Psykisk (o)hälsa

[BornAgain]

Jag tänker på tiden man tittade på avrättningar som underhållning. Blev man traumatiserad, på det sättet man hade blivit idag, men det var vad det var. Eller var det så normaliserat och vanligt att våra hjärnor helt enkelt tog emot informationen annorlunda. Jag vet inte.

Men visst måste det funnits mycket psykisk ohälsa i all fattigdom, maktlöshet, krig och död som mänskligheten har genomlevt.

Jag tror en stark gudstro gjorde mycket mer än vi kan fatta hanterbart.

 

[Nepenthe]

De prata om de på nyhetsmorgon med att endel slänger sig med ”depression” och ”ångest” fast de inte mår psykiskt dåligt.
Att vissa självdiagnostiserar är nog EN av alla saker.

Även detta med samhället i sig. Förr var kvinnorna hemma med barnen och skötte allt det + boende + städning + köpa hem mat mm mm men nu ska de in på två heltidstjänster?

Men även Osociala medier. En jämför sig. Apparna livnär sig på att du ska bli fast och bevisligen mår du tyvärr sämre av det.

 

[BornAgain]

tJag har funderat över PTSD och att tex vara riddare eller soldat genom tiderna. Det måste ju ha varit massivt i alla fall. 1-världskriget hade ju sin shell chock som väl egentligen var PTSD?

Men jag misstänker att när det gäller avrättningar som underhållning så är det kanske inte alls speciellt traumatiserande? om det inte är en person man känner? Om det är ett konstant tryck av avrättningar i man upplever. Snarare än en plötslig chock av avrättningar? Dvs att ha upplevt Stockholms blodbad eller Franska revolutionen borde ju varit mer jobbigt än att sedan man var mini ha gått på en liten lördagsavrättning varje vecka?

Samtidigt är ju vårt samhälle tror jag betydligt mindre våldsamt än "förr" så avrättningar och dyl borde ju haft en förråande effekt? på behandling av barn och djur? Å andra sidan så avtog ju avrättningar av sig självt i de flesta Europeiska länder, det var väl i de flesta knappt någon som avrättades innan dödsstraffet togs bort.

https://www.nbcnews.com/id/wbna45739444

Som en bekannt som studerade ett av krigen på 1400-talet konstaterade. De var unga (och då har man mindre spärrar) och konstant mer eller mindre fulla (att dricka vatten kunde döda dig)

 

[Angel]

Jag tror att en del i den psykiska ohälsan idag bottnar i att barnen lämnas bort för tidigt. Man stressas som människa långt innan man är redo för det.

Snarare tvärt om. Det normala för människor är att både syskon och barn dör i rätt hög omfattning när man är ung. Man behövde tidigt oroa sig för både sjukdomar, svält och att godtyckligt gudomligt eller ondsint väsen skullle hitta på saker. Livet är helt enkelt för bra nuförtiden både känslomässigt och fysiskt. Det som är problemet tror jag är att man behöver få perspektiv på saker vilket många saknar idag för att kunna hantera mindre "vardagsproblem" på ett sunt sätt samt att för mycket av stressen är kognitiv och inte fysisk.

 

[Sharpless]

Snarare tvärt om. Det normala för människor är att både syskon och barn dör i rätt hög omfattning när man är ung. Man behövde tidigt oroa sig för både sjukdomar, svält och att godtyckligt gudomligt eller ondsint väsen skullle hitta på saker. Livet är helt enkelt för bra nuförtiden både känslomässigt och fysiskt. Det som är problemet tror jag är att man behöver få perspektiv på saker vilket många saknar idag för att kunna hantera mindre "vardagsproblem" på ett sunt sätt samt att för mycket av stressen är kognitiv och inte fysisk.

Min helt egna teori är att vi har för lite "verkliga" saker att oroa oss för, och att vi är konstruerade att oroa oss. Och då "hittar vi på" saker att oroa oss för istället, vilket inte vi egentligen kan hantera.

 

[Eurydome]

Tänkte på 20 år sedan som när mina föräldrar var unga, men insåg snabbt att det var ju jag som var ung för 20 år sedan Ouff!

Mm

 

[Eurydome]

Jag tänker på tiden man tittade på avrättningar som underhållning. Blev man traumatiserad, på det sättet man hade blivit idag, men det var vad det var. Eller var det så normaliserat och vanligt att våra hjärnor helt enkelt tog emot informationen annorlunda. Jag vet inte.

Men visst måste det funnits mycket psykisk ohälsa i all fattigdom, maktlöshet, krig och död som mänskligheten har genomlevt.

Det finns ju massa intressant samhällsvetenskaplig forskning om psykisk ohälsa. Karin Johannisson vt professor i idéhistoria och gick bort för några år sen har forskat om psykisk ohälsa hos kvinnor och skrivit minst en populärvetenskaplig bok i ämnet.

 

[Enya]

Snarare tvärt om. Det normala för människor är att både syskon och barn dör i rätt hög omfattning när man är ung. Man behövde tidigt oroa sig för både sjukdomar, svält och att godtyckligt gudomligt eller ondsint väsen skullle hitta på saker. Livet är helt enkelt för bra nuförtiden både känslomässigt och fysiskt. Det som är problemet tror jag är att man behöver få perspektiv på saker vilket många saknar idag för att kunna hantera mindre "vardagsproblem" på ett sunt sätt samt att för mycket av stressen är kognitiv och inte fysisk.

Föräldrar är ju också rätt duktiga i att curla sina barn i oändlighet så de inte lär sig hantera vare sig vardagsproblem, motgångar eller livet på ett eget sätt utan hela tiden har en hjälpande hand. Förutom det där fysiska att aldrig behöva "klara" sig själv- ta sig någonstans osv.

 

[strawberrysylt]

Men om den ökar bland unga så borde det ju i viss mån finnas kvar i äldre befolkningen också?

Man hör mest om de unga, men flest självmord sker bland män över 85 år.

Källa:
https://suicidezero.se/fakta-om-sjalvmord/statistik-om-sjalvmord/

 

[sardellen]

Jag håller inte med om en del som skrivits i tråden! Jag håller dock med om att lättare psykisk ohälsa blivit mycket mer accepterat, och att mycket av liksom vanliga känslor istället fått etiketter i form av diagnoser (alltså såklart ej när man blivit diagnostiserad, men när vi pratar med varandra!) och därför mer vanligt, och att psykisk sjukdom inte alls är accepterat på samma sätt, utan fortsatt stigmatiserad men också på samma nivå som tidigare.

Håller inte med om att det är dåligt att älta! Om man tänker att älta är att prata/tänka om samma saker om och om igen, det är jättebra och viktigt att få bearbeta saker man är med om, små som stora. Tycker ibland vi är dåliga på att acceptera det och att det blir lite "nu har jag pratat om detta en gång, nu är det bra/får ej mer", men hjärnan funkar inte så. (brasklapp: det är förstås ej bra om "ältandet"=jag är dålig om och om igen, men sånt behöver man också få prata om, om och om igen)

Håller inte heller med om att föräldrar curlar sina barn och att barn/unga nuförtiden behöver en hjälpande hand hela tiden. Om de ber om/behöver en hjälpande hand hela tiden så tycker jag det bara är toppen! Underbart att ungdomar idag känner att de kan lita på och våga be om hjälp från sina föräldrar. Mer trygghet och hjälp säger jag! Vi har så individualistisk kultur här i Sverige, kanske inte hela världen att det ändras lite. Däremot tycker jag att en hel del föräldrar har en undfallande stil, man är inte direkt snäll/trygg/finns där, men man säger inte heller nej alt. frågar sitt lilla barn i tid och otid vad barnet vill, man är liksom inte riktigt närvarande och tar sitt ansvar som förälder. Såklart är det bra att få välja mellan päron- eller apelsinglass (bra för utvecklingen av egen agens och hitta sin identitet, även fast exemplet är litet och kanske lite fånigt) men inte vilken väg hem man ska ta och om man vill ta bussen eller gå eller om man ska sova nu (nu pratar jag om mindre barn, kanske dåliga exempel) men liksom att behöva ta ansvar som föräldrarna borde ta.

Jag tror människor i alla tider varit ledsna, deprimerade, traumatiserade och så vidare men haft olika språk för att formulera det och olika förhållningssätt till det. Tänker att vi inte behöver gå tillbaka knappt nåt i tiden för att hitta personer som tycker att det är fånigt med personer blivit traumatiserade av sin barndom, till exempel. Plus att jag tror att det är jättemycket en överlevnadsmekanism/skyddsmekanism att avvisa vissa behov som fåniga/överdrivna. Om man inte själv fått utrymme att må helt bra, så kan det ju vara upprörande när andra tar sig friheten att hålla på och försöka må bättre hela tiden, Och är man själv traumatiserad men inte fått hjälp så kan det ju t.ex. vara upprörande/provocerande med folk som pratar om det

 

[Red_Chili]

Jag är inte påläst i ämnet, långt ifrån något proffs, men jag tänker mig att det rimligtvis borde vara ungefär lika illa nu som då, men av andra anledningar. Förut var det kanske vanligare med fattigdom och att inte ha möjlighet att ställa mat på bordet = stress. Nu är det istället svårt att hinna med ett liv utanför jobbet, att faktiskt umgås med familj osv = stress. Och så alla sociala medier som bidrar till ökad stress, av alla som tänker att allt måste vara så mycket mer än vad man har just nu osv.

Egentligen är det, för mig personligen, inte heller sådär jätteintressant att veta om folk mår sämre nu än tidigare. Frågorna jag är intresserad av är snarare: Varför mår folk dåligt nu och hur kan vi förbättra det?
Visst hänger de frågorna ihop lite, men jag gillar inte att göra jämförelser i dåligt mående.

 

[tanten]

Jag tänker på tiden man tittade på avrättningar som underhållning. Blev man traumatiserad, på det sättet man hade blivit idag, men det var vad det var. Eller var det så normaliserat och vanligt att våra hjärnor helt enkelt tog emot informationen annorlunda. Jag vet inte.

Men visst måste det funnits mycket psykisk ohälsa i all fattigdom, maktlöshet, krig och död som mänskligheten har genomlevt.

Jag tänker att det finns fler aspekter.
Om man har fullt upp med att skaffa mat påbordet, tak över huvudet etc - då är det egna måendet inte så prioriterat. Man mår dåligt men för att det ska komma fram i ljuset måste man må rejält dåligt.

Mer utbredd psykisk ohälsa märks mer i välfärd.
Finland utses ju återkommande till världens lyckligaste land. Där är kriget fortfarande i medvetandet. Även om man själv inte upplevde krigsåren så gjorde föräldrar och mor/farföräldrar det. Min egen mor var en fena på svartabörsaffärer på sin tid

Men visst är samhället mer stressat och perfektionssökande numer.

 

[cirkus]

Håller inte heller med om att föräldrar curlar sina barn och att barn/unga nuförtiden behöver en hjälpande hand hela tiden. Om de ber om/behöver en hjälpande hand hela tiden så tycker jag det bara är toppen! Underbart att ungdomar idag känner att de kan lita på och våga be om hjälp från sina föräldrar.

Ber är ju en sak. Kräva och förvänta sig all tänkbar service är en annan och tyvärr ganska vanligt.

Jag som hängt endel i stallvärlden ser en hel del föräldrar som sköter markservicen och tonåringar som sitter med näsan i mobilen och väntar på att hästen ska bli klar. Många ungdomar skjutsas överallt för att de ”orkar” inte åka kollektivt. Sen är de uppkäftiga och rätt vidriga mot sina föräldrar. Ganska långt ifrån att be om hjälp…

 

[hollypolly]

Jaget är viktigast av allt, man grubblar ältar och tycker synd om sig själv, dessutom läser man ständigt på sociala medier där det är fullt av aggressiva och dåligt mående människor.
Dålig energi sprider sig i västvärlden.

Ingen gemenskap , majoriteten som fortfarande tilltalar främmande människor och småpratar är över 70 år gamla.
Dom yngre måste svepa en sjuttis för att kunna le mot en främmande människa.

Jag överdriver självklart men poängen borde nå fram.

 

[sardellen]

Ber är ju en sak. Kräva och förvänta sig all tänkbar service är en annan och tyvärr ganska vanligt.

Jag som hängt endel i stallvärlden ser en hel del föräldrar som sköter markservicen och tonåringar som sitter med näsan i mobilen och väntar på att hästen ska bli klar. Många ungdomar skjutsas överallt för att de ”orkar” inte åka kollektivt. Sen är de uppkäftiga och rätt vidriga mot sina föräldrar. Ganska långt ifrån att be om hjälp…

Ja, det är ju förstås en annan sak! Men det är det jag menar med föräldrar som är undfallande, hallå, säg till? För länge sen? Alltså som förälder! Att acceptera sånt (att ta hand om sin tonårings häst) är ju lustigt. Sen kan man ju hjälpas åt och ha en fin stund tillsammans

 

[hollypolly]

Ber är ju en sak. Kräva och förvänta sig all tänkbar service är en annan och tyvärr ganska vanligt.

Jag som hängt endel i stallvärlden ser en hel del föräldrar som sköter markservicen och tonåringar som sitter med näsan i mobilen och väntar på att hästen ska bli klar. Många ungdomar skjutsas överallt för att de ”orkar” inte åka kollektivt. Sen är de uppkäftiga och rätt vidriga mot sina föräldrar. Ganska långt ifrån att be om hjälp…

Jag håller med dig fullständigt.
Det har ju ballat ur totalt.
När jag var 9-10 år cyklade jag till stallet varje dag oavsett väder, jag packade egen matsäck att äta i stallet och jag gick hem med nyckel efter skolan precis som dom flesta andra.
Jag ringde vänner själv och vi möttes upp utan skjuts av föräldrar.
Vi åkte in till stan och gick på mc Donalds ofta till exempel.

Känns som vi var många år före dagens 10 åringar.

Mina vänner barn som nu är i samma ålder klarar ju absolut ingenting själva.
Dom har med föräldrar på allt dom gör, kan inte vara själva ens en timme och har inga intressen dom utövar så som min generation gjorde.
Ska dom aktiveras åker föräldrarna med dom till jumpyars,leos lekland och liknande.

När ska dessa barn växa upp?

 

[sardellen]

Jag håller med dig fullständigt.
Det har ju ballat ur totalt.
När jag var 9-10 år cyklade jag till stallet varje dag oavsett väder, jag packade egen matsäck att äta i stallet och jag gick hem med nyckel efter skolan precis som dom flesta andra.
Jag ringde vänner själv och vi möttes upp utan skjuts av föräldrar.
Vi åkte in till stan och gick på mc Donalds ofta till exempel.

Känns som vi var många år före dagens 10 åringar.

Mina vänner barn som nu är i samma ålder klarar ju absolut ingenting själva.
Dom har med föräldrar på allt dom gör, kan inte vara själva ens en timme och har inga intressen dom utövar så som min generation gjorde.
Ska dom aktiveras åker föräldrarna med dom till jumpyars,leos lekland och liknande.

När ska dessa barn växa upp?

Nu är väl ändå 9-10 år väldigt litet, man är ju verkligen ett barn då! Men håller med om att det är deppigt att många barn inte har så "rika" liv med aktiviteter och vänner osv som bara händer/något eget, nu måste allt vara organiserat/skjutsas/farligt att cykla själv osv. Läste någon krönika i DN om det, att barn idag är ganska ofria på ett vis. Så tråkigt!
Men sen tycker jag inte det låter särskilt lämpligt att ni blev lämnade så ensamma? Så klart man överlever/kan klara sig toppen ändå, beroende på omständighet, men det här att föräldrarna inte var hemma alls/närvarande efter skolan är ju något man pratar om som något ganska dåligt nuförtiden. Såklart behövde ni växa upp snabbare också, rimligt ju! Men ska inte barn bara få vara barn?

 

[hollypolly]

Nu är väl ändå 9-10 år väldigt litet, man är ju verkligen ett barn då! Men håller med om att det är deppigt att många barn inte har så "rika" liv med aktiviteter och vänner osv som bara händer/något eget, nu måste allt vara organiserat/skjutsas/farligt att cykla själv osv. Läste någon krönika i DN om det, att barn idag är ganska ofria på ett vis. Så tråkigt!
Men sen tycker jag inte det låter särskilt lämpligt att ni blev lämnade så ensamma? Så klart man överlever/kan klara sig toppen ändå, beroende på omständighet, men det här att föräldrarna inte var hemma alls/närvarande efter skolan är ju något man pratar om som något ganska dåligt nuförtiden. Såklart behövde ni växa upp snabbare också, rimligt ju! Men ska inte barn bara få vara barn?

Jag tycker vi var mer barn än dagens barn trots att vi gick hem själva efter skolan och var iväg på egna aktiviteter
Föräldrarna var ju närvarande när dom var hemma och satt inte med näsan i mobilen och mumlade till svar

Sen tycker jag nog inte 10 år är så jätteungt.
Barn ja men inget litet barn

 

[Sirap]

Snarare tvärt om. Det normala för människor är att både syskon och barn dör i rätt hög omfattning när man är ung. Man behövde tidigt oroa sig för både sjukdomar, svält och att godtyckligt gudomligt eller ondsint väsen skullle hitta på saker. Livet är helt enkelt för bra nuförtiden både känslomässigt och fysiskt. Det som är problemet tror jag är att man behöver få perspektiv på saker vilket många saknar idag för att kunna hantera mindre "vardagsproblem" på ett sunt sätt samt att för mycket av stressen är kognitiv och inte fysisk.

Jag tror ändå att det är vanskligt att beröva barn deras grundtrygghet för tidigt.

 

[sardellen]

Jag tycker vi var mer barn än dagens barn trots att vi gick hem själva efter skolan och var iväg på egna aktiviteter
Föräldrarna var ju närvarande när dom var hemma och satt inte med näsan i mobilen och mumlade till svar

Sen tycker jag nog inte 10 år är så jätteungt.
Barn ja men inget litet barn

Jaa, kan tänka mig att ni kände er mycket er fria och hade egna "världar" och kunde hitta på massor av grejer tillsammans? Fint att ha vänner att umgås med och kunna hitta på små äventyr utan en förälder som är där och påpekar saker osv

Det kan jag tänka mig! Alltså det om närvarande pga inga telefoner. Det verkar väldigt jobbigt att vara förälder idag på ett sätt. Liksom att man alltid ska vara så aktiv, men därför blir väldigt trött och då istället inte orkar och man tittar på telefonen för man behöver en stund för sig själva, med resultatet att barnet inte blir sett! Tror att så som ni hade det låter som en fin barndom om man hade kärleksfulla och närvarande föräldrar! Sen är det ju inte alla som har det och det finns ju väldigt stor risk att barnet blir försummat om ingen någonsin är där hemma när man kommer hem.

Sant, inte ett litet barn! Tror bara rent utvecklingspsykologiskt att det är bättre att se barnet som barn så länge som möjligt/så länge det faktiskt är det. Det är så lätt att bara se barnets "vuxna" sidor men en 10-12 åring är fortfarande så himla mycket barn och behöver sina föräldrars stöd i mycket!