med en sådan här diskussion, för uppenbarligen är det många som är rädda för att rida - samtidigt som det är det bästa man vet... Man ska inte behöva skämmas för att man är rädd! Jag är glad att min rädsla kommer nu, när jag är vuxen, för nu kan jag hantera den på ett moget sätt. Som tonåring hade jag aldrig vågat erkänna ens för mig själv, och särskilt inte för andra, att jag är rädd för att rida!

Så här är det för mig:
Tidigare har jag varit ganska tuff - vågat hoppa högt, tagit diverse bockningar/hopp åt sidorna med ro, osv. Jag vet att jag är tillräckligt duktig och har tillräckligt bra balans för att hålla mig kvar om det händer något.

Min ponny är i regel snäll och cool, men har alltid haft en tendens att rusa iväg och bocka i galoppen. Antingen är han för loj och svarar inte framåt, eller så slår det över åt andra hållet och han "exploderar". Som jag ser det beror det på hans styrka och balans i kombination med att hitta rätt energinivå - han orkar helt enkelt inte bära sig i en energisk galopp, så då blir det antingen den slöa gunghästvarianten (känns som att galoppera baklänges) eller "huvudstupa framåt" med bockningar och elände. När detta händer kopplar han bort mig totalt och jag får knappt stopp på honom, trots att han i alla andra situationer är väldigt lyhörd och svarar på små hjälper.

I höstas, efter MYCKET styrketräning och galopparbete var vi på rätt spår, jag hittade "rätt inställning på energireglaget" - han var stark nog att kanalisera energin in i en bärig galopp, i stället för att dundra iväg. Bockandet och rusningarna försvann nästan helt.

MEN. I november genomgick jag en stor (planerad) operation av ansiktet, vilket innebar att jag inte fick rida på en och en halv månad. Jag var också tvungen att vara väldigt rädd om mig när jag var i stallet (gick runt med hockeyhjälm med galler på, för att skydda käken mot buffar och knuffar - såg inte riktigt klok ut :)). Operationen fick mig att bli mycket mer rädd om min kropp - ser "faror" överallt och får panik vid tanken på att skada ansiktet.

Näst sista gången jag red innan operationen flög jag av med dunder och brak efter en bockserie längs långsidan. Jag blev rejält skärrad, men tvingade mig darrande upp i sadeln igen för att inte ge efter för rädslan. Jag har trillat av honom tidigare, men aldrig på grund av att han har bockat. På något sätt slutade jag nog lita på både honom och mig själv i och med det där fallet... Jag hann visserligen rida en gång till efter det, men hade ändå den där obehagliga avtrillningen i tankarna under tiden jag var borta från ridningen.

När jag äntligen fick rida igen hann jag med tre pass på paddocken varav ett för tränare - det gick super och rädslan var borta. Men sedan blev det VINTER med frusen paddock och problem att hitta ställen att mer än skritta på. Detta resulterade i överskottsenergi hos hästen, och att jag med tiden blev mesigare och mesigare. Att trava och galoppera blev liksom som ett stort monster, när jag inte hade möjlighet att göra det för att liksom "bevisa" för mig själv att det inte är så farligt.

Detta har känts så himla konstigt! Från att ha varit ute själv och galoppera och hoppa i skogen utan problem, till att knappt våga skritta ut ensam. och ridturerna har varit en plåga - jag har fått tvinga mig själv att inte hoppa av och gå bredvid hästen... :(

Nu ÄNTLIGEN börjar det töa, och det går att rida ordentligt på paddocken igen. Jag har kommit över tröskeln till traven, det är helt lugnt och jag kan t.om. rida utan stigbyglar utan att vara rädd. Men galoppen! Fy. Det är som att tanken "tänk om han sticker och bockar och jag flyger av och skadar käken" sitter klistrad vid tanken på att galoppera. Att hästen har tappat alla muskler och vi är tillbaka på ruta ett när det kommer till hur han orkar bära sig gör ju inte det hela bättre.

Så här är vi nu. Det känns sorgligt att min rädsla hindrar mig och honom för att göra roliga saker ihop - rida ut "långa rundan", stå i fältsits och öka galoppen på en långsida, osv.

Min strategi är att utmana mig själv, samtidigt som jag inte ska ha för höga krav på mig själv. Igår vågade jag t.ex. galoppera ett halvt varv på en volt, det var mentalt skitjobbigt men kändes bra efteråt. "Gamla" jag skrattar förstås åt detta - galoppera ett halvt varv på en volt, vad är det för trams? - men nu är det så här och jag måste acceptera det. Jag har bestämt mig för att försöka galoppera lite varje pass, för ju mer man undviker det som är läskigt desto läskigare blir det.

Har också kontaktat min tränare, och varit helt ärlig med att det jag först och främst vill träna på inte är själva ridningen, utan min rädsla. Jag hoppas att jag har kommit över detta till sommaren, för fy vad tråkigt det vore att inte kunna sträcka ut i en snabb galopp över fälten...

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver! Som ung 17 åring fick jag min första häst. En 1 år gammal ohanterad hingst som jag kom att älska höööögt! Han bet mig, trängde mig, sparkade mig, stod på mig, knuffade på mig och sedan som inriden bockade han. Aldrig stegra utan bara bocka som tur var ( han gör så ännu med nybörjare på ryggen:angel:) Jag hade handtag på min sadel och lärde mig fort att jag var inte stark nog att hålla emot när han skulle bocka, så det var bara att ta tag i handtaget med vänster hand och hålla tyglarna i högerhand, ganska löst utan att dra och stå upp när han började. Jag blev mer och mer duktig på att hålla mig kvar också, men visst fick han av mig till slut, ju bättre jag blev desto bättre blev han också :D Men rädd, det var jag minsann inte helt! Av och upp igen, av och upp igen, av och upp igen och fnissa däremellan åt det.....:o


Men jag sålde honom som 4 åring då jag inte kunde utbilda honom. Inriden, ja, men utbilda nej, och i samma veva gifte jag mig och så småningom har barnen trillat in också. Och jag insåg att jag var rädd för hästar plötsligt. Riktigt rädd! För någon månad sedan när min lilla häst hoppade över en bom som låg på marken så tjöt jag rakt ut och slängde mig nästan om halsen på henne :rofl: Nu tjuter jag inte utan fnissar lite istället!


Den här operationen, vad var det för någon? Jag ska göra en operation i käken, ganska stor, med tanke på att de ska såga itu käken och lappa ihop den igen på "rätt" sätt. Menar du att man inte får rida på 1,5 månader då?!:eek::eek: Då komemr jag nog få börja om med skritt igen!

Bra att du sagt ifrån om rädslan till tränaren! Hur har ni lagt upp träningarna nu?
 
Sv: Rädda ryttare!

Jag ær ibland rædd nær jag rider min hæst.
Hær om dagen i ridhuset tog hon bettet och galopperade i en vældans fart.
Hon har gjort det før och jag har aldrig lyckats få stopp på henne..

En gång nær jag tog i rigælt bockade hon av mig så jag skadade ryggen.

Jag fick total panik och satt och GALLSKREK på min egna hæst!

Men så hade jag en væn i ridhuset som lungt sa åt mig vad jag ska gøra och jag fick stoppat min hæst.

Efter det har jag trotts rædslan prøvat och galoppera utomhus ensam och nær hon drar ivæg svænger jag henne runt.
Det e otæckt eftersom hon gærna skræms genom å rusa snabbare nær man drar i en tygel och snøbblar næstan omkull.

Och ær det kanske diken på sidorna man ska svænga ned i kænns det oxå læskigt.

Men jag har førstått att det e tryggare att ta den risken en å ha en hæst som kan skena som den vill med en:)
 
Sv: Rädda ryttare!

Usch vad otäkt det är!!! Förstår att du skrek, vid liknande tillfälle men i travartrav så har jag i paniken skrikit NEEEJJ!!! så det ekat och då har hon blivit helt paff! :)

Jag har funderat på det här med vad som är bäst, är det inte bättre att låta skena lite, om det inte är bilvägar i närheten, som i skogen och så? Ett dike känns obehagligt att vurpa ner i:o
 
Sv: Rädda ryttare!

Det låter som att du kanske ska göra samma operation som jag gjorde? Jag opererade mitt underbett. Ett rejält ingrepp, de sågade av både under- och överkäke och operationen tog ungefär fem timmar tror jag. Vad ska du göra?

Jag låg inlagd fyra dagar, sen när jag fick komma hem var jag väldigt svag och låg mest i sängen och ojade mig i några dagar. Kunde inte prata alls första tio dagarna ungefär, man är extremt svullen och så sitter käkarna ihop med kraftiga gummiband.

Jag var i stallet första gången exakt en vecka efter operationen. Då pallade jag inte göra så mycket mer än bara klappa ponnyn lite, mamma fick hjälpa mig med alla lyft. Helt själv med skötseln av hästen var jag först två veckor efter operationen, fast det var fortfarande rätt påfrestande att bara mocka.

Men nej, jag fick inte rida på ca sex veckor, dvs så länge jag hade käkarna ihopsurrade med gummiband. Skaderisken var alldeles för stor, inte så kul om man skulle trilla av eller bara få en kraftig stöt i ansiktet när käkarna inte var fullt läkta... Därav hockeyhjälmen! Som faktiskt var en väldigt bra idé, för utan hockeyhjälmen med galler på vågade jag knappt gå nära hästen - jag menar, bara de "buffar" med huvudet lite på en så blir det ju faktiskt en smäll. Med hjälmen på kunde jag sköta om honom rätt normalt.

Men det blev ju på något sätt att jag började akta mig mer för hästarna under läkningsperioden, eftersom jag var så rädd om mig, än vad jag gjort tidigare.

Vi har inte hunnit ha någon träning än (kommer alltid något emellan, halta hästar, snöoväder, stukade fötter, you name it), men jag kan rapportera när vi kommit igång. Tur att min tränare är världens coolaste, hon är jättebra på att ta sig an en just på den nivå man för tillfället befinner sig på.

Hur jobbar du med din rädsla?
 
Sv: Rädda ryttare!

Jag ska operera plötsligt uppkommet öppet bett. Du vet, sådant som man får om man har napp lite för länge, kan inte bita ihop alla tänderna utan det är öppet framtill. Jag har en tand i ovankäken och en i nederkäken som jag kan bita ihop helt med, de andra nuddar inte varandra. Jag fick det 2007 och ingen vet varför. Det ska opereras, förhoppningsvis i år trodde dem. Det skulle också ta några timmar allt som allt, men enligt läkaren så behöver man oftast bara stanna över dagen alternativt til dagen efter.
Enligt min tandläkare ska mina käkar surras i hop och jag ska få en "tandställning":eek::eek:

Varför var du svag? Läkaren hävdade att det inte aaaallllsssss är så farligt, man funkar normalt sedan, förutom att man blir sjukskriven 5 veckor eller liknande, sa han själv alltså.

Jag har min häst på nästan fullservice, måste bara mocka åt henne varje dag så fixar han resten. Det är rätt skönt att ha det så, speciellt när man misshandlas i ansiktet :angel:

Med min första häst, när jag var 18, fick jag en smäll på hakan och knäckte då av en bit av en framtand, så den är rotfylld och fattas precis toppen av tanden. Så en liiiten smäll kan göra stor skada trots allt. Usch nu blev jag rädd :D

Jag jobbar nog inte med min rädsla mer än att jag faktiskt rider, trots att jag blir nervös ohc rädd. Nu är jag i skrivande stund rädd för att rida igen för hon bara ska trava konstant. Jag blir osäker, tänk om det är mitt fel, tänk om hon inte vill ha mig där och jag förstör henne osv. Borde rida ut en gång nu snart när det är milt väder, en vågar itne det nu när hon bara ska trava, inte en chans liksom. Så jag vet inte vad jag ska göra. Faktiskt har jag ingen aning, rida? Det är så jag gjort hela tiden förut. Jag har ju skrittat mycket, inte bara för hennes skull (hon bara sprang när jag fick henne) utan för min egen. Varför testa högre hastigheter när jag inte var bekväm vid skritt ännu ens? Myyyyycket skritt blev det och blir det ännu. JAg har precis, elelr hade precis innan vintern och halkan, börjat trava lite grann ute, annars har det varit skritt alltid ute. På ridbanan travade jag lite grann efter en månad på nya stället, alltså i september. Så det har tagit tiiiid, har haft henne snart i ett år nu så det har ju gått framåt även om det tar just tid. Hon är lugnare och trevligare att rida, midnre stressad, medan jag rider lite bättre än förut, är inte lika rädd och så heller.

Ja uppdatera gärna :D Det kan jag också göra när jag rider för tränare eller rent allmänt :D Får se i morgon hur jag gör, då är det "riddag", frågan är hur jag slingrar mig ur det..... :o
 

Liknande trådar

  • Låst
Hästhantering På förekommen anledning sitter jag och funderar på det här med hästar som springer på/över en människa, vilket ju i bland haft en...
16 17 18
Svar
351
· Visningar
15 512
Senast: Hedinn
·
Ridning Har insett att jag kan mycket om foder, hagar, beteende och träning från marken - men väldigt lite om hur man faktiskt lägger upp...
Svar
5
· Visningar
530
Senast: MiniLi
·
Träning Hej! Vi har två islandshästar som står på mina föräldrars gård, valack 23 år och sto 16 år. Vi har haft dem i många år och tidigare red...
Svar
12
· Visningar
1 236
Träning Hej! Jag ska köpa en häst som stått i ca 1 år pga privata anledningar hos ägaren. Den är riden kanske 5-10 ggr under ett år och lite...
Svar
19
· Visningar
1 672

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp