Van bukefalist som känner ett behov av att gömma sig bakom anonymt nick. En hel del personliga detaljer så den som eventuellt listar ut vanligt nick håller det för sig själv, tack på förhand.
Jag har en familj där psykisk ohälsa, även hos mig själv, är en väldigt central del i våra liv. Min mamma blev diagnosticerad som bipolär för ett eller två år sedan efter perioder av depressioner, ångest och sjukskrivningar. Min syster har problem med depression och ångest. Vi har alla gått på diverse mediciner, samtal och dylikt. Detta har pågått sedan flera år tillbaka nu. Min syster är nyexaminerad, hon har inte ens jobbat ett år men klarade inte av att gå tillbaka till jobbet nu efter semestern utan blev sjukskriven en månad. Är ensamstående med två barn med två olika pappor, bara den ena pappan finns med i bilden. Min mamma går från helt sjukskriven upp till 75%, tillbaka till helt sjukskriven osv. Båda jobbar inom bristyrken där press och stress är ständigt närvarande.
Min syster har cirka noll tolerans mot stress, fullt förståeligt med tanke på problematiken. Ändå väljer hon ett yrke där stressen är ett faktum och som hon inte har något intresse av. Har ingen aning om varför hon valde det yrket och det vet inte hon heller. Mamma vet att hon behöver byta jobb men söker ingenting. Jag känner mig helt handfallen. Jag försöker hjälpa till med barnen så gott det går, men bor 45 minuter ifrån. Mamma har tagit ett stort lass med barnen och de är ofta hos henne eftersom mamma och syster bor grannar. Vi har en väldigt nära relation där vi hjälper varandra med allt vad det kan vara. Jag är här flera dagar i veckan då de är dagmattar till mina hundar.
Problemet är att jag börjar bli less. Jag börjar bli less på att någon alltid mår dåligt, att någon alltid behöver stöd, att något aldrig kan vara bra. Idag fick syster åka med ambulans på grund av tryck över bröstet. Min första reaktion var inte oro, istället var det frustration. Och det här har jag känt kommit krypandes den senaste tiden, sen åtminstone något år tillbaka. Jag blir trött. Frustrerad. Arg? "Men ta ångestdämpande då herregud", tänkte jag för mig själv när samtalet kom och jag istället för att plugga fick hämta barnen på skolan. En empatilös och orättvis reaktion, känner jag såhär efteråt. Jag har också problem med ångest och tar medicin vid behov. Men det är som om sorgen tagit slut och istället bytts ut mot frustration för att ingenting händer.
Jag har slutat dela med mig av min ångest och problematiken kring det eftersom jag märker att min mamma påverkas. Det känns som, specifikt när det gäller mamma och syster, att vi stjälper varandra med denna ständiga närvaro av psykisk ohälsa. Jag försöker skaka av mig och byta samtalsämne när mamma tjatar om hur hon inte vill åka till jobbet, biverkningarna från hennes senaste medicin eller hur dåligt min syster tydligen mådde häromkvällen och mamma var tvungen att ta barnen. Jag orkar inte höra mer. Jag orkar inte komma innanför dörren och hitta mamma rödgråten igen. Orken har tagit slut. Men vad gör jag nu?
Jag vill ju fortsätta vara ett stöd. Jag vill att vi ska ha en nära relation. Jag bryr mig, och givetvis är jag orolig mellan varven. Men det är bara samma, om och om igen, ständigt detta stampande på samma plats. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker peppa och pusha. Hur navigerar man sig genom situationer som denna, utan att sjunka själv?
Tack men nej tack till råd som att jag ska sluta umgås och dylikt.
