Rädda ryttare!

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Vad fina ni är

Jag red stora hästar på ridskolan. Sen en paus i 22 år utan en häst i närheten.
Köpte en häst på 1.65 vilket inte störde mej alls, tills jag blev gravid.
Sen var jag rädd t.om när jag red min ponny på 1.43.
Fast då var rädslan inte mer än att jag tog det lugnt. Litade på henne till 99 %.

När jag sen bytte upp mej till ett kallblod på 1.55 kom darret och spagettibenen tillbaka, och jag trodde aldrig jag skulle kunna slappna av helt igen.

Ett tag kändes det alltid nervöst och jag fick ont i magen och fick springa upp på toan när hästen var klar. Sen var jag på helspänn och kunde få för mej att vända när vi ridit en bit.
Vi har ju varken ridbana eller inhägnat att rida på så jag hann aldrig riktigt känna efter hur hästen var utan det var direkt ut på vägen.

Nu har vi grus på gårdsplan så man kunde sitta där istället vilket gjorde att jag kände mej säkrare. Då var det ju bara att ställa sig en stund framför stalldörren och ta nya tag.

Dessutom blev jag rädd att hantera hästen vilket gjorde att jag undvek vissa saker, hämta i hagen, kratsa hovar, sätta på sadeln , träns osv.
Detta gjorde nog också att hästen inte kändes som "min ".

Nu gör jag allt detta dagligen och jag känner att jag har koll på allt igen.
Jag vet hur jag gör om hon tjurar och att det inte är hela världen.

Innan hade jag en skräckblandad förtjusning inför att rida. Nu känner jag bara förväntan och avkoppling.

 

[Tofu]

Sv: Rädda ryttare!

*KL

Hej!
Jag är ny här på Buke, och läser mest bara i olika forum, men den här tråden var som gjord för mig.
Jag är 18 år gammal och har ridit mest travare i mitt liv. Eller ja galoppjobb. Men när jag i höstas ramlade av en travare på en åker, fick en hjärnskakning och svimmade så har allting bara gått ännu mer utför! Livrädd för fart, att ramla av - men älskar att rida! Det är det bästa jag vet. Jag har ingen egen häst, utan rider lite travare då och då. Hade jag varit lite tuffare och inte så jävla harig jämt så hade jag kunnat rida ännu mer. Men det är ju mycket lättare sagt än gjort.

Jag har sagt till dom jag oftast rider med, att jag är rädd. Och dom försöker stötta mig. Men när jag blir rädd blir jag riktigt envis. Jag hoppar av, även om rädslan blåst förbi för länge sen, bara för att jag känner att jag måste (eftersom jag envisades med att säga emot när personen i fråga sa att jag skulle sitta kvar).

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra längre. Jag vill ju klara av att ta en riktig galopprepa i skogen osvosv. Men jag är rädd för att ramla av.
Tror ni att säkerhetsväst (jag vet, ett måste ) och säkerhetsstigbyglar skulle hjälpa? Några erfarenheter om att det hjälpt?

Usch. Jag tycker verkligen att jag fjantar för mycket.

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Jag har ingen väst. Är säkert bra, men jag skulle nog känna mej instängd.
Mitt problem har inte varit hästen utan att jag blivit rädd fast hästen varit lugn.
Om väst får dej att slappna av tycker jag absolut du ska prova! Och säkerhetsstigbyglar.

Min räddning blev nog westernsadeln. Jag sitter stabilt. Kan hålla tyglar med en hand och hornet med andra om jag blir osäker.
Sen är westernbyglarna stabila och rejäla så man tappar inte dem i traven så lätt.

Min sambo har ju varit ett stöd också. Har ridit måånga sega långsamma ridturer med mej för att jag inte vågat, fast han och hans häst gillar att rida snabbt och på platser som jag tycker är farliga

Ikväll var sambon trött efter jobbet, så vi tog hästarna med bettlöst och barbacka så de fick äta istället.
Ett framsteg till för mej som inte vågat rida barbacka innan, fast det bara var utanför stallet.

Jag kan bara sammanfatta vad som hjälpt mej denna vår och sommar.
Ju mer och ju oftare jag rider, ju mindre rädd blir jag.
Sitter jag i soffan och tänker att det är farligt, så tar rädslan över.
Sitter jag på hästen, och ser att det går bra, så tar hästkärleken över.

Känns det kanon under en ridtur, avsluta där och ta med den känslan till nästa ridtur osv osv.
Även om det bara är en halvtimmes ridtur så gör det att man vågar mer och mer.

 

[Omorfia]

Sv: Rädda ryttare!

Tack

Vad härligt att du kan känna lite avkoppling nu! Låter som du har kommit riktigt långt i din rehab Och bättre kommer det säkerligen bli.

 

[Tofu]

Sv: Rädda ryttare!

Tack för peppande ord. Har läst i tråden och sett dina framsteg, och hoppas även att jag kommer så långt någon dag! Det är så kul att läsa om framstegen! Och skönt med en sån här tråd där man kan peppa andra rädda, och hjälpa varandra

Väst har alltid fått mig att känna mig säkrare, även om jag tappade andan (det värsta jag vet ) förra gången jag ramlade av med väst. Men det känns lite säkrare. För jag tror alltid att jag ska släpa efter hästen och bli trampad på, och då lindrar västen lite ( i alla fall in my mind).

Jag har också en person som står ut med min seghet och min rädsla. Men när jag blir rädd så spänner jag mig i hela kroppen. Och jag försöker att slappna av, men det går inte. Och när hästen reagerar på att jag är spänd, då blir jag ännu räddare! Och då fortsätter det bara.

Jag ska köpa en väst och se om det känns bättre iaf.

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Ikväll var jag och 19-årige sonen ute och red!
Sonen har bott hos sin pappa 50 mil bort de senaste 10 åren, och har alltså inte vuxit upp eller umgåtts med hästar mer än sett dem i hagen.
Nu bor han här och har hjälpt mej att ta in och ut dem och borstat, sprayat flugmedel osv i 3 veckor.
Han har ridit ett par varv på stallplan på min häst och även följt med sambon ut 2 ggr.

Nu ikväll skulle han då ta sambons häst och vi skulle rida ut ensamma på fältet.
Detta hade jag ALDRIG vågat innan. Sambons häst är snäll, men kan vara lite känslig och sjåpig i vissa lägen.
Vi kom iväg och det gick perfekt !
Vi red i ca 1,5 timme på fältet och upp runt trädkobbarna.
När vi var på väg hem tappade han tyglarna ( westerntyglar) så det blev lite kaos ett tag då hästen gick runt runt i en cirkel
Men till slut genskjöt jag honom så att han stannade och sonen fick upp tygeln.
Jag som tjuvhållit lite i hornet de senaste gångerna satt nu och bara höll i tyglarna.
För 3 veckor sen kunde jag inte ens rida med delade tyglar, utan hade dem ihopsatta med en skruv.

Kändes så kul att jag inte var det minsta nervös eller rädd.
Så nu kan vi rida när sambon är trött efter jobbet, och även när bonusbarnen är här och kan vara med de 2 små.

Imorgon tar vi samma runda igen, och på fredag ska jag och sambon rida långturen på vägen runt sjön, och känns det bra, ska jag och sonen rida där i helgen.

Jag kommer inte ens ihåg hur det kändes att vara rädd eller nervös, helt otroligt!!

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Tror inte att jag behöver skriva här så mkt mer nu!
Idag red jag och sambon rundan runt sjön.
Jag som aldrig vill trava travade ca 45 min av 1,5 timmes ridtur.
Vi var omringade av bromsar så hade inte så mkt val, MEN jag var inte rädd!
Inte ens nervös eller pirrig i magen. Blev t.om en liten galopp då och då.

På kvällen red jag med sonen en sväng och allt går kanon.
Känns så skönt att kunna njuta av ridturerna istället för att måla upp en massa skräckscenarion.
Hoppas att nån annan också besegrar sin rädsla och delar med sig här.

 

[Cizma]

Sv: Rädda ryttare!

Ojojoj, vad jag blir både imponerad och inspirerad av dig.. Hoppas verkligen att jag når samma status som du min käre vän... Jag blir så himla glad för din skull och är egentligen inte överraskad alls, jag visste ju att du skulle fixa det hela...

KRAM i massor

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

KL.

Hur går det för alla fegisar därute?

För mig har det gått vädigt mkt framåt ett tag. Från att ha börjat grina när jag skulle försöka hoppa ett nedgrävt kryss till att faktiskt skuttat över några enstaka språng på 95. (Kände mig som Julia i ponnyakuten när jag tvingade min vän att mäta ) Det trodde jag seriöst aldig att jag skulle klara av. Men idag var det dags att fega ur lite igen... är med på en kurs under denna veckan, ett dressyrpass på morgonen och ett markarbete/hopp-pass senare under dagen. Blev skakis bara jag såg hinderstöden. Gick väl ok när det låg på runt 30 cm men när det var dags att hoppa två räcken med fem språng mellan och det var upphöjt till kanske 70 så gick det inte Fegade ur och styrde brevid och bad om att få de sänkt. Kändes som ett sånt jävla nederlag, skiter i om jag river, vägrar eller kaske rentav trillar av, det är inte ett nederlag på samma sätt som att låta rädslan slå klorna i en igen.

Jag vet att det förmodligen gått lite väl bra på sista tiden, och att föväntningarna bli lite annorlunda. Sen, även om jag VET att man inte ska jämföra sig med andra, så kunde jag inte låta bli att känna mig lite förnedrad av att ponnyungar svävade över samma hinder utan några som helst problem. (fast inget ont som inte för något gott med sig, när jag pratade om hur söta jag tyckte att de små pånisarna var så undrade ryttarnas mamma om jag ville hjälpa till lite med deras nyaste ponny. De hade bara haft den i nån månad och ville ha hjälp av någon vuxen kortis som mig i dressyren )

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Tycker helt klart att du ska köra på väst och all annan evntuell utrustning som kan hjälpa dig att känna dig lite mer trygg. Jag rider i regel alltd med säkerhetsväst när jag rider ut eller hoppar. Dressyrar jag på banan får den stanna kvar i stallet, fast skulle det vara en okänd häst som jag vet med mig kan vara lite knepig så får västen vara med även där. Brukar även ha en fegrem när jag hoppar och när jag vet med mig att jag sitter på en laddad häst i skogen. Håller sällan i den, men jag slappnar av lite vid bara tanken på att den finns där...

Känner igen mig mkt i vad du skriver i övrigt.. jag brukar hoppa av på ren reflex när jag blir för rädd. Även om jag blir skitsur på mig själv för det, så försöker jag iaf, intala mig att det inte är någon skam i att hoppa av. Då får jag tillfälle till att samla mig och varva ner lite och hästen slipper triggas av att ha ett nervknippe på ryggen. (jag är kontrastfyllt nog knappt rädd alls i hantering från marken) Men sen finns det ju alltid den där risken att det bara blir värre och värre, man hoppar av oftare och oftare fö mindre och mindre saker. Svårt att få en bra balans i det där...

En annan sak som är bra tycker jag är att låta hästen springa av sig på lina innan man hoppar upp.

 

[GotAsecret]

Sv: Rädda ryttare!

Tror inte att jag behöver skriva här så mkt mer nu!
Idag red jag och sambon rundan runt sjön.
Jag som aldrig vill trava travade ca 45 min av 1,5 timmes ridtur.
Vi var omringade av bromsar så hade inte så mkt val, MEN jag var inte rädd!
Inte ens nervös eller pirrig i magen. Blev t.om en liten galopp då och då.

På kvällen red jag med sonen en sväng och allt går kanon.
Känns så skönt att kunna njuta av ridturerna istället för att måla upp en massa skräckscenarion.
Hoppas att nån annan också besegrar sin rädsla och delar med sig här.

DU ÄR MIN IDOL!!

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Haha tack

Ikväll ville varken sambon eller sonen rida. Blev lite sur då jag sett fram emot det.
Jag och sonen red en långrunda häromkvällen till en granne som bor en bit bort.
Vi mötte bilar och sambons häst blev rädd för en jättefarlig sandlåda längs vägen. Det kändes så skönt att jag lugnt kunde sitta och peppa sonen att få han att gå förbi, utan att själv bli nervös.

Nu får nästa projekt bli att kunna rida iväg själv. Vi har ju ridit på gärdet där hon får äta lite under tiden, så tänkte att om vi testar där så kanske maten vinner över att vägra

Får jag iväg henne själv ska jag anmäla mej till en AR kurs i höst som belöning. Inte för att jag vet om det är nåt för mej, men det ligger inärheten och jag har inte vågat rida inför publik innan så tänkte det får bli en utmaning.

 

[Cizma]

Sv: Rädda ryttare!

Försök att inte se nedlåtande på dig och dina fösök... När man är rädd är det så mkt som styr och det är ibland svårt att flytta fram gränserna, det viktigaste är iaf att man försökt, fixar man det är det Jubel, låser det sig vet man vilken gräns man ska försöka flytta nästa gång....

Jag kan också bli lite smått förnedrad när ungarna dånar förbi med både skrattande pållar och ryttare, det verkar som om dom flyger fram och glädjen är stor..JAG vill OCKSÅ!!!! Men för mig handlar det om att våga flytta fram gränserna så pass så jag ser att det går... resten får komma sen.....

Därimot så känner jag direkt när jag är uppsutten om det kommer bli en dag av gränstestning eller säkra kort, och då tillåter jag mig att respektera mitt eget sinne... för känns det inte avslappnat och lugnt är det ingen ide att försöka pressa sig själv till det obehagliga... då kommer paniken....

 

[Cizma]

Sv: Rädda ryttare!

Det kommer gå super

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Fan.. idag låste det sig totalt. Det esklalerade ganska snabbt till en panikattack och satt och stortjöt så jag skakade på min snälla, fina häst som inte gjorde något fel. Tycker lite synd om henne Det hela blev ju inte direkt bättre av att vi var fyra st som red, folk som tittade på och att tränaren helt grinigt sa åt mig att "LE!!!!!". Det är inte så att jag vill bli behandlad med silkesvantar... men det hade ju inte skadat om någon iaf frågat "hur är det?" eller dylikt istället för att bara ignorera mig. Är så jävla arg på mig själv och känner mig helt värdelös. Men.. om man ska försöka ta någon lärdom från detta så är det väl att helt enkelt undvika att hoppa i grupp om jag nu ska göra det, blir mer tryggt om det bara är jag och en tränare. Fan. Grinar än

 

[Cizma]

Sv: Rädda ryttare!

Ja, men se det då som en kunskap rikare... nu vet du vilken strategi du ska använda när du ska hoppa... du, häst och tränare... och gråt ut nu, ta till dig lärdomen och nästa gång så sätter du annat focus när du rider i grupp...kanske tempoväxlingar, varva gångarterna hutt som mutt och tänk framåt... sätt upp ett mål för träningen och arbeta dig sakta mot det... det viktiga är egentligen att vara så pass snäll mot sig själv å sätta ett mål som är uppnåeligt samtidigt som det är utmanande... kanske du ska ta med dig lite ilska i bagaget och plocka fram det när du vill gråta... för med lite "jävlar anamma" kan man lyfta broar

 

[Lisbeth]

Sv: Rädda ryttare!

Känn dig inte värdelös och låt tårarna komma, det lättar. Om du känner dig tryggare med att vara själv med din tränare ,så var det. Tala om hur du känner och berätta om dina rädslor. Är det en bra tränare respekterar hon/han det. Ta små myrsteg framåt o klappa dig på axeln för varje liten framgång. Det är du värd. Jag har själv lärt mig på de här sju månaderna jag haft min nya Islandshäst att göra det jag själv vill på mina villkor med min häst och skiter i vad andra tycker o tänker om det. Har låtit det ta sin tid och det går sakta men säkert framåt. Har kommit så långt att jag vågar rida ut själv ,tölta o trava. Är ff rädd för att galoppera för hon rusar i galoppen och då väntar jag med det. Har jobbat mycket från marken med henne ,gått promenader o bara pysslat om henne så ridningen har ibland kommit i andra hand och det har varit nyttigt. På så sätt har vi också lärt känna varandra. Lycka till

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

F-n ,efter en månads perfekta ridturer så kom vändningen ikväll
Hon vände efter 1 km och tvärvägrade.

Jag har ridit med ponnyhackamore i en månad. Ville se om det passade oss och hästen blev som ny och jag blev som ny. Behöver knappt röra tyglarna utan bara säga WOW så stannar hon.
Nu har hon blivit biten på nosen på 2 ställen av bromsjävlar, så tänkte vara snäll och rida med Kimblewickbettet för första gången , för att slippa nosremmen.
Jag blev osäker på hur det satt och började vela med tyglarna då jag inte flätade hennes man och därför inte såg om om jag hade ojämna längder.( westerntyglar) Vet inte om detta störde henne eller det nya bettet. När vi kom till korsningen där vi sist red vänster , så red sambon höger istället och efter ett par meter så tvärvägrade hon och gick hemåt.
Pga av att jag var osäker på bettet så hann jag inte riktigt reagera utan blev stående bakom en kurva, vilket gjorde att hon inte såg sambons häst och ville bara hem.
Jag vände henne minst 20 ggr och gav mej inte, ville hon inte gå fick hon istället stå still, hem skulle vi inte.
Men jag fick inte tillbaka henne fast sambon kom och väntade en bit bort.
Vi backade till slut och var nere i diken och i inne i skogskanten.
Sen började hon skrapa med ena hoven, vilket hon bara gör inne när hon blir uttråkad.

Till slut red vi hem då klockan var mkt och myggen började tugga på oss.
Så nu vet jag inte om det var bettet eller jag som distraherade henne.
Imorgon ska jag ta på hacket och testa samma väg igen.

Men trist när allt gått så bra. Fast rädd blev jag iaf inte.

 

[EmmaBovary]

Sv: Rädda ryttare!

Verkar ha varit en dålig dag för fler än mig alltså, trist

Men.. det är ju ett framsteg i sig att du inte blev rädd när saker och ting inte gick bra. Faktiskt ett stort framsteg låter det som.

 

[lobell]

Sv: Rädda ryttare!

Sambon tyckte att det gick bra ändå. Han hörde att jag bara blev arg och inte rädd. för en månad sen hade jag vänt henne en gång och sen ridit hem.

Men det slutade inte bara med det. När vi tar ut dem i hagen brukar vi bara ha grimskaftet runt halsen på dem så man slipper krångla med grimmor när man släpper dem.
På vägen till stora hagen går man förbi en mindre hage som vi har i reserv om gräset börjar sina. Ibland känner jag att hon drar sig mot det insläppet men brukar hinna ta ut handen och få henne att fortsätta, men ikväll hann jag inte utan hon rusade in i hagen och där stod jag med grimskaftet. Fast hon är så stark när hon vill, så jag hade ändå inte kunnat stoppa henne när hon viker av med rumpan.
Så vad gör man när kl är 24 och man vill in. Jo, vi fick fylla på nya dunkar vatten i den hagen, dessutom hade jag ett par timmar tidigare gjort rent badkaret i stora hagen och fyllt på 6 dunkar vatten.

Ibland går allt bra

Nån mer än jag som funderar på om hästen kan läsa ens tankar?
Sekunder innan hon stack in i hagen tänkte jag : den hagen ska vi inte in i.
Sekunder innan vi kom till korsningen när vi red tänkte jag: nu tror hon att vi ska till vänster och då ville hon till vänster.
I höstas när jag helt plötsligt blev rädd för nerförsbackar och tänkte: bara hon inte travar i backen, så travade hon i backen!

Har inte haft såna tankar sista tiden utan bara förutsatt att allt ska gå bra, vilket det också har gjort, fram tills ikväll.
Så nu får det inte bli negativa tankar, bara positiva eller inga alls