Hur navigerar man bland psykisk ohälsa i familjen?

[Nepenthe]

Oj, jag tycker snarare att det låter som att din situation är betydligt värre. Jag tycker det är svårt att inte känna skuld när jag blir irriterad på allt negativt samtidigt som jag själv inte behöver tänka på pengar t ex. Skönt att du orkat vända situationen!

Men är det inte för att du är trött du blir irriterad då?
Jag tycker du ska hjälpa dem om du vill, med pengar eller bara vara där och lyssna. Men bara det inte går ut över ditt mående.
Man kanske får peppa dem att söka egen hjälp?
Även om det känns olämpligt se om din syster kanske skulle inrikta sig på ett annat typ av arbete?

Jag försöker iaf tänka, utan att ha dåligt samvete att jag inte kan göra saker åt dem. Jag kan bara vara där och stötta, så mycket jag orkar.
Sen när jag inte orkar och vill njuta av det som är bra i mitt liv är inte alls fel.

Jag tror man ändå måste hoppas att det går att lösa saker. Kanske det din mor och syster tappat? Hoppet

 

[athena_arabians]

Van bukefalist som känner ett behov av att gömma sig bakom anonymt nick. En hel del personliga detaljer så den som eventuellt listar ut vanligt nick håller det för sig själv, tack på förhand.

Jag har en familj där psykisk ohälsa, även hos mig själv, är en väldigt central del i våra liv. Min mamma blev diagnosticerad som bipolär för ett eller två år sedan efter perioder av depressioner, ångest och sjukskrivningar. Min syster har problem med depression och ångest. Vi har alla gått på diverse mediciner, samtal och dylikt. Detta har pågått sedan flera år tillbaka nu. Min syster är nyexaminerad, hon har inte ens jobbat ett år men klarade inte av att gå tillbaka till jobbet nu efter semestern utan blev sjukskriven en månad. Är ensamstående med två barn med två olika pappor, bara den ena pappan finns med i bilden. Min mamma går från helt sjukskriven upp till 75%, tillbaka till helt sjukskriven osv. Båda jobbar inom bristyrken där press och stress är ständigt närvarande.

Min syster har cirka noll tolerans mot stress, fullt förståeligt med tanke på problematiken. Ändå väljer hon ett yrke där stressen är ett faktum och som hon inte har något intresse av. Har ingen aning om varför hon valde det yrket och det vet inte hon heller. Mamma vet att hon behöver byta jobb men söker ingenting. Jag känner mig helt handfallen. Jag försöker hjälpa till med barnen så gott det går, men bor 45 minuter ifrån. Mamma har tagit ett stort lass med barnen och de är ofta hos henne eftersom mamma och syster bor grannar. Vi har en väldigt nära relation där vi hjälper varandra med allt vad det kan vara. Jag är här flera dagar i veckan då de är dagmattar till mina hundar.

Problemet är att jag börjar bli less. Jag börjar bli less på att någon alltid mår dåligt, att någon alltid behöver stöd, att något aldrig kan vara bra. Idag fick syster åka med ambulans på grund av tryck över bröstet. Min första reaktion var inte oro, istället var det frustration. Och det här har jag känt kommit krypandes den senaste tiden, sen åtminstone något år tillbaka. Jag blir trött. Frustrerad. Arg? "Men ta ångestdämpande då herregud", tänkte jag för mig själv när samtalet kom och jag istället för att plugga fick hämta barnen på skolan. En empatilös och orättvis reaktion, känner jag såhär efteråt. Jag har också problem med ångest och tar medicin vid behov. Men det är som om sorgen tagit slut och istället bytts ut mot frustration för att ingenting händer.

Jag har slutat dela med mig av min ångest och problematiken kring det eftersom jag märker att min mamma påverkas. Det känns som, specifikt när det gäller mamma och syster, att vi stjälper varandra med denna ständiga närvaro av psykisk ohälsa. Jag försöker skaka av mig och byta samtalsämne när mamma tjatar om hur hon inte vill åka till jobbet, biverkningarna från hennes senaste medicin eller hur dåligt min syster tydligen mådde häromkvällen och mamma var tvungen att ta barnen. Jag orkar inte höra mer. Jag orkar inte komma innanför dörren och hitta mamma rödgråten igen. Orken har tagit slut. Men vad gör jag nu?

Jag vill ju fortsätta vara ett stöd. Jag vill att vi ska ha en nära relation. Jag bryr mig, och givetvis är jag orolig mellan varven. Men det är bara samma, om och om igen, ständigt detta stampande på samma plats. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker peppa och pusha. Hur navigerar man sig genom situationer som denna, utan att sjunka själv?





Tack men nej tack till råd som att jag ska sluta umgås och dylikt.

Som jag ser det har du en begränsad mängd rimliga val. Fortsätt med status quo och ta kål på dig själv eller börja sätta gränser för att kunna hålla näsan över ytan.

Det är inte elakt att ta hand om sig själv och rent krasst, kör du slut på dig själv kommer du inte att kunna hjälpa vare sig din syster eller din mor. Att sätta gränser är inte lätt men när man har lärt sig det blir det lättare och lättare (plus att man mår bättre).

Båda dina släktingar behöver adekvat hjälp utifrån för att få styr på sin tillvaro. Det är inget du kan eller ska behöva göra. Som anhörig är man just ett stöd, man är inte lösningen.

 

[monster1]

Som jag ser det har du en begränsad mängd rimliga val. Fortsätt med status quo och ta kål på dig själv eller börja sätta gränser för att kunna hålla näsan över ytan.

Det är inte elakt att ta hand om sig själv och rent krasst, kör du slut på dig själv kommer du inte att kunna hjälpa vare sig din syster eller din mor. Att sätta gränser är inte lätt men när man har lärt sig det blir det lättare och lättare (plus att man mår bättre).

Båda dina släktingar behöver adekvat hjälp utifrån för att få styr på sin tillvaro. Det är inget du kan eller ska behöva göra. Som anhörig är man just ett stöd, man är inte lösningen.

Spinner vidare, det kan ju också vara tillhjälp för den ältande parten att någon annan säger stopp nu pratar vi om något annat. Det finns annat i livet man kan fokusera på än (fel medicinering, sjukt barn osv).

 

[athena_arabians]

Spinner vidare, det kan ju också vara tillhjälp för den ältande parten att någon annan säger stopp nu pratar vi om något annat. Det finns annat i livet man kan fokusera på än (fel medicinering, sjukt barn osv).

Ja, det är lätt att man tyvärr hamnar i någon sorts medberoendeställning om man inte säger ifrån och sätter gränser när man faktiskt inte orkar längre. Det har ju inte något att göra med om man bryr sig eller ej.

 

[monster1]

Ja, det är lätt att man tyvärr hamnar i någon sorts medberoendeställning om man inte säger ifrån och sätter gränser när man faktiskt inte orkar längre. Det har ju inte något att göra med om man bryr sig eller ej.

Ja och det behöver ju inte ha "samtalet" utan kan bara ta för vana att byta ämne. Så när det blir jobbigt med allt ältande säger man liksom lite i farten att. "Vet du jag orkar inte riktigt prata om allt det här tunga idag, vi kan väl prata om något som gör oss båda lite gladare istället" eller något som låter lite mer empatiskt än mitt förslag .

 

[Görel]

Ja, det är lätt att man tyvärr hamnar i någon sorts medberoendeställning om man inte säger ifrån och sätter gränser när man faktiskt inte orkar längre. Det har ju inte något att göra med om man bryr sig eller ej.

Precis där tycker jag att mitt syskon är. Syskonet har skämt bort vår förälder som nu förväntar sig den där extra omsorgen från syskonet. Jag pratar med föräldern i a f en gång i veckan och kollar läget. Jag erbjuder mig att hjälpa till med vissa saker. Men jag bär inte föräldern vilket jag upplever att mitt syskon gör. I det här fallet är hållhaken att föräldern försökt ta livet av sig. Mitt syskon är rädd för att föräldern ska försöka igen. Jag känner att jag inte går på utpressning och vill föräldern försöka en gång till så är det upp till denne.

 

[cirkus]

Så ojämn relation med föräldrar tycker inte jag man bör ha som vuxen. Föräldrar har alla skyldigheter att ta hand om sina barn som små absolut men barnen har faktiskt som vuxna människor också visst ansvar att ge lite tillbaka precis som i alla relationer. Man ger och tar, som överallt i livet.

Föräldrar är faktiskt också människor, verkar som att en del missar det. Nånstans under uppväxten brukar det komma fram att ens föräldrar visst är "vanliga" människor som faktiskt också kan behöva stöd ibland. Man får inte glömma hur mycket man faktiskt får också av sina föräldrar, även av dom föräldrar som inte är friska.

Att skriva om någon som är sjuk att den ska växa upp och bli vuxen är fruktansvärt lågt och låter mer som du kanske ska växa upp och inse att föräldrar också är människor, precis som barnen är.

Fast barnen är aldrig skyldiga att lyssna på sina föräldrars klagosånger och behöva bära deras dåliga mående.

 

[Grazing]

Fast barnen är aldrig skyldiga att lyssna på sina föräldrars klagosånger och behöva bära deras dåliga mående.

Ingen människa är skyldig enlig någon lag att lyssna på någon. Inte ens föräldrar är skyldiga att lyssna på barnen och deras klagande om dom inte vill. Det handlar inte om det, handlar väl mer om att vara lite medmänsklig och stötta dom man faktiskt tycker om. Man måste inte ha med någon människa att göra om man inte vill, vill man det ändå så får man lära sig hantera det på rätt sätt.

 

[Magiana]

Fast barnen är aldrig skyldiga att lyssna på sina föräldrars klagosånger och behöva bära deras dåliga mående.

Exakt. Min morsa drar ibland klagolåtar över hur eländigt hon haft det, men vad ska jag göra åt saken? Det lägger bara en last på mig som inte leder till något alls.

 

[cirkus]

Ingen människa är skyldig enlig någon lag att lyssna på någon. Inte ens föräldrar är skyldiga att lyssna på barnen om dom inte vill. Det handlar inte om det, handlar väl mer om att vara lite medmänsklig och stötta dom man faktiskt tycker om. Man måste inte ha med någon människa att göra om man inte vill.

Bokstavstolkning blir ju lite löjligt kan jag nog tycka.


Den här tråden handlar ju om någon som stöttar så den håller på att gå sönder själv och mår dåligt av både det ena och det andra. Det handlar inte om en person som stöter bort sin förälder.

Jag anser att förälderar har betydligt mer skyldigheter gentemot sina barn än bara vad de för tillfället VILL. Sen finns det föräldrar som helt saknar förmåga men det är något annat och då brister de i sitt föräldraskap

 

[cirkus]

Exakt. Min morsa drar ibland klagolåtar över hur eländigt hon haft det, men vad ska jag göra åt saken? Det lägger bara en last på mig som inte leder till något alls.

Håller helt med och jag tycker att du lyfter en viktig sak. Jag tycker att just konstaterandet om vart klagosången ska leda till är väldigt förlösande. Leder den till något konstruktivt så - fine, men leder den ingen vart eller ännu värre till något man mår dåligt av - så är det verkligen läge att sätta en gräns

 

[Grazing]

Bokstavstolkning blir ju lite löjligt kan jag nog tycka

Och jag tycker det är fruktansvärt löjligt att som vuxen sitta och tycka att en förälder minsann är skyldig barnen allt och är skyldig att lyssna men barnen oavsett ålder har aldrig skyldigheter tillbaka. Det blir en relation som blir väldigt jobbig tillslut i längden. Jag ser inte mina föräldrar som "föräldrar" längre, dom är familj och vänner och relationen går åt båda håll, skyldigheter går åt båda håll.

Jag anser att förälderar har betydligt mer skyldigheter gentemot sina barn än bara vad de för tillfället VILL. Sen finns det föräldrar som helt saknar förmåga men det är något annat och då brister de i sitt föräldraskap

När barnen är uppvuxna så ser nog dom flesta sina föräldrar som människor med både brister och fel som alla andra människor. Det är en relation som man vårdar och som går åt båda hållen. Ingen relation håller hela livet om bara ena partnern ska dra allting. Även med föräldrar så blir det i vuxen ålder en ge och ta relation.

Dessutom om det handlar om någon som är sjuk så kan man inte be den "växa upp och skärpa sig", man kan inte be den att "låta bli att klaga och förstöra ens liv". Vill man ha en sjuk människa i sitt liv så får man lära sig att hantera det för att man ska orka själv. Lösningen är inte alltid att fly från alla sjuka utan det går att hitta en hållbar nivå där man lär sig hur man bör agera för att avleda osv och det är väl det som tråden handlar om.

Att bara "sätta en gräns" leder inte per automatik till något positivt, det måste vara en metod som fungerar åt båda hållen så både den sjuka känner sig sedd och lyssnad på och den andra känner att det blir lättare.

 

[cirkus]

Och jag tycker det är fruktansvärt löjligt att som vuxen sitta och tycka att en förälder minsann är skyldig barnen allt och är skyldig att lyssna men barnen oavsett ålder har aldrig skyldigheter tillbaka.

När barnen är uppvuxna så ser nog dom flesta sina föräldrar som människor med både brister och fel som alla andra människor. Det är en relation som man vårdar och som går åt båda hållen. Ingen relation håller hela livet om bara ena partnern ska dra allting. Även med föräldrar så blir det i vuxen ålder en ge och ta relation.

Dessutom om det handlar om någon som är sjuk så kan man inte be den "växa upp och skärpa sig", man kan inte be den att "låta bli att klaga och förstöra ens liv". Vill man ha en sjuk människa i sitt liv så får man lära sig att hantera det för att man ska orka själv. Lösningen är inte alltid att fly från alla sjuka utan det går att hitta en hållbar nivå där man lär sig hur man bör agera för att avleda osv.

Jag påstår inte att föräldrar är skyldiga barnen allt - det är din tolkning och den är fel och väldigt svartvit. Jag menar att föräldrar har mer skyldigheter gentemot sina barn än tvärt om. Du ser det så extremt svartvitt - det handlar inte alls om att inte se sina föräläldrar som människor med fel och brister - eller ha en relation som vårdas åt bägge håll. Den här tråden handlar om en rätt extrem situation där ett barn inte vet hur den ska vara sin förälders stöttepelare och jag och fler med mig menar att det behöver man inte. Det handlar inte om att lämna en sjuk i sticken - det handlar om att det gagnar INGEN att den sjuke får bekräfta sitt sjuka hela tiden. Att sätta en gräns för att man inte ställer upp på ett beteende handlar inte om att fly från någon som är sjuk.

 

[TinyWiny]

Ingen människa är skyldig enlig någon lag att lyssna på någon. Inte ens föräldrar är skyldiga att lyssna på barnen och deras klagande om dom inte vill. Det handlar inte om det, handlar väl mer om att vara lite medmänsklig och stötta dom man faktiskt tycker om. Man måste inte ha med någon människa att göra om man inte vill, vill man det ändå så får man lära sig hantera det på rätt sätt.

Jo föräldrar till omyndiga barn är faktiskt det. Det hör till föräldraansvaret. Nu är jag dålig på lagar så jag kan inte hänvisa till någon specifik men att försumma sina barn är faktiskt inte lagligt.

 

[Grazing]

Jo föräldrar till omyndiga barn är faktiskt det. Det hör till föräldraansvaret. Nu är jag dålig på lagar så jag kan inte hänvisa till någon specifik men att försumma sina barn är faktiskt inte lagligt.

Om du läser det jag skriver så skriver jag föräldrar till vuxna barn. Inte skrivit någonstans att föräldrar till omyndiga inte har några skyldigheter, hitta inte på saker och ting jag inte skrivit.

 

[Grazing]

Jag påstår inte att föräldrar är skyldiga barnen allt - det är din tolkning och den är fel och väldigt svartvit. Jag menar att föräldrar har mer skyldigheter gentemot sina barn än tvärt om. Du ser det så extremt svartvitt - det handlar inte alls om att inte se sina föräläldrar som människor med fel och brister - eller ha en relation som vårdas åt bägge håll. Den här tråden handlar om en rätt extrem situation där ett barn inte vet hur den ska vara sin förälders stöttepelare och jag och fler med mig menar att det behöver man inte. Det handlar inte om att lämna en sjuk i sticken - det handlar om att det gagnar INGEN att den sjuke får bekräfta sitt sjuka hela tiden. Att sätta en gräns för att man inte ställer upp på ett beteende handlar inte om att fly från någon som är sjuk.

Jag har inte heller skrivit nånstans att någon är skyldig någon något. Däremot så tycker jag det är fel att påstå att någon i relationen barn-förälder är skyldig varandra olika mycket. När man är vuxen bör man kunna ha en jämn relation med sina föräldrar och kunna se dom som dom människor som dom är.

Och jag läser det Ts skriver och det är att den vill ha sin relation med föräldern och behöver hjälp att hitta rätt metod som gynnar båda parter, så inte ena mår sämre av att den andra drar sig undan osv. Ge rådet att dra sig undan och sluta lyssna osv är inte lösningen alls alltid. Man måste vända och vrida lite på det så man hittar ett sätt som båda parter är nöjda med.

 

[TinyWiny]

Min åsikt upprepar jag som en papegoja.

Barn har få skyldigheter mot sina föräldrar. De har inte valt dem.

Föräldrar har alla skyldigheter gentemot sina barn. De valde att sätta dem till världen och har ansvar för att - mycket krasst - inte förpesta deras liv.

Sorry men jag tycker att det är rejält fult av din mor att lägga sitt dåliga mående i ditt knä. Så gör man bara inte!!!

Man kan söka hjälp överallt annanstans - men inte involvera barnen. Relationen barn/förälder är speciell. Barn - i alla åldrar - tar lätt på sig ansvar de inte ska ha.

Du har inget ansvar alls att lyssna på din mors klagosånger. Gör det om du vill, men var på det klara med att du har rätt att välja vad du vill veta.
För din förälder gör kapitalt fel när hon lastar över det på dig. Som sagt - du är ingen slasktratt.

Din mor skulle behöva växa upp och bli vuxen. Det är man inte om man gör sådär mot sina barn.

Nej barn har inga skyldigheter mot sina föräldrar och omyndiga barn har det definitivt inte. Men, har man en relation med någon, grannen, en kompis, en förälder och vill ha den relationen så har man skyldigheter, man kan inte bara ta det roliga, utnyttja för egen vinning och lämna folk i sticket när de hamnar i svackor, blir sjuka, inte kan ställa upp som förr eller vad det nu kan vara.

Jag tror inte att Ts mamma sitter och smider planer på hur hon ska slänga allt i knät på Ts. Jag tror inte ens hon är medveten om att det är vad hon gör. Vad man ska dela med sig av till sina vuxna barn är alltid svårt och en balansgång även när man är frisk när saker och ting händer. Är man svårt sjuk blir den balansgången än svårare och gränser kan suddas ut och plötsligt sitter man där och inser vad man har gjort. Att hela tiden vara medveten är svårt och än svårare vid långvarig sjukdom. Nu pratar jag inte om att vara sjuk något år utan något som pågått större delen av ens liv. Däremot har man alltid rätt att sätta gränser omkring sig själv. Man har rätt att säga (och då aldrig någonsin när den sjuke pratar om det man tycker är jobbigt, det kan knäcka vem som helst utan det tar man i lugn och ro vid annat tillfälle) att man inte orkar med ältande, att man far illa av det.

 

[TinyWiny]

Om du läser det jag skriver så skriver jag föräldrar till vuxna barn. Inte skrivit någonstans att föräldrar till omyndiga inte har några skyldigheter, hitta inte på saker och ting jag inte skrivit.

Och jag förtydligade att det inte gäller omyndiga barn. Jag har inte hittat på att du har skrivit något du inte har.

 

[anonymolous87]

Men är det inte för att du är trött du blir irriterad då?
Jag tycker du ska hjälpa dem om du vill, med pengar eller bara vara där och lyssna. Men bara det inte går ut över ditt mående.
Man kanske får peppa dem att söka egen hjälp?
Även om det känns olämpligt se om din syster kanske skulle inrikta sig på ett annat typ av arbete?

Jag försöker iaf tänka, utan att ha dåligt samvete att jag inte kan göra saker åt dem. Jag kan bara vara där och stötta, så mycket jag orkar.
Sen när jag inte orkar och vill njuta av det som är bra i mitt liv är inte alls fel.

Jag tror man ändå måste hoppas att det går att lösa saker. Kanske det din mor och syster tappat? Hoppet

Ibland känns det som om de båda tappat hoppet och liksom rycker på axlarna. Att det är som det är. Och ibland känns det som att de gör framsteg båda två. Sen händer något och så är man tillbaka på ruta -10 med den ena och ruta -2 med den andra eftersom de påverkar varandra så mycket.

Min syster har testat flera arbeten, flera olika studier. Nu satsade hon sina sista CSN-pengar på en utbildning som ledde till ett jobb hon inte alls trivs med. Vi är överens om att hon ska byta arbetsplats, vilket inte heller borde vara särskilt svårt. Min mamma hade en väldigt bra position ett tag men omprioriteringar på arbetsplatsen skickade tillbaka henne till ursprungspositionen där hon jobbar på golvet och utsätts för stress hon inte tål. Hon har också legat i konflikt med chefer som uttryckt sig otroligt klumpigt kring hennes situation och inte alls tagit hänsyn till hennes behov. Som närstående är det så otroligt frustrerande. Man känner sig helt maktlös.

Som jag ser det har du en begränsad mängd rimliga val. Fortsätt med status quo och ta kål på dig själv eller börja sätta gränser för att kunna hålla näsan över ytan.

Det är inte elakt att ta hand om sig själv och rent krasst, kör du slut på dig själv kommer du inte att kunna hjälpa vare sig din syster eller din mor. Att sätta gränser är inte lätt men när man har lärt sig det blir det lättare och lättare (plus att man mår bättre).

Båda dina släktingar behöver adekvat hjälp utifrån för att få styr på sin tillvaro. Det är inget du kan eller ska behöva göra. Som anhörig är man just ett stöd, man är inte lösningen.

+ @Nepenthe @Görel (och resten som svarat): båda går/har gått i samtal. Syster har genomfört KBT vilket hjälpte för stunden. Mamma pratar med samtalsterapeut regelbundet men känner just nu att hon bara står och stampar även med denne efter ett par år tillsammans. Samtidigt tar det emot att byta då en ny kontakt innebär att berätta allting om igen, skapa relation osv. Jag förstår hennes tveksamhet även om hon inte kommer längre just nu med sin nuvarande.

Just nu känns det som att jag kan hålla näsan över ytan för att känslorna har bytts ut. Och det är väl där skon klämmer. Jag blir orolig för att jag känner irritation och frustration istället för empati och förståelse. Det känner jag naturligtvis också men frustrationen har verkligen tagit över, och det är inte där jag vill vara. Jag är en problemlösare men detta kan jag inte lösa.

Jag har läst om medberoende och kände tyvärr igen mig till punkt och pricka. Mitt värde ligger i att leverera lösningar och mina prestationer, är ändå aldrig nöjd med det jag gör. Prokrastinerar ständigt eftersom jag överpresterar. Jag har låg självkänsla och ett extremt kontrollbehov. Använder mat och alkohol som ångestdämpande. Tror hela tiden att jag är kroniskt sjuk och har stora problem med katastroftankar. När min sambo ger mig komplimanger slår jag bort det och nedvärderar mig själv till den grad att han blir ledsen. Har samtidigt svårt för kritik och konflikter kan ge mig ångest (måste hela tiden analysera vad jag skriver här på Buke för att se om orken räcker för eventuellt mothugg). Har tidigare haft stora relationsproblem och sökt mig till "fel" människor för bekräftelse. Mitt humör kan svänga mycket kraftigt och jag har slagit sönder ett och annat i utbrott. Jag tror att mycket grundar sig i ett plötsligt dödsfall som skedde i familjen för många år sedan där jag som ungdom fick alltför mycket ansvar på mig men kan samtidigt känna att det är något jag skyller på för att bekräfta min egen "vekhet".

 

[anonymolous87]

Första steget är att gå till husläkaren/vårdcentralen, även om det inte fungerar så bra där så behöver man harva sig igenom deras hjälp innan de om det inte löser ens problem kan remittera en vidare till psykiatrin. Om man har lite flyt kan man träffa en bra terapeut och läkare där och då få hjälp med sitt problem, men även om man inte tycker det fungerar så är det viktigt att fortsätta envisas där för att sedan ha möjligheten att ta sig vidare till psykiatrin där det finns mer specialiserade resurser. Det går ju även att söka samtalsterapi privat om de är anslutna till landstinget kan du få vanlig landstingstaxa (240 kr) annars kan det bli dyrare. Då har du ju mer möjlighet att välja själv. För mig som har haft problem med relationer och gränssättning lite det som du beskriver här fungerade IPT som behandlingsform väldigt bra för att just reda ut det här med slippa skamkänslor/ångest när jag sätter gränser tex. Men KBT är ju väldigt användbart vid tex ångesthanteringen, IPT minskar istället ångesttillfällena kan man säga för mig då.

Jag har bett om en remiss till psykiatrin genom min vanliga läkare och det är nog fyra månader sedan utan att något har hänt. Sen gick jag privat, blev tveksam och gick inte tillbaka. Det kändes så stereotypt på något sätt. Ett väntrum med lite asiatisk konst, gröna väggar, lugnande musik och ett litet "vattenfall" på bordet. Det första man såg när man kom in i samtalsrummet var två stora fåtöljer med ett bord emellan sig där det stod näsdukar redo inför eventuellt gråt. Hela grejen blev så fånig på något sätt. Jag förmådde mig inte att ta det på allvar.