Jo men barn är ju barn om de får cykla fritt i en trygg stad och när de tex själva kan gå på bio när de är 9 eller springa runt utomhus och leka utan någon vuxen. Det är så organiserat nu att inga barn finns ute och är de hemma är de ändå inte ute.Nu är väl ändå 9-10 år väldigt litet, man är ju verkligen ett barn då! Men håller med om att det är deppigt att många barn inte har så "rika" liv med aktiviteter och vänner osv som bara händer/något eget, nu måste allt vara organiserat/skjutsas/farligt att cykla själv osv. Läste någon krönika i DN om det, att barn idag är ganska ofria på ett vis. Så tråkigt!
Men sen tycker jag inte det låter särskilt lämpligt att ni blev lämnade så ensamma? Så klart man överlever/kan klara sig toppen ändå, beroende på omständighet, men det här att föräldrarna inte var hemma alls/närvarande efter skolan är ju något man pratar om som något ganska dåligt nuförtiden. Såklart behövde ni växa upp snabbare också, rimligt ju! Men ska inte barn bara få vara barn?
Jag hade visserligen fritids tills jag var 9 men sedan hade jag nyckel och vi gick hem till varandra efter skolan och bestämde själva och gjorde mellanmål osv. Förälder kom hem runt 18-19 och då var det middag och ev fick man cykla hem läxförhör efter middagen osv.
Det var underbart och väldigt lämpligt och mycket tryggt att vara hemma hos sig själv helt ensam eller med vänner som inte hade en förälder hemma som en kvävande filt. Det pratades om det som "dåligt" och nyckelbarn osv, men det var bara ngt slags -kvinnor hem grej på 80-talet. När mamma var liten var mammorna visserligen hemma men barnen fick inte vara det, de sprang (enligt hennes minnen) runt på stan -i kvarteret, nära vatten i stora barngrupper. Från runt 3-5 år. Samma sak med svärmor, men under mindre trygga förhållanden där.