Psykisk ohälsa tråden

[Lipperta]

Nej men det finns många som hävdar att man kan leva ett bra liv med ätstörningar. Och det kan man inte.

Inviduellt. Nej, man kan nog inte leva ett fullgott liv som någon som inte oroar sig över något. Men gott kan man leva.
Bara ordet ätstörning verkar ju få alla att tro att man äter ett äpple om dagen i flera år, vilket ju såklart inte stämmer.
Det finns ju olika i hur illa sin ätstörning faktiskt är, vissa måste ha superkoll på allt, räkna varenda liten mini kalori. Och andra kan ''bara'' få liiiite ångest över en för stor portion. Allt är inte 0 eller 100.

 

[Lipperta]

@monster1 Jo jag ska. Ska nog få iväg mig till tandläkaren också, och vårdcentral.
ÄS blir alltid värre för mig ju mer jag oroar mig över annat.

 

[Grazing]

Inviduellt. Nej, man kan nog inte leva ett fullgott liv som någon som inte oroar sig över något. Men gott kan man leva.
Bara ordet ätstörning verkar ju få alla att tro att man äter ett äpple om dagen i flera år, vilket ju såklart inte stämmer.
Det finns ju olika i hur illa sin ätstörning faktiskt är, vissa måste ha superkoll på allt, räkna varenda liten mini kalori. Och andra kan ''bara'' få liiiite ångest över en för stor portion. Allt är inte 0 eller 100.

För det första. Ätstörningar har ingenting med att göra huruvida mycket eller lite man äter. Det har med tankarna och ångesten över maten och all energi man lägger på det som orsakar stora problem och dåligt mående och som begränsar livet.

Dom som får liiiite lite ångest över att ha ätit för mycket nån enstaka gång, dom har inte en ätstörning. Det är fullt normalt att känna att oj nu åt jag nog för mycket, och så tror jag dom flesta känner ibland men det är inget som styr deras liv och inget som dom måste kompensera för osv pga ångesten.

Det blir en ätstörning när det börjar kontrollera livet, när tankarna är runt maten och vikten och styr och ställer. När man börjar undvika saker och ting och begränsar livet pga maten och vikten. När man till och med som i ditt fall hellre är sjuk än testar på att bli frisk pga risk för viktuppgång och dessutom inte heller vill ha hjälp med den rädslan som du har för att gå upp lite i vikt.

Så nej, med en uttalad ätstörning så kan man inte leva ett gott och trevligt liv. Lever man ett gott och bra liv, då har man ingen ätstörning. Dom som har ätstörningar och ser ut att leva bra liv utåt sett, dom är bara bra på att dölja allt kämpande som ätstörningen innebär.

 

[Lipperta]

För det första. Ätstörningar har ingenting med att göra huruvida mycket eller lite man äter. Det har med tankarna och ångesten över maten och all energi man lägger på det som orsakar stora problem och dåligt mående.

Dom som får liiiite lite ångest över att ha ätit för mycket nån enstaka gång, dom har inte en ätstörning. Det är fullt normalt att känna att oj nu åt jag nog för mycket, och så tror jag dom flesta känner ibland men inget som styr deras liv.

Det blir en ätstörning när det börjar kontrollera livet, när tankarna är runt maten och vikten och styr och ställer. När man börjar undvika saker och ting och begränsar livet pga maten och vikten. När man till och med som i ditt fall hellre är sjuk än testar på att bli frisk pga risk för viktuppgång och dessutom inte heller vill ha hjälp med den rädslan.

Så nej, med en uttalad ätstörning så kan man inte leva ett gott och trevligt liv. Lever man ett gott och bra liv, då har man ingen ätstörning. Dom som ser ut att leva ett bra liv, dom är bara bra på att dölja all skit som kommer med en ätstörning.

Men jag vet? Jag har levt med det här i år. Du behöver inte berätta för mig vad som är rätt eller fel, för jag vet.

Förstår faktiskt inte vad du försöker åstakomma?

Jag tycker man kan leva ett gott liv, du tycker inte det. Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre.

 

[Lipperta]

Kan inte tråden gå tlilbaka till vad den var innan den blev ''Lippertas ÄS tråd''
Ska sluta svara på konstiga inlägg nu av respekt för er andra, sorry

 

[Grazing]

Men jag vet? Jag har levt med det här i år. Du behöver inte berätta för mig vad som är rätt eller fel, för jag vet.

Förstår faktiskt inte vad du försöker åstakomma?

Jag tycker man kan leva ett gott liv, du tycker inte det. Jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre.

Och jag tycker det är så tydligt att det är ätstörningen som pratar, men det är tyvärr inte svårare än så att sålänge du vill ha din ätstörning så kommer du inte heller kunna bli hjälpt eller må bättre. Det går inte att bli av med en depression och samtidigt vilja ha kvar sin ätstörning.

Du kan få vara kvar hur mycket du vill i ditt sjuka jag, det är ingen som kan göra något åt. Men bli inte sur för att folk reagerar på det du skriver.

 

[Skjøldur]

Man skall inte äta johannesört samtidigt med antidepressiva läkemedel.

Det är säkert sant. Men på den tiden som jag tog johannesört så hörde jag att många hade bytt ut sina antedepp-mediciner mot johannesört och att dom mådde bra.

 

[Petruska]

Det är säkert sant. Men på den tiden som jag tog johannesört så hörde jag att många hade bytt ut sina antedepp-mediciner mot johannesört och att dom mådde bra.

Johannesört innehåller väl i princip samma sak som ssri. Men dosering och sådant kan vara mer oklart än med receptbelagda preparat.

 

[Kilauea]

Har haft två riktigt dåliga dagar där tårarna runnit för ingenting och allting. Två dagar där jag vill men inte orkar, inte förmår mig. Två dagar där jag bara vill gräva ner mig.
Tack vare liten i magen har jag ätit ordentligt i alla fall, utan honom skulle jag struntat i det.
Förut räckte det med en vilodag för att återhämta mig efter två dagars jobb, nu behöver jag uppenbarligen två.
Idag känner jag att det är betydligt bättre, att det känns lättare i allt och att jag har realistiska planer på att göra några småsaker.

Gissar att det är en kombination av att liten tar energi och så oron för honom. Är ganska rädd för förlossningsdepression då jag är i stor risk för det, men sambon vet det, jag vet det och framförallt vården vet det.

 

[EmmaBovary]

Har haft två riktigt dåliga dagar där tårarna runnit för ingenting och allting. Två dagar där jag vill men inte orkar, inte förmår mig. Två dagar där jag bara vill gräva ner mig.
Tack vare liten i magen har jag ätit ordentligt i alla fall, utan honom skulle jag struntat i det.
Förut räckte det med en vilodag för att återhämta mig efter två dagars jobb, nu behöver jag uppenbarligen två.
Idag känner jag att det är betydligt bättre, att det känns lättare i allt och att jag har realistiska planer på att göra några småsaker.

Gissar att det är en kombination av att liten tar energi och så oron för honom. Är ganska rädd för förlossningsdepression då jag är i stor risk för det, men sambon vet det, jag vet det och framförallt vården vet det.

Fint att det känns lättare idag, åtminstone Och också skönt att höra att både vården och sambon är medvetna om risken, förhoppningsvis kan de ju då fånga upp dig i tid innan det barkar iväg allt för långt.

 

[vtok]

Har haft två riktigt dåliga dagar där tårarna runnit för ingenting och allting. Två dagar där jag vill men inte orkar, inte förmår mig. Två dagar där jag bara vill gräva ner mig.
Tack vare liten i magen har jag ätit ordentligt i alla fall, utan honom skulle jag struntat i det.
Förut räckte det med en vilodag för att återhämta mig efter två dagars jobb, nu behöver jag uppenbarligen två.
Idag känner jag att det är betydligt bättre, att det känns lättare i allt och att jag har realistiska planer på att göra några småsaker.

Gissar att det är en kombination av att liten tar energi och så oron för honom. Är ganska rädd för förlossningsdepression då jag är i stor risk för det, men sambon vet det, jag vet det och framförallt vården vet det.

Så tufft det låter men så skönt att det även kan kännas lättare ibland! Förstår att det måste vara hemskt jobbigt med en oro för förlossningsdepression, men försök ta stöd i att du har både din sambo o vården att luta dig mot. Känslorna förstår jag är svåra att hantera ändå -- men du är inte ensam .

 

[vtok]

Jag är också inne i en tung period just nu.. har haft läkarkontakt via vc hela vintern men har tyvärr så svårt att förmedla hur jag mår. Pratade med läkaren igen i fredags o fick fram att jag har stark ångest o att det ibland känns helt nattsvart o att jag kan bli helt desperat i att försöka hantera detta.

Men jag ska få komma vidare till psykiatrin inom X veckor/månader så läkaren verkar nöjd med det o tycker det är bra så länge jag klarar att jobba. Det var det enda hen frågade kring nu. Fast jag sa att jobbet väl är det enda jag klarar just nu.. jag ser inga alternativ -- även om jag inte alls orkar vara så engagerad som jag hade önskat. Går till jobbet o sköter det jag ska som en robot o undviker sociala situationer -- som raster -- o flyr hem varje lunch..

Men det är väl det som finns kvar där hen kunnat vara behjälplig just nu annars -- ev sjukskrivning. Vi har testat ett ssr-preparat med tyvärr alltför jobbiga fysiska biverkningar, remisser till vidare instanser osv. Det är alldeles klart o förståeligt att hen har sina begränsningar som allmänläkare på en vc.

Jag tror heller inte hen ser mig som deprimerad fast jag inte känner ngn motivation till nånting längre. Har nu bara (bara o bara -- jag är jättetacksam för det) en massa ångestdämpande mediciner att tillgå. Det tar udden ur den värsta ångesten men inte nedstämdheten. Eller den så oerhört tryckande känslan av fullkomlig ensamhet. Jag har folk omkring mig hela vardagarna, men kan ju inte prata om mitt mående med ngn. Försöker hålla fasaden uppe fast jag bara hade velat sitta nära ngn. Ha en axel att luta mig mot. O det känns så djävla egoistiskt -- vem känner inte så? Vem har inte fullt upp med sina egna problem?.. Det är inte så det funkar.

Jag Vet ju dessutom att jag ska få komma vidare inom vården o känner tacksamhet för att jag fick svar så snabbt ang den senaste remissen -- men veckor eller i värsta fall månader känns just nu som en hel evighet. Dessutom så oklart vad den här första kontakten ens kommer leda till. Jag är helt inställd på att all ev fortsättning kommer ta sin tid o att jag måste försöka hantera dethär efter bästa förmåga. Jag är inte ensam om detta.

Men det är sorgligt vilket problem det är med psykisk ohälsa i samhället.

 

[Casteloro]

Åhh, vilka jobbiga tankar som dyker upp! Känner mig bara malplacerad, ouppskattad och utan vänner. Samtidigt drar jag mig undan, gödslar dessa tankar och låter det bli en självuppfyllande profetia. Tycker ju att jag är världens mest jobbiga och svåra person att förstå sig på när jag dyker nedåt i humöret. Är 30+ och levt med detta i över 15 år, kommer det någonsin att upphöra undrar jag?

 

[sthu]

Gah! Bad om nytt recept på Abilify, tog över en vecka att få det förnyat. När det väl var förnyat fanns inte medicinen inne på Apoteket så nu får jag vänta på att de ska skicka hem den. Suck. Tur jag har lite kvar hemma så jag klarar mig, och hoppas den nya kommer imorgon. Annars blir det kris. Nåja, jag dör inte av att vara utan medicin en dag eller två. Hoppas jag.

 

[Tranan]

Nå väl jag adderar mitt strå till staken.
Bi-polär
PTSD (så mycket skit så det är inte konstigt)
Depression
Orkar inte skriva om det nu. men jag har gjort det tidige.

 

[Tokyo]

Det är jobbigt nu. Pojkvännen orkar inte bo med mig längre så just nu har jag inte riktigt något hem. Jag klarar inte av skolan nu heller. Och att åka till stallet får mig att må illa, känns hemskt. Alkohol klarar jag inte av, men jag vet inte hur jag ska kunna sluta. Det känns som att jag är tvungen att dricka, pga det sociala. Men sist jag drack, i lördags, slutade det med att jag bröt ihop och skar mig själv ordentligt, för första gången på länge.

Jaja...

 

[Tranan]

Har haft en jobbig dag, försökt få ordning på saker i mitt liv!
Min utbildning funkar inte, Utbildnings ledaren blir arg när jag kontakter henne.
Efter tre veckor utan att prata med henne sände jag ett mejl till henne.
Hon har ansvaret för min utbildning och att jag ska ha en lia plats.
Detta är svaret jag fick.
Citat "
Jag lever men jag har väldigt mycket att göra och kan inte lägga varje arbetsdag till att kolla till dig. " slut citat.
Jag var redan nere och på stark tvivel på det mesta.
Det gjorde att jag spenderade mesta delen av dagen att prata med psykakuten.
Jag går med redan innan med problem med mitt självförtroende och värderar mig mycket lågt.
Och var mycket låg resten av dagen.

 

[Problematisk]

Jag har också en lite jobbigare period nu. Så himla mycket tankar nu, börjar väl på nåt sätt förstå att det här kanske inte är något som kommer "gå över" för mig. Psykisk ohälsa, i en eller annan form, kanske kommer vara med mig resten av mitt liv. Jag kommer nog alltid ha svårt för det sociala, ha en ätstörning som lurar i bakhuvudet, få självskadeimpulser osv. En del av sånt jag mår dåligt av går kanske att få bättre, men inte allt. Och det känns som det på nåt sätt först är nu som tankarna om att jag kommer vara "sån här" för alltid har kommit. Och jag VILL INTE acceptera det!

Usch, så jobbigt, jag vill bara få "vara vanlig" och känna mig "som alla andra", hur de nu känner sig. Men att passa in och höra till liksom. Kunna träffa vänner på en fika, gå till jobbet och göra någon nytta, komma hem till en partner. Sånt som känns helt ouppnåligt för mig. Och det suger.

 

[Ackio]

Kan joina på jobbig period. Allt skiter sig runt mig och jag håller helt på att tappa fotfästet. Självmordstankarna kommer tillbaka, ångesten, ätstörningar, stressen inombords, river sönder hårbotten och huden med naglarna så fått klippa ner dem helt och sitter hemma och tuggar på min tugga för jag har inga vänner eller någon jag kan prata med.

Jag har en man jag älskar men kan inte prata med honom om allt..
Jag känner mig så sjukt ensam.

 

[Lipperta]

Ett års väntetid på psykatrin