Rädda ryttare!

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Ridit ut en timme idag också, känner mig just nu helt mör och slut. Red samma väg idag också, så vi kom till den hemska bommen både på ditvägen och hemvägen. Tyvärr ligger de bästa ridvägarna på andra sidan så vi måste lära oss att passera. Men det gick mycket bättre idag, mycket tack vare att hästkompisen inte var lika laddad och pigg idag och han lyckades spåra oss förbi det läskigaste och han kunde lungt vänta på att vi också kom förbi.

Tycker fortfarande att det är jättejobbigt att ha delat på hästarna, men det går ändå bra. Tror dock att omställningen till nya stallet kommer ta längre tid än om båda hade flyttat tillsammans, då har det aldrig varit problem med nya miljön. Känner inte riktigt igen min lilla häst men hon trivs med nya hagkompisarna och de gillar att ha fått ett litet sto i hagen, vet inte riktigt vad de gillar att ha fått en ny chef i hagen men allt verkar fungera bra.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Jag gör nog det. Man tappar ju en hel del när man varit utan hästar en period och det tar ett tag att komma tillbaka till gamla vanor.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Men det låter ju jättebra! Heja er!

 

[Hatsune]

Sv: Rädda ryttare!

kl

Kan jag få vara med i erat gäng?

'Förr'i tiden (nu är jag bara 16 men det bortser vi ifrån ) red jag de flesta ponnyer slöa, sura, heta vadsom helst bara jag fick rida. Hästar som vänder på en femöring när en löv faller till marken har aldrig harit något problem, dock har jag aldrig tyckt om när det går fort, varken på cykel, i bil eller till häst. Bralla av sig får de göra på lina

Sen den 17 juni i fjol köpte jag och mammi en egen häst till oss båda. Ett urgulligt sött svart sto, ca 165 cm. Säljaren beskrev henne som världens bästa förstahäst, trygg, läromästare i dressyr osv.
När vi var där och rovred hade jag redan innan bestämt att det där är min häst, låt mig rida så jag får hem henne snart.
Inga varningsklockor rang dock när vi var där, hon stod ryktad och klar i en ute box, när hon tog ut gjordes hon iordning någon meter utanför boxen, där det även fanns en uppbindningsplats men den användes inte för säljaren tycke det var för bökigt att knyta fast. Men att stå och böka med grimskaft var inga problem :smirk:

Efter en massa bök skulle säljaren rida hästen, skritt, trav och gallopp även någon skänkelvikning bara för att. Såg väl lita sådär ut, ingen framåtbjudning eller power i steget. Så efter ett tag satt jag upp, på 'min' häst, lite trög och det gick jämt att hålla ignång henne i trav, precis vad jag letade efter.

Vi åkte hem, fick samtal av säljaren och denne sa att det var yttelligare en som ville köpa hästen, nu i efterhand fattar ju till och med jag att det var ljug. Men det fattade varken jag eller mammi då vi hade förtoende för säljaren, så vi stod mellan att impulsköpa eller stå över.
Vi köpte, jag hade ju redan bestämt att det var min häst. När hon skulle hämtas tog det ca en timme att få in öket i transporten, när vi väl åkte hade vi en fradga tuggande och genomsvettig häst bakom oss.
Väl hemma på gården ''lastade'' vi av, läs fick skära av grimskaftet på skrället annars hade hon brutit revbenen av mammas sambo.
Få tag i åbäket in i hagen, slänga till hö, fylla vatten och förstå vad som hänt.

När jag väl skulle rida henne hemma, så satt man på en fiolsträng som man bara väntade på skulle gå av. Då började jag bli rädd.

Sällskapshästen vi skulle ha fått, visade sig vara såld, utan våran vetskap, så stackarn fick stå själv i nära på två veckor och är nu otroligt flock bunden, vill inte lämna dem uton synhåll.
Vi fick tag i en foderhäst, underbar till en början, sen började det skita sig även med denna hästen.
Han bockade, stack med mig etc. Bägaren rann över när han helt plötsligt får för sig att han vill hem och tar full gallopp neför en backe och jag trilla av rätt illa, akuten nästa. Hände någongång i november.
Han letar nytt hem nu, skithäst.

Och här är jag idag, skiträdd för att rida samtidigt som jag har världens abstinens.


Det blev väldigt lång, ursäkta

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Jaha lyckan ska visst vara kort. Har nu flera gånger känt att jag och min häst är på gång, vi har till och med galopperat ute med sällskap, ok korta galopper men kul har det varit. Det jag har lärt mig de senaste veckorna är betydelsen av att ha ridsällskap som passar, att man inte behöver känna att man inte hinner med, inte törs osv. Har nu några gåner varit ute med en annan isis som dock är piggare i starten, men en trevlig kille som är lite piggare än min häst men som inte hittar på några rackartyg. Allt kändes bra.

Men efter en vecka i nya stallet, hände det ofattbara. En äldre häst i hagen blev så illa sparkad att han blev avlivad, så tragiskt. Kan inte låta bli att ta på mig skulden, de två valackerna hade inte gått med något sto på länge, min underbara lilla häst är ett rött sto, ja med det humör som det röda håret brukar hänvisa till. Men jag tycker att hon är en "pip-fia" och brukar inte sparka, men hon brukar få som hon vill när hon piper och lägger öronen bakåt. Vi lär aldrig få veta vad som hänt. Men oavsett hur detta kommer påverka framtiden så är det en hård törn för mig, vaför kan ingenting vara enkelt?

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Men usch vad hemskt och obehagligt är ju stört omöjligt att inte påverkas av något sådant!

Den här veckan har varit både bra och dålig för min del. Skulle ha ridit i tisdags, var meningen att jag skulle få hjälp som sist, men ägaren var tvungen att jobba så jag fick klara mig själv. Det hade snöat så jag tänkte ge ridbanan eller nytt försök. Gick dock inte att vara där, så jag bestämde mig för att longera på gärdet så att hästkraken skulle få sin motion. Rida själv där är det inte tal om. Väldigt glad för att jag inte ens försökte sitta upp. Han var högt och lågt, drog iväg och bockade och sparkade bakut så jag nästan tappade honom. Det blev lite mycket för honom själv, så han halkade och gick omkull! Ingen skada skedd dock, han verkar inte ha fått någon skråma efter att ha stått på näsan. Blev dock ännu lite mer avskräckt när jag såg hur han kan hålla på... blev bestämt att jag skulle få rida en annan häst idag. Vilket jag gjorde utan problem! Sen bytte jag och ägaren häst efter ett tag eftersom att Kurt tycktes vara beskedlig för dagen, så det blev ett halvt pass på honom ändå, utan några som helst problem. Så det känns skönt

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Ja du har hunnit med en del i veckan, verkligen blandade upplevelser kan jag tro. Men vad härligt att du red två olika hästar igår att det gick bra med båda, snyggt jobbat

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Klart du får vara med

Men oj! Det är ju inte alls konstigt att man blir rädd när det hänt så konkret läskiga saker. Hur har det gått med stoet sen då? För det var bara foderhästen som letar nytt hem?

 

[KorallQvinna]

Sv: Rädda ryttare!

Åh här vill jag också vara med!
Efter några månader av har jag till sist insett vad som är felet - jag är RÄDD för att rida. Och ibland även för att hantera hästkraken. Pinsamt, jobbigt, och tråkigt.
Jag hade ett halvblod, stort och vackert, min allra första egna häst efter färdiga studier, och jag trodde det skulle bli bra... Men säljaren var inte direkt att lita på och hästen visade sig vara fullständigt ouppfostrad och fått göra precis som han vill i fem år. Och med 700 kg och höjd på 172 cm som aldrig fått ett nej är det inte så lätt att sätta sig emot, vare sig i ridning eller hantering. Jag har blivit sparkad, översprungen, avkastad, attackerad, you name it. Efter en rätt allvarlig bäckenfraktur och flertalet tränare som också skadat sig gav jag upp och gjorde av mig med honom.
Nu. Har jag ett fantastiskt sto, och allt har gått jättebra med henne. Hon har humör men hon har aldrig gjort något dumt, kan bli riktigt pigg förstås, men jag rider för tränare och hon kräver en del, men som sagt, hon är otroligt skötsam.
Det enda som är att hon blir så påverkad av mig. Om jag blir stressad, nervös, rädd, då är det kört. Då går hon också på tårna.
Hur som haver. Det är skitjobbigt. Men jag rider. Och jag kämpar på.
Men jag är är rädd.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Jag har funderat mycket på om jag skulle komma upp i sadeln igen efter en allvarlig olycka, tror inte att jag skulle klara av det. Så jag tycker att det känns så imponerande att läsa om andra som faktiskt klarar av det, som tar tag i saken även om de är rädda. Hur länge sedan är det som du skaffade stoet?

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Förstår dig så väl, alla gamla tankar kommer tillbaka. Undrar också hur länge du haft stoet, mitt tips till dig är att fundera på om ni har gått framåt, det tror jag ni har, de stressade situationerna kanske kommer mer och mer sällan. Det viktiga är att se alla framsteg man trots allt gör även om det går med snigelfart är ett steg framåt. OK vissa perioder misströstar jag också totalt men när jag tänker efter så har jag och min lilla häst gjort betydande framsteg, även om det kommer bakslag, det gör det alltid så har vi sakta men säkert utarbetat vårat sätt som får mycket att fungera.

 

[Tagliabue]

Sv: Rädda ryttare!

KL

Får man hoppa med in i gruppen? Har under de år jag har ridit alltid i princip varit hopprädd och rädd att tappa kontrollen över hästen, dvs galopp och hoppning har varit min svagaste länk, i min hjärna innebär det att när jag fattar galopp på hästen kommer den rusa in i galoppen och sedan sticka, samt att när jag hoppar kommer hästen nita och jag flyga in i hindret. Givetvis har de grejerna hänt någon gång, men det var redan innan sakerna skedde som det satte djupa spår i min hjärna. Rider jag en sjukligt snäll häst som gör minsta vink utan problem går det bra, problemet kommer till min egen häst.

Det är en startande travare som går en del ridträning för att varva hjärnan lite. Varannan söndag rider vi för en tränare med 3 andra travare, oftast använder vi oss en del av bommar och det händer att det ställs upp hinder. Problemet är att jag är sjukligt bomrädd, det resulterar i att jag bromsar min häst omedvetet framför markbommar/hinder och då stannar han givetvis och skrittar över, i slutet av passen klarar vi av att trava över 3 bommar i hyfsad stil, ser jag att det ligger 4 bommar framför oss bromsar jag omedvetet igen, dvs jag slutar driva hästen framåt. Iom att jag stannar honom får han ju aldrig lära sig trava över bommarna i balans heller, han är en sådan häst som är lite nonchalant och inte alltid har med sig benen i övningarna trots att huvudet är med.

Sättr jag upp en mer rutinerad ryttare travar hästen över bommarna, ibland klockrent och ibland styper han och är inte med som han är lite grann, han går alltid över iaf, problemet sitter alltså hos mig. Hur ska jag komma över min bomrädsla? Jag är livrädd att han ska stypa och att vi går omkull, han stannar och vänder (har aldrig gjort) eller att han brakar rätt in i hindret t ex. Min inställning smittar av sig på hästen, som annars sköter sig utmärkt.

Har även stött på ett problem vid uteritt/galoppintervaller. Har martingal på honom för att han inte ska sätta upp huvudet för högt, inget skarpt bett, han fungerar bra på grejerna. Problemet är att han har börjat bocka vid galoppfattning och även under galoppen, sålde sadeln då den inte låg bra och har nu fått tag i en annan. Nu har han dock svårt att fatta galopp, han bara ökar i traven. Därför vet jag ej om han fortfarande bockar i den. (Har gåtts igenom av veterinär och utbildad equiterapeut som har hittat lite saker i främst ryggmuskulatur och rumpa, så vi har lite att jobba med.)

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Klart man får!

Så du kör alltså din häst främst? Det tycker jag låter ännu läskigare än att rida, det här med att susa fram i en vagn bakom en snabb travare

Jag känner igen problemen! Jag är också hopprädd, blir inte så nervös av just bommar, men jag kan bli nervös av att det finns hinder på samma bana även om jag inte ska hoppa dem! Det har dock avdramatiserats lite av att jag nu håller till hos en tjej som främst hoppar och det står oftast hinder framme på banan hela tiden. Så du kanske kan avdramatisera fenomenet lite genom att rida omkring på banan där det ligger bommar, även om du inte ska rida över dem? Just galoppfattningar är även här bland det läskigare. Det blir ju inte bättre av att man spänner sig lite för det och därmed triggar hästen till en mer explosiv fattning. Hur är hästen att fatta galopp på ridbana? Är det bara vid uteritt som det triggas igång? Och hur är det om någon annan sitter upp? Det kanske vore en idé annars, för att bryta det hela. Att någon annan sitter upp och rider mycket fattingar utomhus under en period.

 

[Tagliabue]

Sv: Rädda ryttare!

Klart man får!

Så du kör alltså din häst främst? Det tycker jag låter ännu läskigare än att rida, det här med att susa fram i en vagn bakom en snabb travare

Jag känner igen problemen! Jag är också hopprädd, blir inte så nervös av just bommar, men jag kan bli nervös av att det finns hinder på samma bana även om jag inte ska hoppa dem! Det har dock avdramatiserats lite av att jag nu håller till hos en tjej som främst hoppar och det står oftast hinder framme på banan hela tiden. Så du kanske kan avdramatisera fenomenet lite genom att rida omkring på banan där det ligger bommar, även om du inte ska rida över dem? Just galoppfattningar är även här bland det läskigare. Det blir ju inte bättre av att man spänner sig lite för det och därmed triggar hästen till en mer explosiv fattning. Hur är hästen att fatta galopp på ridbana? Är det bara vid uteritt som det triggas igång? Och hur är det om någon annan sitter upp? Det kanske vore en idé annars, för att bryta det hela. Att någon annan sitter upp och rider mycket fattingar utomhus under en period.

Ja jag har en travare som körs, men han körs bara på banan under tävling och aldrig hemma då han är het/för stark för mig att köra hemma. Det är därför jag rider honom eller låter honom springa i grimskaft bakom en annan häst som jag kör

Problemet är att jag åker iväg med honom för att träna på ett annat ställe, och det är inte alla gånger det är hinder framme :/ Nu under vintern har jag inte så mkt tillfällen att träna bommar förutom just då på träningarna, och ibland hemma om jag rider iväg till paddocken.

Han har inte lärt sig galopp i paddock ännu, vi försöker nöta på utomhus fortfarande. Och en tjej som har hjälpt mig mkt rider honom bra, men han blir stressad även när hon rider honom ibland, det är individ som vill så otroligt mycket men blir stressad när han inte förstår och då blir han som en bomb med tusen ben.

 

[axel]

Sv: Rädda ryttare!

KL.
Allvarligt talat så går just kvinnor- de som behöver det mest, ogärna på mentalträningskurser.

Det är jättenyttigt då man kan få verktyg i att hantera olika typer av stress.

hittade en där man kan anmäla sig till i Sthlmstrakten.

http://www4.idrottonline.se/SorundaRK-Ridsport/Senastenytt/ForelasningMentalTranning/

Sök i era län o jag rekommenderar varmt att gå på i alla fall EN o kanske se ljuset

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Vad får du det ifrån? Enligt mina personliga erfarenheter så är det främst kvinnor som söker sig till liknande saker.

 

[Tagliabue]

Sv: Rädda ryttare!

Hm, var det där menat åt mig lr? Skulle aldrig falla mig in att betala för nå dylikt, försöker hellre hitta en annan tränare som kan hjälpa mig med problemet.

 

[LindaKL]

Sv: Rädda ryttare!

Jag har alltid haft en viss rädsla med hästarna men har ändå inte kunnat låta bli att vara med dom. Jag har aldrig gillat att hoppa-det som alla andra tycker är sååå roligt. Jag gillar heller inte att galoppera helt oplanerat och utan kontroll. Därför ville jag aldrig rida ut förr när jag bara hade ridskolehästar att tillgå-de var ju rädda för allt i skogen och stack en häst så följde de andra efter...

Nu har jag en egen häst för första gången i mitt liv och jag känner mig relativt trygg på honom. Han är inte rädd för något i princip och är nästan bara riden i skogen hos förra ägaren så han är van vid det. Men de har tyvärr låtit honom sticka iväg i galoppen nästan jämt. Ibland tävlat mot andra hästar och dylikt. Det gör att han har nästan bara ett läge i galoppen och det är så fort som möjligt... Rider man i paddock eller ridhus är han tvärtom. Men i skogen så kan jag inte slappna av när vi ska galoppera.

Nu har han stått ganska länge efter en broddspark och han är så laddad när jag hanterar honom nu. Försöker jag ta en promenad så är han som en studsboll i grimskaftet med nacken böjd som värsta dressyrhästen(det är en islandshäst egentligen) och ögonen fulla av energi. Vet inte hur jag ska klara av denna överskottsenergi när vi snart får börja röra på oss igen.. Han är frustrerad överlag efter mycket tid i box och har börjat bli tjurig och nafsig liksom dessutom. Jag känner inte att jag kan lita på honom lika bra som jag gjorde förut och vågar inte erkänna det för någon.
Har sagt att jag vill ha hjälp när vi kommit så långt att man kan sitta upp på honom igen men jag bävar redan för att ta honom ut på bara promenader som det ju blir nu i början av igångsättningen...

Aja...ville bara skriva av mig lite....

 

[axel]

Sv: Rädda ryttare!

Vad får du det ifrån? Enligt mina personliga erfarenheter så är det främst kvinnor som söker sig till liknande saker.

Ja o vad kan man utläsa av den här tråden?
Bara kvinns... som behöver det, men hur många av er som deltar här har gått en enda

Det sitter i skallen o man kan behöva hjälp att få andra tankar o då reagerar myagdala lite mindre.
Om du ser det som negativt så....Fast hästen som känner av rädsla är det bra för.

hästar kan inte skilja på adrenalinutsöndring pga rädsla eller aggression. Är du dessutom spänd uppsuttet så överförs det via varenda nervtråd. Tygeln är en direktkontakt. En spänd kropp alstrar energi som påverkar hästen att bli extra energisk eller spänd- standby.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Tror nog att de flesta av oss är medvetna om våra problem, vi kämpar och försöker, du behöver inte trycka ner någon mera. Det låter på dig som om vi inte kan ta hand om våra hästar men det kan vi. Tror inte du har läst så mycket i tråden, flera har någon specifik händelse som gjort oss rädda eller bara är lite fegisar som inte gillar när det går för fort, hoppa eller inte gillar att tappa kontrollen

Känns jätteskönt att kunna ventilera våra rädslor här, höra om andras erfarenheter osv, jag känner mig styrkt och det förbättrar även min ridning.Samt någon att berätta om mina härliga men små framsteg till någon som förstår.

Har själv lärt mig de senaste veckorna (men har nog vetat det länge) att uteritter i fel sällskap inte är bra för mig och min häst, i rätt sällskap kan jag sitta på hästryggen och njuta, kan även stanna till och ta ett kort. Vet att jag för många gånger har hört men du har ju bara lilla snälla X, ja hon är liten och snäll, jag köpte henne som en "lat" och trygg turridningshäst, hon slutade vara lat när hon blev privat. Första året fick vi mest träna på att bromsa. Älskar min lilla söta häst och litar nästan alltid på henne, men jag måste inse att hon inte bara är lilla snälla X, hon är också en häst och då händer det saker ibland, tex gjorde det mycket ont när vi träffade på varg och jag åkte av i full galopp, när vi gick omkull när vi var master i en hubertusjakt. Har aldrig gillat när det går för fort, är rädd för att ramla av (har gjort ont varje gång) och det gör följdverkningar tex snöstyltor eller halt = risk för att gå omkull osv. Min lösning som fungerar bra är endast uteritter med sällskap som är lugna där hästen inte är alltför nipprig och kan sticka samt att det är mycket trevligare att rida ut med hästar som har samma grundtempo och storlek som min, då kan det vara härligt att sträcka ut i en galopp. Men med fel sällskap kan en skrittur på 10 minuter vara en fasa.

Kalla mig gärna feg tant, ja det är jag nog, men jag tar hand om min häst som jag ska, har också hjälp av en medryttare som gör att jag kan ta det lungt vissa arbetspass med hästen, jag vet att hästen får vad hon behöver så jag kan hoppa upp och bara skritta barbacka vissa dagar för att förbättra min balans osv. Njuter av att sitta barbacka på min häst och dotter och hund följer med en sväng. Hur kan det vara illa? Att jag tokfegar hoppning? Det gör jag men varken jag eller häst kan och det är inte någon bra kombination. Avskyr också arbetspass i stall vi tidigare stått i där man måste leda hästar som hoppar och far, helst med kedja, spö och hanskar. Även detta har jag valt bort, finns en anledning till att jag har min lilla islandstant och inte vill hantera överfodrade och ej uppfostrade (enligt mitt tycke) tävlingshästar. Står nu i ett pyttelitet stall med bara lugna hästar, liten ridbana och stora skogen, känns just nu som om livet leker, min häst är underbar, ridningen fungerar riktigt bra, jag har hittat rätt utan sådan hjälp du tror är det ända rätta.

Nu blev jag irriterad och känner att jag skrivit ett "försvarstal" men jag tror att vi är många som är lite äldre och börjat rida sent i livet som är fega, gäller även de som är yngre men varit med om något skrämmande, men vi kan våra fördelar och brister. Man lär sig snabbt att det gör mycket mer ont och tar längre tid att läka efter skador när man närmar sig 50. Även vi har en plats bland hästar, kalla oss fega om du vill men vi hör också till hästfolket, men kanske inte på alla ställen (vilket gäller mig)