Rädda ryttare!

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Får jag ansluta mig? Har ägnat de senaste dagarna till att läsa en hel del i denna tråd, känner mig så styrkt. Är en riktig fegis och vet att jag har världens bästa lilla häst. Efter vad jag läst här vet jag att jag inte är ensam och kan konstigt nog se alla framsteg jag gjort genom åren.

Idag har jag insett att jag aldrig kommer få upp min lilla tant i full kondition igen, hon är 23 men vi har hittat en vardag som passar oss båda. Lite dresyrande på banan, skritt och travturer ute. Jag har fortfarande mina spöken kvar, rädsla för att gå omkull och att det ska gå för fort, för att inte prata om hoppning som jag är livrädd för.

Men med snigelfart har vi gått från klarhet till klarhet, ständigt framåt. Tror mitt största problem har varit vad andra tycker, köpte en snäll och lat turhäst, envis men snäll. Det första året blev hon förbytt och vi fick ägna hela tiden till att lära oss att bromsa, den lata hästen blev het....... Var och är ganska omöjlig att rida ut ensam på och fick gång på gång höra men du har ju bara lilla rara Snekkja, hon kan ju inte vara något problem...... det var hon

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

En månad sedan är ju ändå inte så lång tid... så jag tycker inte att det är så konstigt att du fortfarande har lite hjärnspöken efter det. Rider du ute eller på bana?

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Klart du får! Tycker också att det är tröstande att se att andra har samma utgångsläge som en själv. Tycker att det i regel känns lite "skamligt" att vara rädd i hästvärlden. Det där gamla "upp i sadeln på en gång" efter att man ramlat av och nästan lite skuldbeläggande för att man överför sin rädsla till hästen. Nu hårddrar jag naturligtvis lite och många är väldigt förstående inför rädsla! Känns även som att det på senare tid kommit mer tidningsartiklar och böcker om just det.

Tycker att det kan kännas lite "futtigt" att tex vara glad för att man har klarat av att hoppa 50 cm när man kanske jämför med vänner och bekanta som tävlar. Och på stor häst är ju lägsta klassen ändå 90cm. Det är lite svårt att glädjas åt och att ens se sina framsteg ibland. Har väldigt svårt att komma överens med att mitt utgångsläge är att jag är rädd för att göra det jag älskar mest. Men det underlättar när man pratar med likasinnade! Så jag tycker inte alls att det är konstigt att du lättare kan se framstegen du gjort när du läser om andra med likande situationer!

Jag har en lite liknande historia. Var fodervärd åt ett gammalt sto. Orten där jag bor på är liten, alla känner alla. Så de flesta aktiva inom ridning var bekanta med hästen sedan innan. Ägaren hade nog aldrig direkt haft problem med henne. När jag började rida hästen hade hon varit mammaledig under en tid och verkade få förnyad livskraft när hon sattes igång igen. Sen misstänker jag, om det ens är möjligt, att hon fått mer humör efter att ha varit dräktig. Innan hade hon aldrig visat tydliga brunster ens, nu var hon en riktig jävla pissmärr. När jag pratade med ägaren och andra om när hon tex brallade loss på ett gärde så fick jag oftast höra "det har hon ALDRIG gjort förut". Det fick mig ju att ifrågasätta om det bara var mig det är fel på. Efter hand skar det dig dock mer och mer mellan oss, inte bara att jag var rädd, men vi förstärkte även varandras dåliga sidor inom dressyren. Så efter långt övervägande lämnade jag tillbaka henne i våras. Det känns dock inte enbart som ett misslyckande, vi passade inte sådär jättebra ihop.

Hur länge har du haft din pålla?

 

[Ellgir]

Sv: Rädda ryttare!

Nä, sett ur det tidsperspektivet så är det väl inte så konstigt. Att det bara gått en dryg månad. Förhoppningsvis kommer jag ur detta tids nog. Men jag kommer nog alltid vara en "rädd ryttare", eller i alla fall lättskrämd.

Jag rider min häst bara ute. Vi har en obelyst gräsbana som jag kan rida på när det är ljust ute (vilket betyder aldrig denna årstid), annars blir det skogstigar och vägar. Sen tar jag lektioner en gång i veckan i ridhus, och där övar jag på att komma över min skräck för att hoppa hinder.

Att rida fort i galopp har jag inga problem med (innan avramlingen vill säga) så länge det känns kontrollerat. Men eftersom jag numera är rädd att han ska bli för stark och dra iväg med mig så blir det aldrig att jag törs släppa iväg honom.

 

[jennas]

Sv: Rädda ryttare!

jag måste bara berätta... jag hopptränade i går! Visserligen hade vi bara två hinder framme och låga var de, men jag hoppade dem om och om igen på en åtta och trots att han brallade till efter första skuttet redde jag ut det och blev inte ens rädd! Jag var så lycklig efteråt att jag nästan grät!!!

I helgen ska jag rida ut med en vän. Hon vet att det kanske bara blir skritt och att jag absolut inte vill galoppera och det är helt ok för henne. För mig är det ett stort steg i räddhetsträsket!

 

[Ellgir]

Sv: Rädda ryttare!



Kul! Små steg är också steg. Och det är jättebra att ta saker och ting lungt och fint

Jag tränar också på min hopprädsla och gjorde en liknade övning som du, tre små hinder på medellinjen och red sedan runt, runt, runt i en åtta. I och för sig på världens säkraste häst men det var ju det som var bra.

 

[axel]

Sv: Rädda ryttare!

ag vet ju att det egentligen handlar om en ledarskapsfråga. Att jag måste visa honom att det är jag som ska bestämma farten och inte han. Men nu skrämde han mig så att hamnade på ruta noll och måste försöka ta mig upp igen.

Det handlar mer om instinkter för det mesta o att du ska vara den trygga ledaren som den förlitar sig på. Inte att den ska vara mer rädd för dig.

Det är ytterst få hästar som skickar av sina ryttare o även det har uppkommit från hästens rädsla. att man varit klantig, nonchalant eller inte har kunskapen om att läsa av hästen innan den går igång.

Det har blivit större problem nuförtiden då folk utan tillräckliga kunskaper köper häst o gärna en unghäst. Jag anser att det är mer synd om hästarna som inte får den kunniga rutinerade ryttaren som den borde ha rätt till= läraren.
!
Tyvärr finns det nu NH där man kan hävda sig från marken istället för att visa uppsuttet att man är en trygg o orädd ryttare. Använd äldre hästar som ledsagare o skit blir det om man måste hålla i sig i munnen- utifall o ständigt beredd. Du kan räkna med att hästen blir spänd om man själv är sdn. Be ngn orädd rida hästen o se förvandlingen.

För hästens skull måste man övervinna sin EGEN rädsla eller lämna bort den.
Man kan be att få rida trygga hästar, men problemet uppstår även där ganska snart.

Det borde finnas massor med kurser/ utbildningar i mental träning istället för att träna hästen till att bli avtrubbad. Hästen är en spegel av sin människa- som hunden o uppsuttet är det väldigt avslöjande då hästen känner varenda muskelspänning.
Det är upp till oss som den med större hjärna o utan flyktinstinkt att föregå ,med gott exempel o därmed visa att man är en rättmätig "ledare"/ lärare.

Där skapar man ingen spänd o nervös häst.

Ta ett Toy!

De flesta hästarna blir "som förbytta" vid flytt.
Rider man dessutom sparsamt (mindre än vad hästen är van vid)- ja då får man en turboladdad.
Rid ordentligt från dag 1. Galoppera utan att tjyvhålla, men kanske inte sista biten hemåt. Om man håller i... hur ska du då kunna bromsa?
Om du håller skapar man extra spänning=energi. andas ut o träna på att både öka o minska-reglera. Lydnadsträning där man kan berömma- det som hästen tar till sig o lär sig av. Andas ut vid avsaktningar- mindre spänning.

Det är OK att vara rädd om man har skadat sig, men man måste jobba på det- inte bara förändra hästen. Kanske räcker det egentligen att rida på ridskola för en del?
en del är livrädda fast de aldrig ens har ramlat av

då skulle man heller inte våga köra bil då det finns andra som kan orsaka en olycka. Skyddad verkstad finns inte om man vill leva livet.

Hälften vågat dubbelt vunnet... eller hur det är

Den dagen jag inte vågar galoppera mina hästar i skogen kommer jag att leja ngn som gör det- hästens rätt. Blir det ngt spännande med att galoppera- ngt som sker väldigt sällan. Ja räkna då med glädjefnatt på en häst som sen inte vill stanna.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Ja du har så rätt, så mycket lättare att tragla på när man vet att vi är många som kämpar.

Jag har haft Snekkja i ca 10 år och ridit henne i 12, lärde mig rida på henne också. Älskar den hästen hon har ett hjärta av guld någon stans där inne. Från början skulle jag och döttrarna dela på henne, men den ena tröttnade på henne och ville ha något vassare, stallägaren ställde upp med en och det slutade ju givetvis med att vi köpte även honom, lillesyster tröttnade helt på hästar. Har just nu en medryttartjej som rider 2-3 dagar i veckan och bara det känns underbart, då kan jag ta det lite lugnare och tro att hästen får det hon behöver ändå.

Nej nu är jag på väg till stallet, velar om det ska bli ridning eller om jag ska longera.....

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Det handlar mer om instinkter för det mesta o att du ska vara den trygga ledaren som den förlitar sig på. Inte att den ska vara mer rädd för dig.

Det är ytterst få hästar som skickar av sina ryttare o även det har uppkommit från hästens rädsla. att man varit klantig, nonchalant eller inte har kunskapen om att läsa av hästen innan den går igång.

Det har blivit större problem nuförtiden då folk utan tillräckliga kunskaper köper häst o gärna en unghäst. Jag anser att det är mer synd om hästarna som inte får den kunniga rutinerade ryttaren som den borde ha rätt till= läraren.
!
Tyvärr finns det nu NH där man kan hävda sig från marken istället för att visa uppsuttet att man är en trygg o orädd ryttare. Använd äldre hästar som ledsagare o skit blir det om man måste hålla i sig i munnen- utifall o ständigt beredd. Du kan räkna med att hästen blir spänd om man själv är sdn. Be ngn orädd rida hästen o se förvandlingen.

För hästens skull måste man övervinna sin EGEN rädsla eller lämna bort den.
Man kan be att få rida trygga hästar, men problemet uppstår även där ganska snart.

Det borde finnas massor med kurser/ utbildningar i mental träning istället för att träna hästen till att bli avtrubbad. Hästen är en spegel av sin människa- som hunden o uppsuttet är det väldigt avslöjande då hästen känner varenda muskelspänning.
Det är upp till oss som den med större hjärna o utan flyktinstinkt att föregå ,med gott exempel o därmed visa att man är en rättmätig "ledare"/ lärare.

Där skapar man ingen spänd o nervös häst.

Ta ett Toy!

De flesta hästarna blir "som förbytta" vid flytt.
Rider man dessutom sparsamt (mindre än vad hästen är van vid)- ja då får man en turboladdad.
Rid ordentligt från dag 1. Galoppera utan att tjyvhålla, men kanske inte sista biten hemåt. Om man håller i... hur ska du då kunna bromsa?
Om du håller skapar man extra spänning=energi. andas ut o träna på att både öka o minska-reglera. Lydnadsträning där man kan berömma- det som hästen tar till sig o lär sig av. Andas ut vid avsaktningar- mindre spänning.

Det är OK att vara rädd om man har skadat sig, men man måste jobba på det- inte bara förändra hästen. Kanske räcker det egentligen att rida på ridskola för en del?
en del är livrädda fast de aldrig ens har ramlat av

då skulle man heller inte våga köra bil då det finns andra som kan orsaka en olycka. Skyddad verkstad finns inte om man vill leva livet.

Hälften vågat dubbelt vunnet... eller hur det är

Den dagen jag inte vågar galoppera mina hästar i skogen kommer jag att leja ngn som gör det- hästens rätt. Blir det ngt spännande med att galoppera- ngt som sker väldigt sällan. Ja räkna då med glädjefnatt på en häst som sen inte vill stanna.

Jag blir jävligt stött av det här inlägget. Som att du tror att vi som skriver här INTE jobbar som fan med sin rädsla?

Det är alltså inte okej att vara rädd om man inte varit med om någon olycka? Ofta uppstår ju rädslor och fobier av helt irrationella saker. Och om man nu är rädd ändå, då har man inte rätt att vara det?

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Så bra, njut av framgången

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Blev ridning.... Snekkja har varit lite avslagen någon vecka. Så jag hoppade upp och tänkte rida många övergångar mellan skritt och trav och bara korta sträckor och se om hon piggnade till lite.

Resultatet blev lite oväntat hon piggnade inte till så där lite lagom hon blev en mindre raket..... for iväg i galopp som inte gick att bryta av men det gick bra att bromsa så det blev lugn galopp. Skakade lite när vi kom ner till skritt men efter lite mer trav på volt blev det några galopper på ena långsidan ändå och då gick det kanon. Ger mig själv en klapp på axeln.

Och åter känns det så skönt att fler än jag håller på och tragglar, kämpar och vill men inte törs. Vi är duktiga och troligtvis är fler än jag väldigt försiktiga, vi månar om våra hästar så mycket vi kan och måste lära oss att njuta när allt är bra inkl om allt har kännts toppen på en skrittur, vilket inte är illa. Vi behöver inte prestera så mycket vi är bra ändå.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Kul! Små steg är också steg. Och det är jättebra att ta saker och ting lungt och fint

Jag tränar också på min hopprädsla och gjorde en liknade övning som du, tre små hinder på medellinjen och red sedan runt, runt, runt i en åtta. I och för sig på världens säkraste häst men det var ju det som var bra.

Bra jobbat, alla lyckade skutt är bra om man är hopprädd och det är ju toppen att kunna göra dem på "världens säkraste häst"

 

[Ellgir]

Sv: Rädda ryttare!

Jag förstår ju att du försöker komma med konstruktiva råd men det blir lite fel när man har förutfattade meningar om hur rädda ryttare uppstår och beteer sig.

Jag hoppas verkligen inte att min häst ska behöva vara rädd för mig. Med ledarskap menar jag precis som du säger att jag ska visa att klarar av att vara ledaren. Inte att tukta honom.

Så bara för att jag är rädd så antar du automatiskt att jag tjuvhåller honom i munnen i rädsla för att han ska sticka. Visst, efter avramlingen kanske jag är lite mer på min vakt men jag sitter inte stel som en pinne och drar i tyglarna för det. Jag har heller inte som mål att få honom avtrubbad på något vis. Det är ju trots allt min egen rädsla som ska behandlas.

Rädsla är inte en rationell känsla, den följer ingen given logik. Jag har hamnat i situationer med min häst där han tvärstuckit när postbilen kom men som gick bra. (Bara för att förtydliga så gjorde han exakt samma sak när min supervana, orädda, stallkompis red honom, så det var inte p g a mig, det vara samma gula postbil). Rädslan kom idetta fall efteråt, och det var inte som hände som gjorde mig rädd utan tanken på vad som kunde ha hänt.

Jag tror man måste uppleva det själv för att förstå vad som händer.

 

[axel]

Sv: Rädda ryttare!

Det är just dessa skräckscenarior som låser ens utveckling.

sätt dig in i anledningen till varför din häst sticker o träna på just det. Har hästar verkliga fobier kan man stärka hästen självförtroende genom att jaga det som den blir rädd för. Jag har "jagat" älg.

du är rädd för att galoppera fort för att den ska bli stark= vill springa mer. Träna då på att öka o minska. Ju mer du håller ju starkare blir den. På de flesta hästarna funkar det att istället släppa. de får ett stöd som kapplöpningshästar i både trav o galopp triggas av.. Prata med den.

jag har fått släppa helt på unghästar som sprungit mer när man tagit i dem.
Det mesta handlar om vår egen spänning.
Prova vettja.

 

[MnM]

Sv: Rädda ryttare!

*kl*

Jag hoppar in i den här tråden och känner mig hemma med en gång! Blev uppriktigt jättelättad när jag hittade den...

Det måste vara ok att låta saker ta tid, och att sätta säkerheten främst. Och jag ser det inte som att jag blivit räddare med åren, utan att jag blivit lite visare och faktiskt lärt mig av de dumheter jag gjort. För det är nästan uteslutande på grund av att jag inte "tänkt till före" som jag (och hästen i vissa fall) hamnat i trubbel.

Det känns helt enkelt inte ansvarsfullt mot någon, varken mig själv, hästen eller de man kan komma att möta, att tumma på säkerheten.

Köpte en nordsvensk madam i somras, mycket snäll men med en väldans motor! Hon har ett hjärta av guld men också en räv bakom varje öra, så just nu jobbar vi på att komma överens om att jag bestämmer i alla lägen. Jag är överens, men hon håller inte riktigt med.....

Vi har enormt fina omgivningar häromkring, och min tanke när jag köpte henne var lååånga turer blandat med lite dressyr och WE. MEN vi kommer inte att ge oss ut på dessa lååånga turer innan jag har full kontroll. Så mycket man nu kan ha, vill säga....

Det känns väldigt skönt på något vis, att veta att vi är ganska många som känner på liknande sätt. Och jag ser fram emot att kunna få en massa tips på hur ni jobbar med era ridbekymmer.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Välkommen! Långa turer säger du, men det går bra med kortare? Och nordisar(speciellt travare, men det kanske det inte är?)har väl ofta rätt bra motor och blir gärna lite ångvältar

KL.

Nu har jag nog ridit en 4-5 pass utan incidenter! Har förvisso arbetat aktivt med att försöka minimera "chanserna" till sådant som kan göra mig osäker, för att ge en positiv erfarenhet. Tex så har jag skrittat fram och av från marken. Tycker att det kan vara svårt att ge helt långa tyglar och inte spänna sig när man vet att hästen gärna dansar åt sidan när det blåser lite. Och både jag och hästen blir ju spända av att jag tjuvhåller. Första passet jag red ensam utan hjälp från backen efter att jag blev harig igen så smöööög jag igång med världens sämsta galoppfattningar med flit för jag var rädd för att sätta tryck i honom Det är ju hårfint, det här med att undvika svåra situationer, men snart är jag förhoppningsvis mogen att utsätta mig för lite mer av den varan igen. Hoppas jag.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

.

Resultatet blev lite oväntat hon piggnade inte till så där lite lagom hon blev en mindre raket..... for iväg i galopp som inte gick att bryta av men det gick bra att bromsa så det blev lugn galopp. Skakade lite när vi kom ner till skritt men efter lite mer trav på volt blev det några galopper på ena långsidan ändå och då gick det kanon. Ger mig själv en klapp på axeln.

Tycker verkligen att du ska ha en klapp på axeln efter det där! Tycker det är starkt jobbat att bita ihop och fortsätta även fast man är berörd såpass att man skakar.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Blev så peppad av framgången förra veckan, men har tyvärr inte ridit sen dess men anledningen är inte hästrelaterad utan andra bekymmer i mitt liv. Men om en vecka kommer jag rida lektion, nervös trots att det inte är så märkvärdigt. Det är en jag delar stall med som ska hålla lektionen, främst för en ny tjej som ska börja rida "ridlärarens" häst lite och jag är tillfrågad om jag vill vara med. Klart jag vill, men törs jag?

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Då har du ju iaf en bra senaste upplevesle med dig, även om du inte ridit av andra skäl! Du törs tror jag! Åtminstonde jag själv finner trygghet när någon annan på backen håller i ridpasset så att säga.

 

[Simply me]

Sv: Rädda ryttare!

Vet dock av erfarenhet att hon kommer ställa höga krav på mig och min häst.... dock är hästarna som ska gå tillsammans som ler och långhalm, ett gammalt par som kamperat ihop i många år. Den andra hästen är dock inte lika lugn som min och han kan behöva tryggheten av min gamla tant när han ska ha nya ryttare på ryggen. Vet också att jag kommer hålla stenkoll på vad de gör...... Som pricken över i tror jag att mycket av min rädsla kommer från hästen jag ska rida tillsammans med, trodde jag var duktig för ca 10 år sedan, red honom, så elegant häst, dock lite nervig, slutade med krossad fot.... är än idag lite halt och öm efter detta.