- Svar: 44
- Visningar: 9 322
Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir klarare.
Är heltidssjukskriven sedan drygt två månader tillbaka och ska snart tillbaka till min läkare för uppföljning. Sedan årsskiftet har jag haft det allt svårare att hantera mina episoder av dissociation, ökad suicidalitet, ångest och vissa depressiva symtom - trots att mitt mående inte är något ”nytt” eller att yttre omständigheter förändrats eller påverkat mig extra mycket på något sätt. I april var det som att det tog stopp, en vägg rasade ner från himlen och det gick inte att ta mig framåt längre. Som att kroppen skrek efter någon typ av förändring, jag orkar inte existera en sekund till i dessa förutsättningar. Vid tidigare försämringar i min grundproblematik har alltid kampen med Försäkringskassan varit central och styrande i vilken behandling jag kunnat få, hur mycket tid till egenvård jag fått och hur snabbt jag varit tillbaka på heltid i arbetet igen. Så är det givetvis fortfarande men nu gnager också återgången till mitt arbete på ett annat sätt.
Jag arbetar som sjuksköterska och har gjort så i ett antal år. Det har alltid känts självklart och givet att arbeta på de arbetsplatser jag valt – jag har alltid tyckt om omvårdnad och framför allt har jag känt att jag kunnat bidra - om än bara med något litet på vägen. Jag har alltid haft en drivkraft i min önskan att kunna sätta mig in en annans persons livssituation, haft nytta av mitt stora tålamod och lugn och genuint värdesatt ett lyssnande och bemötande som är äkta. Men nu under våren har helt nya känslor och sidor hos mig bubblat upp. Jag är trött på att hela tiden arbeta i personalbrist, att göra så gott jag kan med de resurser vi fått men som är helt otillräckliga, att pga. personalbrist ständigt vara rädd för att bli flyttad på till helt andra arbetsplatser med hot om att arbetsvägran leder till uppsägning, att inte veta om jag får sammanhållen semester eller någon semester överhuvudtaget o.s.v. Men framför allt – jag är trött på hot och våld, att alltid vara professionell och förstående under personliga påhopp och trakasserier, att bara ta emot och svälja all skit jag får utstå under en arbetsdag utan att kunna få stå upp för mina gränser. Jag arbetar på en enhet där det är ovanligt att uppmärksamma vad vi faktiskt gör bra, att se varandras framsteg och lyfta varandra. Det finns ingen positiv input under en arbetsdag och jag kan inte längre se arbetet som något givande i sig. Jag förväntar mig inte att patienter - som är personer jag möter för att de lider av ohälsa och behöver vård - ska tänka på hur de bemöter mig som vårdpersonal men jag hade hoppats på att arbetsgivaren skulle visat någon form av tacksamhet för hur mina kollegor och jag sliter i svåra situationer. Jag hade hoppats att min lön nu hade utvecklats så att jag hade kunnat lägga undan någon tusenlapp per månad eller att jag kunnat klara mig själv ekonomiskt när jag blir sjuk i en vecka med covidsymtom eller något annat.
Min inre stubin har blivit allt kortare. Jag våndas inombords varje gång jag måste lyssna på personer som påpekar den alltmer bristfälliga sjukvården i Sverige. Den delen av mig som är orkeslös och egoistisk vill skrika; ”Jo tack, jag arbetar inom den och upplever den varje dag precis som du - både som vårdpersonal och som patient själv”. Även om kritik oftast riktas mot vårt lands beslutsfattare och hur vår kommun styrs, så är det ändå mina kollegor och jag som får ta emot kritiken och hantera den dagligen. Givetvis ska man påpeka allt det som negativt påverkar ens vård och upplevelse av den! Sjukvården är ingenting och gör ingen nytta om vi förbiser vad varje individ behöver. Men ibland vill jag bara att någon på liknande sätt kan lyssna på min upplevelse, att även jag är människa liksom. På min enhet kan vi inte riktigt ventilera på det sättet kollegor sinsemellan. Helt enkelt för att det finns en överhängande känsla av att varje negativ tanke kan få bägaren att rinna över. Det är som att vi inte orkar finnas där för våra patienter, varandra och oss själva dessutom. Vi måste försöka hålla ut, hålla god min och hålla blicken mot horisonten. Om jag ska utgå från kollegor som ”klarar sig” från utmattningssymtom och/eller annan ohälsa kopplat till arbetet, så stänger vissa mer eller mindre av sina känslor och blir härdade. Man behöver ett extra skyddande skal som jag saknar och inte förmår att bygga upp.
Jag har funderat på att byta inriktning inom omvårdnad och jobba med något som innefattar lite mer medicinteknik. Något som kräver lite mindre emotionellt engagemang. Dessvärre har jag stora problem med spinal stenos, diskbråck och artros i ländryggen som orsakar smärta och gör det omöjligt för mig att ex. lyfta och arbeta i vissa positioner. Jag klarar inte av att fysiskt stötta vid ADL, göra förflyttningar, linda ben etc. Jag har väntat på steloperation i snart 2,5 år, har sedan tidigare opererats för spinal stenos vilket gjort att jag kan gå lite längre sträckor. Jag har kontakt med fysioterapeut som rekommenderat hemmaövningar samt önskar att jag konditionstränar och gör styrketräning på gym. Men jag går bara hem och hetsäter, gråter och ligger i sängen efter att jag jobbat. Jag vet hur viktig träningen är för mig – både fysiskt och psykiskt – men jag ser ingen mening med att investera det i mig själv när jag bara vill avsluta mitt lidande och mitt liv för att allt är överväldigande.
Jag börjar allt starkare känna att jag inte vill arbeta som sjuksköterska mer. Det är som att jag plötsligt förstått att det inte är nödvändigt att känna för sitt arbete så som jag känner för mitt nuvarande. Det verkar inte som att alla människor har katastroftankar, hjärtklappningar och dödstankar varje natt inför ett arbetspass, det verkar rimligt att kunna piska sig till att städa, diska och laga mat någon gång i månaden även efter en arbetsdag och att det kanske inte är meningen att man ska känna att suicid är enda lösningen på sin livssituation.
Men var skulle jag kunna få en anställning som inte är inom sjukvården? Jag har inte arbetat med annat än omvårdnad som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Arbeten som inte är fysiskt krävande och som inte heller kräver erfarenhet och/eller utbildning råder det definitivt hård konkurrens om. Med flertalet sjukskrivningar för mina ryggproblem samt min psykiska ohälsa, så känner jag mig inte som det mest attraktiva på arbetsmarknaden heller. Inte heller med min grava övervikt. Samtidigt känner jag att jag inte har något annat val än att försöka byta arbete - hur mycket det än skrämmer mig att lämna en trygg, fast tjänst. Jag kan inte leva så här länge. Jag önskar att jag kunde få en ”andra chans” till arbetslivet. Jag är dock osäker på hur mitt mående skulle påverkas av de nederlag och osäkerheter som jag definitivt kommer behöva möta på vägen under eventuellt jobbsök.
Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.
Min behandlare hade helst sett att jag kunde vara heltidssjukskriven några månader till, kanske även vid uppstarten av DBT-behandling som jag står på väntelista för. Jag har haft samma behandlare under lång tid (som är helt fantastisk) men vi är överens om att jag inte kommer vidare med min traumabearbetning så länge jag inte har fysisk aktivitet, sömn och mat på plats. Jag behöver kunna känna inåt efter vad jag behöver och när ex. äta, sova, gå på toaletten etc. Något jag aldrig lyckats få till när jag arbetar heltid. Men tyvärr vet jag, av erfarenhet, att jag inte kommer att få möjlighet till längre heltidssjukskrivning från Försäkringskassans sida. Det blir ett ekorrhjul – jag känner mig överväldigad, dissocierar och känner mig värdelös på arbetsplatsen, jag tar till snabba "strategier" som ex. hetsätning för att försköna måendet tillräckligt på kort sikt för att gå till arbetet, mår dock ännu sämre psykiskt efteråt o.s.v. Frågan är bara hur jag kan förändra min livssituation för att underlätta beteendeförändring? Var börjar jag?
Är heltidssjukskriven sedan drygt två månader tillbaka och ska snart tillbaka till min läkare för uppföljning. Sedan årsskiftet har jag haft det allt svårare att hantera mina episoder av dissociation, ökad suicidalitet, ångest och vissa depressiva symtom - trots att mitt mående inte är något ”nytt” eller att yttre omständigheter förändrats eller påverkat mig extra mycket på något sätt. I april var det som att det tog stopp, en vägg rasade ner från himlen och det gick inte att ta mig framåt längre. Som att kroppen skrek efter någon typ av förändring, jag orkar inte existera en sekund till i dessa förutsättningar. Vid tidigare försämringar i min grundproblematik har alltid kampen med Försäkringskassan varit central och styrande i vilken behandling jag kunnat få, hur mycket tid till egenvård jag fått och hur snabbt jag varit tillbaka på heltid i arbetet igen. Så är det givetvis fortfarande men nu gnager också återgången till mitt arbete på ett annat sätt.
Jag arbetar som sjuksköterska och har gjort så i ett antal år. Det har alltid känts självklart och givet att arbeta på de arbetsplatser jag valt – jag har alltid tyckt om omvårdnad och framför allt har jag känt att jag kunnat bidra - om än bara med något litet på vägen. Jag har alltid haft en drivkraft i min önskan att kunna sätta mig in en annans persons livssituation, haft nytta av mitt stora tålamod och lugn och genuint värdesatt ett lyssnande och bemötande som är äkta. Men nu under våren har helt nya känslor och sidor hos mig bubblat upp. Jag är trött på att hela tiden arbeta i personalbrist, att göra så gott jag kan med de resurser vi fått men som är helt otillräckliga, att pga. personalbrist ständigt vara rädd för att bli flyttad på till helt andra arbetsplatser med hot om att arbetsvägran leder till uppsägning, att inte veta om jag får sammanhållen semester eller någon semester överhuvudtaget o.s.v. Men framför allt – jag är trött på hot och våld, att alltid vara professionell och förstående under personliga påhopp och trakasserier, att bara ta emot och svälja all skit jag får utstå under en arbetsdag utan att kunna få stå upp för mina gränser. Jag arbetar på en enhet där det är ovanligt att uppmärksamma vad vi faktiskt gör bra, att se varandras framsteg och lyfta varandra. Det finns ingen positiv input under en arbetsdag och jag kan inte längre se arbetet som något givande i sig. Jag förväntar mig inte att patienter - som är personer jag möter för att de lider av ohälsa och behöver vård - ska tänka på hur de bemöter mig som vårdpersonal men jag hade hoppats på att arbetsgivaren skulle visat någon form av tacksamhet för hur mina kollegor och jag sliter i svåra situationer. Jag hade hoppats att min lön nu hade utvecklats så att jag hade kunnat lägga undan någon tusenlapp per månad eller att jag kunnat klara mig själv ekonomiskt när jag blir sjuk i en vecka med covidsymtom eller något annat.
Min inre stubin har blivit allt kortare. Jag våndas inombords varje gång jag måste lyssna på personer som påpekar den alltmer bristfälliga sjukvården i Sverige. Den delen av mig som är orkeslös och egoistisk vill skrika; ”Jo tack, jag arbetar inom den och upplever den varje dag precis som du - både som vårdpersonal och som patient själv”. Även om kritik oftast riktas mot vårt lands beslutsfattare och hur vår kommun styrs, så är det ändå mina kollegor och jag som får ta emot kritiken och hantera den dagligen. Givetvis ska man påpeka allt det som negativt påverkar ens vård och upplevelse av den! Sjukvården är ingenting och gör ingen nytta om vi förbiser vad varje individ behöver. Men ibland vill jag bara att någon på liknande sätt kan lyssna på min upplevelse, att även jag är människa liksom. På min enhet kan vi inte riktigt ventilera på det sättet kollegor sinsemellan. Helt enkelt för att det finns en överhängande känsla av att varje negativ tanke kan få bägaren att rinna över. Det är som att vi inte orkar finnas där för våra patienter, varandra och oss själva dessutom. Vi måste försöka hålla ut, hålla god min och hålla blicken mot horisonten. Om jag ska utgå från kollegor som ”klarar sig” från utmattningssymtom och/eller annan ohälsa kopplat till arbetet, så stänger vissa mer eller mindre av sina känslor och blir härdade. Man behöver ett extra skyddande skal som jag saknar och inte förmår att bygga upp.
Jag har funderat på att byta inriktning inom omvårdnad och jobba med något som innefattar lite mer medicinteknik. Något som kräver lite mindre emotionellt engagemang. Dessvärre har jag stora problem med spinal stenos, diskbråck och artros i ländryggen som orsakar smärta och gör det omöjligt för mig att ex. lyfta och arbeta i vissa positioner. Jag klarar inte av att fysiskt stötta vid ADL, göra förflyttningar, linda ben etc. Jag har väntat på steloperation i snart 2,5 år, har sedan tidigare opererats för spinal stenos vilket gjort att jag kan gå lite längre sträckor. Jag har kontakt med fysioterapeut som rekommenderat hemmaövningar samt önskar att jag konditionstränar och gör styrketräning på gym. Men jag går bara hem och hetsäter, gråter och ligger i sängen efter att jag jobbat. Jag vet hur viktig träningen är för mig – både fysiskt och psykiskt – men jag ser ingen mening med att investera det i mig själv när jag bara vill avsluta mitt lidande och mitt liv för att allt är överväldigande.
Jag börjar allt starkare känna att jag inte vill arbeta som sjuksköterska mer. Det är som att jag plötsligt förstått att det inte är nödvändigt att känna för sitt arbete så som jag känner för mitt nuvarande. Det verkar inte som att alla människor har katastroftankar, hjärtklappningar och dödstankar varje natt inför ett arbetspass, det verkar rimligt att kunna piska sig till att städa, diska och laga mat någon gång i månaden även efter en arbetsdag och att det kanske inte är meningen att man ska känna att suicid är enda lösningen på sin livssituation.
Men var skulle jag kunna få en anställning som inte är inom sjukvården? Jag har inte arbetat med annat än omvårdnad som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Arbeten som inte är fysiskt krävande och som inte heller kräver erfarenhet och/eller utbildning råder det definitivt hård konkurrens om. Med flertalet sjukskrivningar för mina ryggproblem samt min psykiska ohälsa, så känner jag mig inte som det mest attraktiva på arbetsmarknaden heller. Inte heller med min grava övervikt. Samtidigt känner jag att jag inte har något annat val än att försöka byta arbete - hur mycket det än skrämmer mig att lämna en trygg, fast tjänst. Jag kan inte leva så här länge. Jag önskar att jag kunde få en ”andra chans” till arbetslivet. Jag är dock osäker på hur mitt mående skulle påverkas av de nederlag och osäkerheter som jag definitivt kommer behöva möta på vägen under eventuellt jobbsök.
Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.
Min behandlare hade helst sett att jag kunde vara heltidssjukskriven några månader till, kanske även vid uppstarten av DBT-behandling som jag står på väntelista för. Jag har haft samma behandlare under lång tid (som är helt fantastisk) men vi är överens om att jag inte kommer vidare med min traumabearbetning så länge jag inte har fysisk aktivitet, sömn och mat på plats. Jag behöver kunna känna inåt efter vad jag behöver och när ex. äta, sova, gå på toaletten etc. Något jag aldrig lyckats få till när jag arbetar heltid. Men tyvärr vet jag, av erfarenhet, att jag inte kommer att få möjlighet till längre heltidssjukskrivning från Försäkringskassans sida. Det blir ett ekorrhjul – jag känner mig överväldigad, dissocierar och känner mig värdelös på arbetsplatsen, jag tar till snabba "strategier" som ex. hetsätning för att försköna måendet tillräckligt på kort sikt för att gå till arbetet, mår dock ännu sämre psykiskt efteråt o.s.v. Frågan är bara hur jag kan förändra min livssituation för att underlätta beteendeförändring? Var börjar jag?
Kollegor har blivit nekade studieledighet pga. personalbristen så jag vågade inte hoppas på det alls. Nu förstod, som tur var, min chef att det skulle innebära en risk för både mig och verksamheten om jag skulle gå tillbaka. Det kunde nog inte ha löst sig på bättre sätt!
Personalbrist anges som orsak 
Och covid innan dess såklart.
