Ensamhet! Hur överlever man ensamhet som ensamboende?

[Skjøldur]

Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/ huset när ensamheten tränger på?

Jag själv har psykiskt ohälsa och lever inte själv. Jag bor i samma hushålll som mina föräldrar. Klarar mig inte så bra ensam utan mina föräldrar. Har mycket ångest och oro plus nedstämdhet. Har inget jobb att gå till dagarna.Kan ej jobba pga. Psykiskt ohälsa. Jag bävar för den dagen när mina föräldrar går bort… det kommer jag aldrig att klara av.

Vad finns det för lösningar mot ensamheten? Vad gör du?

Jag kände mig lite ledsen när jag läst det du skrev för du verkar alldeles ha gett upp hoppet om att klara dig själv. Det finns ju människor med medfödda psykiska sjukdomar, men för dom finns det ju gruppboenden. Du blir inte instängd i en liten etta om du blir föräldralös.

Jag var sambo o gift en gång för över tjugo år sedan, men sedan dess har jag bott ensam tillsammans med katterna. Jag har sedan länge accepterat att bo själv än fast drömmen då jag var ung var få en trogen man och några barn. Att bo själv är på ett vis tryggt, det är ingen som ställer krav och som klagar på mig. Katterna är oumbärliga, utan dom skulle jag frysa invärtes och inte trivas alls. För övrigt har jag en handfull trogna vänner. Dom har jag känt i många år. Och ett antal kompisar, eller en del är kanske "bekanta" eller vad man ska kalla dom för. Trevlig människor som jag umgås med på olika ställen där jag brukar vara, men bara där.

 

[tuaphua]

Hur gör ni som lever ensamma utan barn eller partner? Känner ni er någonsin ensamma? Vad gör ni då när ni sitter där hemma i lägenheten/ huset när ensamheten tränger på?

Jag själv har psykiskt ohälsa och lever inte själv. Jag bor i samma hushålll som mina föräldrar. Klarar mig inte så bra ensam utan mina föräldrar. Har mycket ångest och oro plus nedstämdhet. Har inget jobb att gå till dagarna.Kan ej jobba pga. Psykiskt ohälsa. Jag bävar för den dagen när mina föräldrar går bort… det kommer jag aldrig att klara av.

Vad finns det för lösningar mot ensamheten? Vad gör du?

Jag har varit sambo större delen av livet och är nu med sedan många år.
Men under tider då jag varit singel har jag två gånger haft vänner som inneboende. Vi kunde välja att umgås eller dra oss tillbaks i egna rum etc. Kan ju vara en lösning för vissa som inte involverar partner eller föräldrar.
När jag sen bodde själv var jag sällan hemma. Och hade nära relationer med vänner som fanns i närheten som jag kunde umgås mycket med. Så jag kände mig inte ensam.
Jag har även idag vänner som mer känns som en vald familj och är närmre än en del blodsfamilj liksom.
Kan du kanske lära känna människor via någon hobby, förening etc? Om du orkar. En av de som bodde hos mig några år träffade jag faktiskt i en trauma-gruppbehandling vi gick ihop. Så även inom sånt kan man ju möta folk. Hon blev som en syster.
Kanske kolla upp hur det kan funka på gruppboende redan nu för att veta hur det funkar och om det kan vara något för dig?

 

[AbsolutEnsam]

Till er alla som svarat: Tack snälla ni för era tankar och även lösningar på mina problem!

Jag har haft många lägenheter genom senaste åren men aldrig klarat av att bo själv tyvärr. Sagt upp lägenheterna när jag insett att det inte funkar. Har alltid bott hos föräldrarna dom senaste många åren.. dom hjälper mig med min ekonomi också.

Har kontakt med psykiatrin och får mediciner mot nedstämdhet och panikångest. Jag ska få träffa en läkare som duktig på bipolär sjukdom och se om jag kan ha det i grunden. Just. Nu skriver jag känslodagbok och det är bra att jag gör det så kan visa läkaren sedan hur jag mår under dagarna tänkte jag.

Jag är tyvärr inte berättigad till LSS boende pga. Har ej autism. Men det kanske finns andra boendeformer för psykiskt ohälsa? Tack för tipsen i allafall! Ska kika på det närmare. Sedan är det här med ekonomi också.. vad kostar det att bo på ett sånt boende med service? Jag är långtidssjukskriven och får skicka in intyg med jämna mellanrum till försäkringskassan. Ej sjukersättning. Vet ej hur det blir i framtiden.

Tack återigen för alla er svar!

 

[AbsolutEnsam]

Här är en till som älskar att bo själv, men även jag gör skillnad mellan själv och "ensam". Jag längtar otroligt sällan efter sällskap och när jag gör det kan jag antingen fylla den längtan online eller genom ett kort samtal.
Tvärtom kan jag oftast efter umgänge längta och tråna efter min ensamhet. Det kan ta veckor innan jag återhämtat mig efter en intensiv period runt andra människor.


Oftast är dock alla djuren tillräckligt, och jag förstår att det känns extra jobbigt och skrämmande sedan du förlorade din hund @AbsolutEnsam? Om du inte vill skaffa en ny hund, kan det vara läge för ett husdjur som är mindre krävande men som ändå gör hemmet mindre stilla och tyst?
Dina föräldrar och vården kommer väl förhoppningsvis ändå att vara närvarande?

Tack för ditt svar!

Ja, det stämmer att jag fick låta min hund somna in för några veckor sedan. Det är väldigt tomt och ensamt utan henne..

Vet inte riktigt vad för husdjur jag skulle kunna skaffa? Har du några tips? Är rädd att jag binder upp mig och min livssituation ändras om några år. Eller om jag måste läggas in eller nåt i framtiden. Kanske bättre vara extramatte till någon hund i stället. Bara spånar lite.

 

[parellikusken]

Till er alla som svarat: Tack snälla ni för era tankar och även lösningar på mina problem!

Jag har haft många lägenheter genom senaste åren men aldrig klarat av att bo själv tyvärr. Sagt upp lägenheterna när jag insett att det inte funkar. Har alltid bott hos föräldrarna dom senaste många åren.. dom hjälper mig med min ekonomi också.

Har kontakt med psykiatrin och får mediciner mot nedstämdhet och panikångest. Jag ska få träffa en läkare som duktig på bipolär sjukdom och se om jag kan ha det i grunden. Just. Nu skriver jag känslodagbok och det är bra att jag gör det så kan visa läkaren sedan hur jag mår under dagarna tänkte jag.

Jag är tyvärr inte berättigad till LSS boende pga. Har ej autism. Men det kanske finns andra boendeformer för psykiskt ohälsa? Tack för tipsen i allafall! Ska kika på det närmare. Sedan är det här med ekonomi också.. vad kostar det att bo på ett sånt boende med service? Jag är långtidssjukskriven och får skicka in intyg med jämna mellanrum till försäkringskassan. Ej sjukersättning. Vet ej hur det blir i framtiden.

Tack återigen för alla er svar!

Jag blev under en extra kämpig period med mycket inläggningar erbjuden att bo på ett korttidsboende för folk med svår psykisk ohälsa. Nu ville jag inte det, men det fanns där som alternativ för mig.
Jag har heller ingen autism och det var inget lss-boende.
Så åtminstone här där jag bor finns det boende.

 

[Sryoqwe]

Tack för ditt svar!

Ja, det stämmer att jag fick låta min hund somna in för några veckor sedan. Det är väldigt tomt och ensamt utan henne..

Vet inte riktigt vad för husdjur jag skulle kunna skaffa? Har du några tips? Är rädd att jag binder upp mig och min livssituation ändras om några år. Eller om jag måste läggas in eller nåt i framtiden. Kanske bättre vara extramatte till någon hund i stället. Bara spånar lite.

Inget jag har erfarenhet av själv, men har läst lite. Illrar lever inte jättelänge (5-7 år enligt google) men verkar ändå vara aktiva och roliga djur, kanske det hade passat dig? Har dock för mig att de vill ha sällskap av minst en artfrände, men de verkar ändå relativt simpla.

 

[Eurydome]

Tack för ditt svar!

Ja, det stämmer att jag fick låta min hund somna in för några veckor sedan. Det är väldigt tomt och ensamt utan henne..

Vet inte riktigt vad för husdjur jag skulle kunna skaffa? Har du några tips? Är rädd att jag binder upp mig och min livssituation ändras om några år. Eller om jag måste läggas in eller nåt i framtiden. Kanske bättre vara extramatte till någon hund i stället. Bara spånar lite.

Kanin är faktiskt jättemysigt! De blir ofta rumsrena så de kan gå fritt omkring i lägenheten och behöver inte ha någon kompis.

 

[Sel]

Tack för ditt svar!

Ja, det stämmer att jag fick låta min hund somna in för några veckor sedan. Det är väldigt tomt och ensamt utan henne..

Vet inte riktigt vad för husdjur jag skulle kunna skaffa? Har du några tips? Är rädd att jag binder upp mig och min livssituation ändras om några år. Eller om jag måste läggas in eller nåt i framtiden. Kanske bättre vara extramatte till någon hund i stället. Bara spånar lite.

Det kan ju vara så att ensamheten och ångesten är extra stark just nu på grund av din förlust och att du egentligen kommer att klara dig bättre än du tror?

Extramatte är ju en bra tanke, eller kanske stöd/fosterhem anslutet till något katthem? De skriker ofta efter hjälp och eftersom du inte jobbar är du egentligen en superkandidat. Jag har själv varit stödhem och det är ganska fantastiskt.
Annars finns alla möjliga djur beroende på var intresset ligger, allt från reptiler och smågnagare till fisk och småfågel. Bara att det finns något annat levande i samma hus, något som måste tas om hand och som får en att hålla rutiner är jättenyttigt tror jag.

 

[AbsolutEnsam]

Jag blev under en extra kämpig period med mycket inläggningar erbjuden att bo på ett korttidsboende för folk med svår psykisk ohälsa. Nu ville jag inte det, men det fanns där som alternativ för mig.
Jag har heller ingen autism och det var inget lss-boende.
Så åtminstone här där jag bor finns det boende.

Tack för ditt svar!
Ok! Det visste jag inte att man kunde få erbjudande om! Har aldrig blivit inlagd i och med att föräldrarna har alltid tagit hand om mig. Haft en psykos för flera år sedan och det var nära att jag skulle bli inlagd då men mina föräldrar tog hand om mig hemma då. Är livrädd för bli inlagd ärligt talat i och med att jag har det jobbigt med män. Lättare med kvinnor.

Jag funderat på det där med gruppboendet el serviceboende. I och med att jag har det jobbigt med män så kanske det blir svårt att få boende då. Vet du om det är många män som jobbar inom psykiatrin? Har du träffat på män när du var inlagd?

Jag hoppas du mår bättre nu!

 

[parellikusken]

Tack för ditt svar!
Ok! Det visste jag inte att man kunde få erbjudande om! Har aldrig blivit inlagd i och med att föräldrarna har alltid tagit hand om mig. Haft en psykos för flera år sedan och det var nära att jag skulle bli inlagd då men mina föräldrar tog hand om mig hemma då. Är livrädd för bli inlagd ärligt talat i och med att jag har det jobbigt med män. Lättare med kvinnor.

Jag funderat på det där med gruppboendet el serviceboende. I och med att jag har det jobbigt med män så kanske det blir svårt att få boende då. Vet du om det är många män som jobbar inom psykiatrin? Har du träffat på män när du var inlagd?

Jag hoppas du mår bättre nu!

Jag mår mycket bättre nu, tack.
Det är många män inom psykiatrin, det brukar vara rätt jämnt mellan män och kvinnor på avdelningar.
Själv har jag inte brytt mig om det, men förstår att det kan kännas jobbigt.

 

[AbsolutEnsam]

Det kan ju vara så att ensamheten och ångesten är extra stark just nu på grund av din förlust och att du egentligen kommer att klara dig bättre än du tror?

Extramatte är ju en bra tanke, eller kanske stöd/fosterhem anslutet till något katthem? De skriker ofta efter hjälp och eftersom du inte jobbar är du egentligen en superkandidat. Jag har själv varit stödhem och det är ganska fantastiskt.
Annars finns alla möjliga djur beroende på var intresset ligger, allt från reptiler och smågnagare till fisk och småfågel. Bara att det finns något annat levande i samma hus, något som måste tas om hand och som får en att hålla rutiner är jättenyttigt tror jag.

Tack för ditt svar! Jag är nog fortfarande starkt påverkad av sorg efter min hundvän så det kan nog vara så.

Intressant med stödhem/ jourhem för katter! Hur fungerar det då? Vilka krav ställs på en? Kan vara en tanke om jag någonsin flyttar hemifrån igen. Lite sällskap samt man gör en god gärning samtidigt!

 

[AbsolutEnsam]

Jag mår mycket bättre nu, tack.
Det är många män inom psykiatrin, det brukar vara rätt jämnt mellan män och kvinnor på avdelningar.
Själv har jag inte brytt mig om det, men förstår att det kan kännas jobbigt.

Tack för ditt svar!
Skönt att du mår bättre nu! Starkt av dig att bo själv också!

Ok, då förstår jag. Har så svårt för just män pga. Olika orsaker som hänt i livet. Mest rädd att dom ska utnyttja en i ens sårbara situation.

Får man fråga hur det är att bli inlagd på avdelning? Får man skriva ut sig själv när som helst? Är det låst? Får man dela rum? Är det både kvinnor och män som vårdas på avdelningarna? Du behöver inte svara på alla dessa frågor om du inte vill! Är bara tacksam om jag skulle få reda på hur det är i fall jag skulle behöva lägga in mig i framtiden.

 

[parellikusken]

Tack för ditt svar!
Skönt att du mår bättre nu! Starkt av dig att bo själv också!

Ok, då förstår jag. Har så svårt för just män pga. Olika orsaker som hänt i livet. Mest rädd att dom ska utnyttja en i ens sårbara situation.

Får man fråga hur det är att bli inlagd på avdelning? Får man skriva ut sig själv när som helst? Är det låst? Får man dela rum? Är det både kvinnor och män som vårdas på avdelningarna? Du behöver inte svara på alla dessa frågor om du inte vill! Är bara tacksam om jag skulle få reda på hur det är i fall jag skulle behöva lägga in mig i framtiden.

Ärligt talat så orkar jag inte tänka på det nu, har för mycket jobbigt förknippat med dom perioderna i mitt liv. Försöker tänka framåt och inte bakåt just nu.

Så förlåt, men hoppas någon annan kan svara på dina frågor.

 

[AbsolutEnsam]

Ärligt talat så orkar jag inte tänka på det nu, har för mycket jobbigt förknippat med dom perioderna i mitt liv. Försöker tänka framåt och inte bakåt just nu.

Så förlåt, men hoppas någon annan kan svara på dina frågor.

Ingen fara! O jag hoppas jag inte triggade i gång något hos dig! Jag ber hemskt mycket om ursäkt!

 

[parellikusken]

Ingen fara! O jag hoppas jag inte triggade i gång något hos dig! Jag ber hemskt mycket om ursäkt!

Nej, det är lugnt. Det triggar inte igång något, det är bara tungt att tänka tillbaka på. Du har ingen anledning att be om ursäkt.

 

[Skjøldur]

Tack för ditt svar!
Skönt att du mår bättre nu! Starkt av dig att bo själv också!

Ok, då förstår jag. Har så svårt för just män pga. Olika orsaker som hänt i livet. Mest rädd att dom ska utnyttja en i ens sårbara situation.

Får man fråga hur det är att bli inlagd på avdelning? Får man skriva ut sig själv när som helst? Är det låst? Får man dela rum? Är det både kvinnor och män som vårdas på avdelningarna? Du behöver inte svara på alla dessa frågor om du inte vill! Är bara tacksam om jag skulle få reda på hur det är i fall jag skulle behöva lägga in mig i framtiden.

Min enda erfarenhet av psyk-avdelningar är att jag hälsat på 2 ggr då två olika vänner blivit inlagda. Båda hade eget rum som bara personalen kan öppna. Det är blandat -kvinnor och män på avdelningarna men det är alltid någon vårdare i närheten. Gemensamma måltider för de som vill, vill du så får du mat på rummet. Finns både kvinnlig och manlig personal. (Jo, har viss erfarenhet av ålderspsykiatri också men det hör inte hit.)

 

[Sel]

Tack för ditt svar! Jag är nog fortfarande starkt påverkad av sorg efter min hundvän så det kan nog vara så.

Intressant med stödhem/ jourhem för katter! Hur fungerar det då? Vilka krav ställs på en? Kan vara en tanke om jag någonsin flyttar hemifrån igen. Lite sällskap samt man gör en god gärning samtidigt!

I "min" förening krävdes ingenting särskilt - de var och är desperata efter stödhem så en snabb koll, att man är i kontakt och är tydlig med vilken typ av hushåll man har och vilken katt man kan ta emot bara. De betalade alla eventuella veterinärräkningar, chip och resor men jag stod själv för mat och övrigt. Det kan hända att andra hem har andra rutiner.
Jag skulle gärna göra det igen om jag fick möjlighet. Tror jag hade totalt fem katter under ungefär ett år och de flesta var väldigt korta inneboende. Två fick åka hem till sina egna hem igen då vi hittade ägarna.
Den som stannade längst var jätteskygg och krävde en hel del arbete. Aurora. Hon var hos mig i fyra månader innan hon kunde åka till en ny ägare.

 

[mars]

Tror du att du skulle klara att bo i ett kollektiv? Blir ju inte lika ensamt som i en egen lägenhet.

 

[skiesabove]

Tror du att du skulle klara att bo i ett kollektiv? Blir ju inte lika ensamt som i en egen lägenhet.

Så har jag gjort, eller bott med inneboende/som inneboende när jag inte varit sambo.

Trivs inte alls i "tomt hus", blir liksom apatisk. I värsta fall rejält deprimerad. Men jag har gärna egentid på rummet, eller att man gör sin egen grej i samma rum.

Kollektiv var intensivt, roligt, och fick vänner för livet. Det kan vara värt ett försök om man är ok med att kompromissa mycket i gemensamma utrymmen.