Sv: Rädda ryttare!
Vi kan väl återuppliva den?
Det där med rädslan känner jag igen.
Började rida som 6åring. Var ett nervöst och osäkert barn och slutade lika fort som jag började.
Började igen som 8åring. Efter ett tag tuffade jag på mig.
Red ponnyer som slängt av andra på lektion, red nya ponnys som ingen provat, tränade på att ramla av. (Slängde sig av hästen som galopperade i full galopp på en snötäckt lägda)
Började hoppa en liten palominohäst, i början gick det bra men de gick snabbt sämre och tillslut dängde han av mig på 50cm's hinder. Rusade emot och tvärstannade sedan, jag hade inte en chans.
Började bli rädd, tappade självförtroendet.
Har sedan bytt hästar fram och tillbaka genom åren.
Min största skräck var en stooor 175+ kille med ett väldigt eget sinne.
Han kunde hoppa banor på 1m med däck, vatten, grindar osv. ena dagen för att nästa dag blånita och blåsa drake på en bom på marken.
Han kunde tvärnita och sparka bakut utan anledning. En gång daskade jag till honom för det. 175+ blev 230+ på bakbenen.
Honom var jag livrädd för.
Han var konvalecent ett tag. Jag skulle rida första lektionen på honom.
Kom ut i ridhuset. 175+ blev 180+ blåste upp sig, dansade runt och släppte inte upp mig i sadeln.
Jag höll på att kräkas, svettades och hjärtat höll på att slå sig ur bröstet på mig.
Kom upp, skrittar runt med tårar i ögonen.
Börjar trava, hästen är allt. Blir så lättad att jag slänger mig ur sadeln och börjar gråta.
Hästen lever inte idag. Men kan fortfarande känna den där skräcken när jag tänker på det.
Överlag går de bättre och bättre. Jag har börjat inse att jag inte åker av om hästen bockar lite eller sparkar bakut lite.
Samt så rider jag världens snällaste (också han 175+
) fina kille så mitt självförtroende börjar komma åter.
Har också fått ha mycket ridlektioner själv, alltså vara ridlärare. Vilket hjälper, man tänker på ett annat sätt och det ger ett annat sätt att förhålla sig till problem.
Väldigt nyttigt!