Rädda ryttare!

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Nja har inte ridit alls så mycket som jag trodde jag skulle efter flytten. Men det lilla jag varit uppe har känts jättebra, vi har också kommit till ett lungt och harmoniskt stall där både jag och hästen stortrivs, tror det kan ha betydelse för ridningen också. Men en stor anledning till att jag ridit så lite har inte varit min rädsla utan att hästen har gått så lite under vintern och jag har fått tillbaka min underbara medryttare (fungerade inte alls i förra stallet för henne eftersom stallägaren inte ville rida med en tonåring och stallägarens häst kunde inte vara själv alls, så min medryttare blev helt hindrad från att rida, jag kunde ju inte eller ta in eller rida min häst när jag ville, ja det var några jobbiga veckor). Så av den anledningen har jag låtit min medryttare rida lite extra nu.

Men blir inte glad över att höra att du haft det så motigt, men senaste ridpasset lät ju toppen. Håller alla tummar att du får den känslan nästa gång också och kan koncentrera dig på hur hästen går istället för din rädsla. Lycka till

 

[Fialotta]

Sv: Rädda ryttare!

@rida hur har det gått? Har du prövat att sitta upp?

 

[Thorana]

Sv: Rädda ryttare!

Hejhej Nu kommer jag in här efter 500 inlägg
Jag var jätterädd för min unghäst förra året när det kom till att rida ut. Hon var jobbig och jag hade trillat av några gånger både på banan och i skogen, men rädslan kom bara i skogen för det var där hon var jobbig. Men i vintras red jag några lektioner på min tränares storhästar, hoppade lite med dem och red dressyr. Storhästar har jag varit lite rädda för sen jag flög av en rakt in i en vägg förrförraåret och fick åka ambulans..
Det tog ivarjefall ett tag, men nu litar jag till 100% på min häst, även om hon nu är jobbigare och stirrigare i skogen än innan och att nästan varje galopp slutar med en skyggning, haha.
Just nu känner jag mig faktiskt säker i min ridning, men jag tycker alltid att det är obehagligt att möta främmande hästar då min häst inte är så trevlig mot sådana.

 

[Poxz]

Sv: Rädda ryttare!

*kl*

Skuttar in här lite sent sådär. Har läst i tråden sen den startades till och från, men inte skrivit något.

Jag har aldrig varit med om någon ridolycka eller egentligen någon riktigt läbbig situation över huvud taget. Jag har ramlat av två gånger i hela mitt liv och det var som ponnyryttare då jag saakta gled av längs halsen på en vägrande häst. Samma häst, samma lektion. Det räknas nästan inte ens.

Jag vill bli duktig på ridning. Jag längtar efter att rida när jag inte gör det och önskar inget hellre än att tycka att det är roligt och kunna träna massor. Jag har ingen egen häst, rider alldeles för dåligt och det ser väl inte ut att bli bättre heller - om jag inte lyckas skärpa mig.

Jag är egentligen inte räddast när jag sitter i sadeln, men jag spänner mig lätt och kan inte slappna av. Vilket ju inte gör ridturen speciellt behaglig för varken mig eller hästen. Jag är däremot halvt skräckslagen innan jag ska rida, och det tar ju glädjen av alltihop. Red lektioner ett helt år men slutade vid nyår, dels p.g.a. pengarna och dels p.g.a. att det var så jäkla jobbigt att gå och vara toknervös en hel dag innan lektion. Det tog för mycket energi. Jag hade sagt att jag måste pröva ett år men var nära att sluta tidigare ändå. Jag red dock ut det hela, men sedan fick det vara bra.

Jag åker lite då och då på vänners medryttarhästar, men jag KAN liksom inte. Jag är urdålig ryttare och skulle behöva rida med mer kontinuitet för att komma någonvart. Och det är en sak att surfa runt på en ridskolehäst och en helt annan att rida privat.

Saken är den att jag är rädd även vid markhantering, ett ännu större problem. Det har jag alltid varit. Tycker hästar är rätt läskiga och kan inte riktigt läsa dem tycker jag.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Blir så less ibland att jag inte vill se en häst ens, men samtidigt så har jag ju den här abstinensen som flera här pratar om. Jag VILL ju vilja! Jag VILL inte vara rädd och jag VILL bli duktig ryttare.

Just nu känns det som ett olösbart problem faktiskt.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Gällande rädslan vid hantering från marken kan jag inte ge några bra råd, för det har jag inte så stor erfarenhet av, även om det såklart blivit läskigt både en och två gånger där(Men då har det ofta varit mer befogat att vara lite nervös), men jag är i regel rädd på ryggen inte vid hantering.

Förstår att det känns lite som ett moment 22. Tror att du behöver fler timmar i sadeln för att bli mindre spänd och nervös. Men det är inte heller speciellt lockande när en hel dag försvinner i oro, så jag förstår att du är återhållsam. Med facit i hand, gör det någon skillnad i de perioderna i ditt liv som du ridit mer? Vad gör dig minst nervös? Någon speciell häst som du är mer trygg med? Och om vi vänder på steken, vad gör dig mest nervös? Tanken på uteritt eller hoppning? Eller är det mer allmänt?

 

[rida]

Sv: Rädda ryttare!

Kommer in här nu efter en lååång tid. Jag har ridit sedan mitt inlägg, dock inte på mina egna hästar, men på en jättesnäll och lugn bekants häst. Helt underbart! Jag behövde inte oroa mig för något alls, då detta är en häst som är totalt bombsäker! Han vill knappt skritta framåt För mig har det varit underbart att få sitta på en sådan häst, och bara få njuta, och inte behöva oroa mig. Men, dom första gångerna var ett h-vete! Jag var så nervös då jag gjorde honom i ordning, och det blev bara värre och värre ju mindre utrustning jag hade kvar! Försökte dra ut på tiden in i det längsta! Som tur var så förstod min bekant mina känslor, och stressade mig inte på något sätt, hon bara fanns där och pratade med mig. Sen på plan så var hon också med och höll lite som lektioner till mig, så att jag skulle få en känsla av att rida igen.
Nu har jag ridit en liten tid för henne med hennes häst, och min "ridkänsla" har kommit tillbaka mer och mer. Nu känner jag inte samma stress direkt jag tänker på att rida mina egna hästar, och IKVÄLL ska jag faktiskt sätta mig upp på den ena av dem, tillsammans med min dotter Jag vet att jag kommer att vara ett nervrak där uppe till en början, men jag vet också samtidigt att han gör ingenting. Han är snäll, han bockar inte, han stegrar inte, han sticker inte, så jag tror att bara jag har ridit en stund så lugnar mitt inre ner sig (hoppas jag i alla fall) Vi ska i alla fall endast vistas på plan, jag känner mig inte redo för att rida ut ännu, trots att han är 100% trafiksäker.
Så, jag hoppas att det går framåt nu, att jag börjar lugna ner mig, och att inget händer så att jag hamnar på ruta ett igen.

Hur går det för er andra med rädslorna?

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Så kul att läsa att det är många som går framåt. Önskar dig Rida lycka till ikväll. Känner så väl igen mig hur stressad och nervös man kan bli medan man gör iordning hästen, men har många gånger insett att kommer man bara upp på hästen och iväg en liten bit brukar det lugna ner sig. Känna hästen innan brukar ju också vara bra och vet man att den inte brukar bocka, stegra eller sticka så brukar ju "paniksträckan" vara betydligt kortare. Uppdatera när du kommit hem igen ikväll och åter lycka till

Har haft en lugn sommar och när det blev så varmt blev det vila för madam, som har svåra sommarexem och aldrig vill vara utan sitt älskade täcke då. Men i början av sommaren var ridningen helt underbar, dock ofta ganska korta och kravlösa ridturer eller bara lite smidighetsövningar i makligt tempo på banan. Min medryttare har ridit en del sista två veckorna men tyvärr har jag bara planerat in åskdagar för mig så det har inte varit läge att hoppa upp, men imorgon ska jag känner dock att en hel del oro kommit tillbaka men jag hoppas att vi kan börja om där vi slutade då ska det inte vara några problem. Har tänkt ut en ridväg som tar ca 30 min, första halvan skritt på fin skogsstig sen en helt underbar bit med galopp, hemvägen blir lite kravlös trav och skritt sista biten, en sväng som min häst och jag brukar gilla. Bara synd att den inte är längre då skulle jag kunna rida den varje gång.

 

[rida]

Sv: Rädda ryttare!

Åhhh!! Jag måste bara berätta om igår kväll! Jag och dottern skulle rida våra hästar. Min dotter vet, utan att jag har sagt detta rakt ut till henne, att jag är rädd att rida. En rädsla som har gjort att jag är överbeskyddande mot henne också då hon ska rida, tyvärr. Som tur är så har jag inte fört över min rädsla på henne, utan hon rider som vanligt, och känner ingen panik om hästen hon sitter på sticker iväg eller börja konstra. Hon sitter där och styr upp hästen tillbaka och så är det färdigt med den saken. Jag däremot får ju världens knut i magen och panik direkt jag ser att hästen hon sitter på börjar med något, vilket leder till att jag oftast inte alls vill se då hon rider.
Vi fick också hjälp från oväntat håll. Vår bekant kom till stallet, och följde med oss till ridplanen, och höll övningar för oss under hela tiden. Jag blev glad! Hon är en jätteduktig ryttare och dessutom utbildad, så för mig var det en skänk från ovan.
Eftersom hästarna inte har blivit så mycket motionerade, så gjorde vi olika övningar i skritt, för att få dem uppmjukade, och för att börja jobba med deras muskler. Små, enkla övningar men tillräckligt svåra för att jag inte skulle ha en tanke på att vara rädd! Före jag skulle sätta mig upp, var jag nervös, men den nervositeten försvann då vi började jobba, och jag koncentrerade mig på det vi skulle göra. Inte en enda gång, under hela den tiden jag satt på hästryggen, hade jag någon panik-känsla, och den där tanken "nej, jag klarar inte det här, nu kliver jag av!" Inte ens då min häst plötsligt blev rädd för en fågel som flög upp precis snett bredvid honom, så att han kastade sig hastigt till sidan, så blev jag rädd! Jag var så koncentrerad på det vi gjorde, så jag bara styrde upp honom tillbaka och så fortsatte jag. Och för att skryta lite, jag är så stolt över mig själv! Jag är så glad idag så jag bara dansar på små moln!
Efter ridturen då jag stod i stallet och sadlade av, så bara kände jag "Gud så underbart!" Jag kramade min häst länge och väl, och insåg att jag faktiskt har enormt saknat att rida min älskling!
Efter ridturen så sade vår bekant att "samma tid imorgon, så fortsätter vi framåt med övningarna" och, jag ser fram emot att få rida idag! Jag bara går och väntar på att klockan ska slå så att jag får fixa hästen och hoppa upp igen! Im so happy!!
Det känns som att det börjar lite släppa nu. Kanske jag äntligen ska slippa den där hemska känslan! Kanske jag faktiskt KAN börja rida igen som tidigare, utan att alltid ha rädslan med mig, som jag nu har haft i flera, flera års tid.
Men, nu ska vi inte bli för exalterade heller, det kan ju hända att jag känner mig säker, tills något händer, då kan det ju faktiskt gå tillbaka igen, och kanske till och med bli värre än tidigare Men jag hoppas att jag nu bara går framåt, och inte hamnar i samma sak igen

 

[stjarnhimmel]

Sv: Rädda ryttare!

Kom att tänka på denna artikel när jag läste lite i denna tråd;
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/ridsport/article17329673.ab

Även toppryttarna kan uppenbarligen känna obehag..

 

[MikaTela]

Sv: Rädda ryttare!

*kl*

Väcker liv i en gammal tråd för att känna samhörighet med än grupp som är typ "Vill rida men är rädd".
Har ridit mycket och haft egen häst och hela köret i 15 år. Men blivit otrolig feg, särskilt att rida andras hästar. Blir svettig och får smått panik vilket jag vet inte hjälper för fem öre.
Ska nu försöka mig på att rida lektion men vet inte redigt om det kommer bli min grej men hoppasjag hittar glöden och det roliga i ridningen där.

 

[TheRedLightning]

Sv: Rädda ryttare!

kl

Det enda jag är rädd för nu och långsamt strävar efter att bygga bort. Är en omedveten spändhet/rädsla för trav.
Då jag var medryttare på en travare och red ut barbacka en gång och han ville trava och sen fick jag inte stopp på honom, och han hamnade i travar-trav och då slängde jag mig av för att jag blev så rädd.
Sen efter det har jag haft svårt att sitta ner i traven och känna mig bekväm. Går jättebra att rida lättridning, men så fort det kommer till sitta ner så blir jag spänd.

Vidare har jag varit hopprädd, speciellt när det börjat bli lite höjd på det hela, men sen jag var på Irland och fick ett bra tips om vart jag skulle titta så kan jag hoppa nästan vad som helst bara hästen hoppar och inte vägrar.

 

[Lavinia]

Sv: Rädda ryttare!

Hej!

Sent svar, men det som funkat för mig har varit att hitta en häst att lita på. Jag åkte förvisso av och blev rädd, men var osäker redan innan. Det tog flera år innan jag hittade en häst att inte vara rädd för och nu hanterar och rider jag bara hästar jag litar på. Dessa hästar är inte alltid "stallets snällaste" utan hästar jag får någon typ av connection med. Det tror jag är det viktigaste, att hitta hästar man vågar lita på och utveckla den känslan.

/Lavinia, inte längre rädd, bara osäker.

 

[Rubinen]

Sv: Rädda ryttare!

KL

Skont att se att andra varit/ar radda och osakra men jobbar pa det och gar frammat!!

Sjalv har jag ALDRIG varit radd under mina 20 ar med hastar, men for 1,5 ar sedan var jag med om en riktigt otack olycka da jag skadades illa och fick spendera 8 manader med att forsoka lara mig ga igen. Nu har jag en permanent skada i hoger ankel och var upp till ca 8 manader sedan sa radd for hastar att jag nastan borjade grata bara jag tankte tanken pa att rida. Det tog mig som sagt ett bra tag att ens kunna ga igen, och det tog ett helt ar innan jag var tillbaka pa hastryggen.

Nu har jag mest jobbat fran marken for att bygga upp mitt sjalvfortroende igen, och eftersom att jag endast rider unghastar (6 ar och under) sa tar jag allting valdigt lugnt. Jag blir radd ibland nar jag rider, men forsoker anpassa situationen sa att jag utmanar mina radslor och samtidigt kanner mig bekvam. Jag SKA tillbaka till att alska att sitta pa hastryggen utan att avra radd, det kommer bara ta lite tid!

 

[EmmaBovary]

Dags att väcka den här tråden till liv igen tycker jag. Hur går det för er andra?

 

[Simply me]

Hej igen, jag undrar också hur det gått för alla och har saknat den här tråden.

För egen del har jag kvar min häst men rider väldigt lite men när jag väl kommer upp är det härligt, har inte känt mig rädd alls men är fortfarande orolig om vi inte tar de invanda trygga stigarna som tyvärr inte är så många. Medryttaren rider ca 3 dagar i veckan och hästen är 25 år, tycker det räcker för henne att gå ungefär varannan dag. Mitt mål just nu är att rida en dag i veckan men känner att jag inte har några krav på mig.

Vet hur harig och rädd jag periodvis har varit och nu kan jag bara säga att jag njuter av våra turer fast jag nästan alltid rider ensam och det fixar vi

 

[EmmaBovary]

@Simply me Vad roligt att just du svarade först, du är nog den som jag talat med mest här i tråden, så det var roligt med en uppdatering Det låter ju som att det är så bra som det kan med förutsättningarna! Jag gillar det här med att skynda långsamt, och med en medryttare så behöver du ju inte ha dåligt samvete för att hästen skulle motioneras för lite eller så

Själv har jag en ny medryttarhäst sedan några få månader. Ett litet halvblodssto som är precis som jag INTE vill ha en häst ute i skogen, dvs gärna kastar sig åt sidan, tvärvänder och springer i väg Hittills har det dock gått bra, rider mest på banan med tanke på att jag vet att hästen är tittig, så vill jag gärna lära känna henne ytterligare. Några skogsturer har vi dock tagit, med varierande utgång. En av turerna hade hon den goda smaken att tvärvända och galoppera iväg från skritt, inte bara en utan tre gånger

 

[Simply me]

@Simply me Vad roligt att just du svarade först, du är nog den som jag talat med mest här i tråden, så det var roligt med en uppdatering Det låter ju som att det är så bra som det kan med förutsättningarna! Jag gillar det här med att skynda långsamt, och med en medryttare så behöver du ju inte ha dåligt samvete för att hästen skulle motioneras för lite eller så

Själv har jag en ny medryttarhäst sedan några få månader. Ett litet halvblodssto som är precis som jag INTE vill ha en häst ute i skogen, dvs gärna kastar sig åt sidan, tvärvänder och springer i väg Hittills har det dock gått bra, rider mest på banan med tanke på att jag vet att hästen är tittig, så vill jag gärna lära känna henne ytterligare. Några skogsturer har vi dock tagit, med varierande utgång. En av turerna hade hon den goda smaken att tvärvända och galoppera iväg från skritt, inte bara en utan tre gånger

Snyggt jobbat sakta men säkert går vi båda framåt. Hur är hästen på banan då? Tittig eller lugn och fin? Rida ut lugnt med ett tryggt sällskap? Å det finns så mycket att tänka på men när man hittar rätt så kan man få en så bra början och sakta börja komma vidare.

Min dam är ju envis som synden men sticker inte, bockar inte och väldigt sällan tittig så för min del är det inte hästens fel på något sätt.

 

[EmmaBovary]

@Simply me Hon är het överlag och lite tittig på banan, men inte lika mycket som i skogen. Vid något tillfälle har hon kastat sig åt sidan helt oväntat inne på banan, men det är inte så ofta. Jag tror inte att hon brukar bralla så mycket, åtminstone har inte ägaren flaggat för det och jag har inte heller fått uppleva det, så jag håller tummarna för att hon ska låta bli! Och gällande att rida ut med lugnt sällskap så trivs jag själv med att rida ensam, blir nervös över hur taggade vissa hästar blir med sällskap. Fast någon gång ska vi väl ge oss ut med någon annan som står i samma stall.

Nu står hon på bete på en plats som är helt gudomlig, med sjöutsikt. Får lov att rida på några fält där, vilket jag till en början var nervös över, då hästar gärna blir lite för taggade för min smak på ett fält Men det har hittills gått superbra och hon har gått som en klocka.

Låter som du har en fin häst ändå, låter som att envis som synden passar dig bättre än stickande och bockande

 

[Nepeta]

Mitt signalsystem i hjärnan är lite satt ur spel efter att ha gått in i väggen för 7 år sedan. Det medför att min kropp väldigt lätt signalerar PANIK utan att läget verkligen är det. Det kan handla om att bara hästen sprätter till lite eller tom bara hostar till, så är signalsubstanserna där och stökar till det. För min del lättar oron en hel del bara genom att jag har jobbat fysiskt och blivit lite svettig, innan jag sitter upp.

Tror det har med att endorfiner utsöndras som då i sin tur dämpar känslosystemet för "fly". Jag skrittar numer fram genom att vi promenerar tillsammans i snabb takt så att jag blir varm o go och får igång andningen djupt ner i magen, innan jag väl sitter upp. Det hjälper mig ordentligt! Tar även allergimedicin (kroppseget histamin) innan ridning vilket dämpar mina negativa signaler ytterligare. För jag mår så bra av ridningen bara jag kan kapa oron/rädslan på något sätt. Å ja - jag har kontakt med läkare som är fullt med på min taktik

 

[Lilla_Gubben]

@Nepeta, jätteintressant att läsa, för precis sådär har jag börjat reagera, jag har alltid varit lite harig, men nu hoppar hela jag högt bara hästen rycker till lite grann, vilket gör att han hoppar till ännu mer, eftersom jag reagerar som jag gör så måste det ju vara jättefarligt, snacka om ond cirkel. Jag har inte gått in i väggen, men var nog väldigt nära och har inte återhämtat mig ordentligt (hjärnan pga stress och kroppen pga långvarig smärta).

Jag har inga problem att rida inne i ridhuset, där är jag helt avslappnad, men så fort jag kommer ut, eller på ridbanan (vilket ju säkert har att göra med att hästen är mera spänd där). Nu står jag dock uppstallad utan ridhus, kan utnyttja ridskolans de dagar jag är ledig dagtid, men annars är det skogen/utebana som gäller. Problemet ute är att både jag och hästen leker 'hököga' och letar efter allt möjligt 'farligt' (vi är inte alltid överens om vad som är farligt)

Själv plågar jag mig med att rida rida och åter rida. Väljer dock helst att rida själv, då jag vill välja tempo, eller rida ut med någon som bara ska skritta och trava lite lugnt. Det fåniga är, att jag faktiskt är väldigt sadelfast, har inte trillat av särskilt ofta under mina 32 år som ryttare. Nu har jag inte hoppat sen 2009, saknar det men det har liksom inte blivit av sen jag tog bort min gamla häst, jag törs liksom inte, säger att jag ska prova någon dag, men inte på min superkänsliga häst... Min medryttare är dock super, hoppar och tävlar honom och är det något jag inte vågar ta tag i, så gör hon det, eftersom hon tycker att han är världens snällaste (jämfört med allt knäppt hon ridit under åren). Vem vet, vilken dag som helst så kanske jag vågar hoppa en liten serie med hinder

Väldigt skönt att läsa att det finns likasinnade, ibland känner jag mig väldigt ensam om mina funderingar