Psykisk ohälsa tråden

[et_flickan]

Fy vad dåligt av vården.
Jag har fått höra av flera läkare under min graviditet nu att både jag och sambon ska vara uppmärksam på hur jag mår efter förlossningen så jag inte får en förlossningsdepression. Står visserligen redan på sertralin, men finns risk ändå.

Förstår du är less. Kan din partner/sambo/pappan hjälpa dig strida mot vården på nåt sätt?

Jag var så rädd för just förlossningsdepression och självklart fick jag det också. Såhär i efterhand var jag nog i riskzonen för det hela tiden utan att veta det själv.

Ska upp och ta prover på måndag inför ett besök hos en läkare på psykiatrin. Min psykolog på bvc skrev remissen för två veckor sen så det gick fort att få tid. Brukar ta nån månad annars.

Jag funkar skitbra på sertralin så hoppas få det igen.

 

[Kilauea]

Jag var så rädd för just förlossningsdepression och självklart fick jag det också. Såhär i efterhand var jag nog i riskzonen för det hela tiden utan att veta det själv.

Ska upp och ta prover på måndag inför ett besök hos en läkare på psykiatrin. Min psykolog på bvc skrev remissen för två veckor sen så det gick fort att få tid. Brukar ta nån månad annars.

Jag funkar skitbra på sertralin så hoppas få det igen.

Hoppas du får sertralin och övrigt stöd du behöver.

 

[Problematisk]

Jag vet inte vad du menar med stökig barndom men kan du möjligen ha komplex PTSD?

Jag känner igen så mycket av det du skriver. Min panikångest var också svårbehandlad och jag kallades terapiresistent. Nu så här i efterhand undrar jag om detta berodde på obehandlat trauma.

Jag har också blivit klassad som personlighetsstörd, d.v.s. det sades att jag hade borderline. Den diagnosen kunde jag aldrig känna igen mig i. Men nu undrar jag om de drag av borderline jag kan ha haft också har sitt ursprung i c-ptsd.

Det är också tal om att jag ska genomgå en npf-utredning. Min psykolog tycker att jag visar autistiska drag.

Jag har aldrig hört att man kan få ptsd från sin barndom faktiskt. Däremot var en behandlare inne på om jag kunde ha drabbats av det efter en specifik händelse, men det tror jag inte.

Men vad innebär komplex ptsd? Vad är skillnaden från "vanlig" ptsd?

 

[Magiana]

Jag har aldrig hört att man kan få ptsd från sin barndom faktiskt. Däremot var en behandlare inne på om jag kunde ha drabbats av det efter en specifik händelse, men det tror jag inte.

Men vad innebär komplex ptsd? Vad är skillnaden från "vanlig" ptsd?

Det kan man få av upprepade trauman så som exempelvis misshandel eller sexuella övergrepp. Jag kan inte förklara det riktigt. Du får googla.

 

[coolia]

Det kan man få av upprepade trauman så som exempelvis misshandel eller sexuella övergrepp. Jag kan inte förklara det riktigt. Du får googla.

I boken "Konsten att fejka arabiska" finns teorin med att man kan få pstd av trauman i barndomen. Intressant bok!

 

[Magiana]

I boken "Konsten att fejka arabiska" finns teorin med att man kan få pstd av trauman i barndomen. Intressant bok!

Det är väl ingen teori utan ett faktum? Det är väl bara det att man än så länge inte riktigt har kunnat enas om diagnoskriterierna?

 

[Masqueradee]

Den enda officiella diagnosen enligt min journal är paniksyndrom och påbörjan till utmattning/utbrändhet. Ska börja gå hos psykolog igen efter ca två månaders uppehåll för jag tror att det är dags att få ordning på ”livet”. Förhoppningsvis kan jag få tid hos en arbetsterapeut eller liknande, samt att jag skulle vilja påbörja en utredning om pms/pmsd.

 

[coolia]

I boken uppfattade jag det som en teori.

 

[Magiana]

I boken uppfattade jag det som en teori.

Jag har inte läst boken men åtskilliga sidor på nätet skrivna av folk som är insatta.

För övrigt är det ju konstigt om man inte blir traumatiserad av upprepat våld eller övergrepp av t.ex. en vårdnadshavare. Det är ju inget som går över av sig själv bara för att man blir vuxen. Möjligen skaffar man sig coping-strategier, men dessa kan i sin tur orsaka problem.

 

[Lipperta]

Finns det någon annan som verkligen inte vill/ville börja ta anti deprissiva men på ett eller annat sätt känner sig tvugna?

Jag har alltid ogillat tanken på piller, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men hela kroppen bara skickar ut obehagskänslor.
Är otroligt rädd för de där veckorna då man kommer må sämre innan det blir bättre, vet ärligt talat inte om jag överlever det.

Jag har varit deprimerad och haft extrem ångest sedan jag var barn, det blev dock aldrig ''hittat'' pga av jag tappat förtroendet totalt till vuxna i första klass, efter mycket mobbing. ''Det finns inte mobbing på den här skolan''.
Ingen lyssnade, ingen ville ta tag i problemet (mig). Kände mig otroligt oönskad och det startade väl deprression, självskadning, ätstörning och ångest senare.
Allt fortsatte och blev värre ända tills halva 8an, då vägrade jag att sätta min fot på skolan. Min enda kompis blev flyttad till en annan skola. Det var droppen.

Avsaknaden av förtroende sitter i allra högsta grad i idag också. Jag litar inte på läkare, eller de på banken som ska hjälpa till. ''Varför skulle han sätta sig in i mina fonder, den tiden är jag inte värd''.
''Varför skulle läkaren bry sig om att jag får de bästa antidepp pillrena, det tar ju en massa tid att sätta sig in i. Jag kommer nog bara få något halvdant''.

Jag har en AS diagnos som jag fick som 12åring, tror jag. Flera av de pyskologer och läkare jag träffat ifrågasätter diagnosen starkt. Vilket känns väldigt väldigt skönt, för jag har aldrig kännt igen mig i AS, aldrig.
När jag orkar ska jag nog se till att få den diagnosen bortskriven, för det stör mig.

Och hur gör man när man inte orkar? Jag har liksom svårt att maka mig iväg till toaletten så jag väntar tills det spränger i blåsan tills jag går för då måste jag ju.
Jag vill gärna ut och gå, men orken finns inte, så jag drar igen gardinerna och stirrar på datorn.
Jag vill ta privatlektioner på ridskolan men då måste jag stå ut med folk.
Jag vill träffa min gamla skolkompis igen, men han är ju en person, och personer är jobbiga.
Jag vill skära så in i helvete mycket för det är det enda som ger mig något, men pojkvännen blir så ledsen. Dumma pojkvän som inte fattar.

Det finns så mycket jag vill, men det känns som en stor tjock ogenomtränglig mur i glas finns mellan mig och världen utanför hemmet.

 

[EmmaBovary]

Finns det någon annan som verkligen inte vill/ville börja ta anti deprissiva men på ett eller annat sätt känner sig tvugna?

Jag har alltid ogillat tanken på piller, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men hela kroppen bara skickar ut obehagskänslor.
Är otroligt rädd för de där veckorna då man kommer må sämre innan det blir bättre, vet ärligt talat inte om jag överlever det.

Jag har varit deprimerad och haft extrem ångest sedan jag var barn, det blev dock aldrig ''hittat'' pga av jag tappat förtroendet totalt till vuxna i första klass, efter mycket mobbing. ''Det finns inte mobbing på den här skolan''.
Ingen lyssnade, ingen ville ta tag i problemet (mig). Kände mig otroligt oönskad och det startade väl deprression, självskadning, ätstörning och ångest senare.
Allt fortsatte och blev värre ända tills halva 8an, då vägrade jag att sätta min fot på skolan. Min enda kompis blev flyttad till en annan skola. Det var droppen.

Avsaknaden av förtroende sitter i allra högsta grad i idag också. Jag litar inte på läkare, eller de på banken som ska hjälpa till. ''Varför skulle han sätta sig in i mina fonder, den tiden är jag inte värd''.
''Varför skulle läkaren bry sig om att jag får de bästa antidepp pillrena, det tar ju en massa tid att sätta sig in i. Jag kommer nog bara få något halvdant''.

Jag har en AS diagnos som jag fick som 12åring, tror jag. Flera av de pyskologer och läkare jag träffat ifrågasätter diagnosen starkt. Vilket känns väldigt väldigt skönt, för jag har aldrig kännt igen mig i AS, aldrig.
När jag orkar ska jag nog se till att få den diagnosen bortskriven, för det stör mig.

Och hur gör man när man inte orkar? Jag har liksom svårt att maka mig iväg till toaletten så jag väntar tills det spränger i blåsan tills jag går för då måste jag ju.
Jag vill gärna ut och gå, men orken finns inte, så jag drar igen gardinerna och stirrar på datorn.
Jag vill ta privatlektioner på ridskolan men då måste jag stå ut med folk.
Jag vill träffa min gamla skolkompis igen, men han är ju en person, och personer är jobbiga.
Jag vill skära så in i helvete mycket för det är det enda som ger mig något, men pojkvännen blir så ledsen. Dumma pojkvän som inte fattar.

Det finns så mycket jag vill, men det känns som en stor tjock ogenomtränglig mur i glas finns mellan mig och världen utanför hemmet.

Jag är kanske inte rätt person att svara, med tanke på att jag aldrig haft svårt för tanken att äta antidepressiva. Däremot så vill jag vara involverad i valet av medicin, och föra en dialog gällande vilken jag själv tycker låter mest passande för mig och vilka biverkningar jag är mer rädd för än andra osv. Sedan har jag ju respekt för att läkaren har en gedigen utbildning och besitter mer kunskap än mig såklart, men jag vill som sagt föra en dialog och vara involverad. Kan det vara en ingång som kan fungera för dig?

 

[alazzi]

Det borde vara en fungerande bantningsmetod men på mig fungerar det inte...jag mår illa när jag har ätit. Ändå äter jag. Det tycks inte spela någon roll vad jag äter, jag har i alla fall inte listat ut någon skillnad. Magen är kass efter att jag har ätit så mycket värktabletter pga av huvudvärken, men jag hoppas kunna minska ner på intaget så att magen återställs.

 

[Petruska]

Jag har ”bara” depressioner (ätstörningarna är vilande) men sedan jag började med cymbalta är jag nog så bra jag kan bli. De hjälper mig utan att ge biverkningar.
Mitt problem är väl att jag glömmer dem när jag mår som bäst och då får jag hiskeliga mardrömmar och ångest. Numer påminner min partner och jag har dosetten liggandes synlig så jag ser om jag missat.

Aldrig varit sjukskriven för depression, jag mår bra av att jobba och ha mycket kring mig.
Tror ingen som jag inte berättar det för skulle gissa att jag har depressioner, jag är en ganska högintensiv person. Mår jag sämre ser jag till att inte träffa folk eller så gör jag just det för att få lite boost i måendet. Även om man ibland sätter upp en fasad upplever jag att det hjälper att skratta och träffa folk om man orkar. Tack och lov är det många år sedan jag stirrade i taket och inte kom upp, känner jag att jag är på väg så kontaktar jag min läkare och så höjer vi medicineringen tillfälligt. Funkar fint.

Jag gör/är på liknande vis. Jag tänker att det är bra att kunna göra skillnad mellan å ena sidan lidandet, och å andra sidan invalidiseringsgraden.

Jag tänker också att glad fasad är ganska användbart. Varför ska lidandet vara ansiktet utåt om det går att undvika?

 

[Magiana]

Finns det någon annan som verkligen inte vill/ville börja ta anti deprissiva men på ett eller annat sätt känner sig tvugna?

Jag har alltid ogillat tanken på piller, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men hela kroppen bara skickar ut obehagskänslor.
Är otroligt rädd för de där veckorna då man kommer må sämre innan det blir bättre, vet ärligt talat inte om jag överlever det.

Jag har varit deprimerad och haft extrem ångest sedan jag var barn, det blev dock aldrig ''hittat'' pga av jag tappat förtroendet totalt till vuxna i första klass, efter mycket mobbing. ''Det finns inte mobbing på den här skolan''.
Ingen lyssnade, ingen ville ta tag i problemet (mig). Kände mig otroligt oönskad och det startade väl deprression, självskadning, ätstörning och ångest senare.
Allt fortsatte och blev värre ända tills halva 8an, då vägrade jag att sätta min fot på skolan. Min enda kompis blev flyttad till en annan skola. Det var droppen.

Avsaknaden av förtroende sitter i allra högsta grad i idag också. Jag litar inte på läkare, eller de på banken som ska hjälpa till. ''Varför skulle han sätta sig in i mina fonder, den tiden är jag inte värd''.
''Varför skulle läkaren bry sig om att jag får de bästa antidepp pillrena, det tar ju en massa tid att sätta sig in i. Jag kommer nog bara få något halvdant''.

Jag har en AS diagnos som jag fick som 12åring, tror jag. Flera av de pyskologer och läkare jag träffat ifrågasätter diagnosen starkt. Vilket känns väldigt väldigt skönt, för jag har aldrig kännt igen mig i AS, aldrig.
När jag orkar ska jag nog se till att få den diagnosen bortskriven, för det stör mig.

Och hur gör man när man inte orkar? Jag har liksom svårt att maka mig iväg till toaletten så jag väntar tills det spränger i blåsan tills jag går för då måste jag ju.
Jag vill gärna ut och gå, men orken finns inte, så jag drar igen gardinerna och stirrar på datorn.
Jag vill ta privatlektioner på ridskolan men då måste jag stå ut med folk.
Jag vill träffa min gamla skolkompis igen, men han är ju en person, och personer är jobbiga.
Jag vill skära så in i helvete mycket för det är det enda som ger mig något, men pojkvännen blir så ledsen. Dumma pojkvän som inte fattar.

Det finns så mycket jag vill, men det känns som en stor tjock ogenomtränglig mur i glas finns mellan mig och världen utanför hemmet.

Jag är sån som är mot mediciner men som för tillfället äter antidepressiv medicin. Jag har käkat medicin mot ångest i en stor del av mitt liv. Vid ett tillfälle när jag försökte sluta med medicin så kom ångesten tillbaka och jag låg i sängen och skakade. Så jag fick börja igen. Några år senare, när jag lärt mig hantera ångesten kunde jag sluta med medicinen.

Nu blev jag tyvärr deprimerad i höstas och jag försökte hantera det utan medicin. Medicin är nämligen inte mitt förstahandsval, utan jag försöker med annat först. Promenader, yoga och meditation är exempel på det. Att se över sin kost är också en sådan sak. Dessvärre hamnade jag i läget att jag insåg att jag inte klarade av situationen själv. Så jag blev tvungen att komplettera med medicin. Det är så jag ser på det, ett komplement som hjälper till att hålla näsan över vattenytan, men det botar inte. Nu går jag i terapi så jag hoppas att jag så småningom kan sluta medicinera.

Vad gäller insättningen av medicinen så var det ingen dans på rosor precis. Ingen borde vara ensam vid insättningen. Jag hade behövt någon som tröstade och kramade mig då, men fick ta mig igenom det själv och med viss hjälp av Buke.

Min amatörmässiga gissning är att du behöver behandlas mot de skador som mobbningen orsakade. Det kommer nog inte gå över av sig själv.

 

[Hyacinth]

Jag gör/är på liknande vis. Jag tänker att det är bra att kunna göra skillnad mellan å ena sidan lidandet, och å andra sidan invalidiseringsgraden.

Jag tänker också att glad fasad är ganska användbart. Varför ska lidandet vara ansiktet utåt om det går att undvika?

Jag upplever dessutom att även om det är en fasad ibland så är det faktiskt något som gör att jag blir glad på riktigt fortare. Det ger effekt att skratta även om man klämmer fram det. Jag tror ”navelskådande” kan vara förödande om man inte är så djupt nere att man inte kommer ur sängen. Jag mår bättre om jag kommer ut, jobbar och träffar folk.






(Ja, jag vet att det inte funkar alltid och för alla, men det är min vinkel på saken)

 

[EmmaBovary]

Jag upplever dessutom att även om det är en fasad ibland så är det faktiskt något som gör att jag blir glad på riktigt fortare. Det ger effekt att skratta även om man klämmer fram det. Jag tror ”navelskådande” kan vara förödande om man inte är så djupt nere att man inte kommer ur sängen. Jag mår bättre om jag kommer ut, jobbar och träffar folk.






(Ja, jag vet att det inte funkar alltid och för alla, men det är min vinkel på saken)

Jag är absolut skyldig till att navelskådande som förvärrat situationen emellanåt, men det här med en "glad fasad" osv. ligger inte för mig. Kanske beror det på att jag inte är en högintensiv person och blir helt slut av för mycket umgänge (och så har det alltid varit, även innan jag började må dåligt). Nu tror jag förvisso inte att det här presenterades som en allmän sanning, utan en sanning, men kände uppenbarligen för att dela med mig av min sida ändå

 

[Petruska]

Jag är absolut skyldig till att navelskådande som förvärrat situationen emellanåt, men det här med en "glad fasad" osv. ligger inte för mig. Kanske beror det på att jag inte är en högintensiv person och blir helt slut av för mycket umgänge (och så har det alltid varit, även innan jag började må dåligt). Nu tror jag förvisso inte att det här presenterades som en allmän sanning, utan en sanning, men kände uppenbarligen för att dela med mig av min sida ändå

Helt amatörpsykologiskt och utifrån mina upplevelser av mig själv och av andra, så tror jag också att det är väldigt olika vad vi avser med "glad fasad".

Jag har alltid ett rätt lågt humör, låg humörkurva även när jag mår bra, sas, jag är sällan yster eller euforisk eller "sprallig". "Glad fasad" översätter jag till "funktionell fasad", ungefär.

Jag tror att vi ofta tänker på "glad fasad" som en person som överhuvudtaget inte är i kontakt med vare sig sina egna eller andras känslor, men då lutar jag åt att den fasaden är dysfunktionell.

 

[EmmaBovary]

Helt amatörpsykologiskt och utifrån mina upplevelser av mig själv och av andra, så tror jag också att det är väldigt olika vad vi avser med "glad fasad".

Jag har alltid ett rätt lågt humör, låg humörkurva även när jag mår bra, sas, jag är sällan yster eller euforisk eller "sprallig". "Glad fasad" översätter jag till "funktionell fasad", ungefär.

Jag tror att vi ofta tänker på "glad fasad" som en person som överhuvudtaget inte är i kontakt med vare sig sina egna eller andras känslor, men då lutar jag åt att den fasaden är dysfunktionell.

Absolut, jag tänkte steget längre angående det sista i ditt inlägg. Men apropå att vi läser in olika i uttrycket, så är jag typen som är öppen med mina tillkortakommande när det kommer till psykisk hälsa. Enligt många säkert lite väl transparent, men jag hoppas ändå att jag fått till ett ganska avdramatiserat vis att uttrycka det på. Det känns viktigt att i största möjliga mån inte lägga något ansvar på personen som frågar "hur är det nuförtiden?" när jag svarar att det inte är så värst. Det låter ganska löjligt, inser jag när jag läser vad jag skriver, men för min del så underlättar det vardagen. Sedan är jag inte helt blind, träffar jag en okänd person i mer officiella sammanhang kanske jag skämtsamt säger "jämna plågor" (eller bara att det är bra) och är det med närmare vänner så brukar jag understryka att jag inte förväntar mig något av dem när jag berättar mer ingående om saker och ting. Det är ju dessutom hårfint, och jag har genom åren testat olika förhållningssätt, med risken att bli mina diagnoser i åtanke. Men när jag inte varit öppen med mitt mående så har det trots allt blivit tydligare än när jag är det. Typ.

 

[Skjøldur]

Jag är sån som är mot mediciner men som för tillfället äter antidepressiv medicin. Jag har käkat medicin mot ångest i en stor del av mitt liv. Vid ett tillfälle när jag försökte sluta med medicin så kom ångesten tillbaka och jag låg i sängen och skakade. Så jag fick börja igen. Några år senare, när jag lärt mig hantera ångesten kunde jag sluta med medicinen.

Nu blev jag tyvärr deprimerad i höstas och jag försökte hantera det utan medicin. Medicin är nämligen inte mitt förstahandsval, utan jag försöker med annat först. Promenader, yoga och meditation är exempel på det. Att se över sin kost är också en sådan sak. Dessvärre hamnade jag i läget att jag insåg att jag inte klarade av situationen själv. Så jag blev tvungen att komplettera med medicin. Det är så jag ser på det, ett komplement som hjälper till att hålla näsan över vattenytan, men det botar inte. Nu går jag i terapi så jag hoppas att jag så småningom kan sluta medicinera.

Vad gäller insättningen av medicinen så var det ingen dans på rosor precis. Ingen borde vara ensam vid insättningen. Jag hade behövt någon som tröstade och kramade mig då, men fick ta mig igenom det själv och med viss hjälp av Buke.

Min amatörmässiga gissning är att du behöver behandlas mot de skador som mobbningen orsakade. Det kommer nog inte gå över av sig själv.

Jag nog aldrig varit så dålig som du var, men jag har upplevt mycket social ångest och inre smärta som i sin tur lett till fysisk smärta pga spänningar. En tid då jag hade det svårt så tog jag Movina -en naturmedicin gjord på johannesört som såldes på hälsokost och den hjälpe. Sedan försvann den från hälsokost pga den var för effektiv. Jag tror apoteket har något slags johannesört-preparat men jag är inte säker. För övrigt är det en ganska vanlig blomma i naturen så om du verkligen är intresserad av den så kan du nog ta reda på hur du gör egen medicin.

 

[Lipperta]

Jag är kanske inte rätt person att svara, med tanke på att jag aldrig haft svårt för tanken att äta antidepressiva. Däremot så vill jag vara involverad i valet av medicin, och föra en dialog gällande vilken jag själv tycker låter mest passande för mig och vilka biverkningar jag är mer rädd för än andra osv. Sedan har jag ju respekt för att läkaren har en gedigen utbildning och besitter mer kunskap än mig såklart, men jag vill som sagt föra en dialog och vara involverad. Kan det vara en ingång som kan fungera för dig?

Jo jag börjar ju mer och mer inse att det inte går på egen hand som @Magiana sa.

Dock vet jag inte hur det stämmer men har fått höra att alla antidepp har viktuppgång som biverkning och det skulle jag heller inte klara, det skulle nog vara värre än att ha det som det är nu.

Svårt att ta sig i kragen bara...