Rädda ryttare!

[murran]

Sv: Rädda ryttare!

Ja, björnar är jag också rädd för, fast inte under den här årstiden! Ja jag skulle nog också behöva lite valium eller magnesium, jo det finns magnesium åt människor också har jag för mej.

I somras tänkte vi rida en jättebra klätterstig, och mitt på stigen ligger en stor "björnruka", alldeles blå av blåbär..hästen reagerade inte, förmodligen skulle han nog gjort det, om björnen var i närheten, men så rationellt fungerade inte min hjärna vid den tidpunkten, utan jag tvärvände och red dödsrädd hem igen. Hästen måste ju funderat varför matte har superpuls, och blir spänd som en sten..

Sen fick han trava lite fram och tillbaka på grusvägen utanför vårt hus istället för i skogen, i flera dar. Och fortfarande känner jag skräck, om jag rider klätterstigen. Och stället där vi stötte på älgen, vågade jag inte rida igen, förrän jag hade en kompis med mej. Jag tvingade henne att sjunga högt med mej, så att vi skulle skrämma bort eventuella hinstiga älgtjurar..

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Haha, ser framför mej hur du travar 20 meter och sen vänder hästen och tillbaka , i en timme

Själv vågade jag knappt rida vår vanliga runda på länge då det är så många nerförsbackar, efter att hästen fick för sig att trava nedför, tills jag kom på att vi kunde rida från andra hållet och det istället blev uppförsbackar

Stackars hästar , de undrar väl vilka de hamnat hos..

 

[murran]

Sv: Rädda ryttare!

ja precis så var det, fram o tillbaka utanför huset. Ja jag gillar inte heller trav i nerförsbacke, jätteläskigt.

Ett tag var jag livrädd att skritta nerförs också, men det har vi kommit över. Det kom sej av att jag hamnade under magen på en häst i en grusgrop en gång, när jag var liten. Sadelgjorden på den lilla minishetlandsponnyn var inte riktigt åtdragen, man är ju inte så stark när man är liten, så när ponnyn började klättra nerförs i grusgropen, den hade ingen manke heller..så åkte sadeln först framåt och snurrade sen åt sidan, och jag satt fast i stigbyglarna..
ponnyn fortsatte hela vägen ner och jag hade grus överallt, även i munnen o ögonen. Jag blev inte skadad, men rädd för många många år framåt.
Sen har jag övat o övat o övat på att rida i nerförsbacke, som tur är, så går hästen som en snigel nerförs, så jag har fått tillbaka mitt självförtroende över att kunna rida i en nedförsbacke. Men travar det gör jag helst inte neråt. Så långt har jag inte kommit än, så att jag känner mej helt säker på sånt.

Ja vilken tur att du kom på att rida åt andra hållet, det är alltid bättre att rida uppför, och ofta stannar ju hästen självmant när backen är slut, och vill pusta.

Ja våra hästar måste ha stort tålamod med oss nervklena!
Tänk om de kunde tala om vad de tänker om oss!

 

[MoaAmanadaa]

Sv: Rädda ryttare!

Jag hade en annan häst förut och med den var jag rädd att rida ut själv för när jag provred henne så var hon jättenervig men när vi flyttade henne blev hon jättelugn och gjorde inget alls. Men min tränare visst vad för hästd et var och sa "lova mej en sak. rid ALDRIG ut ensam på den hästen för den är GALEN!" efter det ville jag aldrig rida ut om inte min mamma var med.
Det var så konstigt för hästen var verkligen JÄTTESNÄLL.

Nu har jag en ponny som är jättepigg och stark osv men jag är aldrig rädd när jag rider ut och jag skippar till och med västen ibland för jag känner mej så säker. Hon brukar takta och försöka sticka iväg ibland men på något sätt känns det som vi känner varandra så bra så att hon vet när det blir farligt och om jag verkligen seriöst tar tag i henne så gör hon exakt som jag vill.
Och jag tycket det är roligt när hon busar för hon är ju en ponny och lite tokig

Aja detta kanske inte var precis som dom andra skrev men i alla fall.

 

[taccotad]

Sv: Rädda ryttare!

Jag har väl aldrig varit nån tuff ryttare! Men sen -04 då jag var med om en stor ryggoperation, 2 två graviditeter (och barn) senare så har jag blivit såååå feg. Numera kan jag sitta och tänka massa dumma saker som att min häst ska bli rädd, kasta av mig, springa iväg, trampa på mig om jag ramlat av, går omkull osv. Ridturerna blir inte roliga! Har gjort långa uppehåll med ridningen pga detta.

Nu har jag kommit igång så smått igen. Rider barbacka för jag gillar inte den sadeln jag har. Är helnöjd när jag skrittat en runda, kanske till ohc med travat några steg.

Nåt jag brukar göra när jag känner att jag börjar spänna mig är att sjunga högt och tydligt för mig och hästen. Brukar funka rätt bra. Har bestämt mig för att övervinna rädslan!

 

[taccotad]

Sv: Rädda ryttare!

Jag har inte mött älg ännu med min. Med min förra ponny mötte vi en som hade ett stråk över vägen, men då stannade hästarna tills den gått över och ingen brydde sig. Fast inte så kul om man möter en mamma med unge inne i snårskogen. Då hade jag nog inte brytt mej om hästen sprang så fort den kunde.
Däremot har vi en smal grusväg i skogen där vi rider och speciellt en sträcka brukar jag få för mej att det kanske skulle kunna dyka upp en björn
Att man förstör fina ridturer med att framkalla en massa hjärnspöken. Skulle behöva ta en valium innan ridturen.

Hon är inte farlig utan väldigt lugn och inte rädd för nåt. Det är jag som får för mej en massa bara.

Undrar om man kan äta magnesium själv istället för att ge hästen

Åh jag blev så stolt för nån vecka sen! Red barbacka och inne en liten bit i skogen låg det FYRA älgar och tittade på oss. Men jag satt kvar och vi red förbi. Min snälla häst gjorde såklart inget. Men mitt hjärta bankade nog 100 slag i sekunden och jag sjöng högt för mig själv.

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Visst är det gott när sånt händer! Då är det värt alla gånger man känner sig feg utan anledning.

Tror att mycket hänger på de 2 sista barnen jag fått.

När jag började rida efter 22 års uppehåll var den första hästen en nordsvensk bruks hingst. Hade ingen hjälm och inga riktiga skor. Red honom 2 dar i sträck i skogen.
Sen köpte jag en halvvild varmblodskille på 1.65 som var totalt livrädd för vatten och mörka fläckar som såg ut som vattenpölar. Köpte förstås honom på hösten när det regnade varje dag..
Han red jag ensam i skogen och tvingade honom över vattenpölar utan större problem.

Sen blev jag gravid.... och livrädd.

Ett tag hade jag ont i magen samma dag vi skulle ut och rida, fast jag hade världens snällaste d-ponny som man kunde sitta baklänges på utan att oroa sig. med henne försvann också den värsta rädslan och nu ser jag fram emot att rida, fast jag vissa gånger har lite ångest efter halva ridturen om nåt oväntat händer. Då är det låångt hem

Men jag ska bli bättre och visa upp trav, galopp och barbacka-bilder innan sommarens slut

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Det där med långt hem känner jag igen! Så kände jag i höstas, när hon var lite väl på i skogen. Fy för att vara mitt i skogen eller en bit hemifrån och märka att hästen är lite åt det vildaste laget plötsligt! Men det har gått alldeles utmärkt än så länge, eftersom hon ju faktiskt är jättesnäll, tror till och med att jag skulle kunna hålla henne när de andra drar i väg, men just då kändes det som att sitta på en tickande bomb!

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Enya,

jag tror du ska försöka berätta för de andra ryttarna hur du känner dig. Du får säkert stöd från dem och det skulle kännas bra för dig. Du anar inte hur många som är rädda.

När jag var på en träning för ett tag sen, tog jag upp det här med ridrädsla. Det visade sig att varenda en hade känt av det, mer eller mindre. Tror du inte själv det skulle hjälpa om du får uppmuntrande nickar av de andra istället för att gömma dig på helgerna? Folk i allmänhet är ju hyggliga. Dessutom slipper du den där konstiga smygkänslan "de ser att jag är osäker".

Lycka till/ Gg

Nja det vet ju om det, det syns ju att jag inte riktigt har koll på hästen, om man säger så och de flesta vet ju att jag är lite rädd. Men jag gillar inte att trängas och hästen gillar inte när det är andra utan vill bara då stressa i väg hela tiden. Och då blir ju allt värre. Det går som bäst när vi är helt ensamma, ingen som distraherar och "stör" oss. Ingen som tittar på mig och ingen som hästen kan tävla med. Det är underbart när det funkar, men frågan är om folk egentligen tror på mig när det inte funkar alls när någon är i närheten! Blir jag stressad så märker hon det genast och då blir det pannkaka av allt.

Tack

 

[Enya]

Sv: Rädda ryttare!

Åhh, just så blir jag också när det går bra, hög på ridningen.
Grät i lördags när vi red dressyr för instruktör och klarade av att skritta två varv med form och takt, höjd rygg och benen under sig och sen kunde gå över i fin trav ett halvt varv utan att hon hoppade iväg i en halv galoppfattning in i slängtrav. (Travare med stor kropp och låånga springiga ben)

Vad härligt

De här travarna ja, det är så svårt ibland att få det rätt men när det funkar så är det verkligen framsteg och i alla fall för mig så ligger det kämpande bakom, jag vill ju så gärna att det ska gå bra. När det sedan också gör det så blir jag stolt- JAG klarade det!!! Små skitsaker som alla andra klarar i en handvändning, det kan vara svårt för mig!

Jag förstår absolut din känsla

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

I somras hittade vi en perfekt skogsrunda runt en sjö och det var en superridtur då allt stämde.
Andra gången vi red så började sambons häst att krångla då han tydligen kände lukten av nåt djur. Min brukar inte bry sig men reagerar väl lite om den andre inte vill gå fram.
Sambon fick till slut iväg honom och försvann bakom en sväng. Då ville min absolut inte gå längre och vände om. Jag testade allt och hon backade ner i en slänt och till slut orkade jag inte mer , utan fick fram henne några meter och vände sen henne när jag kände att hon inte tänkte gå framåt mer.
På vägen hem var jag skitsur och kände mej helt misslyckad. hela kvällen tänkte jag på hur feg och kass jag är.

Dan efter tog vi samma runda igen och då var jag beredd. jag rider aldrig med spö, men sambon sa att jag skulle ta med det och se om det fick mej att kanske känna mej säkrare.
På samma ställe började sambons häst tveka men gick vidare och min vände tvärt om. Jag blev så sur så jag gav den ingen chans, utan vände om henne tvärt och tryckte på. Till slut gick hon och sen frustade hon säkert 5 ggr som att hon tyckte att det var lite kul

Nästa gång vi red så hann vi förbi innan jag kom på att det var det stället och efter det inga problem. Då kändes det skönt. Att en sån liten grej för andra fick mej att känna mej lite stolt att jag inte gav efter.

 

[sofiess]

Sv: Rädda ryttare!

Hej!
Jag är inte rädd för själva ridningen egentligen, eller på sätt och vis lite.. Är mer rädd för att jag ska göra något fel som ska skada hästen, om hästen snubblar t.ex så får jag en liten klump i magen direkt! Vill inte att något ska hända henne...

Alltid när jag gör misstag mår jag så dåligt att jag bara vill gråta, vill göra allting rätt!
Som igår, torsdags, när jag red, så red jag ut en liten runda första gången efter en viloperiod eftersom hon, min medryttarhäst alltså, har haft ett sår på benet och inte kunnat bli riden. Jag var inte den första som hoppa upp på henne efter viloperioden, men i alla fall.

Jag red i bara skritt och allt gick bra, tills vi kom tillbaka till stallet och jag tänkte rida några varv i paddocken också eftersom hon kändes fräch och glad!
Skulle börja jobba henne lite försiktigt i form, men då drog hon upp huvudet och började trava och tog några galoppspråg och det tog ett tag innan jag fick stopp på henne.

Blev jätte rädd för att det inte var bra för henne med hennes ben och så. Förstod ju att det var jag som hade gjort något fel, annars skulle hon inte ha gjort sådär. Har fortfarande ont i magen, även om ingenting hände. Det värsta är att jag inte vet vad jag gjorde för fel, kanske klämde för hårt med skänklarna eller något..

Det blev lite långt, men men. Lite svårt att förklara, men hoppas någon förstod vad jag menade.
/sofiess

 

[vima]

Sv: Rädda ryttare!

Känner igen mig i det du skriver. Har ridit på ridskola halva mitt liv, varit medryttare, tävlat osv så jag har hållit på med hästar väldigt länge. Har ridit en blandad kompott av hästar, allt från sega och lata till framåt och heta. Det har inte varit några större problem alls. Men minns speciellt en häst på ridskolan som jag faktiskt fick en klump i magen varje gång jag skulle rida, trots att jag ridit i över 10 år. Hon var en stor häst (minns inte exakt ras) med mycket motor och ibland kände jag verkligen att jag tappade kontrollen över henne och kände mig som en liten vante. Det spelade ingen roll hur mycket man drog eller försökte få henne att lyssna, man fick ingen kontakt och hon lyssnade inte.

Känner fortfarande ett stort obehag när jag tänker tillbaka på just den hästen. Ser framför mig hur jag försöker hålla mig kvar på och stanna hästen som inte lyssnar på några av mina hjälper utan bara springer och springer och springer. Tror det är för att jag verkligen kände att jag hade noll kontroll och det skrämde mig något oerhört. Hade vi fått träna mer tillsammans hästen och jag så hade jag säkert kunnat lära mig hantera henne och hur jag skulle göra, men det fungerar ju inte riktigt så på ridskola (i alla fall inte där jag red).

Så mitt råd till dig är (som jag sett flera andra säga) att försök rida för en tränare. Framför allt så tycker jag du ska berätta om exakt vad det är du tycker är obehagligt och när du börjar känna dig rädd. Första steget att börja jobba med rädslan är att förstå den och lära sig mer om när/hur/varför man egentligen är rädd!

Lycka till!

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Tack för rådet!

Det jag är rädd för är nog att hästen ska gå omkull, och att jag ska fastna och släpa efter.
Ibland får jag också för mej att hästen vill bli av med mej, att den inte vill bli riden och därför väntar på bra tillfälle att skrämma mej eller kasta av mej

Låter väldigt dumt, jag vet.
Sambon förstår inte vart jag fått det ifrån, då våra hästar är väldigt pigga och glada när vi rider.

 

[Tajger]

Sv: Rädda ryttare!

Förresten, senaste nr av Hästmagazinet tar ju upp hopprädsla och hur man ska tänka. En rejäl artikel på 21 sidor. Många tips som man har glädje av generellt inom ridning och självförtroende.

/Gg

Det skulle jag behöva läsa! Ramlade av för 1½ år sedan och slog mig rejält i ryggen. Det var en ganska enkel vägran, men hästen fastnade och drog med sig några bommar, kastade sig iväg så jag drog i backen med ganska rejäl fart...

Kunde inte rida på ett par veckor, sen var jag faktiskt skitskraj, för hästen var vinterpigg och jag ville ta det lugnt. Som tur är delar jag med äldsta dottern så hon höll igång hästen, så jag fick komma igång försiktigt.

Men det tog flera månader innan det kändes helt ok, och hoppar gör jag inte nu Har provat några små kryss, men...

Så nu tränar jag dressyr och dottern hoppning, det funkar, men egfentligen tycker jag ju att det är så roligt att hoppa. Men då har jag fel häst, och han är ju så go annars

 

[sofiess]

Sv: Rädda ryttare!

Vima, jag vet inte om du skrev till mig eller Iobell, men tack i alla fall!
Vet inte riktigt om jag får rida för tränare på min medryttarhäst, eller om det skulle funka just nu för den delen heller. Det är något som jag verkligen vill göra, men jag dansar tre ggr i veckan och spelar fotboll ca tre - fyra ggr i veckan plus ridningen plus skola.. Måste nog sluta på något snart om jag ska hinna med allt! Om inte annat kostar det pengar för mina stackars föräldrar, hehe.
Men jag tror absolut att jag borde ta kontakt med någon tränare för att komma vidare i min ridning och övervinna min rädsla.
/sofiess

 

[taccotad]

Sv: Rädda ryttare!

kl

Idag har jag ridit igen. Barbacka ute i skogen! Min häst är nog den snällaste som finns som tur är! Hade med mig en kompis, jag red första biten och faktiskt förbi ett par gårdar som jag tycker är obehagliga att rida förbi..intalar mig att där ska finnas nåt som min häst blir rädd för. Sen bytte vi så hon fick rida förbi de allra läskigaste ställen...nån hage med busiga hästar som springer omkring. Men min häst han brydde sig inte som vanligt...så jag begriper inte varför jag ska vara så himla nervös!!

Känner mig nöjd med denna ridtur med! Har bestämt mig för att nästa gång ska jag rida en liten bit till...kanske förbi nån mer läskig gård...eller nån nerförsbacke...eller förbi nån hage. Usch! Hjälp!

 

[sofiess]

Sv: Rädda ryttare!

Vad duktig du är! Fortsätt så så ska du se att du övervinner din rädsla snart

 

[taccotad]

Sv: Rädda ryttare!

Ja jag hoppas ju att jag kan rida obehindrat snart igen. Kommer aldrig bli nån tuff ryttare och aldrig bli nåt proffs men att iaf våga lufsa runt i skogen med min häst....det hade varit rätt trevligt!

Brukar försöka tänka på att faktiskt ANDAS när jag rider, djuuupa andetag! Sen brukar jag vicka på tårna så får jag nåt annat att tänka på. Sen har jag faktiskt insett att man får lov att hoppa av om man tycker det är obehagligt, för att sen rida igen när man känner sig lugn. Nåt sånt skulle jag aldrig tillåtit att jag gjorde för nåt år sen.

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Men duktigt att du vågar rida barbacka
Min gamla tjockisponny brukade jag rida med ridgjord tills jag hittade bomlös sadel. Man satt perfekt på hennes breda rygg. Men när min nya kom testade jag men hon kändes väldigt smal och ranglig så jag har inte testat efter det. Och barbacka har jag inte vågat mej på än.

Men det får bli ett av mina projekt som ska genomföras i sommar.
Eller kanske smart att testa nu medans det finns mkt snö att ramla av på.

Vi rider förbi en hage med 3 springande hästar som gärna vill hälsa, men än så länge har inte våra brytt sig. Är ju annars ett sånt moment som kan göra att man drar sig för att rida åt just det hållet.

Jag har ju aldrig ramlat av , förutom när första hästen halkade på en isfläck och la sig på sidan sakta, sakta så att jag hann reagera och dra ut foten ur stigbyglen. Han låg sen kvar tills jag var helt loss och kunde sätta mej en bit ifrån. Då reste han sakta på sig.
Kanske jag skulle behöva ramla eller hoppa av i skritt för att känna att det inte är så farligt.
Eller så bryter jag väl armen ändå och blir ännu räddare