Rädda ryttare!

[pluskvamperfekt]

Sv: Rädda ryttare!

Känner igen mig i detta att rida ut med andra som vill fräsa på. Jag vill ha koll, gärna galoppera i lätt uppförslut, så att det inte kan dra iväg allför fort, och bara där det inte finns risk för plötsliga korsande bilvägar.
Jag har en kropp som numera är svag och obalanserad, så jag är mer osäker. Min häst är rätt orädd, men med en hel del motor. Rider helst själv, så jag kan styra tempo. Tycker alltid att det är större chans till missöden i sällskap med andra än själv.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Tack Axel. Ja när jag kan släppa kraven på mig själv och veta att hästen ändå får vad hon behöver brukar allt gå bra, visst är det så att friskt vågat hälften vunnet. Jag älskar min lilla häst så och vill inte att något ont ska hända henne, vi har gått omkull två gånger och det är det värsta jag varit med om, ena gången landade hästen på mig, vill aldrig mer vara med om det. Var i en hubertusjakt och vi låg tät, alla andra kom farande runt och över oss, usch jag ryser bara jag tänker på det.

Men jag vet att jag har världens bästa häst, trots att hon har en väldigt bestämd vilja och vet hur allt ska vara... vilket ställer till livet för mig många gånger men hon hjälper mig också på många sätt. Har många gånger varit med andra ute och deras hästar har inte tordats gå förbi någon läskigt, då är det bara att skritta förbi det farliga med min häst i täten ofta tom med långa tyglar, ljuvlig känsla och jag litar helt på henne.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Håller helt med. Känna sig säker på omgivningen och även ev sällskap. Har man en orädd häst är det nog bättre att rida själv så man kan påverka fart osv och hästen brukar ju lyssna bättre då också. Jag tycker det är hemskt när någon annan tappar kontrollen, eller bara får för sig att det är kul att galoppera på för fullt och rider om hit och dit.

 

[pluskvamperfekt]

Sv: Rädda ryttare!

Här är en till som blivit rädd...

Jag har alltid varit en ganska tuff och orädd ryttare. Red på ridskola många år innan jag blev medryttare på olika hästar, många av dem var lite knepiga men det har aldrig varit några problem.

Förra året köpte jag min första egna häst. Blev ett sto på 2 år som blev inriden i somras...och hon skrämmer slag på mig. Den senaste tiden har jag börjat fundera på om jag kanske borde sälja henne för jag får ångest när jag tänker på att jag ska rida eller jobba henne på annat sätt. Hon är lugn och mysig men, som många andra unghästar, kan hon plötsligt flyga i luften för ingenting. Hittills har det bara varit vid markarbete, hon har inte gjort något uppsuttet ännu. Men när det väl händer något blir hon helt okontaktbar. Hon har sprängt staketet på ridbanan en gång också samt sprungit över folk. Det är som om hon blir totalt förblindad när hon väl blir rädd och det skrämmer mig otroligt mycket.

Har ridit en del andra hästar under tiden och märkt att jag blivit väldigt harig, vilket såklart påverkar hästen. Försöker hela tiden intala mig själv att vara lugn och beslutsam men ändå sitter jag där med bankande hjärta...

jag är rädd för att jag kommer ledsna på hästar om jag behåller henne och samtidigt är jag rädd för att jag kommer ångra mig så otroligt mycket om jag säljer henne...

En vän till mig hanterade sin häst mycket från marken, hon åkte tidigt /hästen var säkert ett eller så) på någon slags träningstävlingar där man ledde hästen genom banan med alla möjliga hinder och hittepå. Den hästen blev rätt snart lugn och trygg. Som tre åring var det inte mycket som bekom honom. Bra för både två och fyrbent självsäkerhet. Kan ju vara ett tips. Kanske någon annan här vet vad för slags träningar eller event jag menar och kan tipsa lite ytterligare.

 

[pluskvamperfekt]

Sv: Rädda ryttare!

Håller helt med. Känna sig säker på omgivningen och även ev sällskap. Har man en orädd häst är det nog bättre att rida själv så man kan påverka fart osv och hästen brukar ju lyssna bättre då också. Jag tycker det är hemskt när någon annan tappar kontrollen, eller bara får för sig att det är kul att galoppera på för fullt och rider om hit och dit.

Så är det. Rider gärna med likasinnade, men trivs bra själv med min häst som är klok och trygg.

KL
Skulle vilja öva mer på att ínte kontrollera, att släppa lite på farten.
Min nuvarande fobi är galopp på volt. Min häst behöver gå fram i ett trevligt tempo, men jag vill helst galoppera saaakta, och det orkar den inte. En häst ska ju ridas fram till handen. Tänk unghästridning, okomplicerat framåt. Ja, här är väl lämpligt för mig att lämna över till någon fartvan, för det är hos mig det sitter.
Tänk att en volt kan vara otäckare än rakt fram ute? Galet, men det är väl centrifugalkraften när hästen inte bär sig riktigt och behöver lite fart. Jag behöver ridskolegaloppera varv på varv känner jag. Någon häst som håller ett jämnt fint tempo fast jag släpper och bara åker med. Det vore drömmen!

Nu kommer jag undan lite av det jag är rädd för då min kropp inte tillåter så mycket ridning och jag kör lite istället. Jag har kommit fram till att jag inte är så farträdd i sig (i andra sammanhang njuter jag av fart), men jag är rädd för att slå mig från uppsutten position (orädd på marken), och när jag inte känner att jag har balans, styrka och koordination, så blir jag spänd.
I körningen slappnar jag av på den punkten, men å andra sidan, så slår man sig nog betydligt mer om det går åt pipsvängen med en vagn dragandes bakom en skenande häst.
Min häst har då inte gjort något för att göra mig rädd, utan allt ligger hos mig efter för långt uppehåll och olycka som gjort mig rädd för att "gå sönder" ytterligare, och brytan nacken rent av...
Har inga tips till er andra, delar bara dessa ibland rationella rädsor, ofta irrationella rädslor med många av er.

 

[Crash]

Sv: Rädda ryttare!

+ simpley me

Ja ni kanske har rätt, har inte tänkt så förut.. Synd att väglaget är så dåligt bara, litar inte riktigt på min bil

Nu har jag laddat upp inför dagens ridpass med glass. De är -10 grader :/ inte jättelockande..

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Kart man kan göra mycket kul i skritt, en liten bana med olika stationer där man ska göra halt, framdelsvändning, sidoförflyttning mm. Och tragglar man på i sin ensamhet ett pass man bara vill ha i skritt så kan det vara läge för barbacka om man har en häst som uppskattar det. Och nu när det är vinter och mycket snö i nästan hela landet, ut och skritta i djupsnö så bra träning och bestämmer man sig för att bara ta det lungt och inte startar någon högre växel brukar åtminstonde min häst tycka det är skönt och trevligt att bara skritta ut i snön.

 

[Crash]

Sv: Rädda ryttare!

åååh vad jag är glad!!

jag har travat och galopperat runt stora ridslingan - UTAN att någon går med! jag trodde iofs att min kompis fanns bakom oss nånstans, men det visade sig att hon stod kvar på stallbacken (och utbrast triumferade "jag sa ju att du kan själv" )

Han ballade bara ur en gång, pga ett missförstånd från min sida, jag trodde han tänkte vända, gick på honom och han blev lite upprörd över min överdrivna hjälp, men de redde vi ut och just nu känns allt bara så bra Är galet stolt över oss idag

 

[LindaKL]

Sv: Rädda ryttare!

Jag är också en som är rädd fast jag inte borde. Har världens världens snällaste häst som inte reagerar egentligen på något som dyker upp i skogen eller så. Han litar jag på liksom. Men andras hästar som t.ex den jag delar hage med är jag rädd för. Han är ett stort varmblod som är ganska dominant mot min häst och är den som kan skrämma upp min häst om vi är ute och rider. Jag gillar inte att rida barbacka för jag känner att jag inte har samma kontroll då. Och speciellt inte när vi rider med denna häst. Sist var han på väg att starta sken för oss båda när vi red barbacka. Jag fick nästan panik innan jag kände att jag kunde kontrollera min häst och inte ramlade av. Han kan ibland reagera på de mest konstiga saker som ingen annan ens ser nästan. Och att hantera honom i hagen tycker jag är skitläskigt. Han är nästan 170 i mankhöjd och vill gärna blockera både mig och min häst från att gå fram till varann. Han kommer fram och vill gå emellan oss eller ger tjuvnyp på min häst som då går iväg. Jag litar inte på honom för fem öre fast han egentligen är ganska lugn om man jämför med andra hästar. Jag rider hellre ut själv faktiskt känns det som ibland. Då slipper jag vara på helspänn hela tiden och vara rädd för vad den hästen ska hitta på. Hon som äger den är tuff och orädd så jag känner inte att jag vågar erkänna hur jag känner för henne. De tävlar i fälttävlan och vill gärna att vi rider i branta backar både upp och ner vilket är skitläskigt tycker jag. Det undviker jag även själv. Blir rädd att halka bakåt eller tippa framåt liksom.

 

[Wera]

Sv: Rädda ryttare!

Jag är ganska mesig av mig faktiskt. Jag är så van vid "ridskolehästar" som lunkar på och är snälla, även min egna häst var så för han hade stått på ridskola från att han var tre tills han var ca 12 då klubben lades ner. Han var en läromästare som taxerade själv och skötte allt själv. En vana helt enkelt.

Jag föredrar "känsligare" hästar (men inte så att de hoppar till eller fattar galopp bara man råkar peta för hårt). Vägrar rida heta hästar eller hästar som busar mycket i galopp (hade en medryttarhäst som blev så glad i galoppen så hon försökte jämt kasta av en tills hon fick galoppera regelbundet, jag red bara i skritt och trav med henne för jag var rädd haha ) Ponnys går det dock bättre med, inte lika långt till backen haha! Då blir jag faktiskt tuffare.
Rädd när hästen blir stark i munnen och drar iväg med en, att den inte lyssnar på ens signaler - jag vill ha kontroll! Jag är annars mjuk i handen och vill känna mig trygg Pigga hästar med motor går bra bara de lyssnar när man bromsar. Nervösa och oroliga/stressade hästar blir jag också lite nojig med, särskilt på uteritt.
Men sen tror jag det blir lite annorlunda om det är sin egen häst för då känner man den bättre.

Sen är jag höjdrädd så jag hoppar inte högre än typ 70 cm (har bara hoppat ponny, känns större då än med storhäst tippar jag på) så jag föredrar mest dressyr. Jag föredrar LUGNT kontrollerat tempo! Samlad/kort galopp och bara släppa ibland på en äng eller så. Min kompis som står i samma stall samt min syster vill JÄMT släppa hästarna och bara rusa i väg så att man knappt hinner med och inte lyssnar min kompis häst heller när man försöker bromsa för att han är så "van" dessutom något stark (nordis). De vill jämt galoppera om man jämför med mig som föredrar skritt och trav haha! Jag galopperar givetvis, men i mitt tempo.

 

[Wera]

Sv: Rädda ryttare!

kl
"jobbade honom lite i skritten och hade precis börjat trava när han får se ngt läskigt, stannar upp, vänder på bakbenen och travar lungt åt andra hållet.. och vad gör jag? ingenting! Jag låter honom göra så bara för att jag är rädd för att han ska göra nått värre när jag säger åt honom!!"

En gång red jag och min syster ut på våra gamlingar (21, 24 år) vana vid det mesta och blir aldrig rädda (under ett år hoppade dom till EN gång för en uggla som flög fram ur skogen). Men den här gången red vi samma vanliga väg, de båda tvärnita stod och stirra mot "ingenting" sedan tvärvände båda två och började galoppera hem (dock inte skena) ... vi gjorde ingenting för vi båda blev rädd för vi trodde dom kände lukten eller hörde varg eller annat rovdjur (vi bodde då mitt i skogen 2 mil från civilicationen och 2 km från närmsta granne och många vargar gick här ett tag).

 

[blue12]

Sv: Rädda ryttare!

Skönt att höra att flera är rädda, jag började rida på ålders höst (57år) gick på ridskola och allt gick så bra, snälla hästar förståss, men medans andra ramlade av, satt jag kvar på min häst och jag kände mig alltid lugn.
Så småning om köpte jag äldre egen häst (jag två eftersom de måste ha sällskap), något som jag längtat efter väldgit länge, de kom till oss i våras, och jag red välidigt mycket allt gick jette bra, jag red ut ensam och var inte rädd alls.

Men så hände det, jag ramlade av när jag red själv, var långt hemmifrån och min häst blev rädd för för ett ljud och stegrade sig och vände i luften, jag ramlade förståss av och gjorde illa mig, så jag kunde inte rida på flera veckor.
Sen var det dax igen när jag kände mig bättre, tog den äldre hästen som är betydligt säkrare, men jag var nog spänd, för hon gjorde något konstigt hopp så jag ramlade av igen och fick en mycket kraftig hjärnskakning och nu är jag rädd och osäker och vet att jag smittar av mig på hästarna och vet inte hur jag ska få stopp på mitt elände. Dessvärre har jag fått epilepsi troligen pga av järnskakningen, detta gör mig ännu mera osäker. Red sist för en vecka sedan och då gjorde hon sitt "hopp" igen, jag satt kvar denna gången, men rädslan blev ju ännu värre.
Så kanske måste jag sälja mina hästar nu??
Hör på er andra att kanske finns det hopp?

 

[Tussinussen]

Sv: Rädda ryttare!

Hör på er andra att kanske finns det hopp?

Det är klart att det finns hopp

Man ska se rädslan för vad den är - en helt SMART reaktion ifrån hjärnan, som varnar för något som har slutat illa förut. Man måste övertala hjärnan om att det kommer att gå bra.

Ta det i din egen takt bara - om du inte orkar mer än rida 100 meter och sen vända och rida 100 meter tillbaka, gör det, och sitt sedan av och gå en promenad med hästen. Nästa gång rider du kanske 150 meter och så vidare. Sen kommer det en dag då du bara törs rida 75 meter. Gör då det, det kommer "modiga" dagar och "icke-modiga" dagar - det viktiga är att det går framåt.

Sen skulle jag råda dig att träna upp balansen. Har du ett inhägnat område där du kan t ex rida barbacka? (Om du är rädd för att göra det kan du be någon leda hästen). Gör krumerlurer i skritt till att börja med.
Att ha bra balans stärker självförtroendet tycker jag.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Bra tips från Tussinussen, rid korta och bekväma pass i början så kommer du se att vissa dagar smakar det mera och du kan hålla på längre. Promenader med hästen är också trevligt och ni kan då först gå den väg du tänkt rida så det inte finns några farliga saker att hoppa för.

Jag har också en tjej som rider min häst 2-3 gånger i veckan, så jag har kunnat släppa kravet att jag måste rida för hon inte gått på några dagar, även dagar när jag inte har kunnat jobba på så mycket som jag tänkt så är det skönt att kunna tänka att det räcker för nu, hon blir ändå riden imorgon... Men jag håller fortfarande på att försöka jobba upp konditionen efter en hälta, har tagit jättetid men nu när jag har en medryttare går det framåt mycket bättre och det känns kul.

Jag har redan börjat ladda för lördagens äventyr, nästan hela stallet ska rida hem till en tjej som bor ganska nära, men dock över 90-väg och genom ett bostadsområde. Har tyckt att det varit kul att rida ut stora gäng, men det har gått över. Delvis för att jag gick omkull med Snekkja på en hubertusjakt för några år sedan, men det gick bra under tiden vi stog kvar i det stallet, alla kände alla och hästarna var samspelta. Men efter vi flyttade har vi bott med andra hästar än islänningar, och ridningen är lite annorlunda. Min lilla tant har svårt att följa med de stora hästarna och det går lite i övertempo nästan hela tiden, men skritt och travturer går bra även om hon blir väldigt taggad. Sen är det gänget med tävlande hopponnysar, tempot blir då bra men det händer alltid saker, tjejerna är unga men duktiga och hästarna är ovana vid att rida ut. Det värsta är väl om någon unge får för sig att det var jättekul att dra om alla i full fart, händer det ett par gånger så kliver jag av och försöker leta mig hem på egen hand. Men går ju inte när ponnymammorna låter döttrarna rida ut med mig och Snekkja men inte utan någon vuxen, ja komplicerat är det ju. Så jag trivs bästa på ridbanan eller ut med en häst som ska ta det lungt, alternativt börja på banan sen ut i skogen så jag har känt att vi har en bra dag först ifall hästen inte vill gå från gården

Så vi får se hur det går på lördag... hoppas verkligen att underlaget är bra då jag inte har snösulor på hästen.

 

[charmant]

Sv: Rädda ryttare!

Här är en till rädfis till ryttare
Vet inte om jag tryckte på fel knapp nu när jag skulle svara på denna tråd men då ber jag om ursäkt.
Jag har ägt mitt sto sen hon var 1,5 år,hon är nu 7,5 år och ridit in henne själv.hon var så orädd och duktig som liten men under en av våra första uteritter så börjar sällskapshästen bråka och dennes ryttare åkte av och hästen skenade iväg och min lilla tös gjorde självklart likadant.....
Efter ca 2 km sken på ren grusväg fick jag kasta mig av på en upp plöjd åker för att slippa möta mjölkbilen som kommer runt den tiden,ville inte möta den och bli en kylarprydnad runt en krök.
Hästen skenar ytterligare vidare och jag fick rejäla skrapmärken,blånader och svullnader lite överallt.
Får väl tag på hästen efter någon km promenad med hjärtat i halsgropen och kollar över henne och sitter upp igen för att vi ska avsluta på ett bra sätt.
Efter det har hon till och från varit bakskygg och några ggr skenat helt okontrollerat med mig varav vi 2 ggr har gått omkull och jag fått henne över mig.
Som tur är hade jag min gamla häst som kunde peppa mattes självförstroende då han var en klippa,tyvärr förlorade jag honom ni 6/12 och har bara stoet kvar nu.
Hon har inte skenat på länge nu men jag blir så jä*** rädd så fort hon spänner sig,rycker till elelr liknande.....Vissa dagar går det jätte bra och andra åt skogen typ.
gALOPPADE HENNE PÅ GÄRDENA I HÖSTAS UTAN PROBLEM MEN SEN HÄNDE NÅGOT OCH NU TÖRS JAG BARA SKRITTA IGEN....SUCK.
Opps...caps...sorry
Har en tjej som rider henne ibland och hon är ute med henne i stora grupper och rider ordentligt och allt går bra,vet ju att det hänger på mig.
Har lagt ner mina höga krav och fokuserar på att vi ska ha kul i stället för att träna akademiskt för tränande en gång i veckan osv...Har kört mkt nh och trickträning vilket gjort enorma resulat och hon har blivit lugnare
Bytte även foder till hippolyt och efter nån vecka hade jag en mkt lugnare häst
nu kämpar vi på efter gammalgubbens bortgång att finna varann ordentligt när jag har mer tid fölr bara henne nu och vi tar en sak i taget.
Pga fibromyalgi har jag dagar då jag inte klarar att rida,då hittar vi på annat...promenad,nh,trick elelr bara myser....det har stärkt oss som ekipake massor.
Har en skräck att hon ska dra igen och jag ska fastna i stigbygeln....min absolut största skräck men försöker tänka bort det,köpte spna stigbyglar som vippar och om hon börjar muppa sig har jag kommit på mig själv att flytta ut foten i stigbygeln.

Är väl inte mega mega jätte rädd men ett stort obehag finns där och eftersom min kropp ibland är emot mig så tror jag det också spelar in.

Mina tips till er är...lyssna på er själva,försök våga prova,det är tillåtet att misslyckas och på vägen...försök ha roligt med er häst.

Tänkte lägga in en bild på mitt lokomotiv men komemr inte ihåg hur man gör...länge sen jag hängde här på buke

 

[spinner]

Sv: Rädda ryttare!

*KL

Är så glad. Har hittat en medryttare/medhjälpare som är kanon både för mig och för hästen. Hon förstår sig på båda två och vi har backat några steg i utbildningen så jag också också hänger med. Hon förklarar allt hon gör och låter även mig testa. Vi har beslutat att hon får sköta övningarna från ryggen tills jag känner mig mer säker. Så hon hjälper mig med övningar på marken som jag kan ta med mig sen när jag är redo för att sitta upp. perfekt upplägg tycker jag. Och allt det gör hon för att hon tycker det är roligt! Härligt när man hittar sådana människor!

 

[Noak]

Sv: Rädda ryttare!

Så bra det känns att andra också kan vara en fegis ibland, tror det är viktigt att man vågar säga det. Jag är också sjuk och vissa dagar klarar inte min kropp mycket och dessa dagar blir man för feg att rida. Jag har en väldigt mjuk, följsam och lyhörd häst. Men han kan ta sina skutt ibland, det är som om man själv sitter och väntar på dem och de dagar då hästen går lugnt framåt så blir man så arg på sig själv för att man själv kanske är orsak att frammana skutten.

Jag går också promenader, NH, långa tyglar och håller även på med NH Parelli. Många övningar där går ut på att få en trygg häst och säker häst. Man har även väldigt roligt med sin häst. Jag vägrar att ge upp, det är ju så roligt när man fått börja om efter så många år.

Kämpa på alla

Mycket bra tips du som föreslog att skritta ut 100 meter osv. Att inte ha såna krav på sig.
För mig hände det en sak när vi hade ett ridpass på banan, gick jättebra. Traven fungerade perfekt, helt plötsligt kastar han sig inåt, jag glider av och fastnar med foten i stigbygeln (hade då australiska stigbyglar) som tur var lossnade stiglädret........nu har jag den känslan kvar när man har en springsträcka framför sig

 

[vakulina]

Sv: Rädda ryttare!

*kl*

Här är en till som passar in. Är 50 år, haft egna hästar i många år.
Råkade ut för en olycka med häst för ca 10 år sedan, blev illa tilltyglad.
Det tog ett bra tag efter olyckan innan jag kunde vara med hästarna igen, inte bara rädsla som gjorde det utan även skadorna.
Hur som helst, jag fortsatte med hästarna. Några år efter olyckan blev jag sjuk vilket gjorde att jag inte kunde ha egen häst.
Efter fem år köpte jag egen häst igen. Har haft honom i fem år nu, men vill egentligen inte rida honom. Han spänner sig lätt, kör upp huvudet i vädret, är tittig. Han har aldrig gjort något dumt egentligen, hoppar bara lite åt sidan.
Men det här har blivit en ond cirkel. Jag har värk i kroppen periodvis efter min sjukdom vilket gör att det gör ont i min kropp när han spänner sig och hoppar åt sidan, vilket i sin tur gör att jag spänner mig för att jag är rädd för det onda. Vilket han å sin tur uppfattar som att något farligt händer/ska hända för att jag spänner mig och då måste han vara på sin vakt. Och då blir jag rädd för att han är på sin vakt. Ja, ni förstår!

Jag vill inte ge upp hästeriet, därför köpte jag en ung islandshäst för ett år sedan. Har ridit islandshästar en hel del och aldrig fått ont i kroppen av det.
Så jag visste åtminstone att deras gångarter "passar min kropp". Och för hoppningsvis att lynnet skulle "passa min knopp". Även om de också är individer med olika temperament.
Tänkte att det här är min sista chans för att se om det går att fortsätta med hästarna.

Vilken otrolig känsla det blev för mig Jag sitter och ler mest hela tiden. Blir som ett barn på julafton Älskar min lilla häst

Så, nu går den store och tittar elakt på mig......

 

[SkorpSmulan]

Sv: Rädda ryttare!

Hejsan hoppsan. Jag erkänner utan att tycka det är det minsta pinsamt.
Det är faktiskt 600 kilo muskler med egen vilja vi sitter på. Inte alltid lätt att vara kaxig då.

Mitt problem är inte farten jag är rädd för att dom ska skutta.
Om dom blir rädda och sprättar, busiga och bockar eller stressad och bara skuttar runt.
Jag tar hellre en häst som lägger sin energi framåt än uppåt eller åt sidorna.
I och för sig så vill jag inte ha en häst som sticker heller, jag tror det handlar om att känna att jag har kontroll.

När gammeltanten busar och bockar då skrattar jag bara, när unghästen gör det och gör det rejält, då skrattar jag inte.

Det värsta jag vet är nog när dom blir rädda och eftersom att jag blir rädd så överför jag min rädsla och så blir det ond cirkel.
Jag gick dock en kurs med Ulla-Carin, som hade polishästen Utter, här i höstas och fick med mig jättemycket matnyttigt som jag försöker ha i huvudet.
Ibland försvinner det ut när rädslan kommer in dock.

 

[UllaBella]

Sv: Rädda ryttare!

Har någon provat terapi? Jag har läst igenom alla inlägg här (kanske missat något ) och har förstått att det är många flera än jag som inte vill ge upp trots att rädslan att rida är stark. Från att ha tyckt om det mycket och ridit i många år har jag förvandlats till en fegis som är livrädd att hästen inte ska stanna när jag vill. Vågar knappt trava ens...Som tur är så har jag nu en medryttare så att min underbara häst får röra sig ordentligt regelbundet. Men det känns så trist att inte kunna ha den härliga tid med hästen som jag tänkte när jag skaffade honom. Har funderat på att ta någon slags terapi, typ hypnos. Om folk som är rädda för spindlar, ormar m m kan komma över sina fobier med hypnosterapi så borde man ju kunna bota rädsla för ridningen också.
Finns här någon som provat detta? Det kostar ju en del så innan jag tömmer plånboken vill jag göra lite resultatkoll med er. Har inte sett något inlägg om det, men kan ju ha missat....