Rädda ryttare!

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Kontakta sjukgymnast kanske? Så kan den rekomendera lämplig träning utefter vart dina svagheter sitter....
Och så är det ju så att ju mer du rider desto mer tränar du kroppen i både balans och fysik, men du kanske får ta det lugnt

Finns massa bra balansövningar man kan göra, och alla i skritt Jag kör stenhårt på "flyga flygplan" i uppförsbackar och det verkar funka...

Sedan får du inte glömma att STRETCHA efter ridningen, och värma upp före, det gör otroligt mycket för smidigheten, även där kan sjukgymn. ge tips på bra övningar.

Och så kan du kanske ta hjälp av en kompis som du litar på? Som kan leda/longera hästen när du rider så att du kan koncentrera dig mer på ditt?

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Hon har gjort det igen!!

Älskade fantastiska häst!
Som sagt tidigare så har jag varit rädd för hoppning och öppna fält, provhoppade ju för typ 2 veckor sedan och det gick ju kanon

Igår red vi i skogen och kom således till "ridängen" där ett hinder brukar stå uppställt...ni anar fortsättningen va?

Sällskapet som var med ställde upp hindret, på begäran av mig...hindret blir då 40-50 cm.
Travade mot det och VIPS! Så var vi över!

Hoppade några gånger i både trav och galopp och jag var så glad!

Undrar om jag kommer platsa i denna tråd länge till

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Vad kul

Vi får starta en tråd som heter fd. Rädda ryttare

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Ingen dum idé Ska du eller jag?

 

[GreyHaven]

Sv: Rädda ryttare!

Som igår, torsdags, när jag red, så red jag ut en liten runda första gången efter en viloperiod eftersom hon, min medryttarhäst alltså, har haft ett sår på benet och inte kunnat bli riden. Jag var inte den första som hoppa upp på henne efter viloperioden, men i alla fall.

Jag red i bara skritt och allt gick bra, tills vi kom tillbaka till stallet och jag tänkte rida några varv i paddocken också eftersom hon kändes fräch och glad!

Skulle börja jobba henne lite försiktigt i form, men då drog hon upp huvudet och började trava och tog några galoppspråg och det tog ett tag innan jag fick stopp på henne.

Blev jätte rädd för att det inte var bra för henne med hennes ben och så. Förstod ju att det var jag som hade gjort något fel, annars skulle hon inte ha gjort sådär. Har fortfarande ont i magen, även om ingenting hände. Det värsta är att jag inte vet vad jag gjorde för fel, kanske klämde för hårt med skänklarna eller något..

Det blev lite långt, men men. Lite svårt att förklara, men hoppas någon förstod vad jag menade.
/sofiess

det låter som en väldigt livsglad häst som tyckte att nu ska det bli lite fart här!

Min lilla dam kan INTE bara skrittas på och jobbas första veckan efter hon står. det e skritt lång tygel... sedan jogging (lång och låg i lugn trav) .. sedan skritt jobba... trav sedan gallopp..

det e nog inget du gjort .. bara lite livsglädje och överskotts energi!

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Får nog bli du, jag är inte riktigt där än.

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Men du är på god väg jU!

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Jag borde nog lämna denna tråden nu för nu har vi nog botat allt som går att bota...

Igår red vi ensamma över bron, när hon låtsades bli rädd för något så bangade jag inte utan tyckte att hon SKULLE förbi, till slut gick det
Så nu vet jag att jag klarar av bron själv (trots jordfräs på andra sidan, hua) och reder ut fjanteriproblemen som uppstår ibland!

Hoppas ni också kommer få känna hur det är att övervinna rädslorna med råge
(jag kan titta in ändå för att peppa såklart!)

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Vad kul för dej!

Du måste kika in då och då ändå

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Jag tror inte att jag är rädd längre!!

Nu hanterar jag min häst själv dagligen. hon bufflar lite ibland men det gör mej inget längre. Har blivit lite mer bestämd med gränserna.

I ridningen har det gått framåt.
För nån månad sen testade jag att få iväg henne själv vilket inte gick så jättebra, men då fick jag se hur hon betedde sig när hon var sur, och det var inte så farligt.
De sista 3 veckorna har jag och sambon ridit i skogen och på fältet runt trädkobbarna på kvällarna.
På de ställen där hon förra sommaren sprang så fort vi kom lite efter och även testade, går hon hur fint som helst nu och jag sitter och håller med en hand, och slappnar av och fosterställningen är borta

Jag har tid att kolla på blommor och solnedgångar istället för att kolla ifall sambons häst börjar springa eller på min hästs huvud ifall hon ska börja springa.
Ikväll kom vi långt efter men jag brydde mej inte utan vi ökade bara på skritten lite.
Sen när vi närmade oss stallet svängde jag upp på vägen istället vilket gjorde att vi red en annan väg än sambon till stallet, då han var kvar ute på fältet.
Hon sneglade mot diket, men jag styrde henne framåt och det gick kanon.

Jag har nu börjat rida på hackamore vilket funkar kanon. Hon trivs och jag får jobba mer med kroppen istället för att hänga i tyglarna, vilket gjort att hon rusat på ännu mer.

Så nu kan jag, 1 år efter att jag köpte henne, ärligt säga att jag älskar hästskrutten

Nästa steg är att rida långa rundan på grusvägen, där jag innan varit lite orolig att hon ska börja rusa på raksträckorna och i nerförsbackarna.. Jag tror vi klarar det.

 

[solitarymoment]

Sv: Rädda ryttare!

Innan var jag livrädd för att hästen skulle resa sig.
Det botades dock när jag började rida en häst som lättade i fram när hon blev taggad eller tjafsade emot.

Eller jo hahah, är livrädd för att vi ska bli jagade av vildsvin i skogen

 

[Katrillion5]

Sv: Rädda ryttare!

Du är verkligen inte ensam, här har du en som till och med jobbar som ridlärare men ändå är rädd för att rida ibland!

Jag har haft en period när jag var runt 10 år där jag älskade hästar, men fick panik så fort hästen la öronen bakåt (=lyssnade) Jag var också rädd för att hästen skulle skena, stegra eller bocka. Var rädd för att ramla av. Jag gav inte upp, jag red trots att jag var så rädd att benen var gelé varje gång jag satt upp - och det gick över. Tack vare de snälla läromästare till hästar jag red.

Kort därefter fick jag en sköthäst på halsen, en underbart snäll C-ponny. Trodde jag... Första ridturen skenade hon i flera kilometer och jag åkte av och fick en rejäl chock. Var livrädd för hästen efter det, men jag hade ingen annan häst att tillgå just då och det var bra, för sakta men säkert var jag ju tvungen att rida henne till sist. Hon skenade varje gång och jag höll på att dö av skräck. Så småningom skenade hon men jag hade ändå lite kontroll. Till sist vande jag mig och var inte rädd längre.

Självklart skulle det bästa ha varit om hon slutade skena, men till sist litade jag på henne. Hon var inte rädd, hon skenade (eller ja, sprintade då) i ren glädje. Hon blev 34 år och höll på sådär ända tills dagen innan hon dog, kärnfrisk.

Jag är så glad att hon lärde mig att komma över rädslan.

Fortfarande är jag ganska harig i ridningen, främst för att jag är rädd för att det ska göra ont att ramla av. Jag rider en snäll och lugn häst just nu, men bockar han är jag rökt för jag är inte van vid det. Jag försöker tänka att "den dagen den sorgen" men vissa dagar är jag så rädd att tårarna trycker på när vi är ute.

Det ironiska är att jag har hållt på med hästar i 15 år. Från marken kan jag till och med kaxa till mig och hantera rätt krångliga hästar, men på ryggen är jag en fegis.

Jag har försökt att acceptera det: Man måste inte vilja hoppa och tävla. Man kan ha (som jag) en ambition att bara skogsmullerida. Man måste inte vara så cool jämt. Skaffa en trevlig ridkompis som förstår dig och inte hetsar dig och din häst! Inte för att skryta, men jag är en populär och omtyckt ridlärare - kanske för att jag är ödmjuk?

Ge inte upp, rid lugna hästar och träna din egen trygghet, våga säga nej till att ta en extra galopp om du inte vill, rid hästar som lyssnar på dig. Och är olyckan framme, avgör själv om du vill sitta upp igen. Många säger ju att man ska upp direkt, men min erfarenhet är att om man tvingar fram att någon ska sitta upp igen kan det ha en avskräckande effekt.

Du är inte ensam!

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

MEEEN!! Du är ju helt fantastisk!

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Detsamma

Ikväll kom vi efter rejält på fältet, då sambons häst går snabbare plus att vi stannade för en kiss och sen en bajspaus, och då lät jag henne galoppera ikapp.
Kändes helt ok och istället för - Iiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh stanna som jag brukade skrika, så blev det skratt istället

Så nu e vi på gång!

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

B]Iiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh stanna[/B] som jag brukade skrika, så blev det skratt istället

Låter väääldigt välbekant! Visst är det underbart!?

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Jaa

Nu är planen att vi ska upp i skogen där de älskar att galoppera på en raksträcka, men där jag alltid överlämnat det åt andra, bla 12-årige bonusdottern och 19-årige sonen på hans 3e ridtur
Fixar jag det så kanske denna tråd inte behövs mer för mej

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Ett mantag/"fegsnöre" - ett djupt andetag och så IVÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄG!
Det kommer gå kalaspuff!

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Har ju hornet på westernsadeln så det går bra ändå

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Jamen dåååååså...go for it!

Så länge hjärtat säger ja!, så får hjärnan säga vad den vill! Lyssna inte på den

Och när detta är avklarat kan vi skapa vår tråd för överkomna rädslor?

 

[Omorfia]

Sv: Rädda ryttare!

Här har du en räddhare till! Jag har ridit i 28 år och haft egna hästar i ungefär 16 år och fortfarande är jag en supermes. Inte förrän nu på "äldre dar" (är 35 nu) har jag verkligen börjat erkänna det för andra. Har verkligen skämts över detta och gör väl det lite fortfarande.

Samtidigt blir jag så himla irriterad på mig själv. Varför kan jag liksom inte bara ta och lägga av. Som alla vet så spänner man ju sig när man är rädd och detta resulterar ju i att man hamnar"ovanför sadeln" i stället för i den. Vilket ju i sin tur medför att om hästen bockar eller annat så åker man mycket lättare i backen. Jag har nu gett mig fasen på att hela tiden tänka på att öppna upp mig i bäckenet och verkligen suga mig fast i sadeln och hästen. Dock blir jag fortfarande stel som en liten pinne så fort hästen busar, men som sagt så jobbar jag på det

Jag tror mycket att det handlar om kontroll. I alla fall i mitt fall. Jag är en kontrollmänniska och känslan av att inte längre ha kontroll över min häst om den får för sig att bocka eller springa iväg eller göra något annat bus, är fruktansvärd. Jag blir alldeles skakig och måste hela tiden påminna mig själv att slappna av. Sen sitter jag i och för sig inte och är rädd varje gång jag rider. Det finns dagar där jag känner att jag kan lita på hästen och allting flyter på som det ska. Tack och lov så är dessa dagar fler än de dagar då jag känner mig rädd

Har funderat mycket på om min rädsla kan bero på att jag aldrig hade min "ponnytid". De flesta som har ridit ponny i sin ungdom har flygit av otaliga gånger och blivit härdade av detta. Jag har alltid ridit storhäst och har liksom inte utsatts för ponnybuset på samma sätt. Om det ligger något i det har jag ingen aning om. Bara en liten filosofi.

Här är hästen jag rider i dagsläget. Snäll som en Gud men när han busar till det så gör han det med råge...och jag ber till min lyckliga stjärna att jag inte ska åka av Man måste nog vara lite galen för att hålla på med hästar