Hur navigerar man bland psykisk ohälsa i familjen?

[Björk]

Jag tar varken i eller är fullkomligt distanslös till min mamma bara för att jag betackar mig för sådana beskrivningar av henne. Jag skulle uppskatta om mina ord i min tråd väger tyngre än dina tolkningar.

Hej! Jag känner igen din reaktion, för ett antal år sedan gjorde jag en tråd på Buke om att jag ville ha barn, men inte min sambo (vilket ändrade sig senare) - jag upplevde att många ”dömde” honom väldigt hårt. Och blev riktigt ledsen. Tog en paus någon vecka från att läsa och kunde sen återgå med lite andra ögon, de som uttryckte sig ”hårt” kunde jag ju välja att strunta i eller någonstans tänka att de ju menade väl - ville hjälpa MIG.

Så, med det sagt; jag förstår att du blir ledsen, jag förstår att du känner att din mamma ”döms”. Men kom också ihåg; det är bara utifrån den lilla bild du beskriver här som andra svarar, ingen VET hur er relation är IRL, ingen vet hur de skulle uppleva din mamma IRL. Människor är komplicerade, ingen här kan ha en fullständig bild av vare sig henne, dig eller din syster.

Ta fasta på de råd du tror du kan ha hjälp av! Jag tror, liksom många redan skrivit att du behöver professionell hjälp - och det nämner du ju också själv. En bra sådan kontakt kan hjälpa dig att hitta strategier för hur du kan hantera dina egna känslor och hur du kan hantera relationen med syster och mamma.

Jag tror att du skulle behöva ta mer hand om DIG, säga ”ja” till dig själv och dina känslor. Du verkar väldigt klok och insiktsfull och vet ganska väl hur du fungerar, men har svårt att hitta just strategier och verktyg för att hantera dessa relationer.

Lycka till!

 

[Grazing]

Läser mest nuförtiden härinne, skriver inte ofta, men måste bara säga: å, tack och så rätt du har!

Har själv föräldrar som har/har haft det lite problematiskt psykiskt på senare år och delvis känt skuld för att JAG inte lyfter/frågar/stöttar trots att jag vet och inser en hel del... Om jag nu vänder på det kan jag faktiskt tänka att mina föräldrar ju agerar till stor del så som du beskriver - de BELASTAR inte mig med sitt dåliga mående.

Så; trots att jag vet en del om speciellt ena förälderns problem så kan jag inte förmå mig att fråga och få veta mer. Och känner lite skuldkänslor för det. Å andra sidan kanske det är BRA; att vi inte fastnar i ältande om dåligt mående utan fokuserar på roligheter och annat i livet.

Fast det där är ju skillnad, har man anhöriga/vänner/familj som mår dåligt så får man lära sig att stötta när det hjälper att stötta och peppa. Det handlar ju om rätt tajming som så mycket annat. Att finnas där när någon ber om hjälp för att ta sig framåt ska man vara om man tycker om någon. Man kan inte peppa och stötta någon till något som den själv inte har något driv mot. Det är vad jag tror gör att många blir utbrända i kontakten med nära som mår dåligt, dom försöker för mycket istället för att lägga energin och stötta och peppa när den sjuka faktiskt behöver det.

När man har nära som mår dåligt måste man hitta en balans, det är orimligt att kräva att någon som är sjuk inte klagar för det "ingår" i sjukdomarna som faktiskt har stor plats hos dom, som anhörig kan man lära sig att leda in saker och ting på rätt spår i samtalen och hjälpa personen att tänka på något annat. Man måste tillsammans med den som mår dåligt hitta en strategi som fungerar för båda.

Att bara ge rådet att sätta gränser osv är att lägga stort ansvar på den som mår dåligt, tillsammans får man ju försöka göra samtalen och kontakten lättare. Fastnar den som mår dåligt i ältande så får den andre dra fokuset på annat och rätt var det är så pratar man inte bara om dåliga saker. Det gäller bara att hitta rätt strategier att bryta tankarna på för det är en lättnad för den som mår dåligt att få prata om andra saker också.

Att inte tränga sig på någon som man vet mår dåligt är ju både bra och dåligt beroende på vad problemen gäller, att fråga då och då hur någon mår skadar aldrig. En sådan fråga kan rädda liv också.

 

[Björk]

Fast det där är ju skillnad, har man anhöriga/vänner/familj som mår dåligt så får man lära sig att stötta när det hjälper att stötta och peppa. Det handlar ju om rätt tajming som så mycket annat. Att finnas där när någon ber om hjälp för att ta sig framåt ska man vara om man tycker om någon. Man kan inte peppa och stötta någon till något som den själv inte har något driv mot. Det är vad jag tror gör att många blir utbrända i kontakten med nära som mår dåligt, dom försöker för mycket istället för att lägga energin och stötta och peppa när den sjuka faktiskt behöver det.

När man har nära som mår dåligt måste man hitta en balans, det är orimligt att kräva att någon som är sjuk inte klagar för det "ingår" i sjukdomarna som faktiskt har stor plats hos dom, som anhörig kan man lära sig att leda in saker och ting på rätt spår i samtalen och hjälpa personen att tänka på något annat. Man måste tillsammans med den som mår dåligt hitta en strategi som fungerar för båda. Att bara ge råd att sätta gränser osv är att lägga stort ansvar på den som mår dåligt, tillsammans får man ju försöka göra samtalen och kontakten lättare. Fastnar den som mår dåligt i ältande så får den andre dra fokuset på annat och rätt var det är så pratar man inte bara om dåliga saker. Det gäller bara att hitta rätt strategier att bryta tankarna på för det är en lättnad för den som mår dåligt att få prata om andra saker också.

Jaa.... ??

Jag bara reflekterade över min situation och relation med framförallt ena föräldern. Och gläds åt att vi INTE fastnat i dåligt-mående-prat när vi ses. Och att det förmodligen mest är förälderns förtjänst. Jag behöver därmed inte fundera över ”tajming” osv - hen har inte bett mig om hjälp.

Om hen SKULLE be om hjälp skulle jag absolut försöka stötta, men samtidigt tror jag att det skulle bli svårt. Jag skulle riskera bli (precis som TS beskriver) ”less” och inte kunna hålla mig distanserad nog, just för att det är min älskade förälder som behöver hjälpen.

I min yrkesroll utövar jag mycket ”lyssnande” till sjuka (HR). Och där uppstår inte problemet på samma sätt - jag HAR redan en tillräcklig distans, eftersom vi inte är i nära relation till varandra.

Så; kontentan och reflektionen utifrån vad tanten skrev är för MIN DEL att jag är glad över att min förälder trots dåligt mående INTE har fastnat i att prata om detta med mig; att våra samtal inte handlar om ett ältande om hens dåliga mående.

 

[Grazing]

Jag bara reflekterade över min situation och relation med framförallt ena föräldern. Och gläds åt att vi INTE fastnat i dåligt-mående-prat när vi ses. Och att det förmodligen mest är förälderns förtjänst. Jag behöver därmed inte fundera över ”tajming” osv - hen har inte bett mig om hjälp.

Den "belastar" dig säkerligen inte av samma anledning som många andra som mår dåligt inte gör, dom är rädda att bli bortstötta. Många iallafall är det, och håller allt för sig själva.

Om hen SKULLE be om hjälp skulle jag absolut försöka stötta, men samtidigt tror jag att det skulle bli svårt. Jag skulle riskera bli (precis som TS beskriver) ”less” och inte kunna hålla mig distanserad nog, just för att det är min älskade förälder som behöver hjälpen.

Men det är ju lite så det är att vara nära någon som mår dåligt, det är jobbigt, det går nog inte att komma ifrån. Det krävs lite mer av en som person än vad en frisk människa kräver. Det är därför man måste hitta en strategi som fungerar för båda parter, det är inte bara den som mår dåligt som måste lära sig att hantera saker och ting i relationen.

Så; kontentan och reflektionen utifrån vad tanten skrev är för MIN DEL att jag är glad över att min förälder trots dåligt mående INTE har fastnat i att prata om detta med mig; att våra samtal inte handlar om ett ältande om hens dåliga mående.

Kan tänka mig att folk är lättade över att inte behöva ta i det dåliga måendet och kanske mest för att det är lättare att inte veta hur någon faktiskt mår. Det är så jag hanterar alla mina anhöriga och för dom är det ju säkerligen en lättnad.

Bara för att man låter någon som mår dåligt prata med en om det betyder inte det att det är så det kommer vara för alltid, det kryllar av gånger då det inte pratas om måendet också. Att finnas där för någon och hjälpa någon kan bara vara att hjälpa personen att bryta tankarna och klagandet och tänka på något lättare om man märker att personen är på det humöret.

Det måste bara finnas en strategi och balans på det, att inte prata om det alls är kanske en bra lösning för den som inte mår dåligt, men kan också vara förödande för den som mår dåligt.

 

[anonymolous87]

Jag tror dock inte att jag har skrivit något om din mamma. Jag försöker säga att din tråd tyder på att du behöver hjälp.

Nej, men @tanten har, där du beskrev att min reaktion var likt ett barn för att jag inte uppskattar att få min mamma beskriven för mig som någon form av parasit. Psykisk ohälsa eller ej så kommer jag inte att uppskatta det oavsett.

Ja, givetvis behöver jag hjälp. Det behöver du ju inte påpeka. Jag hade ju liksom inte skapat tråden annars.

 

[anonymolous87]

Du skrev tråden för att du vill ha råd och stöd.
De råd du får, har du svårt att se som rimliga - kanske för att du är "medberoende"?
Kanske för att du själv är psykiskt sjuk (visst, den formuleringen svider mer än "psykisk ohälsa, men ändå) som du beskriver i ett av dina inlägg.

Du behöver hjälp för egen del, det sista du behöver är att sitta och vara terapeut åt dina anhöriga.

Utifrån dina inlägg lever du i ganska destruktiva relationer till din mamma och din syster.
Destruktiva för dig, men möjligen även för dem i och med att ni - igen, utifrån de inlägg du skriver - verkar fastna i en spiral av negativa tankar och ältande.
Tillsammans.

Rent konkret: sök hjälp för egen del. Så att du själv mår bättre. Jag förstår att det inte är lätt att "strunta" i dina anhöriga men jag tror att det är viktigt för dig att för det första kunna acceptera att deras problem är just deras problem och inte dina.
Det är inte du som har ansvaret för deras liv eller deras mående.
De har själva ansvaret för att försöka må så bra som möjligt, med hjälp av vård om de behöver vård.

Man kan ju också se det så här: om du eventuellt har ansvar för deras mående, så har ju de också SAMMA ansvar för ditt mående.
Om de har ansvar för ditt mående så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig. Trots att de är sjuka (eller på grund av det) så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig - som också är sjuk.

Hade det varit OK i dina ögon om du hade betett dig mot din mamma och din syster, så som de beter sig mot dig? Och ta ett steg bakåt och tänk på din egen psykiska sjukdom/ohälsa, och om du hade tyckt att det var OK att bete sig mot en person med din psykiska sjukdom/ohälsa, så som de beter sig mot dig.

Sök hjälp för din egen psykiska sjukdom.
Hitta en rimlig balans med dina anhöriga där de inte kan använda dig som soptipp eller terapeut.

Vilka råd har jag vänt mig mot med invändningen att de skulle vara orimliga? Citera gärna för jag kan verkligen inte minnas att jag skulle ha svarat något liknande.

 

[cirkus]

Det är därför man måste hitta en strategi som fungerar för båda parter, det är inte bara den som mår dåligt som måste lära sig att hantera saker och ting i relationen.

Tolkar du att någon lägger ansvar på den som mår dåligt? Var och en måste ansvara för sin del i en relation. TS kan inte ansvara för vilka strategier den med dåligt mående ska ha - bara sin egen strategi och vart hen vill med det.

Det är den som frågar efter strategier som får råden. Den andra personen är inte med i tråden.

 

[kryddelydd]

Vilka råd har jag vänt mig mot med invändningen att de skulle vara orimliga? Citera gärna för jag kan verkligen inte minnas att jag skulle ha svarat något liknande.

De råd du fått som handlar om att lämna tillbaka dina anhörigas psykiska problem till dem själva. Och att du inte ska ta över deras psykiska problem (eller andra problem eventuellt, som med din syster och hennes jobb-karriär).
De råd som handlat om att skapa tillräcklig distans mellan dig själv och dina anhöriga för att kunna se vad som är deras problem, och vad som är dina problem.
Lägga problemen i rätt knä - och din mammas dåliga mående och din systers problem hör inte hemma i ditt knä. Eller på rätt skrivbord, om den liknelsen är bättre.

edit: du såg nog inte att det var råd i de fallen, utan reagerade med ryggmärgen och gick i försvar i stället.

 

[anonymolous87]

De råd du fått som handlar om att lämna tillbaka dina anhörigas psykiska problem till dem själva. Och att du inte ska ta över deras psykiska problem (eller andra problem eventuellt, som med din syster och hennes jobb-karriär).
De råd som handlat om att skapa tillräcklig distans mellan dig själv och dina anhöriga för att kunna se vad som är deras problem, och vad som är dina problem.
Lägga problemen i rätt knä - och din mammas dåliga mående och din systers problem hör inte hemma i ditt knä. Eller på rätt skrivbord, om den liknelsen är bättre.

edit: du såg nog inte att det var råd i de fallen, utan reagerade med ryggmärgen och gick i försvar i stället.

Jodå, jag har sett de råden och svarat/gillat flera inlägg med såna råd i, så att jag skulle ha skrivit att råden är orimliga ber jag dig återigen att citera.

 

[tanten]

Fast det där är ju skillnad, har man anhöriga/vänner/familj som mår dåligt så får man lära sig att stötta när det hjälper att stötta och peppa. Det handlar ju om rätt tajming som så mycket annat. Att finnas där när någon ber om hjälp för att ta sig framåt ska man vara om man tycker om någon. Man kan inte peppa och stötta någon till något som den själv inte har något driv mot. Det är vad jag tror gör att många blir utbrända i kontakten med nära som mår dåligt, dom försöker för mycket istället för att lägga energin och stötta och peppa när den sjuka faktiskt behöver det.

När man har nära som mår dåligt måste man hitta en balans, det är orimligt att kräva att någon som är sjuk inte klagar för det "ingår" i sjukdomarna som faktiskt har stor plats hos dom, som anhörig kan man lära sig att leda in saker och ting på rätt spår i samtalen och hjälpa personen att tänka på något annat. Man måste tillsammans med den som mår dåligt hitta en strategi som fungerar för båda.

Att bara ge rådet att sätta gränser osv är att lägga stort ansvar på den som mår dåligt, tillsammans får man ju försöka göra samtalen och kontakten lättare. Fastnar den som mår dåligt i ältande så får den andre dra fokuset på annat och rätt var det är så pratar man inte bara om dåliga saker. Det gäller bara att hitta rätt strategier att bryta tankarna på för det är en lättnad för den som mår dåligt att få prata om andra saker också.

Att inte tränga sig på någon som man vet mår dåligt är ju både bra och dåligt beroende på vad problemen gäller, att fråga då och då hur någon mår skadar aldrig. En sådan fråga kan rädda liv också.

Jag upplever nog en rätt distinkt skillnad mellan att finnas som stöd och att lyssna på ältande om måendet.

Man kan vara stöd för någon annan utan att det snurrar runt i hur dåligt måendet är.

TS kan mycket väl vara ett stöd. Men återigen - behöver inte lyssna till ältandet.

 

[anonymolous87]

Jag uppskattar verkligen inte trådens vändning. @tanten beskriver min mamma som en parasit, jag säger ifrån och @Petruska anser därmed att jag beter mig som ett barn, varav flera dunkar rygg genom gilla-knappen. @kryddelydd påstår sen att jag bemött flera råd som "orimliga". Tack, men nej tack. Det är en sak att delge sig av sina erfarenheter, det är en annan sak att istället applicera sina egna upplevelser på min situation och därmed förvrida den till något den inte är.

Jag har läst och svarat på flertalet inlägg från de som delat med sig av erfarenheter och råd. Jag tackar verkligen för det. Jag kommer fortsätta att sätta gränser, byta samtalsämne och söka efter samtalsterapeut som jag kan trivas med.

 

[Kattennizze]

Jag uppskattar verkligen inte trådens vändning. @tanten beskriver min mamma som en parasit, jag säger ifrån och @Petruska anser därmed att jag beter mig som ett barn, varav flera dunkar rygg genom gilla-knappen. @kryddelydd påstår sen att jag bemött flera råd som "orimliga". Tack, men nej tack. Det är en sak att delge sig av sina erfarenheter, det är en annan sak att istället applicera sina egna upplevelser på min situation och därmed förvrida den till något den inte är.

Jag har läst och svarat på flertalet inlägg från de som delat med sig av erfarenheter och råd. Jag tackar verkligen för det. Jag kommer fortsätta att sätta gränser, byta samtalsämne och söka efter samtalsterapeut som jag kan trivas med.

Jag har mkt lång erfarenhet av en mamma som är psykiskt sjuk och som hamnar på psyket med jämna mellanrum. Jag har valt att inte bli medberoende alls, utan hon har sina mediciner och sitt liv och jag har mitt liv. Jag hälsar inte ens på henne när hon är på hispan eftersom det kommer att skada MIG och jag är mycket noga med att inte bli medberoende. Nu pratar jag bara om mig själv, hur jag väljer att hantera det hela. Hade min syster inte kunnat ta hand om sina barn pga en psykisk panikångestsjukdom hade jag definitivt anmält det hela till soc för att de eller kommunen hade kunnat ge rätt sorts avlastning. Jag hade aldrig tagit hand om barnen mer än i enstaka undantagsfall för att föräldern har en sjukdom. Då brister föräldern i sin omsorgsförmåga och då måste samhället gripa in för att ge rätt stöd och hjälp till föräldern för att skydda barnen. Jag anser att min mammas sjukdom sköts av sjukvården som all annan sjukdom såsom diabetes t ex. Vi pratar aldrig om hennes sjukdom, det är helt ointressant.

 

[anonymolous87]

Jag har mkt lång erfarenhet av en mamma som är psykiskt sjuk och som hamnar på psyket med jämna mellanrum. Jag har valt att inte bli medberoende alls, utan hon har sina mediciner och sitt liv och jag har mitt liv. Jag hälsar inte ens på henne när hon är på hispan eftersom det kommer att skada MIG och jag är mycket noga med att inte bli medberoende. Nu pratar jag bara om mig själv, hur jag väljer att hantera det hela. Hade min syster inte kunnat ta hand om sina barn pga en psykisk panikångestsjukdom hade jag definitivt anmält det hela till soc för att de eller kommunen hade kunnat ge rätt sorts avlastning. Jag hade aldrig tagit hand om barnen mer än i enstaka undantagsfall för att föräldern har en sjukdom. Då brister föräldern i sin omsorgsförmåga och då måste samhället gripa in för att ge rätt stöd och hjälp till föräldern för att skydda barnen. Jag anser att min mammas sjukdom sköts av sjukvården som all annan sjukdom såsom diabetes t ex. Vi pratar aldrig om hennes sjukdom, det är helt ointressant.

Så nu är min syster en olämplig förälder som bör anmälas till soc? Okej, nu får det vara tack och hej för min del i denna tråd.

 

[Hyacinth]

Så nu är min syster en olämplig förälder som bör anmälas till soc? Okej, nu får det vara tack och hej för min del i denna tråd.

Jag hade nog slagit knut på mig själv för att hjälpa-stötta-peppa. Men det är ju inte det råd jag skulle ge någon. Alla vill ditt bästa, oavsett hur det känns.

 

[anonymolous87]

Jag hade nog slagit knut på mig själv för att hjälpa-stötta-peppa. Men det är ju inte det råd jag skulle ge någon. Alla vill ditt bästa, oavsett hur det känns.

Men du skulle ge rådet att anmäla din syster till soc för att du fick hämta barnen när syster blev hämtad med ambulans? Den sorts relation som @Kattennizze beskriver har jag redan påpekat att jag inte vill ha.

Min syster har aldrig varit på "hispan". Inte ens varit i närheten. Återigen blir någon annans situation applicerad på min egen vilket bara leder till att MIN situation fortsätter att förvridas till något den inte är.

 

[Görel]

Så nu är min syster en olämplig förälder som bör anmälas till soc? Okej, nu får det vara tack och hej för min del i denna tråd.

Blir din syster inlagd på psyket ska sjukvården enligt lag göra en anmälan till socialtjänsten om hon har minderåriga barn. Syftet med anmälan är att se till att någon tar hand om barnen. Om sjukhuset inte har gjort det har de brutit mot lagen.

Jag vet inte vad du tror att en anmälan till socialtjänsten innebär? Syftet är att se om vi kan ge något stöd. I din familjs fall skulle jag samlat ihop nätverket för att se om det fanns någon förutom du som kan hämta barnen. Det blir oerhört skört om allt hänger på dig, och jag kan tänka mig att det kan bli lite tryggare för din syster att veta att det finns hjälp att få från flera håll.

 

[anonymolous87]

Blir din syster inlagd på psyket ska sjukvården enligt lag göra en anmälan till socialtjänsten om hon har minderåriga barn. Syftet med anmälan är att se till att någon tar hand om barnen. Om sjukhuset inte har gjort det har de brutit mot lagen.

Jag vet inte vad du tror att en anmälan till socialtjänsten innebär? Syftet är att se om vi kan ge något stöd. I din familjs fall skulle jag samlat ihop nätverket för att se om det fanns någon förutom du som kan hämta barnen. Det blir oerhört skört om allt hänger på dig, och jag kan tänka mig att det kan bli lite tryggare för din syster att veta att det finns hjälp att få från flera håll.

Va? Det har aldrig någonsin varit tal om att min syster skulle bli inlagd på psyket? Det är precis såna här inlägg denna förvridning leder till. Det här är liksom inte ens i närheten av min nuvarande situation. Nu framstår hela tråden bara som väldigt märklig för min del.

 

[Görel]

Va? Det har aldrig någonsin varit tal om att min syster skulle bli inlagd på psyket? Det är precis såna här inlägg denna förvridning leder till. Det här är liksom inte ens i närheten av min nuvarande situation. Nu framstår hela tråden bara som väldigt märklig för min del.

Åker hon ambulans till psyket och får åka hem samma dag?

 

[anonymolous87]

Åker hon ambulans till psyket och får åka hem samma dag?

Nej? Hon åkte till AKUTEN. Jag har aldrig skrivit att hon var på väg till psyket? Ringer man 112 för att man har ett tryck över bröstet hamnar man rimligtvis inte på psyket. Man hamnar på akuten för EKG och provtagning.

Jag upprepar: ni förvrider min situation till något den inte är.

 

[Görel]

Nej? Hon åkte till AKUTEN. Jag har aldrig skrivit att hon var på väg till psyket? Ringer man 112 för att man har ett tryck över bröstet hamnar man rimligtvis inte på psyket. Man hamnar på akuten för EKG och provtagning.

Jag upprepar: ni förvrider min situation till något den inte är.

Men man kan bli inlagd, det spelar ingen roll vilken avdelning man blir inlagd på, och då är det sjukvårdens skyldighet att kolla upp vem som tar hand om barnen för stunden samt göra en anmälan till socialtjänsten.