Psykisk ohälsa på forumet - hur ska den bemötas

[Enya]

… och i värsta fall flyr de mentalt från en adekvat behandling genom att vädra allt som borde hållits i behandlingsrummet här - för att få bekräftelse på att behandlingen är fel.

Ja så också.

 

[Lilla]

Eller så har psykvården svikit och det enda som finns kvar är medmänniskor.

 

[MJLee]

Det heter Dagbok av en anledning. Om man vill skriva en vanlig Dagbok finns det funktionen att låsa efter varje inlägg och många har ju också gjort det. Om man lämnar det öppet känns det spontant att man vill ha någon slags interaktion med andra människor. Jag tänker att man kanske kan lägga till en ytterligare funktion om det går att göra Dagbok osynligt (som när man bannar någon) eller tar bort en tråd på vanliga Buke forum.

Sedan hur andra användare bemöter personen i fråga är separat. Jag håller med om att användare istället för att ge sig in i trådar och irritera sig på TS helt enkelt kan låta bli att öppna tråden och skriva. Det kan inte vara för mycket begärt?

 

[MJLee]

Edit: Jag tycker också att Dagbok är viktig av den anledning att den faktiskt kan ha räddat liv när någon mått så fruktansvärt dåligt att suicid varit nära och någon här på forumet ringt ambulansen.

 

[Dentaku]

Eller så har psykvården svikit och det enda som finns kvar är medmänniskor.

Men även då är det farligt att fastna i synen att det inte finns någon hjälp att få från psykvården. Den är inte statisk och även den som haft otur att hamna fel eller trillat mellan stolarna under lång tid kan till slut komma rätt och få behandling som förbättrar tillvaron.

 

[Praefatio]

Men även då är det farligt att fastna i synen att det inte finns någon hjälp att få från psykvården. Den är inte statisk och även den som haft otur att hamna fel eller trillat mellan stolarna under lång tid kan till slut komma rätt och få behandling som förbättrar tillvaron.

Det här är så viktigt. Alla som har haft långvariga problem med psykisk ohälsa vet att det finns ett enormt systemfel som gör att man tyvärr sällan träffar rätt person varken första, andra eller tredje gången man söker hjälp. Det är ett otyg att man ska behöva kämpa sig till adekvat vård, orättvist och jävligt på alla sätt, men det betyder inte att den vården inte existerar. Plötsligt kommer man till rätt person samtidigt som man befinner sig i rätt sinnesläge själv, och då händer det saker.

Att ge upp på vården (och andra sociala skyddsnät i Sverige) för alltid och börja förlita sig på ”medmänniskor” (främlingar på nätet) är katastrof. Ett sant nederlag för vården, såklart, men katastrof för den enskilde individen. Buke/grupper/forum kan absolut hjälpa en framåt ibland, till och med rädda en, men det får aldrig ersätta att man fortsätter söka hjälp IRL.

Vi är många som har kommit ut på andra sidan från vad som såg ut som hopplösa situationer och tillstånd. Få av oss kom ut enbart tack vare att vi satt och skrev dagbok på nätet, och blev bekräftade i det vi skrev.

 

[Lilla]

Men även då är det farligt att fastna i synen att det inte finns någon hjälp att få från psykvården. Den är inte statisk och även den som haft otur att hamna fel eller trillat mellan stolarna under lång tid kan till slut komma rätt och få behandling som förbättrar tillvaron.

Det finns en gräns hur mycket man orkar. De som har erfarenhet vet vad jag menar.

 

[Inte_Ung]

Jag tänker att man kanske kan lägga till en ytterligare funktion om det går att göra Dagbok osynligt (som när man bannar någon) eller tar bort en tråd på vanliga Buke forum.

Ibland så känns det som att en lokal fil på den egna datorn vore det bästa.
När man bara skriver för sin egen skull så behöver det ju inte ligga på nätet.
Om man vill komma åt texten från flera enheter så finns det moln-tjänster.

Jag får litet känslan av att det finns ett bakomliggande behov av att bli sedd och bekräftad.

 

[Linn-Nora]

Ibland så känns det som att en lokal fil på den egna datorn vore det bästa.
När man bara skriver för sin egen skull så behöver det ju inte ligga på nätet.
Om man vill komma åt texten från flera enheter så finns det moln-tjänster.

Jag får litet känslan av att det finns ett bakomliggande behov av att bli sedd och bekräftad.

De flesta människor har nog mer eller mindre behov av bekräftelse. I alla fall i någon mån.
Det är ju inga konstigheter. Och mår man inte bra så kan behovet vara än större.

 

[sjoberga]

De flesta människor har nog mer eller mindre behov av bekräftelse. I alla fall i någon mån.
Det är ju inga konstigheter. Och mår man inte bra så kan behovet vara än större.

Ett annat element är att psykisk sjukdom och oförmågor att hantera livet i sig ofta skapar ensamhet. Så även om behovet inte är mycket större kanske man känner att man måste söka det i andra sammanhang än många andra.

Men idén att man ska kunna terapeuta bort de tankemönster som bara leder till mer problem via lekmän på nätet är ganska farlig. Det är ofta svårt och tar lång tid för professionella utförare IRL, så för lekmän på nätet kan man nog betrakta det som omöjligt och istället farligt att man bidrar till kontraproduktiva reaktioner.

Även om det är frustrerande att utifrån betrakta en medmänniska som bara sätter krokben för sig själv. Man får jobba med sina egna tankemönster och istället för att ge utlopp för frustrationen tänka att det är sjukdomssymtom för en underliggande sjukdom som behöver professionell omsorg.

 

[Inte_Ung]

Det finns ett annat problem med trådar där TS mår dåligt och det är ju att alla andra inte mår bra.
Det finns ju inte bara en användare på forumet som lider av psykisk ohälsa eller har en NPF-diagnos utan det finns flera.
När dessa stöter på varandra i trådarna så finns inte förmågan att ta rätt hänsyn och se det från TS perspektiv.
Det är en anledning till att jag egentligen inte tycker att vissa ämnen skall diskuteras öppet bland andra människor som inte har förutsättningar att hantera det som beskrivs.
Eller förutsättningar att förstå hur det man själv skriver kan landa.

 

[MML]

Ibland så känns det som att en lokal fil på den egna datorn vore det bästa.
När man bara skriver för sin egen skull så behöver det ju inte ligga på nätet.
Om man vill komma åt texten från flera enheter så finns det moln-tjänster.

Jag får litet känslan av att det finns ett bakomliggande behov av att bli sedd och bekräftad.

Det är väl självklart att om inte alla så i vilket fall en absolut majoritet vill bli sedda och bekräftade? Det är ju ett grundläggande behov hos oss människor.

Jag får känslan att många som skriver den typen av dagbokstrådar, eller för all del liknande skrivande på andra forum/sociala medier, är mer eller mindre ensamma IRL. Om de då kan få känna sig sedda och bekräftade här är väl det jättebra?

 

[MML]

Som jag ser det handlar diskussionen lite om två olika saker. Å ena sidan - bemötande online av psykisk ohälsa. Å andra sidan - vård.

Vården bör man aldrig ge upp hoppet om. Oavsett hur många missar man råkat ut för (de är ju tyvärr allt för vanliga inom psykiatrin) så finns det alltid chans till bättring, så länge man inte ger upp. Det tror jag är oerhört viktigt att påminna om och hålla fast vid.

Bemötandet online handlar om att vara medmänniska. Hur möter man någon som befinner sig i ett inre mörker? Vad är okej att skriva om? Här är, så vitt jag vet, de flesta som jobbar förebyggande för suicid och övrig psykisk ohälsa eniga. Att se, lyssna och bekräfta är lite som första hjälpen för det psykiska. Jag tror verkligen inte på att helt undvika diskussioner som rör svåra ämnen, eller att dagbokstrådar bör vara stängda från kommentarer om inte skribenten själv väljer att ha det så. Jag tror att möjligheten till mellanmänsklig kommunikation är enormt viktig och betydelsefull.

Som några också varit inne på är det nog högst individuellt, och varierar säkert mellan olika tillfällen, hur någon bäst blir bemött. I bland kanske det "bara" är just att få känna sig sedd. I bland kanske det går att bolla tankar, i bland prata om de positiva delarna av livet. Jag tror att det är alldeles för stort och brett för att försöka forma en statisk ram för hur alla som skriver om psykisk ohälsa bör bemötas. Lite som att försöka få alla klossar att passa i det runda hålet - det funkar inte.

Generella riktlinjer som att undvika direkt triggande skrivande om suicid/självskadebeteende/missbruk etc. men ändå ha högt i tak för att få "prata ur sig" tycker jag verkar rimligt. @Gunnar och moderatorerna gör ett väldigt bra arbete, tycker jag, med att försöka hitta den ganska knepiga balansen.

Självklart ersätter inte medmänsklighet vård. Att uppmuntra någon till att söka vård/vända sig till vårdkontakt är nog i stort sett alltid bra när det gäller sådant här. Men man får inte glömma att samhället tyvärr inte alltid ser ut som man skulle önska. Många står i kö i många månader eller år för att över huvud taget få en regelbunden samtalskontakt. Alla som behöver det får inte terapi, samtalsgrupper o. s. v. Medmänsklighet kan naturligtvis aldrig vara "istället för" vård, men det kan nog hjäpa en person att hålla sig flytande i väntan på att hitta rätt.

 

[Inte_Ung]

Det är väl självklart att om inte alla så i vilket fall en absolut majoritet vill bli sedda och bekräftade? Det är ju ett grundläggande behov hos oss människor.

Jag får känslan att många som skriver den typen av dagbokstrådar, eller för all del liknande skrivande på andra forum/sociala medier, är mer eller mindre ensamma IRL. Om de då kan få känna sig sedda och bekräftade här är väl det jättebra?

Jo men samtidigt så kan det spåra ur.
Hur mår de som kommer att läsa?
Har de svårigheter själva som gör att de missförstår vad som skrivs?
Kan det driva fram någon typ av kollektivt ältande som håller kvar flera i att må dåligt?
Vilka egna svårigheter har de som svarar i trådarna och hur påverkar det svaren?

Jag ser risker med att man inte har någon aning om vilka läsarna är och vilka som kan svara.
Det kanske t.o.m. sitter någon där som njuter av att andra mår dåligt och därför gärna håller igång de destruktiva inläggen.
Jag har faktiskt träffat sådana människor i verkligheten och just de individerna har tidigare skrivit här på Bukefalos.

 

[MML]

Jo men samtidigt så kan det spåra ur.
Hur mår de som kommer att läsa?
Har de svårigheter själva som gör att de missförstår vad som skrivs?
Kan det driva fram någon typ av kollektivt ältande som håller kvar flera i att må dåligt?
Vilka egna svårigheter har de som svarar i trådarna och hur påverkar det svaren?

Jag ser risker med att man inte har någon aning om vilka läsarna är och vilka som kan svara.
Det kanske t.o.m. sitter någon där som njuter av att andra mår dåligt och därför gärna håller igång de destruktiva inläggen.
Jag har faktiskt träffat sådana människor i verkligheten och just de individerna har tidigare skrivit här på Bukefalos.

Självklart kan det finnas sådana individer, här på Bukefalos precis som överallt annars både IRL och online. Jag upplever ändå en absolut majoritet som snälla och trevliga människor som vill andra väl. I bland blir det inte helt rätt, i bland "träffas" två personer som inte förstår varandra eller som helt enkelt inte drar jämnt. Spårar det ur finns ju möjligheten att rapportera sådana inlägg eller diskussioner (och där är min erfarenhet att det oftast fungerar väldigt bra).

Jag tror inte att det finns några helt bra alternativ. Att tillåta diskussioner medför vissa risker, absolut. Att inte tillåta diskussioner medför istället andra risker. Vilka är värst? Vilka gynnar flest? Det är nog inte helt enkelt att få något tydligt svar på.

 

[Inte_Ung]

Bemötandet online handlar om att vara medmänniska. Hur möter man någon som befinner sig i ett inre mörker? Vad är okej att skriva om?

Det största problemet tycker jag verkar uppstå när flera som befinner sig i sina inre mörker stöter på varandra.
Antingen så hittar de en gemenskap i mörkret och drar på så ser ner varandra djupare i hålet.
Eller så blir de osams och elaka mot varandra eftersom att de inte har kraft nog eller förutsättningar för att förstå någon annans situation där i det kompakta mörkret.
De har helt enkelt inte kraft nog för andra eftersom att mörkret ätit upp all kraft så att de inte ens har kraft nog till sig själva.

 

[MML]

Det största problemet tycker jag verkar uppstå när flera som befinner sig i sina inre mörker stöter på varandra.
Antingen så hittar de en gemenskap i mörkret och drar på så ser ner varandra djupare i hålet.
Eller så blir de osams och elaka mot varandra eftersom att de inte har kraft nog eller förutsättningar för att förstå någon annans situation där i det kompakta mörkret.
De har helt enkelt inte kraft nog för andra eftersom att mörkret ätit upp all kraft så att de inte ens har kraft nog till sig själva.

De flesta som engagerar sig i den typen av trådar uppfattar i vilket fall inte jag som att de befinner sig i samma mörker. De kanske har varit där, och kan därför relatera och känna med den som skriver, men jag tycker nog att de allra flesta (vad jag har sett) tycks ha ett annat utgångsläge än vad TS har.

Här ser jag däremot en enorm skillnad på exempelvis Bukefalos och på konton på sociala medier som kretsar kring psykisk ohälsa. De senare tycks betydligt oftare "bara" dra till sig psykiskt sköra personer, som (säkert omedvetet) bibehåller mörkret hos både sig själva och varandra. Och det är naturligtvis inte alls bra.

 

[Inte_Ung]

Självklart kan det finnas sådana individer, här på Bukefalos precis som överallt annars både IRL och online. Jag upplever ändå en absolut majoritet som snälla och trevliga människor som vill andra väl.

Det har städats mycket och noga på forumet för att komma dit.
@Gunnar och hans moderatorer har gjort ett jättejobb med att hålla Bukefalos vänligt.

 

[MML]

Det har städats mycket och noga på forumet för att komma dit.
@Gunnar och hans moderatorer har gjort ett jättejobb med att hålla Bukefalos vänligt.

Instämmer helt, jag tycker att de gör det jättebra! Kanske är det därför som flera upplever just Bukefalos som en relativt trygg plats för att få uttrycka sig? Det är ändå en ganska unik kombination, tror jag, med ett forum där man både tillåts vara ganska anonym om man så önskar, får prata om psykisk ohälsa, samtidigt som det modereras på ett oftast mycket bra sätt och där de allra flesta tycks vilja väl. Nu är inte jag särskilt bevandrad inom just olika forum, men jag tror att miljön här på många sätt är betydligt mer hjälpsam och konstruktiv än på många andra forum.

 

[Praefatio]

Det finns en gräns hur mycket man orkar. De som har erfarenhet vet vad jag menar.

Det finns absolut en gräns. Men efter den gränsen kommer inget forum i världen hjälpa en att faktiskt må bättre. Kanske flytande, i bästa fall, men inte bättre. Man måste fortfarande söka hjälp IRL när man är på den absoluta botten, för att komma ut på andra sidan av det dåliga måendet.