Rädda ryttare!

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Kanske inte kan ge dej några råd ang det, då jag ibland känner samma sak tyvärr.
Jag kan ju bara rida ut, och när jag är osäker så rider jag korta turer och vänder om när det känns som bäst.
Då är jag sugen på nästa ridtur så fort jag hoppar av.

Händer det att hon sticker så rider jag igen så fort som möjligt, så att man inte tar med sig den osäkerheten och den blir kvar i huvudet.

Idag tog vi en liten tur i snön

 

[_Yggdrasil_]

Sv: Rädda ryttare!

Här är en till!!!
jag är 27 år och har ett nyinridet 4 årigt sto.
Jag har varit rädd för att hoppa och så länge men inte varit rädd förövrigt. Men så hände olyckan för ungefär 1½ månad sen.
Min 4 åring hade precis kommit hem från inridningen hon var så sjukt underbart trevlig där uppe! Jag red henne två gånger där och hon var hela tiden jättelugn och trevlig och totalt orädd.
När hon kom hem red jag henne först efter 2 dagar då var hon jättepigg men snäll och det gick ganska bra (även om det tog mig 10 minuter att få komma upp för hon vägrade stå still)
Dagen efter skulle jag rida igen det tog även denna gång 10 minuter att komma upp men jag gav mig inte (var jätterädd och osäker men ville ju inte ge mig) när jag kom upp vägrade hon stå still och flängde iväg några gånger men hon saktade av när jag tog i tygeln. Men så helt plötsligt reste hon sig! Min sambo som inte är hästvan försökte leda henne men hon kastade med huvudet och små reste sig så han blev rädd och hoppade undan och släppte vilket resulterade i att hon bara exploderade och flög iväg i vilda bocksprång. Jag ramlade av vågade inte ens försöka hålla mig kvar för jag var rädd för vad som skulle hända om jag satt kvar. Jag slog hårt i marken och fick hjärnskakning, klämde några nerver i höger axel och höger höftkula trycktes ur ledskålen på något mystiskt vis. Fick ridförbud i 2 veckor : kände jag då! och sedan när det även upptäcktes att ryggraden vriditsig lite fick jag ytterligare 3 veckors ridförbud efter att den blivit rättad

Nu är alla ridförbud slut... Men jag vågar inte sitta upp. Jag ska få hjälp med hästen av en kunnig inridare och problemlösare..... Men jag då? Hur ska jag våga igen?
Är så olycklig just nu! Älskar min häst och har haft henne sen hon var föl. Den känslan då jag red henne hos inridaren var helt otrolig... Nu är jag bara rädd!
Precis efter olyckan vågade jag inte ens leda min fina lilla häst.

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Usch då, förstår att du är rädd.

Jag skulle nog ta ut nån som kan rida så du kan se vad som händer.
Går det bra, så kanske du blir sugen att hoppa upp en liten sväng, med nån hästvan som går bredvid om nåt skulle kännas obehagligt.

När jag är osäker och ska rida ut ensam tar jag med bonusdottern som får gå bredvid. Sen får hon rida på hemvägen.

 

[_Yggdrasil_]

Sv: Rädda ryttare!

Jo tjejen som red in henne kom hit första gången hon red gick det jättebra, andra gången tog det 10 minuter innan hon fick komma upp, tredje gången gick helt perfekt, men fjärde gången kom hon inte upp på henne... Nelli (min häst) blev helt tokig och så fort hon närmade sig sadeln exploderade hon och slet sig två gånger och när vi provade att longera henne stack hon bara i full fart rakt iväg... Vet inte vad som gått snett inget är annorlunda nu än förut förutom min lilla häst

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Hm, kan hon ha ont nånstans?

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Jag saknar den här tråden lite! Det var så skönt att ventilera sina hjärnspöken med likasinnade. Fast det kanske finns någon nyare liknande tråd? Annars ser jag gärna att den här väcks till liv igen. Hur går det för er andra som brukade skriva i tråden?

För egen del har jag fått lite bakslag efter en tid där jag knappt varit rädd alls.

 

[krocket]

Sv: Rädda ryttare!

Jag tror att de flesta får bakslag mellan varven, det är bara att acceptera och försöka ta sig vidare. För egen del tycker jag att det är viktigt att analysera varför det blev ett bakslag.

För mig går det bra. Jag brukade vara kamikazepilot men har blivit förståndigare efter min svåra olycka. I början var jag rädd, men nu anser jag bara att jag är klok.

Det som är viktigt för mig är att jag testar hästen lite från backen först. Är den riktigt vrång redan där struntar jag i att rida den helt enkelt. Och blir det totala missförstånd från uppsuttet övergår jag till tömkörning tills vi pratar samma språk.

 

[Poisonous]

Sv: Rädda ryttare!

Vi kan väl återuppliva den?

Det där med rädslan känner jag igen.
Började rida som 6åring. Var ett nervöst och osäkert barn och slutade lika fort som jag började.
Började igen som 8åring. Efter ett tag tuffade jag på mig.
Red ponnyer som slängt av andra på lektion, red nya ponnys som ingen provat, tränade på att ramla av. (Slängde sig av hästen som galopperade i full galopp på en snötäckt lägda)

Började hoppa en liten palominohäst, i början gick det bra men de gick snabbt sämre och tillslut dängde han av mig på 50cm's hinder. Rusade emot och tvärstannade sedan, jag hade inte en chans.
Började bli rädd, tappade självförtroendet.

Har sedan bytt hästar fram och tillbaka genom åren.
Min största skräck var en stooor 175+ kille med ett väldigt eget sinne.
Han kunde hoppa banor på 1m med däck, vatten, grindar osv. ena dagen för att nästa dag blånita och blåsa drake på en bom på marken.
Han kunde tvärnita och sparka bakut utan anledning. En gång daskade jag till honom för det. 175+ blev 230+ på bakbenen.
Honom var jag livrädd för.

Han var konvalecent ett tag. Jag skulle rida första lektionen på honom.
Kom ut i ridhuset. 175+ blev 180+ blåste upp sig, dansade runt och släppte inte upp mig i sadeln.
Jag höll på att kräkas, svettades och hjärtat höll på att slå sig ur bröstet på mig.
Kom upp, skrittar runt med tårar i ögonen.
Börjar trava, hästen är allt. Blir så lättad att jag slänger mig ur sadeln och börjar gråta.

Hästen lever inte idag. Men kan fortfarande känna den där skräcken när jag tänker på det.

Överlag går de bättre och bättre. Jag har börjat inse att jag inte åker av om hästen bockar lite eller sparkar bakut lite.
Samt så rider jag världens snällaste (också han 175+ ) fina kille så mitt självförtroende börjar komma åter.
Har också fått ha mycket ridlektioner själv, alltså vara ridlärare. Vilket hjälper, man tänker på ett annat sätt och det ger ett annat sätt att förhålla sig till problem.
Väldigt nyttigt!

 

[spinner]

Sv: Rädda ryttare!

Här är en till som blivit rädd...

Jag har alltid varit en ganska tuff och orädd ryttare. Red på ridskola många år innan jag blev medryttare på olika hästar, många av dem var lite knepiga men det har aldrig varit några problem.

Förra året köpte jag min första egna häst. Blev ett sto på 2 år som blev inriden i somras...och hon skrämmer slag på mig. Den senaste tiden har jag börjat fundera på om jag kanske borde sälja henne för jag får ångest när jag tänker på att jag ska rida eller jobba henne på annat sätt. Hon är lugn och mysig men, som många andra unghästar, kan hon plötsligt flyga i luften för ingenting. Hittills har det bara varit vid markarbete, hon har inte gjort något uppsuttet ännu. Men när det väl händer något blir hon helt okontaktbar. Hon har sprängt staketet på ridbanan en gång också samt sprungit över folk. Det är som om hon blir totalt förblindad när hon väl blir rädd och det skrämmer mig otroligt mycket.

Har ridit en del andra hästar under tiden och märkt att jag blivit väldigt harig, vilket såklart påverkar hästen. Försöker hela tiden intala mig själv att vara lugn och beslutsam men ändå sitter jag där med bankande hjärta...

jag är rädd för att jag kommer ledsna på hästar om jag behåller henne och samtidigt är jag rädd för att jag kommer ångra mig så otroligt mycket om jag säljer henne...

 

[jennas]

Sv: Rädda ryttare!

Hej

Jenny heter jag, 40 år, och sedan dryga två år tillbaka "återfallsryttare" med ett uppehåll på en sisådär 20 år. Hoppas verkligen vi kan blåsa liv i denna tråden, för den är nog exakt vad jag behöver!

För två år sedan tog jag som sagt upp ridningen igen, efter att vid 17-18 års ålder fått andra intressen, pluggat, fått barn, varit småbarnsmamma etc. Jag började som medryttare två dagar i veckan, men blev ganska snart tillfrågad om jag kunde tänka mig att vara fodervärd medan ägaren pluggade utomlands. Sagt och gjort, plötsligt var jag med häst på heltid och jäklar vad kul vi hade! Hästen i fråga var ett 10-årigt arabsto. Massa motor, full fart framåt men totalt pålitlig. Även om hon kunde studsa på tå en hel ridtur visste jag precis var jag hade henne och jag visste att hon aldrig skulle göra något oförutsett. Med andra ord, jag kände mig helt trygg och var aldrig det minsta rädd! Visst att hon kunde ta små glädjeskutt i galoppen nån gång, men det var ju bara kul och jag skrattade varje gång det hände. Vi racade på fält, vi hopptränade 90 cm, vi red över järnvägsbroar, i bebyggda samhällen och aldrig någonsin kände jag den minsta rädsla! Det var hon och jag och vi litade till 100 % på varandra!

Fodervärdssagan tog slut. Matte kom hem från utlandet och ville såklart ha tillbaka sin arab och jag ville absolut inte vara utan häst! Det var dags att bli hästägare på riktigt!

Efter veckor av letande, letande och ännu mer letande och provridningar hit och dit och även en fjording på prov som kändes helt fel, föll valet på ett litet brunt halvblodssto. Denna tjej hade precis som föregående häst motor, det var jag ju van vid! Till en början kändes det jättebra, hon var pigg och framåt och jag red på som vanligt. Första gången hon bockade med mig var på ett öppet fält i en situation där vi blev omridna av ett annat ekipage och det fäste jag ingen som helst vikt vid, det var ju inte konstigt att hon reagerade så. Vintern kom och med den lite extra pigghet från tant bruns sida. Efter en ofrivillig vila på två veckor då vi var utan passande sadel vände lyckan totalt. Hästen var uppskruvad till max och första gången jag blev rädd på riktigt var när vi studsade runt en skrittsväng i totalt mörker. Hästen var nervös, jag blev orolig, hästen blev ännu nervösare och jag blev livrädd. Där och då påbörjades vår nedåtgående spiral som de kommande månaderna bara blev värre och värre. Varje gång jag satt upp på henne var jag orolig över hur hon skulle bete sig, varje gång jag satt upp kände hon min rädsla och blev stirrig och svår att hantera. Till slut hade jag ångest bara av tanken på att behöva rida henne och de bästa dagarna i veckan var de dagar medryttaren hade henne så att jag slapp rida. Jag tog hjälp av tränare, jag bad duktiga medmänniskor galoppera av henne så att hon skulle bli av med överskottsenergi, jag la om kosten och tog bort betfor och kraftfoder för att få henne lugnare, men inget hjälpte. Med facit i handen var det inte så konstigt då hennes beteende med all säkerhet berodde på min osäkerhet och rädsla. När det var som allra värst vågade jag i bästa fall sitta upp på henne, skritta 200 meter utmed en grusväg, sitta av och leda henne hem. När det var som bäst vågade jag ta med henne bort till ridhuset, vilket för det mesta slutade med ett om möjligt ännu sämre självförtroende då hon for mellan golv och tak hela passet och brallade som en galning i galoppen.

Jag ifrågasatte inför mig själv och för min allra närmaste vänner om hon och jag verkligen var ämnade för varandra. Innerst inne visste jag svaret, men jag hade så otroligt svårt att släppa henne och ge upp, trots allt tyckte jag väldigt mycket om henne!

Slutet för mig och henne kom i april i år. Veckan innan hade jag faktiskt vågat mig på att rida ut ihop med en kompis och det gick riktigt bra! Vi gav oss på samma runda igen och det sista jag minns innan jag vaknar upp i en ambulans är att vi galopperar på en grusväg och att hon kastar sig åt sidan, tvärstannar och börjar bocka. Nästa gång jag slår upp ögonen ligger jag på en bår i en ambulans med svårta smärtor i rygg och huvud. Redan där och då bestämde jag mig för att aldrig mer rida henne, att det inte var värt att utsätta mig för det igen när jag redan innan olyckan tappat glädjen i att sitta upp på henne och att det var en ren fara för mig själv att rida henne och påverka henne med min rädsla. Den här gången klarade jag mig med "bara" svår hjärnskakning och en kotkompression i bröstryggen och hade enligt läkarna änglavakt då jag tydligen landade på skallen i väldigt hög fart.

Jag red aldrig mer Lady. Hon såldes och istället flyttade en lugn, trevlig, genomsnäll valack hem till mig. Han är verkligen godheten själv och jag borde känna mig helt trygg på honom. Dock finns fröet av ridrädsla kvar. Precis som med foderhästen jag hade kan det komma ett glädjeskutt i bland. Absolut inget dramatiskt, men när det händer flashar olyckan över mig och jag blir som paralyserad i stället för att som för två år sedan skratta och vara glad att jag har en glad häst. Jag har köpt boken Ridning och Rädsla och läst den fram och baklänges om och om igen. Det är en fantastisk bok och jag har verkligen lärt mig att acceptera och förstå min rädsla, men vet inte hur jag ska komma vidare! Det enda jag egentligen är rädd för är bockningar, jag är livrädd att inte kunna hantera situationen och jag är rädd att ramla av igen. Det hämmar mig något otroligt, jag vill bara tillbaka till den glada och tämligen orädda ryttare jag var för två år sedan! Finns det någon här som känner som jag och som har tips på hur jag ska gå vidare så vore jag så innerligt tacksam!

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Har du hjälp med henne? Minns från cob-tråden att du hade iväg henne på inridning. Om du inte redan har hjälp med det kan det väl annars vara en idé att få hjälp med att någon annan sitter på hästen regelbundet. För min del kan jag tycka att det hjälper att jag ser att någon annan kan reda ut problemen. Sen tycker jag att det låter bra att du rider andra hästar, det borde du fortsätta med! Som lite tryggare kontrast mot en osäker unghäst.

Det är ju också möjligt att det du beskriver kanske inte händer när någon sitter på ryggen. Det kanske är lite svårare för henne att blockera ut andra när någon faktiskt sitter på? Bara en tanke.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Om du "gav upp" med Lady så sent som i april så har du ju faktiskt inte haft speciellt lång tid på dig att återhämta dig från det traumatiska och försöka bli inställd på att du faktiskt har en bussig häst nu! Det här rådet suger ju, men du får nog ge det lite tid. För varje bocksprång som hästen tar och som du klarar av så kommer det väl avdramatiseras efter hand tror jag. För det låter ju som att du ändå utsätter dig för det i dagsläget och inte paralyseras av rädslan? Tycker iaf att det låter modigt hur som.. jag är väldigt osäker på hur jag själv hade klarat att ta mig tillbaka efter att faktiskt ha slagit mig illa.

 

[jennas]

Sv: Rädda ryttare!

Om du "gav upp" med Lady så sent som i april så har du ju faktiskt inte haft speciellt lång tid på dig att återhämta dig från det traumatiska och försöka bli inställd på att du faktiskt har en bussig häst nu! Det här rådet suger ju, men du får nog ge det lite tid. För varje bocksprång som hästen tar och som du klarar av så kommer det väl avdramatiseras efter hand tror jag. För det låter ju som att du ändå utsätter dig för det i dagsläget och inte paralyseras av rädslan? Tycker iaf att det låter modigt hur som.. jag är väldigt osäker på hur jag själv hade klarat att ta mig tillbaka efter att faktiskt ha slagit mig illa.

Hej! Ja jag utsätter mig för det till en viss del, dock kan jag inte förmå mig att rida ut i hop med andra ännu, jag menar jag har koll på min egen häst, men kan ju inte ha det på andras och tänk i fall någon av DEM far i luften och min blir påverkad! Ensam går det bra, mestadels blir det skritt och lite trav och känner jag mig modig just den dagen kan det bli en kortare galopp i en uppförsbacke. Det har hänt att han brallat till i galoppfattningen vid ett par tillfällen och det skrämmer halvt ihjäl mig! Önskar så att jag vågade rida ut "ordentligt" med sällskap, det är ju det bästa som finns! Hoppat har vi gjort några ggr, men då har jag magknip i flera dagar innan, så jag har beslutat att låta det vara till självförtroendet ökat lite igen. Just nu känns det inte som om det går framåt alls! Jag sitter fast på en rädslenivå och kommer verkligen inte vidare!

 

[spinner]

Sv: Rädda ryttare!

Ja det stämmer att hon var under inridning i somras. Även där var det en del problem vid markarbete men aldrig uppsuttet. Jag har en tjej som hjälper mig nu lite grann men jag funderar (har suttit hela dagen idag och tänkt) på att ta hjälp av en duktig medryttare som har mer erfarenhet än jag och som tycker det är kul med unghäst. Så kan de personen ta den största delen nu och så kan jag rida lektioner och så småningom trappa upp min aktiva tid med henne. För just nu känns det helt meningslöst att jag ens håller på då hjärtat sitter i halsgropen hela tiden och det är ju inga schyssta signaler jag ger henne då "okej hästen, ridning och markarbete och sånt där är livsfarligt, bara så du vet..."

Har kommit fram till att jag inte skulle fixa att sälja henne. Jag vet ju att hon är min drömhäst, men just nu är hon för svår

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Men det kan ju vara något att försöka ta till sig, att det faktiskt inte varit några problem uppsuttet Min lilla svarta som jag hade var inte så mkt riden och hanterad. Och under den lilla tiden vi fick så var det lite bekymmer från marken, han var ängslig och nervös av sig. Men när jag väl kommit upp(det var dock ett problem i sig, det var han skiträdd för, uppsittningen)så var han bra mkt coolare Vilket passade mig rätt bra, jag är inte en total fegis från backen, det är mest på ryggen.

Men det skulle ju låta som en bra lösning! Jag tror som sagt på att du borde rida en del på en tryggare häst så mkt du kan vid sidan av så att du kväver problemet lite i sin linda. Och det är ju faktiskt inte fel att ta ett steg tillbaka till vad man känner sig lite mer trygg vid. Tycker att det låter som att du resonerar vettigt och jag tror att det på sikt blir bra!

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Sen när du väl bestämmer dig för att rida ut ihop med någon annan så kanske det kan vara en idé att på förhand bestämma att ni bara ska skritta? Jag tycker att det kan vara ett stressmoment att rida ut med någon annan för att det känns som att jag är tråkig och förstör ridturen när jag inte vågar mig på någon vidare fart, så det kan kännas skönt att ha kommit överens om att det ska vara en stillsam tur redan innan. En annan idé vore kanske att leda hästen på en tur med någon annan? Så får du se hur han sköter sig

Det här med taggat brall, ofta i galoppfattningar, är ungefär vad jag har problem med nu. Är sedan i början av hösten halvfodervärd/medryttare åt en liten nätt dinosaurie på 176. Jag älskar verkligen den där hästen! Har ridit honom lite innan under tidigare år och när han kom tillbaka till det stallet så blev jag jätteglad när jag som nyligen blivit hästlös blev erbjuden att rida honom runt tre dagar i veckan. Det är mkt häst, det är det, och jag tror inte att jag skulle fixa honom på egen hand. Upplägget är så att det mest är meningen att jag ska rida dressyr de tre dagarna och ägaren hoppar och rider i skogen mest(ja, hon rider ju även markarbetespass också såklart). Har hört historier om när han varit bråkig, men aldrig upplevt något av det själv och känt mig så trygg på honom! För någon månad sedan så var vi ute i skogen och han drog till med en brall, det var dock inte alls otäckt och jag blev taggad av att jag inte alls blev rädd som jag brukar! Det höll dock inte i sig. För två veckor sedan så skulle vi ut i skogen igen. Han var nyklippt och väldigt taggad. Vi skulle bara skritta och trava lite, så det kändes ändå okej. Det brukar mest vara i samband med galopp som det kan smälla till. Men nu hann vi inte trava speciellt många meter innan han drar till med en STOR bakutspark, mest rejäla jag suttit på. Slungades framåt och var på god väg att fara av, men räddades av hans jättehals. Så jag dunkade bara huvudet hårt mot den. Jag gillar normalt sett stora hästar, de rör sig oftast inte lika kvickt så det känns på något vis tryggare. Men nu var det fan läskigt, just att han var så stor. Hann tänka att gud vad jag skulle slå mig om jag åkte av nu. Så fort något händer så är min spontana tanke att hoppa av. Men jag travade ändå vidare på sträckan som vi skulle trava. Men sen vågade jag bara skritta och även i skritten så började han bralla lite. Jag var livrädd och väldigt ledsen över att alla mina gamla tankegångar satt fart igen.

Och nu i torsdags så red jag lektion på honom. Det känns jättebra, för jag hinner inte tänka så mkt om någon säger åt mig vad jag ska göra. Men så kom vi till att göra galoppera serpentiner och byta vid medelinjen. Jag tycker att byten i sig är lite läskigt, inte gjort det så mkt och tycker att det "hoppar" till lite för stort vid bytet. Så jag spänner mig lite. Vilket han kände och laddade som FAN och drog till med en minst lika stor brall igen. Dunkade huvudet jättehårt mot halsen igen(men ack så jag älskar den där halsen! annars hade jag smakat grus)och blev så rädd att jag började gråta. Tycker att det är så retligt också, pinsamt att vara så rädd. MEN jag fortsatte rida, även om jag ville hoppa av, galopperade ett bra tag efteråt även om vi la bytena åt sidan. Har dock inte ridit sedan dess.. och är rätt nervös inför nästa gång.

Ursäkta för en smärre novell

 

[spinner]

Sv: Rädda ryttare!

Ja jag försöker tänka så också, att det har ju gått bra uppsuttet (förutom en gång när jag flög av när jag travade henne första gången. Joda hon orkar bocka med ryttare på ) Men det är mycket hjärnspöken just nu. Har satt ut en annons så nu får vi väl se om någon nappar och räddar mig haha. Tack för att du skriver så uppmuntrande. Det känns mer som att mitt beslut är rätt om man får lite medhåll!

 

[spinner]

Sv: Rädda ryttare!

Usch jag förstår verkligen att du blir rädd när han gör på det där viset! Sånt skrämmer mig också. Vad strongt av dig att fortsätta i den gångarten du ändå valt, även om du bara skrittat efteråt. Tänker också att det brukar gå bättre under lektioner, för det är som du säger, att man inte hinner tänka så många dumma tankar när man koncentrerar sig på uppgifterna. Vad synd att det gick som det gjorde dock När ska du rida nästa gång? Kanske kan du lina honom lite innan så han blir av med lite energi? Och sen ta en skön skrittur med stabilt sällskap?

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Av det lilla jag hört nu så tror jag verkligen att det är rätt beslut för dig och hästen! I många fall så har det ju gått för långt för att det ska gå att reparera eller i vissa fall så är hästen på tok för vass för en. Men i ditt fall så känns det inte som att det har barkat iväg utan har alla chanser att gå att få bukt med. Speciellt om du får hjälp på traven. Såg annonsen i den lilla spalten för "Radannonser nu"! Folk lär ju inte kunna undvika att nappa på den söta bilden, år bara hoppas att det är rädd folk

Jag ska rida på torsdag igen. Och då kommer han ha gått två hopp/markarbetes träningar innan. Så han borde vara lite trött kan man ju hoppas. Jag tror helt enkelt att jag ska försöka ta ett pass på banan. Skogen väntar jag med. Det är det positiva med att vara två om hästen, det gör inget om jag fegar ur och inte vågar att rida i skogen för hästens skull, han får den biten ändå, så jag behöver åtminstone inte ha dåligt samvete för det. Sen tror jag faktiskt att nästa gång jag rider i skogen så kommer jag att byta häst för det passet och rida ägarens andra häst istället. Dels för att se att hon klarar av min medishäst utan problem, dels för att få upp min trygghet. Så får vi se sen...

 

[Ellgir]

Sv: Rädda ryttare!

KL

Det här är verkligen en tråd för mig

Har alltid varit en rädd ryttare, rent av lite feg. Tyckt att det mesta varit läskigt. Men det har blivit bättre och bättre med åren och verkligen tuffat till mig.

Tills för ca en månad sedan då jag åkte av med buller och bång. Min valack tvärstack iväg när vi red ute. Har ingen aning om varför. Kanske blev han rädd för något. Kanske han bara fick för sig att testa om det gick. Jag flög av när han tvärnitade vid ett dike och slog mig på svanskotan.

Nu är jag jätteförsiktig när vi rider. Törs inte galoppera eftersom jag är rädd att han ska sätta iväg. Han har alltid varit lite spattig och skvätt iväg för minsta lilla, men det brukar oftast bara bli något steg. Nu är jag rädd att han ska sätta iväg i en vansinnesgalopp.

Jag vet ju att det egentligen handlar om en ledarskapsfråga. Att jag måste visa honom att det är jag som ska bestämma farten och inte han. Men nu skrämde han mig så att hamnade på ruta noll och måste försöka ta mig upp igen.

Jag har inga råd att ge till er andra som också är rädda, men det är rätt så skönt att veta att man inte är ensam.