Psykisk ohälsa tråden

[aiquen]

Har redan problem med diffusa hungerkänslor, kan äta otroligt mycket känna mig illamående men fortsätter trycka i mig mat. Sen kräks jag.

--
Är även orolig för att läkaren ska lägga för stor vikt vid just ätstördheten om jag säger ''men jag vägrar ta piller X pga biverkning viktuppgång''.
Jag tänker att det kan bli helt fel fokus då? Mer på mat och skit istället för deppressionen? Eller bryr de sig inte?
Jag hoppas att jag kan få piller som har viktnedgång istället så jag slipper spy, det är det värsta jag vet. Men det är ju inviduellt, men jag är ju så rädd för biverkningen att jag inte vägar ens testa Skulle jag gå up 5 kg skulle mitt liv vara kört

Min erfarenhet är att det absolut går att diskutera kring vilka mediciner som kan passa. För mig är t.ex. viktuppgång känsligt, eftersom jag tenderar att gå upp i vikt ändå när jag mår som sämst, men jag aldrig mött en läkare som inte har tagit hänsyn till mina tankar och känslor kring det. Sedan är det såklart en avvägning, fördelar mot nackdelar o.s.v. Läkarna kan ju inte trolla bort en biverkning, vad det än må vara, tyvärr.

Men det är ju också så oerhört individuellt hur och av vad och OM man själv drabbas. Många gånger överväger även den positiva effekten även om man drabbas av en eller annan biverkning.

Har man flera problem tänker jag dock att läkaren förhoppningsvis lägger mest fokus där hen bedömer att den behövs mest för stunden och behandlar utefter det. Men givetvis ska man kunna föra en dialog med sin läkare.

Och som jag, utan att för den skull vara någon som helst expert, tolkar ditt inlägg har du absolut ingenting att förlora på att ta kontakt med läkare. Oavsett om det leder till att prova antidepressiva eller få annan hjälp. Vare sig depression eller ätstörning (hur eller inte de kanske kan glida in i varandra) är ju något man ska behöva bära på... Det finns hjälp att få.

 

[Petruska]

Har redan problem med diffusa hungerkänslor, kan äta otroligt mycket känna mig illamående men fortsätter trycka i mig mat. Sen kräks jag.

--
Är även orolig för att läkaren ska lägga för stor vikt vid just ätstördheten om jag säger ''men jag vägrar ta piller X pga biverkning viktuppgång''.
Jag tänker att det kan bli helt fel fokus då? Mer på mat och skit istället för deppressionen? Eller bryr de sig inte?
Jag hoppas att jag kan få piller som har viktnedgång istället så jag slipper spy, det är det värsta jag vet. Men det är ju inviduellt, men jag är ju så rädd för biverkningen att jag inte vägar ens testa Skulle jag gå up 5 kg skulle mitt liv vara kört

Som jag tolkar det du skriver, är det din ätstörning som talar genom dig. Den har så att säga fritt spelrum. Jag förstår det som att det är där du behöver hjälp. Jag förstår det tyvärr också som att du varken vill ha eller skulle ta emot sådan hjälp. Din ätstörning försvarar sig genom dig, så att säga.

 

[Lipperta]

Som jag tolkar det du skriver, är det din ätstörning som talar genom dig. Den har så att säga fritt spelrum. Jag förstår det som att det är där du behöver hjälp. Jag förstår det tyvärr också som att du varken vill ha eller skulle ta emot sådan hjälp. Din ätstörning försvarar sig genom dig, så att säga.

Nej jag vill inte ha hjälp med ätstörningen, alls faktiskt.

Dock skulle jag gärna må bra nog för att kunna ha ett 25% jobb + regelbundna ridlektioner + göra husshållssysslor utan att det känns som jag sitter fast i lim.

 

[Petruska]

Nej jag vill inte ha hjälp med ätstörningen, alls faktiskt.

Nej, det framgår.

 

[et_flickan]

Hoppas du får sertralin och övrigt stöd du behöver.

Lite sent men tack!

 

[Raderad medlem 120709]

Nej jag vill inte ha hjälp med ätstörningen, alls faktiskt.

Dock skulle jag gärna må bra nog för att kunna ha ett 25% jobb + regelbundna ridlektioner + göra husshållssysslor utan att det känns som jag sitter fast i lim.

Tvärvägrar du att söka hjälp för ätstörningen så vet jag inte vad du vill ha för råd, egentligen? Jag tror att din depression är något som åtminstone delvis hänger ihop med ätstörningen, eftersom komorbiditet är jättevanligt, men vill du envist hänga kvar vid det ena så får du nog tyvärr stå ut med det andra också.

Det går liksom inte att försöka leva ett vanligt liv om man envist hänger kvar vid vissa av sina problem för att alternativet känns för jobbigt. Istället får man bita i det sura äpplet och leva med att må skräp, om man stöter undan de möjligheter till hjälp som faktiskt finns.

 

[et_flickan]

Idag var jag uppe och tog prover. Läste sen igenom min journal och blir lika förvånad varje gång jag läser om mig själv. Jag känner mig verkligen inte så "sjuk" som det står förens jag kraschar mentalt igen och inser att jo, visst sjutton mår jag skit, fortfarande.

 

[Lipperta]

Nej, det framgår.

Fast du behöver ju inte vara otrevlig. Det är ju just den här jävla anledningen till VARFÖR jag inte vågar söka hjälp. 0 förståelse för någonting. Bara hacka och klaga på mig. Men det är väl det jag förtjänar. Så jävla pissigt gjort.

 

[Petruska]

Fast du behöver ju inte vara otrevlig. Det är ju just den här jävla anledningen till VARFÖR jag inte vågar söka hjälp. 0 förståelse för någonting. Bara hacka och klaga på mig. Men det är väl det jag förtjänar. Så jävla pissigt gjort.

Jag hackar inte. Men du säger ju att du hellre vill vara ätstörd än att inte vara det. Det är ju väldigt sorgligt och självdestruktivt.

 

[Lipperta]

Jag hackar inte. Men du säger ju att du hellre vill vara ätstörd än att inte vara det. Det är ju väldigt sorgligt och självdestruktivt.

Och, vem bryr sig?

Det är väl bättre att faktiskt börja se sig efter alternativ än att sitta och bara ''nejnej absolut inte piller''. Då frågar jag på buke som brukar vara så jävla stöttande och fint, till alla utom mig såklart. Om det är någon som kännt som jag men som ändå blivit hjälpt av piller.
Jag skiter i om du tycker jag är självdestruktiv eller inte, jag VET att jag är det jag är väl för fan inte dum i huvudet. Men du säger väl inte det till någon som efter år och år äntligen vill bli bättre. Tvi fan alltså.
Det finns fan stöd till alla jävlar utom mig.

 

[mars]

Någon mer som verkligen inte kan ligga still i sängen. Utan byter sida ställning oavbrutet.
(Vet att man vänder sig x antal gånger/natt.) Men detta är en annan nivå. Någon mer?
Är det panikångesten, depressionen eller biverkningar av mediciner. Går inte att läsa sig till att det kan vara biverkningar.

 

[et_flickan]

Och, vem bryr sig?

Det är väl bättre att faktiskt börja se sig efter alternativ än att sitta och bara ''nejnej absolut inte piller''. Då frågar jag på buke som brukar vara så jävla stöttande och fint, till alla utom mig såklart. Om det är någon som kännt som jag men som ändå blivit hjälpt av piller.
Jag skiter i om du tycker jag är självdestruktiv eller inte, jag VET att jag är det jag är väl för fan inte dum i huvudet. Men du säger väl inte det till någon som efter år och år äntligen vill bli bättre. Tvi fan alltså.
Det finns fan stöd till alla jävlar utom mig.

Jag har länge haft en inställning att jag klarar mig utan mediciner. Men det senaste året har måendet bara dalat och jag har mer eller mindre insett att detta inte går längre. Kommer antingen göra illa mig, dottern eller båda.

Fick då sertralin utskriver. Sov inget på fyra dagar så var trött som en zombie men med en annan så klart bättre känsla i kroppen än tidigare. När kroppen väl vant sig och sömnen blev bättre mådde jag riktigt jäkla bra. Sen fick jag sluta då de inte ville ge mig mer under pågående utredning och mår riktigt dåligt nu igen.

Jag måste för egen del ha mediciner under perioder där jag mår som sänst. Bara för att hålla huvudet ovanför ytan. Kommer nog inte behöva dom i all evighet.

 

[Raderad medlem 120709]

Någon mer som verkligen inte kan ligga still i sängen. Utan byter sida ställning oavbrutet.
(Vet att man vänder sig x antal gånger/natt.) Men detta är en annan nivå. Någon mer?
Är det panikångesten, depressionen eller biverkningar av mediciner. Går inte att läsa sig till att det kan vara biverkningar.

Jag har varit väldigt rörlig i sömnen nästan så länge jag kan minnas. Är typen som vaknar med lakanen runt fotknölarna för att jag vänder och vrider mig så mycket. Jag tror att det är mestadels ångestrelaterat, eftersom jag har minnen av ångestpåslag från väldigt tidig ålder, och också har sovit oroligt större delen av mitt liv.

 

[Hyacinth]

Och, vem bryr sig?

Det är väl bättre att faktiskt börja se sig efter alternativ än att sitta och bara ''nejnej absolut inte piller''. Då frågar jag på buke som brukar vara så jävla stöttande och fint, till alla utom mig såklart. Om det är någon som kännt som jag men som ändå blivit hjälpt av piller.
Jag skiter i om du tycker jag är självdestruktiv eller inte, jag VET att jag är det jag är väl för fan inte dum i huvudet. Men du säger väl inte det till någon som efter år och år äntligen vill bli bättre. Tvi fan alltså.
Det finns fan stöd till alla jävlar utom mig.

Fast att bry sig innebär inte automatiskt klappa medhårs. Ser jag till mig själv hänger depression och ätstörning ihop. Det ena ger det andra.
Jag skulle testa antidepp om jag var du. Man kan testa. Man kan sluta. Men man får ge det lite tid.
Och vill du kunna jobba, rida och leva mer är det inte kompatibelt med en grav ätstörning. Den dödar dig långsamt, inget annat.

 

[Hyacinth]

@Lipperta det finns ju terapi och diverse att pröva, men vill du inte bli frisk från ätstörningen är det troligen svårt. Att svälta sig leder ganska oundvikligt till depressioner.

 

[Ackio]

Får jag vara med och gömma mig på ett plan här?

 

[Lipperta]

@Lipperta det finns ju terapi och diverse att pröva, men vill du inte bli frisk från ätstörningen är det troligen svårt. Att svälta sig leder ganska oundvikligt till depressioner.

Ja jag vet. Men det finns väl skillnad i hur man skriver mot någon som uppenbarligen är i en rätt sårbar situation. Det är kanske inte bästa tiden att ge tough love.

Och självklart vet jag ju att ni har rätt, ÄS ger ju dåligare mående. Men jag är inte redo för att ta tag i det just nu vilket ''framgår tydligt''.

Är bara så irriterad att be om liiiiite stöd och support och bara få skit. Det märks ju på alla gilla som inläggen får som är otrevliga.
Ja borde ha vant mig vid att detta alltid händer, men tydligen inte.

Alla andra får ju så mycket stöd och klappning medhårs.

 

[Lipperta]

Och JA, jag beter mig som ett litet barn som inte fått godis när alla andra fått det. JAG VET!

 

[Hyacinth]

Och JA, jag beter mig som ett litet barn som inte fått godis när alla andra fått det. JAG VET!

Men ingen har väl varit otrevlig? Däremot sakliga.
Du kan få hur mycket stöd som helst, om du vill bli frisk. Jag kan peppa mig blå och stötta. Men vill du inte så är det så. Jag tror att just ätstörningar kräver att man själv vill.

Vad får du ut av att vara ätstörd? Vilken vinning finns?

 

[netia]

Men ''framgår tydligt'' var väl ingen skit?
Det läste jag som ett konstaterande utan någon värdering.