Hur navigerar man bland psykisk ohälsa i familjen?

[kryddelydd]

Det hade ju varit bra.
I mitt fall kontaktade ingen från vården någonsin mig när barnens pappa var under behandling eller inlagd. Helt vansinnigt tycker jag.

Fast just det får nog inte vården göra eftersom det skulle kunna vara brott mot sekretessen. Men som sagt, orosanmälan till soc är den korrekta vägen att gå och det finns ett "bör" i instruktionerna, möjligen ett "ska" eftersom vårdpersonal är skyldiga att anmäla om man är orolig för att barn "far illa". Far illa är dessutom en ruskigt vid term.

 

[SaraXX]

Fast just det får nog inte vården göra eftersom det skulle kunna vara brott mot sekretessen. Men som sagt, orosanmälan till soc är den korrekta vägen att gå och det finns ett "bör" i instruktionerna, möjligen ett "ska" eftersom vårdpersonal är skyldiga att anmäla om man är orolig för att barn "far illa". Far illa är dessutom en ruskigt vid term.

Jag menar alltså inte att någon skulle ha berättat om hans situation. Men jag tycker att det är en märklig prioritering att man tex snabbt hämtar personens vapen men ingen myndighet förvissar sig om att personens bebis och treåring är okej.

 

[athena_arabians]

Tack för svar! Alltså, att jag vill vara med min sambo for life är inget svårt val alls. Jag hoppas bara att detta inte gräver ner honom på något sätt. Han skämtar om amputation av händerna och att hans karriär är slut. Men jag förstår ju att det inte alls behöver vara så. Samtidigt som det irriterar mig att han gör sådana skämt. Det finns ju en bit allvar och oro i de skämten. Och jag förstår att han blir besviken när jag inte ger honom stöd och tröst, såsom han ger mig när jag inbillar mig att jag är dödssjuk.

Jag skämtar med min särbo om min sjukdom (ibland). Dock vet vi båda hur illa det kan bli om det går åt fel håll och tar den på allvar. Det som gör att jag fixar det hela är att jag vet att skiter det sig ordentligt kommer han att stötta mig.

Sedan upplevde jag att jag var som mest sårbar under diagnosticeringstiden (för min sjukdom tar det rätt lång tid vilket i sig är jobbigt men undersökningarna var ingen dans på rosor heller...). Nu var ju jag singel på den tiden men hade min partner tagit avstånd från mig då hade jag blivit enormt ledsen och sårad. Till den grad att jag funderat på om jag ville fortsätta förhållandet. Jag skulle nog vilja säga att ni behöver prata igenom det här, lugnt och sansat givetvis.

 

[vallhund]

Fast just det får nog inte vården göra eftersom det skulle kunna vara brott mot sekretessen. Men som sagt, orosanmälan till soc är den korrekta vägen att gå och det finns ett "bör" i instruktionerna, möjligen ett "ska" eftersom vårdpersonal är skyldiga att anmäla om man är orolig för att barn "far illa". Far illa är dessutom en ruskigt vid term.

Där jag arbetade (låst psyk) skulle alla nyinskrivna frågas om ev barn o husdjur. Detta efter fallet där en katt svalt ihjäl eftersom hemtjänsten vägrade/fick inte gå in i en klients lägenhet när denne låg på sjukhus.

 

[anonymolous87]

Kan uppdatera om att sambons provsvar kom tillbaka negativa, vilket förstås var en lättnad för oss båda. Överlag försöker jag verkligen att tänka på min ton gentemot honom eftersom den tyvärr blir onödigt fräsig mellan varven när jag är stressad. Han förtjänar inte sådan behandling.

Jag har även funderat en del på vad jag ser i mina sociala medier, eftersom vi haft ett par trådar nu på Buke angående psykisk ohälsa och hur man pratar om det. Jag omger mig av flera feministiska och kroppspositiva konton, där flera också har psykisk ohälsa som gemensam faktor och som de förstås skriver inlägg om då och då. Hade det varit någon enstaka hade jag väl kanske inte tänkt på det lika mycket, men så kommer en våg som sprider sig med jämna mellanrum där alla ska göra inlägg om psykisk ohälsa. Vilket jag absolut fattar. Man måste prata om det. Jag funderar bara på om det egentligen blir kontraproduktivt för min del, i och med att jag redan omger mig av det IRL. Att jag ständigt påminns, liksom. Samtidigt vill jag ju inte avfölja hela bunten heller, eftersom det är människor jag uppskattar. Hur tänker ni kring vad ni omger er av även i sociala medier?

 

[anonymolous87]

Kan du inte säge det till honom då? Att du gärna vill kunna vara ett bättre stöd för honom, men just nu är du så slutkörd att du inte riktigt har förmågan? Kanske kan det hjälpa honom att förstå iaf...

Jag skämtar med min särbo om min sjukdom (ibland). Dock vet vi båda hur illa det kan bli om det går åt fel håll och tar den på allvar. Det som gör att jag fixar det hela är att jag vet att skiter det sig ordentligt kommer han att stötta mig.

Sedan upplevde jag att jag var som mest sårbar under diagnosticeringstiden (för min sjukdom tar det rätt lång tid vilket i sig är jobbigt men undersökningarna var ingen dans på rosor heller...). Nu var ju jag singel på den tiden men hade min partner tagit avstånd från mig då hade jag blivit enormt ledsen och sårad. Till den grad att jag funderat på om jag ville fortsätta förhållandet. Jag skulle nog vilja säga att ni behöver prata igenom det här, lugnt och sansat givetvis.

Nu var det ett tag sen men vi pratade, lugnt och sansat, och jag försökte efter bästa förmåga att förklara att jag var väldigt trött på att som har med sjukdom att göra (sagt på ett snällare vis, förstås) och att jag också blir ledsen när han gör sådana skämt. Han förstod förstås, han är ju helt insatt i min familjesituation och vet hur jobbigt jag kan tycka att det är och att jag blir påverkad. Men samtidigt måste ju han också få avreagera sig. Vilket jag ju också förstod. Så vi fick väl båda något att tänka på, och jag har verkligen försökt skärpa till mig med tonen jag har mot honom ibland. Jag blir så onödigt fräsig när jag har tusen saker i huvudet och det är inte schysst.

 

[athena_arabians]

Kan uppdatera om att sambons provsvar kom tillbaka negativa, vilket förstås var en lättnad för oss båda. Överlag försöker jag verkligen att tänka på min ton gentemot honom eftersom den tyvärr blir onödigt fräsig mellan varven när jag är stressad. Han förtjänar inte sådan behandling.

Jag har även funderat en del på vad jag ser i mina sociala medier, eftersom vi haft ett par trådar nu på Buke angående psykisk ohälsa och hur man pratar om det. Jag omger mig av flera feministiska och kroppspositiva konton, där flera också har psykisk ohälsa som gemensam faktor och som de förstås skriver inlägg om då och då. Hade det varit någon enstaka hade jag väl kanske inte tänkt på det lika mycket, men så kommer en våg som sprider sig med jämna mellanrum där alla ska göra inlägg om psykisk ohälsa. Vilket jag absolut fattar. Man måste prata om det. Jag funderar bara på om det egentligen blir kontraproduktivt för min del, i och med att jag redan omger mig av det IRL. Att jag ständigt påminns, liksom. Samtidigt vill jag ju inte avfölja hela bunten heller, eftersom det är människor jag uppskattar. Hur tänker ni kring vad ni omger er av även i sociala medier?

På Buke är jag ok med att läsa om det. På min Instagram vill jag ha söta katter, hästar och hundar i huvudsak, dvs jag följer inte några tyngre konton Jag vill liksom ha en "gullighetszon"

Sedan upplever jag också en stor skillnad i hur jag mår. Är jag inte på topp är det mest "ge mig bara gulliga kattungar!" för det är vad som får mig att orka med just då. Givetvis skulle jag inte backa om någon vän hade det tufft just då men jag behöver liksom inte läsa om det i det läget.

 

[nullo-modo]

Kan uppdatera om att sambons provsvar kom tillbaka negativa, vilket förstås var en lättnad för oss båda. Överlag försöker jag verkligen att tänka på min ton gentemot honom eftersom den tyvärr blir onödigt fräsig mellan varven när jag är stressad. Han förtjänar inte sådan behandling.

Jag har även funderat en del på vad jag ser i mina sociala medier, eftersom vi haft ett par trådar nu på Buke angående psykisk ohälsa och hur man pratar om det. Jag omger mig av flera feministiska och kroppspositiva konton, där flera också har psykisk ohälsa som gemensam faktor och som de förstås skriver inlägg om då och då. Hade det varit någon enstaka hade jag väl kanske inte tänkt på det lika mycket, men så kommer en våg som sprider sig med jämna mellanrum där alla ska göra inlägg om psykisk ohälsa. Vilket jag absolut fattar. Man måste prata om det. Jag funderar bara på om det egentligen blir kontraproduktivt för min del, i och med att jag redan omger mig av det IRL. Att jag ständigt påminns, liksom. Samtidigt vill jag ju inte avfölja hela bunten heller, eftersom det är människor jag uppskattar. Hur tänker ni kring vad ni omger er av även i sociala medier?

Att det finns krig, fattigdom, sjukdom mm vet jag redan så behöver inte få in det på tex Instagram utan där vill jag följa vänner och sånt jag mår bra av.
Ibland går jag aldrig in på dagboken på buke för jag orkar inte och tycker det är helt ok att inte alltid orka vara på topp.

 

[Hyacinth]

Tack för svar! Alltså, att jag vill vara med min sambo for life är inget svårt val alls. Jag hoppas bara att detta inte gräver ner honom på något sätt. Han skämtar om amputation av händerna och att hans karriär är slut. Men jag förstår ju att det inte alls behöver vara så. Samtidigt som det irriterar mig att han gör sådana skämt. Det finns ju en bit allvar och oro i de skämten. Och jag förstår att han blir besviken när jag inte ger honom stöd och tröst, såsom han ger mig när jag inbillar mig att jag är dödssjuk.

Det är nog hans sätt att hantera det. Själv tror jag att jag har typ denguefeber när jag är förkyld.

 

[Rialavargen]

Har varit med om liknande situation som i första inlägget. I samma men liknande. Det var bara prat om den personen och dess problem och barnens problem. När vi hade kalas för mina barn var jag tvungen att säga, nu firar vi xxx och idag pratar vi inget om dina problem!
Tyvärr har problemen eskalerat och för att stötta min svärmor så får hon prata av sig men jag bestämmer i vilken omfattning.
Jag tror att ts syster skulle kunna må gott av att ha en stödfamilj via socialtjänsten, så systern och mormor får schemalagd avlastning. Jag tror just den där schemalagda avlastningen kan vara mycket skönt för en trött, sliten och sjuk person.

Utöver detta så tror jag faktiskt på att backa. Svårt för ts kanske som behövde hundvakt, då hamnar man lite i beroendeställning till den som väntar hundarna, jag förmodar mormodern eller systern. Mormodern =ts mamma.