Det är möjligt att det stämmer, men jag tycker inte att det duger som "ursäkt" till att så många inte erbjuds hjälp inom rimlig tid. För att depressionen ska få en chans att må bättre krävs ju först och främst att personen orkar kämpa vidare. En person som avslutat sitt liv för att hen känt sig utelämnad av vården, känt sig ensam, inte haft något socialt skyddsnät etc. kommer ju aldrig att vara med om att depressionen går över, oavsett om det är tidens gång, medicin, terapi eller en kombination som hade kunnat hjälpa. Därför tror jag att det är farligt att lämna deprimerade "vind för våg" under förevändning att många depressioner går över efter ca ett halvår.
Dessutom går det inte att veta i förväg om den depression som någon drabbats av är typen som kommer att gå över "av sig själv", eller om den blir svårare och djupare med tiden.
Jag misstänker också att majoriteten av de som står länge i kö (kanske flera år) sällan är de som "bara" lider av en lindrig till måttlig depression. Troligtvis är det för de flesta som lider av flerårig psykisk ohälsa, och även de flesta som befinner sig i det där avgrundsdjupa mörkret, fler svårigheter än "bara" en depression.
Jag menar alltså verkligen inte att förminska depressioner, som kan vara nog så jobbigt att kämpa med och att ta sig ur, men jag tror att det kan vara lite farligt att säga att "depressioner går i regel över efter ett halvår oavsett vad man gör eller ej" och därmed försvara de långa väntetiderna. Det är förmodligen klen tröst för de som stått i kö i åratal för att få hjälp, de som bollas fram och tillbaka mellan olika mottagningar etc.
Det här seglar iväg väldigt "off topic", men vad jag vill få fram är att jag tror inte att det är bra att förminska lidandet det kan innebära att (ofta ensam) vänta på att få rätt vård. Det är okej att känna att det är "för mycket", och jag tror att vad alla vi andra kan göra är att försöka vara lite av en motvikt genom att förstå att det är jobbigt nu, men att det fortfarande finns hjälp att få.
